online casin

NKMR  är Sveriges i dag ledande människorättsorganisation. Inte i kraft av stora ekonomiska resurser utan i kraft av att engagera sig i frågor, som berör och känns angelägna för medborgarna - vanliga människor utanför de slutna etablissemangen. Ett mått på detta är att NKMR på sin hemsida haft över 2 miljoner besök! På senare tid har NKMR lyckats intressera TV:s samhällsprogram som nu senast Kalla Fakta TV 4 att uppmärksamma frågor, som NKMR drivit i många år. Men NKMR:s ordförande Ruby Harrold Claesson släpps fortfarande inte in på de stora tidningarnas debattsidor och hon är ett så fruktat rättsombud för domstolarna, att hon drabbats av vad som närmast är att jämställa med ett yrkesförbud. Denna artikel har erbjudits ett flertal av de stora tidningarna men drabbats av Den Svenska Mediacensuren.

Skriven av Ruby Harrold Claesson
Jur kand och Ordförande i NKMR


Som föräldraombud i åtskilliga LVU-mål och i egenskap av ordförande i NKMR är jag kritisk mot de sociala myndigheternas och förvaltningsdomstolarnas agerande när det gäller tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn.
                
Jag ska i det följande visa hur vanligt det är att samhället tar barn ifrån deras föräldrar, utan att det finns någon verklig grund. Det gör mig bedrövad, för varje gäng en sådant misstag begås, riskerar man att skada barnet allvarligt för livet.

 Fall 1

 Hösten 2003 tvångsomhändertog och fosterhemsplacerade en socialförvaltning i Skåne ett föräldrapars samtliga sju barn. Fadern hade anklagats för att har varit "våldsam" mot några av de större barnen. Fadern häktades och åtalades för grov fridskränkning. Han blev helt frikänd en månad senare. Modern hade inte anklagats för något. Likväl splittrades familjen trots att fadern hade avlägsnats från familjen. Än i dag - februari 2005, drygt 14 månader efter den friande domen - kämpar föräldrarna för att få tillbaka sina barn.
                
Barnen mår dåligt och längtar efter sina föräldrar, föräldrarna mår dåligt och längtar efter sina barn. Men varken socialtjänsten, dess politiska nämnd eller förvaltningsdomstolarna vill upphäva LVU för barnen. Förvaltningsdomstolarna vill inte heller respektera moderns rätt att ha det ombud som hon själv har valt som offentligt biträde. Vid den tredje ansökan att bli förordnad som moderns offentliga biträde erbjöd jag mig att avstå från resekostnaderna och tidspillan mellan Göteborg och Malmö, men länsrätten uttalade sig att en sådan utfästelse inte är bindande för ombudet. Som jämförelse kan jag påminna om att Högsta Domstolen beslutade att den för mordet på utrikesministern dömde Mijailo Mijailovic fick byta sin offentliga försvarare, advokat Peter Althin, Stockholm, mot advokat Mikael Nilsson, Malmö. Men en förälder som kämpar för att skydda sina barn mot ett onödigt och skadligt tvångsomhändertagande får inte samhällets stöd. Hittills har domaren i målet meddelat sju negativa beslut mot föräldrarna. Barnens och föräldrarnas rättssäkerhet blir helt åsidosatt när en domare i en förvaltningsdomstol kan avkunna så godtyckliga beslut. 

Fall 2 

Fadern i det här målet är FN-flykting i Nerike. Han flydde från krig i sitt hemland och fick en fristad i Sverige. Fadern är en mycket kunnig person. Han vet vilka rättigheter han har. Han fick en chock när han kom i socialtjänstens blickfång. Fadern uttalar sig enligt följande: "Jag flydde från ett helvete i mitt hemland, för att hamna i ett ännu värre helvete i Sverige. De har tagit min son."
                
