online casin

DSM nr 4-5/2003



“Fp:s nya väljare skyr flyktingar” (SvD 03-06-10), “Njuggare inställning till att ta emot flyktingar” (DN 03-06-11), “Oroande siffror” (SDS 03-06-11) är några av de braskande rubriker som förekom i våra stora dagstidningar i samband med att årets opinionsundersökningar från SOM-institutet vid Göteborgs universitet, “Fåfängans Marknad”, presenterades för allmänheten.

Marie Demker - undersökningsledare vid SOM-institutet - har under många år regelbundet undersökt allmänhetens inställning till flyktingmottagning. De resultat hon ansett sig ha fått genom att ställa exakt samma frågor år från år presenteras nästan alltid som smått sensationella i svenska massmedier. Hon har bland annat vid flera tillfällen fått föra dem till torgs i stora artiklar på DN Debatt. Men när Lars Berglund ville rikta allvarlig, saklig kritik mot Demkers metodik och de slutsatser hon dragit av undersökningen då blev det stopp. Akademiker som fått privilegiet att föra fram sina åsikter på DN Debatt behöver - på detta finns det alltför många exempel - inte riskera att bli motsagda. Detta är ännu ett.


Kritisk granskning av SOM-institutets rapport
om ”flyktingmotståndet”

 

Skriven av Lars Berglund


“Motståndet mot flyktingar har minskat” är rubriken på statsvetaren Marie Demkers inlägg på DN Debatt 2002-06-11. Samma meddelande, vilket härrör från opinionsundersökningar som gjorts vid SOM-institutet vid Göteborgs Universitet, har de senaste veckorna basunerats ut som en stor positiv nyhet i alla svenska media. Eftersom det inte förekommit något nämnvärt motstånd mot att ta emot flyktingar i modern tid undrar man naturligtvis vad det är frågan om. Och det finns all anledning att granska uppgifterna kritiskt eftersom Demker dragit mycket vittgående politiska slutsatser av sina undersökningar.


Långtgående slutsats vilar på bräcklig grund

Vad baserar hon dessa politiska slutsatser på? Jo, i tio år har hon ställt ett återkommande “förslag” om flyktingmottagning till ett visst antal slumpmässigt utvalda personer. Förslaget är att vi skall: “ta emot färre flyktingar”. Då får hon lite skiftande svar, men i stort sett är det under årens lopp mer än dubbelt så många som tycker, att det är ett bra förslag att “ta emot färre flyktingar” än dem som tycker att det är ett dåligt. Skälen till varför det skett vissa mindre förändringar under senare år har Marie Demker inga vetenskapliga förklaringar till. Men andelen intervjuoffer som är svenskar och som är invandrare i projektet borde ju t. ex. kunna påverka resultaten över tiden.

Av 6 000 slumpmässigt utvalda är det nu senast endast 4 020 som svarat. Bortfallet är således 33 procent! Varför så många valt att inte svara tar man inte reda på. Dessutom har 30 procent av dem som svarat inte velat ta ställning till om förslaget är bra eller dåligt. Hur detta kommer sig har man inte heller något svar på. Slutsatsen blir att frågor som skulle vara särskilt intressant att få svar på fortfarande är obesvarade.

Men nu noterar Marie Demker med tillfredställelse att under senare år lite fler av dem som svarat tyckt att “förslaget” var dåligt (28 procent mot tidigare ca 20 procent) än de som tyckt, att det var bra (44 procent mot tidigare ca 50 procent). Därav följer hennes positiva slutsats att “motståndet mot flyktingar har minskat” i landet. Men i själva verket är de resultat som man fått varje år snarare en ren katastrof. Ty, om uppåt 50 procent av Sveriges befolkning skulle vara negativa till att ta emot flyktingar, d v s inte vilja ta emot människor som förföljs eller hotas till liv och lem i sina hemländer, då kan man väl i rimlighetens namn aldrig beteckna resultaten som positiva?

Vad är det Marie Demker egentligen mäter?

För att klarlägga hur SOM-institutet resonerat måste man granska dess metodik. Det visar sig då att forskarna aldrig definierat vad en flykting är, vilket lämnat fältet öppet för intervjuoffren att själva tolka vad som menas. Marie Demker har inte ens reflekterat över att det kan finnas en stor skillnad mellan flyktingar och övriga invandrare och att det därför även kan finnas en stor skillnad i opinionens attityder till dessa kategorier över tiden. Av den anledningen är både undersökningsmetodiken och slutsatserna man drar av resultaten inte tillförlitliga.

