online casin

DSM nr 2/2003


Sveriges kulturskribenter - ett slags självutnämnd kulturelit - lät sig dåras av vad som visade sig inte vara vare sig någon presidentsonson eller den av oegennytta uppburne idealist han uppgav sig utan snarare en simpel skojare. Att låta sig dras vid näsan är en sak. Men att sedan inte vidgå sina missbedömningar utan i stället fortsatt utnyttja sina i media vunna positioner till att halsstarrigt glorifiera den avslöjade och samtidigt fortsätta att svärta ner den person som gjorde det möjligt att bringa falsarierna i dagen visar vad som för denna elit väger tyngst: makt eller rätt.  Och makten - mediamakten - finns alltid på elitens och deras vänners sida. När Bo Lindblom önskade att i Svenska Dagbladet få möjlighet att förklara att Maria-Pia Boëthius - en av denna självutnämnda kulturelits mest högstämda anförare - blev han refuserad. DSM kan här publicera ännu ett exempel på hur en försåtlig mediacensur sorterar upp debatten.

Missförståndet

 Skrivet av Bo Lindblom

Maria-Pia Boëthius har nog missförstått vad som förväntas av kulturskribenter som blivit lurade att sprida falska uppgifter. Ingen begär att de ska ”sparka på en svårt sårad”. De behöver inte säga ett ont ord om den som vilseledde dem. Det räcker så bra om de bara sent omsider erkänner, att de tagit miste och att de olyckligtvis kom att bedra sina läsare. Jag arbetar som informatör om mänskliga rättigheter och är väl förtrogen med vad som står i FN-förklaringens artikel 11. Men var står det att den som fullgör sin medborgerliga plikt och anmäler ett misstänkt brott ska förtalas och misstänkliggöras på tidningarnas kultur- och debattsidor? Var står det att hennes misstankar på förhand ska avfärdas som absurda?

Det var inte ”absurt” att inleda en brottsutredning av Alcalás affärer. Det hade inte varit välbetänkt att lägga ner utredningen. Det framstår inte längre som rimligt att kräva att anmälarens motiv skulle utredas. Det var inte sant att åklagaren hade gömt undan viktiga bevis som talade till Alcalás förmån. Det var inte DN:s Thomas Michélsen och anmälaren Michaela Sjögren som bakom kulisserna drev brottsutredningen. Det stämmer inte med kända fakta att Alcalá i ett halvår kunnat leva i tron att hans syskon hade lånat ut ett miljonbelopp till Paraguay. Och historien om Alcalás släktskap med en spansk president var en skröna.

Var och en får svara för sina påståenden. Ingen behöver bära hundhuvud för vad andra har skrivit. Men alla bör kanske säga något genomtänkt om sin syn på faktakontroller inom kulturjournalistiken och i den offentliga debatten.  För klarhets och trovärdighets skull.

Nu kommer det uppgifter om hur Alcalá kunde lyckas ”arbeta upp ett så stort förtroendekapital”. Pernilla Ström berättar i tidskriften Smedjan (6 juni) hur hon fick veta att Alcalá var doktor i ekonomi vid ett tyskt universitet, och hur den lögnen fick sitt stöd av DN:s dåvarande kulturchef Arne Ruth. Balkanforskaren Kjell Magnusson redovisar i SvD (9 juni) hur Alcalá fuskade med sina artiklar om Bosnien och vilka som skyddade honom för kritik och genmälen. Jag har själv fått en genomgång som gäller en artikel av Alcalá om plågsamma djurförsök. Mera lär vara på gång, för nu har kamratmuren brustit.

Jag förstår Maria-Pia Boëthius då hon berättar om den smärta hon känner inför Alcalás öde. Jag hade förstått henne ännu bättre om hon sparat lite av sin medkänsla till de många som under åren har drabbats av Alcalás manipulationer. Nu senast de som inte fick utlovat stöd på grund av hans nycker. Pojkarna i ungdomsfängelset Panchito López, de misshandlade kvinnorna i Paraguay som behövde advokathjälp, de anställda vid hjälporganisationen CIDSEP som miste sina jobb, alla de personer som han förtalade och misstänkliggjorde och anklagade för brott.

Boëthius säger sig liksom många andra ha ”sett Alcalá lägga ner tusentals timmar av gratisjobb på samhällets mest utstötta, ensamma och fördömda”. I vilken mening har hon faktiskt SETT detta? Är det inte snarare så att hon har hört Alcalá berätta om det, eller har hört andra berätta vad Alcalá har sagt om sitt arbete? Hon säger sig fortfarande hoppas att allt ska visa sig vara ett ohyggligt missförstånd. Jovisst, det ÄR ett ohyggligt missförstånd. Men det är Maria-Pia Boëthius och hennes vänner som har missförstått och alltjämt är oförmögna att se skillnaden mellan vad som faktiskt har hänt och vad en bedragare berättar om sina uppoffrande insatser, sina många uppdrag, sina examina och sin ädla härstamning, inte under press från kritiska massmedier utan medan han ännu var på väg mot toppen av sin bländande karriär.


Tillbaka