online casin

Skrivet av Jan Gillberg

”Sant eller osant. Schysst eller oschysst. Partiet är det som gäller och Makten är målet.”

Så skulle man kunna formulera den etiska kod, som sedan decennier varit vägledande för den Power Management, som format den svenska ENPARTISTATEN. 

Den ideologiskt förankrade opposition med en alternativ icke-socialistisk politik, som tidigare fanns och ännu på 70-talet kunde uppfattas som vital, har med tiden kommit att ”ätas ut” eller - som det också brukar heta - ”marginaliseras”.

Numera erbjuder ”den politiska marknaden” bara ”alternativa innehavare” av den politiska och
med tiden alltmer allomfattande makten. Den politik över vars utövande det tävlas om har i allt väsentligt en och samma inriktning med fokus på att ”röstoptimalt” fördela ”skattepengar” mellan olika väljar- och intressegrupper.

För fullgörandet av detta fördelande har det vuxit upp en alltmer volyminös byråkrati. Till en början i förstone för att returfördela vad som skatteindrivningen inbringat. Numera också för att kontrollera, att returfördelningen inte drabbas av alltför stora och hela systemet ruinerande missbruk.

Opinionsbildningens socialisering

Till detta kommer också att även den ”röstoptimerande opinionsbildningen” blivit en med skattepengar finansierad angelägenhet. Det började med ”partistödet”, ”presstödet” och ”kulturtidskriftsstödet”. Bakom dessa - det är ju vad det handlar om - ”subsidier” har alla partier slutit upp, dvs alla ”etablerade” partier. Därmed har de försvurit sig till att inordna sig under ENPARTISTATEN.

Denna uppslutning har banat väg för en utveckling innebärande, att den tidigare ”fria opinionsbildningen” - för att uttrycka det korrekt - i allt väsentligt socialiserats. Vad som inte kommit att omfattas av denna socialisering - ett och annat försök till politisk nybildning, en och annan namninsamlings- och uppropsaktion, vissa fristående kristna samfund - ges ingen eller blott högst marginell plats i vad som kallas ”det offentliga rummet”.

Men är inte dagstidningarnas krönikörer och soffpratarna i TV ”fria opinionsbildare”? Nej, de utgör ett ”tyckarfrälse”, vars viktigaste funktion är att fungera som ”säkerhetsventiler” med uppgift att avleda det opinionstryck, som genom denna avledning inte får möjlighet att formera sig till något som på allvar och långsiktigt kan utmana ”etablerad ordning”. Vad en Linda Skugge eller en Jan Guillou hävt ur sig ena dagen är skingrat nästa och ersatt med nya pratbubblor.

Dessa krönikörer och soffpratare har därför i ENPARTISTATEN kommit att ersätta en på en sammanhållen värdegrund uppbyggd och organiserad ”opposition”. Deras opinionsbildande betydelse begränsar sig till att bidra till att ge näring åt en i samhället alltmer spridd frustration med tillkommande vilsenhet.  

Därför ligger det mycket av logik i att denna successiva socialisering av opinionsbildningen på resans väg inte varit föremål för någon vare sig närmare granskning eller debatt i de dock nominellt fria medierna. När exempelvis DSM i en artikel i närmast föregående nummer visar, hur det statliga kulturtidskriftsstöd, som infördes under Olof Palmes regeringstid, kommit att fungera som instrument för statsstyrd konformism är det något, som inte ger eko i något enda hörn av main-stream media.

Diskrimineringen av det tryckta ordet

Att det finns ”politiskt korrekta” tidskrifter, som får skattefinansierade bidrag på miljontals kronor samtidigt som en systemkritisk tidskrift som DSM (snart den enda) inte får så mycket som en enda krona, väcker det inte någon som helst reaktion! Detta i ett land där olika ”rättvisefrågor” när det gäller bidrag, lönesättning eller att någon blivit förfördelad alternativt otillbörligt favoriserad kan ge upphov till formliga ”mediastormar”. Vad sänder detta för signaler?

  •  Först som sist att en ”rättvisefråga” måste var av det ”rätta” slaget för att ”media” skall engagera sig.

 Denna sedan decennier bedrivna diskriminering av ”det tryckta ordet” har aldrig någonsin gjorts föremål för vare sig kritik eller kommentar på exempelvis men samtidigt symptomatiskt nog SvD:s ledarsida. Inte ens när Mats Svegfors i sin egenskap av tidningens chefredaktör - sedermera Göran Perssons troman - uppmanades att uttrycka mening i frågan. Kan det måhända hänga samman med att SvD sedan presstödet infördes uppburit i storleksordningen 2 000 000 000 (två miljarder) kronor i statligt presstöd?

Naturligtvis är det så. Det är samtidigt en viktig förklaring till hur den än gång ideologiskt förankrade oppositionen förtvinat.

Mygelkulturen (s)

Denna anpassning till Makten - därför det är vad det handlar om - har också gjort det möjligt för en omfattande mygelkultur att breda ut sig.