För det första är det varken relevant eller hederligt att låta “opinionen” ta ställning till om vi skall ta emot färre flyktingar eller ej, eftersom Sverige anslutit sig till de internationella konventioner som gör oss skyldiga att ta emot flyktingar. Därför har vi inget val.

För det andra är det inte vetenskapligt att utsätta människor för kravet att svara på en fråga om flyktingmottagning utan att förvissa sig om att vederbörande vet vad en flykting är. Enligt den definition på begreppet flykting (refugee), som bl a används av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) och som stadgats i de internationella flyktingkonventionerna, har flyktingar starka skyddsbehov på grund av förföljelse eller att de hotas till liv och lem i sina hemländer. En flykting ansöker om asyl i något land och dennes skyddsbehov skall noga prövas innan asyl beviljas. Enligt FN:s flyktingstatistik är det endast ca 5 - 7 procent av dem som kommit till Europa (inklusive Sverige), som uppfyller dessa definitioner. De övriga, som är den överväldigande majoriteten, är ekonomiska migranter (economic migrants), vilka sökt sig en bättre materiell tillvaro i det rika Europa. FN har vid flera tillfällen vädjat om att man inte skall blanda ihop dessa två kategorier, eftersom det kan skada och urholka asylrätten.

I undersökningen gör man ingen skillnad mellan flyktingar (refugees) och ekonomiska migranter (economic migrants). Det får mig osökt att tänka på min gamle matematiklärare som, när en elev drog en ologisk slutsats, svarade med att säga: “Javisst, alla hästar äro djur och därför är också alla djur hästar?”. I Marie Demkers fall skulle denna logik kunna låta: ”Alla flyktingar äro invandrare och därför är alla invandrare flyktingar.” Är det möjligen denna logik som smittat av sig när DN:s ledare 2002-06-24, à propos den svåra arbetslösheten bland invandrare, påstår att “... i stort sett alla som kommit hit sedan 1970 har kommit hit som flyktingar”?  

Konstig slutledning

Med utgångspunkt från sin märkliga opinionsundersökning drar Marie Demker, efter diverse utläggningar om “högerpopulistiska partiers” framfart i övriga Europa på senare tid, slutsatsen att resultaten visar att “möjligheterna för ett högerpopulistiskt parti att vinna terräng i Sverige är mycket små”. Hon har säkert goda avsikter med denna slutsats. Men undersökningsresultatet, såsom det nu redovisats, pekar väl snarare i motsatt riktning, eftersom nästan hälften av respondenterna tyckt att det var ett bra förslag att “ta emot färre flyktingar”?

Såsom ett typexempel på ett “flyktingfientligt” och “främlingsfientligt” parti i SOM-rapporten framhåller Marie Demker det saligen insomnade Ny Demokrati. Utan att ange några källor påstår hon att detta parti varit motståndare till att ta emot flyktingar. Under ett telefonsamtal med mig säger hon att detta “stått i en gul trycksak”, som hon läst för länge sedan. Men enligt det partiprogram, som jag efter viss möda lyckades få tag på, framgår det klart och tydligt att Ny Demokrati tvärtom varit positivt till att ta emot flyktingar. Både ur forskningsetiska och allmänna synpunkter borde Marie Demker, som dessutom under vårt telefonsamtal gjorde anspråk på att vara mer vetenskapligt tillförlitlig än SIFO, ha kollat sina källor bättre. 

Med relevant frågeställning hade resultatet blivit ett helt annat

Om Marie Demker först hade upplyst sina respondenter om att över 90 procent av dem som invandrat till Sverige de senaste 20 åren varken bestått av flyktingar eller  arbetskraftsinvandrare och därefter ställt frågan om vi skall öka eller minska den typ av invandring hon tycks vilja mäta inställningen till (asylsökande flyktingar), då hade hon med all säkerhet fått ett helt annat resultat. Det hade inte bara varit ärligare. Det hade rimligen givit ett resultat, enligt vilket empatin för flyktingar skulle visat sig vara betydligt större än vad som nu påskins, vilket i sin tur skulle förstärkt asylrätten.

