online casin

DSM 5/2001

Ingen fråga är i Sverige större än den som handlar om mordet på Olof Palme för nu drygt 15 år sedan. I varje fall mätt i spaltkilometer.
                
På senare år har det mest handlat om den som alla med professionell inblick i ”mordgåtan” anser vara mördaren, nämligen Christer Pettersson.
                
Det kan också tyckas egendomligt att åklagare och domstolar inte kunnat ”få fast” mördaren, efter att han dels blivit utpekad av den person - Lisbet Palme - som var med om det inträffade och med egna ögon såg mördaren och dels själv i en närmast absurd kurra-gömma-lek gång efter annan först ha ropat: ”Här är jag. Kom och ta mig.” För att sedan ropa: ”Ni kan inte ta mig, ni kan inte ta mig.”
                
Att förtroendet för svensk polis och svenskt rättsväsende inte är särskilt högt, är heller ingenting att förvånas över

Pettersson dög inte...

 Frågan är emellertid om det inte handlar om någonting mer än att Sverige - som det ibland sägs - skulle ha världens klantigaste polis och världens pinsammaste domstolsväsen - i varje fall om man med ”världen” räknar den hyggligt utvecklade världen. Frågan väcktes nyligen i en nästan farligt tänkvärd ledare i tidningen Expressen. Tidningen skriver: 

”Pinochets chilenska mördargäng, den sydafrikanska säkerhetspolisen Boss, den kurdiska upprorsrörelsen PKK, en sammansvärjning av svenska militärer, en fascistoid grupp svenska polismän, ett kotteri svenska affärsmän och företagsledare som köpt en utländsk legoknekt - alla dessa och fler utpekades som sannolika mördare.
                 
Den där Pettersson föreföll helt enkelt inte duga som statsminister Olof Palmes baneman.
                     
Tydligast uttrycks den tanken i Svea hovrätts friande dom av 1989: ’Vad som framkommit om Christer Petterssons personlighet och livsföring - en förtidspensionär som missbrukat sprit och narkotika - talar snarast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella.’ ”

 ...inte som mördare bara som nästan mördare

 Med Christer Pettersson som bara ”misstänkt”, ”möjlig”, ”trolig” mördare har det varit möjligt att hålla spekulationsgrytan kokande tillsammans med alla andra teorier.
                
Låt oss nu tänka kontrafaktiskt och anta att polisen (ledd av den litteräre Hans Holmér ständigt skådande olika ljus i en evighetslång tunnel) och åklagariet (med nuvarande SÄPO-chefen Jan Danielsson som en föga lyckad primus i klassen) hade satt fast Christer Pettersson redan våren 1986 och fått honom dömd lagom till julen samma år.
                
Hur hade det då gått med Palmelegenden?
                
Att till julen för nu 15 år sedan en gång för alla ha fått fastslaget, att Olof Palme blev mördad av ett av det svenska modellsamhällets värstingar, hade onekligen skapat problem - politiska problem, stora politiska problem. Hur hade det då varit möjligt att hålla liv i myten om ”Palmehatet” - mycket en myt eftersom den som hatade sina fiender nog så intensivt som Palmes fiender var Palme själv? Hur mycket kraft hade då inte förlorats när det gäller olika schatteringar av - om man i dag ens får uttrycka sig så - borgar- och högerhat? Hade måhända den borgerliga opposition, som 1986 och därefter valde att ”sosse-assimilera” sig, i stället ägnat sina krafter åt att utveckla ett slagkraftigt och tidsanpassat alternativ till den krackelerande ”sosse-politismen” - ett alternativ med möjligheter för den moderna, välutbildade människan att fullt ut ta vara på sina resurser och i kraft av detta forma sin egen tillvaro? Och vad hade det i sin tur betytt för både styrkan i den svenska ekonomin och vitaliteten i den svenska demokratin?
                
Hade det ens varit möjligt för socialdemokraterna att behålla makten efter 1988 års val? Hade vi redan då fått ett regimskifte - ett riktigt regimskifte? Och vad hade det blivit med alla skandaler alltifrån Ebbe Carlsson-affären och allt annat skumrask som frodats i den fortgående systemkrackeleringen? Och vilka hade då möjligheterna varit att till de borgerliga partierna rekrytera både ledare och andra företrädare bland de för uppgiften gediget kvalificerade och inte bland de tveksamt mediokra? Och vad hade detta i sin tur fortplantat för krav vid tillsättandet av generaldirektörer och andra nyckelpersoner i samhällsmaskineriet? 
                
Så visst sätter Expressen i sin ledare fingret på något mycket ömt och känsligt. Detta hur ett med åren alltmer korrumperat rättsmaskineri låtit sig underställas politiken och den kraft som kommit att ersätta en numera svunnen tids idealitet med vad som alltmer framstår som ren skär maktegoism. Därför gäller:

 Länge leve Christer Pettersson som Palmes mördare
- men bara som ”nästan mördare”!