Det är något som plötsligt och lite oväntat framkommit i ett antal ”skandal-scoop” om hur olika falanger inom SSU - ENPARTISTATENS viktigaste plantskola - använt sig av fiffel med medlemsredovisningen för att kunna skaffa sig det erforderliga röstunderlaget för att ta skaffa sig ”makten” i förbundet. Ett slags förövning till ”det riktiga röstvinnarspelet”.

Redovisningsfifflet var dock inte själva upprinnelsen till allt det som sedan framkommit genom en strid ström av avslöjanden. Det började med diverse rykten om några ”sexaffärer”, i vilka ledande SSU:are var indragna. Det var detta som gjorde, att kvällstidningarna inte kunde avhålla sig från att närmare granska vad man höll på med i SSU.

Att det inom SSU liksom Ung Vänster och andra ideologiskt besläktade organisationer fifflats med medlemsredovisningen är dock ingenting nytt. Det har tillhört kulturen alltsedan Bosse Ringholm var ung SSU-are. På den tiden gällde det framförallt bidrag man lyckades kamma hem från bildningsförbundet ABF. Hur många tiotals miljoner har inte under årens lopp betalats ut via ABF med friserade mötes- och studiecirkelrapporter som underlag? Det var först senare som Statens Ungdomsråd (numera Ungdomsstyrelsen med generaldirektör med dito lön och pensionförmåner i toppen) kom att bli den stora aldrig sinande bidragskällan.

Detta att olika om ”makten” konkurrerande ungdomsdistrikt använt bidragspengar för att göra fiktiva medlemsavgiftsinbetalningar och den vägen ”köpa” sig stämmoröster förefaller dock vara en mer sentida ”affärsidé”. Eftersom bidragen per medlem är större än själva medlemsavgiften har det funnits möjlighet att bokstavligt ”växa utan tak”. Den möjligheten fanns veterligen inte på Ringholms tid.

Statskontrollerad idé- och åsiktsbildning

Nytt är också hur de i SSU under 1960- och 1970-talen skolade förvaltarna av den svenska ENPARTISTATEN inte bara socialiserat den tidigare fria och från statlig finansiering hyggligt fristående opinionsbildningen utan också byggt upp och utvecklat en omfattande och vitt förgrenad verksamhet för en av staten själv kontrollerad idé- och åsiktsbildning.

Även här är det en till kvällstidningarnas mediakoncept anpassad ”affär”, som gjort att denna nya tingens ordning hamnat i offentlighetens ljus. Denna gång är upprinnelsen till den massmediala uppmärksamheten inte något ”sexistiskt” (även om man med tanke på de inblandade inte kan vara så säker).

Vad det denna gång handlar om är att en förslagen regeringstjänsteman kunnat konstatera, att ett antal dokumenterat mindre begåvade och därför för sina positioner särskilt ”trendberoende” ministrar med lätthet går att manipulera bara man ”spelar på de rätta strängarna”.

Utrustad med psykologisk skarpblick - en bland bedragare vanlig egenskap - har regeringstjänstemannen valt ut ministrarna Jens Orback, Mona Sahlin och Carin Jämtin (jo, det finns en minister som heter så). Dessa tre har presenterats ett antal framställningar om verksamhetsbidrag från ett antal påhittade organisationer. Ministrarna har sedan i sin tur föredragit ärendena vid regeringssammanträden, varvid bidragen godkänts.

Idén har regeringstjänstemannen fått efter att ha sett, hur lättvindigt det anslås mångmiljonbelopp till alla möjliga organisationer och projekt bara de har ”politiskt korrekt” idé- och verksamhetsinriktning (jämställdhet, feminism, invandring, mångkulturalism). Därför måste det gå att få ut pengar även för påhittade organisationer och projekt bara de har ”korrekt” inriktning och presenteras med ”gällande” vokabulär. Vilka giron som användes för själva utbetalningarna var det sedan bara regeringstjänstemannen som hade ”kollen” på.                 

Ett av bidragen gällde ”Sexualiseringen av det offentliga rummet”. En av flera jämställdhetsorganisationer hette ”Genus, Teknik och Högskola”.

Under de några dagar då detta var ”affären för dagen” var det emellertid inte någon som tog upp diskussion i den principiellt viktiga frågan, huruvida regeringen i en demokrati, som säger sig vilja slå vakt kring den fria opinionsbildningen, skall anslå pengar till opinionsbildande verksamhet.

Ännu mindre uppstod det någon debatt utifrån det faktum, att ENPARTISTATEN via sina många myndigheter bedriver sådan verksamhet för hundratals miljoner kronor om året! Exakt i vilken omfattning är det ingen som vet lika litet som man inom regeringskansliet vet hur många myndigheter det i dag finns! För att ta reda på detta senare har Statskontoret nyligen fått i uppdrag att göra en utredning.

Det enda som följde på skojeriernas avslöjande var ett så kallat ”utspel”, där en av de lurade ministrarna - Jens Orback - ”KRÄVER NY SUPER-MYNDIGHET” med uppgift att förhindra liknande framtida skojeri...!