Med en sådan uppläggning hade undersökningen och dess resultat också blivit intressant att ställa mot resultaten från de undersökningar SIFO under många år gjort och som gällt inställningen till det vidare begreppet ”invandringen”. När det gäller ”invandringen” är det enligt SIFO bara cirka 9 procent av de tillfrågade som velat öka den. SIFO kallade med stöd för sina undersökningar den massinvandring som skedde under första hälften av 1990-talet för “en tickande bomb”.

Att endast lägga tonvikten vid svenska medborgares inställning till den lilla gruppen flyktingar, vilken är försumbar när man ser på den totala mängden invandrare, är således under inga omständigheter varken hederligt eller relevant. Vad Marie Demker gör är att skilja ut den svagaste och mest utsatta gruppen bland invandrarna och göra en sensation av märkliga resultat från en undersökning, där det är oklart vad intervjuoffren egentligen svarat på.

De slutsatser Marie Demker dragit av SOM-institutets undersökning säger därför mer om hennes egna ambitioner än om den verklighet hon säger sig ha undersökt. Av den anledningen är det mycket illavarslande när både andra forskare, massmedia och politiker okritiskt tagit SOM-institutets undersökning på vetenskapligt allvar och på så sätt förvandlat verkligheten till en politiskt korrekt desinformation. 

Kent Asp går i Marie Demkers missledande spår 

Kent Asp, professor vid Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs Universitet, har delvis tagit Marie Demkers märkliga rapport och undersökningsmetodik som utgångspunkt när han analyserat “mediebilder och folkopinioner” i samband med en undersökning som han lett på uppdrag av Integrationsverket. 

I skriften “Integrationsbilder” (Integrationsverkets Rapportserie 2002:02) sätter även Kent Asp likhetstecken mellan invandrare och flyktingar. Men han går ett steg längre än Demker och låter en bestämd yrkesgrupp, journalister, ställas inför förslaget att vi skall: “ta emot färre flyktingar”. Det visar sig då att 72 procent av journalisterna tyckte att förslaget var dåligt. Skillnaden mellan journalistkårens och allmänhetens åsikter var således mycket stor. Om denna skillnad beror på att de flesta journalisterna kunde skilja på flyktingar och övriga invandrare och därför var mer positiva till att ta emot flyktingar, det har Kent Asp inte reflekterat över. 


Mediaetablissemanget BLOCKERAR öppen och saklig debatt

Men, något som borde vara centralt i sammanhanget är massmedias hantering av flykting- och invandringspolitiken. En öppen och saklig debatt om denna har hittills effektivt förhindrats av inflytelserika personer i det svenska mediaetablissemanget. Och de forskare som förordat en öppen och saklig kritik har slentrianmässigt stämplats såsom främlingsfientliga och rasister. 

Istället beskrivs orsakerna till invandringsproblemen ständigt i termer av fattigdom, arbetslöshet, diskriminering och utanförskap. De politiskt korrekta har bestämt sig för att problemen är en klassfråga, vilken kan definieras och beskrivas efter en höger-vänsterskala där alla, som förordar en åtstramning när det gäller inflödet av “ekonomiska migranter” beskrivs som högerextrema eller högerpopulister.

Därför är det högst sannolikt att de skillnader i opinionen som Kent Asp fått i sin mediaundersökning beror på att hela 70 procent av svenska journalistkåren visat sig sympatisera med vänsterpartierna. Fil dr Kurt Wickman beskrev nyligen detta fenomen på ett sakligt sätt i den danska tidningen Politiken (02-07-16) under rubriken “En av historiens mest statstrogna journalistkårer”. Därför är det inte så konstigt att Marie Demkers märkliga slutsatser gång på gång kritiklöst basuneras ut i pressen som en stor positiv nyhet.


Förslag till upplägg för nästa års opinionsundersökning

Mitt förslag till SOM-institutet är: Låt respondenterna nästa gång först få klart för sig skillnaden mellan flyktingar och övriga invandrare. Ställ därefter raka och ärliga frågor om deras inställning till flykting- och invandringspolitikens olika aspekter. Först då kan man få någorlunda säkra svar på vad folkopinionen verkligen tycker i dessa viktiga frågor. Och ställ gärna följdfrågor så blir resultaten ännu mer tillförlitliga.

Den undersökningsmetodik som nu tillämpats i tio år, och de återkommande slutsatser som sedan dragits, hör definitivt inte hemma i vetenskapliga sammanhang. 

Tillbaka