Pojken har av skolpersonal beskrivits som duktig och ambitiös men med svårigheter att skilja mellan ratt och fel samt att lyssna och hantera tillsägelser. Han har i skolan uppvisat oro och koncentrationssvårigheter och har vid flera tillfällen berättat för personer i sin omgivning att han utsätts för misshandel av fadern. Det har dock inte visats att någon misshandel ägt rum. Ett "vittne" gör gällande att misshandel har förekommit. Vittnet är emellertid ovän med fadern. Fadern och hans hustru har begränsade ekonomiska tillgångar och får socialbidrag. Pojken har placerats i ett fosterhem som är välbeställt. Fadern och fosterhemmet lever under så skilda ekonomiska förhållandena att pojken önskar att få bo kvar i fosterhemmet. Fadern har flera gånger bett socialnämnden om ekonomisk hjälp för att pojken skall kunna få sådana saker som tillhör det normala för en pojke i hans ålder, till exempel cykel och mobiltelefon. Han har inte fått någon hjälp av socialnämnden. Socialnämnden har alltså inte uppfyllt sin skyldighet att hjälpa fadern i hans föräldraskap. Länsrätten dömer i enlighet med socialtjänstens framställan. Endast en av de tre nämndemännen ansåg att förutsättningarna för LVU inte förelåg.
                
Handläggningen av detta mål är en parodi på rättvisa. I tron att de rättigheter som han känner till är allmängiltiga, tog fadern kontakt med en riksdagsman och klagade på den behandling som han och hans familj hade blivit utsatta för av socialtjänsten. Riksdagsmannen rekommenderade honom att ta kontakt med en jurist i Göteborg som han kunde begära förordnad som offentligt biträde i målet.
                
I tre efter varandra följande beslut har lagmannen i länsrätten vägrat att förordna faderns ombud som offentligt biträde - med påstående om det långa avståndet mellan orterna. Redan vid första beslutet förordnade lagmannen ett offentligt biträde (advokat) men fadern har vägrat att ens prata med denne. Eftersom fadern inte kunde betala sitt ombud att företa resan och föra hans talan vid den muntliga förhandlingen och han har förbjudit advokaten att yttra sig i saken har fadern fått föra sin egen talan. Advokaten fick drygt 12 000 kr för att ingenting göra.
                
Det skall noteras att det är samma domare dvs lagmannen som meddelade domen om LVU-omhändertagande för pojken. Länsrätten har således medverkat till att ett justitiemord har begåtts. Det här fallet är dock inte unikt. 


Fall 3 

Ytterligare ett fall där invandrarföräldrar har tvingats framträda i en förvaltningsdomstol utan biträde av jurist är Gueblaouifallet i Oskarshamn som Kalla Fakta i TV4 visade i september 2004. Besluten meddelades av samma domare i länsrätten, kammarrätten och regeringsrätten. Samtliga domare som agerade i handläggningen av målet polisanmäldes för tjänstefel, men åklagarmyndigheten och riksåklagaren väckte inget åtal mot de någon enda domstolstjänsteman.  


Omhändertagande skall vara den sista åtgärden 

Fallen där enskilda föräldrars rätt till en rättvis och opartisk behandling i domstolarna kan göras oändligt längre, men jag väljer att belysa rättsosäkerheten inom LVU med ovan angivna fall.
                
I inget av dessa fall borde socialtjänsten ha tvångsomhändertagit barnen och placerat dem i fosterhem. Men, ger föräldrarna upp inför känslan av övermakt och drabbas av depressioner m m som så många andra har gjort, kommer barnen med all sannolikhet att förbli omhändertagna. Sedan brukar det heta att barnen inte bör få komma hem igen, därför att miljöbyte kan vara skadligt för dem. Sådana argument använder aldrig socialtjänsten när barn omhändertas.
                
Socialmyndigheterna begår inga lagbrott, eftersom barn skall omhändertas, "om det kan finnas risk för deras hälsa och utveckling". Men lagen borde ändras, så det framgår tydligare att det ska finnas någonting konkret, som visar att en risk föreligger. Det får inte räcka med misstanken om en risk i framtiden. Socialtjänstens personal har ingen kristallkula och lika lite som någon annan kan de kåda in i framtiden.
                
Ett omhändertagande skall vara den sista åtgärden i en rad av olika åtgärder. Kostnaderna för varje tvångsomhändertagande - såväl samhällsekonomiskt som mänskligt - är astronomiska. Samhället borde istället satsa på att stötta föräldrarna, inte ta deras barn ifrån dem.

Tillbaka