LJUG & MYGEL som politisk kultur

Det stora och allvarliga är emellertid inte, att en förslagen regeringstjänsteman lyckats lura till sig ett par miljoner kronor. Det stora och allvarliga är den kultur, som kommit att genomsyra den svenska ENPARTISTATEN:

 •  En kultur som ger stort och växande utrymme för LJUG & MYGEL bara det tjänar PARTIET = MAKTEN. 

•  En kultur som gjort det möjligt för politikerna - Göran Persson och nedåt - att uppleva det som att de ”äger” landet.

 Med åren har Persson också givit uttryck för ett närmast patrimonialt förhållningssätt till sitt ämbete. Det kanske mest tydliga uttrycket för detta var när Persson fick idén att bredda sin politiska bas genom att med hjälp skattepengar finansiera ett av Gudrun Schyman bildat feministiskt parti. Med ett antal miljoner tänkte sig Persson att bokstavligt köpa Gudrun och den av henne ledda feminismopinionen!

Så här kunde Aftonbladet berätta den 23 november 2003:

”Gudrun Schyman blev lovad miljoner i bidrag av Göran Persson för att starta sitt feministiska parti.
Löftet hölls hemligt för resten av regeringen. När det läckte ut stoppades bidraget.”

”Resten” av regeringen var hela regeringen frånsett dåvarande vice statsminister Margareta Winberg och Persson själv.

Läckaget uppstod när damerna Schyman och Winberg tidigare under året - en solig sommardag - strålat samman på en uteservering i Visby och i sin allmänna glädjeyra blivit lite väl högljudda,

Om detta hur landets statsminister - under förutsättning att det inte ”kommer ut” - avser att använda skattepengar för att finansiera sin och sitt partis politiska fortbestånd genom att starta ett ”alliansparti”, är något som inte får tillstymmelsens av den uppmärksamhet som regeringstjänstemannens skojeri fick.

Och när DN den 27 juli 2005 kunde avslöja att Jämställdhetsenheten på Näringsdepartementet har betalat ut 55 miljoner kronor till olika föreningar utan krav på redovisning av vad pengarna gått till, är inte heller det något som väcker någon debatt till liv.

Och vem bryr sig när det kan avslöjas hur den suspekta organisationen Centrum mot rasism (CMR) bränt många miljoner av skattebetalarnas pengar på exklusiva konferenser och tjusig kontorsinredning och diverse vettlösa ”kampanjer”? Bara därför att det heter ”mot rasism” har det bara varit att rekvirera ”nya stålar”. Och vem vågar ifrågasätta vad en ”mot-rasim-organisation” håller på med?

Just i detta senare möts den kultur och den speciella mentalitet, som utvecklats i ENPARTISTATEN SVERIGE och som håller på att göra landet till ett modelland för Den Nya Totalitarismen.

Från idealism till karriärism

 Fröet till denna kultur med tillkommande mentalitet var idén om den ”starka staten” - Staten-Politiken som skulle ”befria” människorna från ”personligt ansvar” och som skulle göra svenskarna till ett kollektiv bestående av skattebetalare och välfärdsklienter samtidigt som utrymmet för ”egen maktutövning” och ”eget förverkligande” skulle krympas i takt med tillvänjningen av ett allt större skatteuttag.

Medborgarsamhället Sverige blev Socialstaten Sverige. Och allteftersom medborgarna vidsidanomställdes tog politikerna och deras byråkrattjänare över. Samtidigt undergick socialdemokratin en förvandling från idéparti till maktapparat.

De som i denna nya tid gjorde politisk karriär blev ”yrkespolitiker” redan när de slutat skolan - ofta på nivåer innan de hunnit skaffa sig vare sig humanistisk bildning eller grundläggande naturvetenskapliga kunskaper. SSU blev en anstalt, där man utvecklade ”politiska broilers”.

Med viss eftersläpning har en liknande förändring skett också inom oppositionspartierna och deras ungdomsförbund. Före kommunsammanslagningarna styrdes det kommunala Sverige i allt väsentligt av ”fritidspolitiker”. Då fanns inte den uppsjö av välbetalda kommunala tjänster och uppdrag, som öppnat karriärvägar även för de icke statsbärande partierna och deras företrädare. Genom storkommunerna och deras byråkratisering skapades en tillkommande och med åren snabbt expanderande marknad för yrkeskåren politiker.

Om Sveriges politiker skulle bilda sitt eget fackförbund och den dagen kan komma, skulle det kunna räkna medlemmar i tiotusental. Ett sådant förbund - Sveriges Politikers Intresse-Organisation (SPIO) - skulle också visa i hur hög grad politikerna i ENPARTISTATEN SVERIGE vad gäller allt ”det tungt vägande prosaiska” är förenade i en intressegemenskap långt starkare än något annat!

SPIO skulle för ENPARTISTATEN SVERIGE framstå som själva KRONAN PÅ VERKET! 

Tillbaka