DSM nr 2-3/2002
Skrivet av Jan Gillberg
Percy Barneviks pensionsmiljard och den debatt den givit upphov till kommer i det ganska nära perspektivet att handla om någonting mycket mer än om Barnevik och hans - som det snabbt kommit att heta - girighet. Först ut att anlägga det vida perspektivet var Maria-Pia Boëthius i sin Expressenartikel ”Wallenbergarnas slutliga fall” (02-02-24). Synd bara att hon hamnar så totalt fel - dessutom i strid med sin egen personliga övertygelse. Om detta senare råkar jag veta bättre än kanske någon annan.
I artikeln i Expressen lockas hon att slå in på den bekvämaste vägen - den sedan decennier tillrättalagda, breda vägen. Som den lite lättfärdiga journalist hon är får hon snabbt till en parallell med Ivar Kreuger och Kreugerkatastrofen för nu exakt 70 år sedan. Hon skriver: ”Också i Ivar Kreugers fall rörde det sig om en miljard kronor; men det var en miljard som fattades i bokföringen och som ledde till att många människor ruinerades. Och en miljard då motsvarar kanske 100 miljarder i dag.”
Hon har så bråttom att göra denna ”journalistiska” parallell att hon inte ens tar sig tid att ta reda på att en miljard då snarast motsvarar femtio i dag men hundra låter ju bättre. Och den sedan decennier inarbetade föreställningen är att Kreugerkoncernen skulle ha varit insolvent och att Ivar Kreuger därför skulle sett sig tvungen att ta sitt liv. Vare sig det ena eller andra är sant.
Inte ens den kommission bestående av Kreugers fiender och av denna anlitade revisorer har någonsin påstått att det skulle ha fattats någon miljard i bokföringen. Vad som däremot fattades var tillgångar på hundratals miljoner och detta i den falsifierade konkursstaten. Och varför då detta? Jo, därför annars hade det inte blivit någon konkurs med de möjligheter till rofferi som detta möjliggjorde med Wallenbergs och Handelsbanken som de stora vinnarna - om man nu ska använda ett så neutralt begrepp för vad det här handlade om. En annan vinnare” var advokaten Hugo Stenbeck-kommissionens ”fixare”.Om detta finns åtskillig ostridig dokumentation. En god bild av hur det faktiskt förhöll sig lämnas i Sven Olof Arlebäcks häromåret utkomna bok ”Kreugerkraschen” (Wallgårds Förlag). Arlebäck visar bland mycket annat att det i konkursstaten saknas statsobligationer till ett nominellt värde av 406,6 miljoner. Han presenterar också en sammanställning över ”saknade” aktier - bl a 558 449 aktier i LME och 143 877 aktier i STAB. De aktier som ”glömts bort” svarade för ett värde av omkring 200 miljoner. Mycket annat saknades också. Den på detta sättet högst oegentliga konkursstaten redovisade ett underskott på 295 miljoner. En korrekt redovisning av Kreugerkoncernens tillgångar hade således givit upphov till ett högst betydande plussaldo, något som ”granskningsmännen” med snart sagt alla medel ville (och lyckades) avstyra.
Därmed bortfaller också det motiv Ivar Kreuger skulle ha haft för att ta livet av sig! Den ena tesen förutsätter ju den andra. Om ingen konkursmässighet inget självmord och om inget självmord måste det ha varit mord.
Och att Ivar Kreuger mördades har i annat sammanhang visats på ett sätt som övertygat nutida både rättsläkare och kriminalexperter. För detta redogör Lars-Jonas Ångström i boken ”Kreuger- Mordet” (DSM Dokument, 2000). Till detta kommer vad som därefter framkommit och som redovisats i ett antal artiklar i tidskriften DSM men hittills sorgfälligt förtigits. Sammantaget står vi här inför vad som gäller som Världshistoriens största rånmord, varmed inte sagt att den eller de som svarade för mordet är desamma som de som svarade för rånet. Om detta mer i annat sammanhang.
Det har nu i decennier varit - milt uttryckt - obekvämt att ifrågasätta den ”officiella historien” (vilket fruktansvärt uttryck!) vad gäller Ivar Kreugers öde och Kreugerkoncernens inte sammanbrott men väl upplösning. I ”hemlighet” är det dock många som närt och när ”annan mening”. En av dessa är - råkar jag veta - just Maria-Pia Boëthius. Efter att ha läst hennes bok ”Sfärfäderna” (sfären Kreuger kontra sfären Wallenberg) och som avslutas med orden ”winner takes all” kontaktade jag Maria-Pia. Hon hade besökt Ivar Kreugers gravplats och då runnit att där fanns inte ens en gravsten. Jag förklarade att Jag - då bosatt i Frank- rike - skulle uppsöka gravplatsen när jag därnäst kom till Stockholm för att kunna göra samma upplevelse som hon. Maria- Pia föreslog att vi då skulle slå följe, vilket också skedde.
Genom att Maria-Pia noterat fel gravplatsnummer blev det en kyrko- gårdsvandring på halvannan timme med efterföljande lunch vid Koppartaken. Det hann sägas mycket om Kreuger, hur han hade mördats och sedan rånats. När vi lämnade gravplatsen tummade vi på att före årets utgång skulle det finnas en gravsten på plats och så blev det efter att jag först kontaktade Ivar Kreugers brorsson Björn Kreuger, som sedan i sin tur kontaktade sin mor Diana Kreuger.
Jag har sedan också fått höra hur Maria-Pia till sin bostad bjudit in Ivar Kreugers syster- och guddotter Eva Dyrssen och då tagit fram en flaska champagne och utbringat en skål till Ivar Kreugers minne.
Att sedan i Expressen läsa hur Maria-Pia Boëthius förgår sig på detta Ivar Kreugers minne, därför att hon ser en möjlighet att journalistiskt krydda sitt angrepp mot det nu krackelerande Wallenbergimperiet, gjorde mig förstämd. Är det detta hur orden ”låter” som är det överordnade för våra mest uppburna och därmed privilegierade journalister? Och är det de som ”låter bäst” och ”mest rätt” - mainstreamjournalisterna - som skall ha företräde att ange både ton och innehåll? Vart tar då den journalistiska hedern vägen? Och vad betyder det i sin tur för att journalistiken skall kunna fullgöra sin uppgift i den fria och kunskapsutvecklande opinionsbild ningens tjänst?