DSM 3/2005
Skrivet av Stig Johansson
Lördagen den 12 mars 1932 fann man chefen för Svenska Tändsticks AB (STAB), Ivar Kreuger liggande död på sovrumssängen i sin Parislägenhet. Vid hans sida fann man en pistol, från vilken ett skott genom hjärtat skulle ha avlossats. Det var i varje fall under många år ”den officiella historien”.
Med Kreugers plötsliga död föll ett mäktigt industriimperium samman - ett imperium som efter första världskrigets slut kom att spela samma roll för Europas stater som en annan stormakt gjorde efter det andra världskrigets slut, nämligen USA genom Marshallhjälpen. I båda fallen handlade det om att föra över stora mängder amerikanska dollar för Europas återuppbyggnad.
Det Kreuger byggt upp mellan 1917, då han vid 37 års ålder grundade STAB, och 1932, då den 52-årige imperiebyggaren dog, var en industri- och finansverksamhet som kom att spela en världspolitisk roll.
Kreuger åtnjöt obegränsat förtroende och kunde därför lätt skaffa kapital genom nyemittering av värdepapper. Detta användes till omfattande företagsförvärv (bl a LME, SCA, Boliden) och till stora ”uppbyggnadslån” till en lång rad av Europas krigsdrabbade länder. Motprestationen för dessa lån var tändsticksmonopol, som inte bara gynnade STAB utan i hög grad även låntagarländerna, som fick del av vinsten.
Börskraschen i New York den 24 oktober 1929, som sannolikt var medvetet framkallad av USA-kapitalister. Känt är att texasmiljonären Jackson Martindell "vräkte ut" allt han hade i Kreugerpapper för att hindra Kreuger att ”på gatan”, dvs. Wall Street, finansiera det stora lån till Tyskland, som han tillkännagivit ett par dagar tidigare. Att han trots kraftiga varningar (bankiren J. P Morgan sägs ha blivit rasande) beviljade Tyskland lånet berodde på, att det var enda sättet att rädda Tysklands tändsticksindustri, både den inhemska och den "svenska", från total kollaps på grund av förödande dumpning från Sovjet.
På detta sätt berövad möjligheten att skaffa erforderligt kapital genom nyemission, tvingades Kreuger att sälja en majoritetspost av LM Ericssonaktier till ITT i USA för 11 miljoner dollar. Först ett halvår senare (sic!), i slutet av december 1931, skickar ITT revisorer till Stockholm för att syna den säck med gris i man köpt förliden sommar. Revisorerna gick igenom LME:s bokföring och sade sig ha funnit, att Kreuger överdrivit LME:s värde. ITT kräver köpeskillingen tillbaka. Detta skedde den 19 februari 1932, då Kreuger befann sig i New York. Dagen efter fick han ett ”sammanbrott”. Men Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co., sade sig ha full tilltro till Kreuger och var beredda att låna ut de 11 miljonerna.
Före avfärden till Frankrike med Ile de France den 4 mars, hade Kreuger samma dag meddelat ITT, att han accepterade upphävandet av avtalet samt att han förband sig att återbetala köpeskillingen plus ränta före den 1 september. Medveten om LME:s verkliga värde uppmanade han dessutom ITT att fortsätta sin granskning av företagets böcker för ett eventuellt nytt avtal i framtiden.
Efter ankomsten till Paris den 11 mars tar Ivar Kreuger med obruten arbetsförmåga och effektivitet – vilket är omvittnad av dem han träffade på ankomstkvällens möten – itu med problemen. Av ”sammanbrottet” i New York märktes inte ett spår. Det gjorde det inte ombord på Ile de France heller Enligt en av medpassagerarna, Sonja Henie, var Kreuger under hela resan på gott humör och i god form.
Strax efter klockan 13 lördagen den 12 mars kommer STAB:s VD och Kreugers närmaste man, Krister Littorin, tillsammans med Kreugers sekreterare, Karin Bök-man, till våningen. Man hade sedan klockan 11 väntat på att Kreuger skulle komma till avtalat möte. Av Kreugers franska hushållerska, fröken Jeanette Barrault, får de be-skedet, att Kreuger sover. Littorin går in i sovrummet och upptäcker det skedda. Bökman tillkallar polisen och säger att ”herr Kreuger har skjutit sig”. (Barrault heter också den bankir som senare tillsammans med flera andra åtalades och fälldes för bedrägeri mot Kreuger.)
Rörande dödsfallet har två huvudlinjer framförts. Den som kommit att gälla som ”den officiella” enligt vilken Kreuger var en svindlare och bedragare, som inför det oundvikliga avslöjandet valde att ta sitt liv. Böcker som Poul Bjerres ”Kreuger”, Natur och Kultur (1932) och Robert Shaplens ”Kreuger, geni och svindlare” (1960) går på den linjen.
Enligt den andra bilden blev Kreuger mördad och hans koncern plundrad. Läsning på det temat utgör Torsten Kreugers ”Sanningen om Ivar Kreuger” (1971), Brennans ”One Billion Dollar Murder” (1961) och Sven-Olof Arlebäcks ”Kreugerkraschen. Storbankernas verk?” (2000). Enligt denna uppfattning var koncernen solid och hade tillgångar som mer än väl skulle ha räckt för att betala skulderna, skulder som borde kunnat ha förbliva vad de var – om de inte sagts upp med kort varsel – nämligen normala lån.
Man anför också en del oklara punkter i den officiella versionen, t.ex. att Kreuger skulle ha köpt pistolen vid en tidpunkt, då han ostridigt befann sig i möte. Dessutom kunde försäljaren, som enligt lag antecknat köpet när det skedde, inte peka ut Kreuger bland ett antal fotografier. Man förstår inte heller, varför Kreuger, enligt handlaren, behövde få instruktion om vapnets handhavande, när han var en erkänt skicklig pistolskytt. Som ytterligare exempel kan nämnas, att enligt telegramkopior som påträffats i Telegrafverkets arkiv, telegraferade den franske journalisten och Stockholmskorrespondenten Chessin hem till redaktionen i Paris, att det i Stockholm i flera dagar före mordet/självmordet cirkulerat rykten om ett förestående (!) självmord. Flera egendomligheter av detta slag finns noggrant redovisade i Lars-Jonas Ångströms böcker ”Därför mördades Ivar Kreuger” (1990) och ”Kreugermordet” (2000) samt i artiklar av Jan Gillberg i tidskriften DSM (ISSN 1401-2006).
 |
”Avskedsbrevet” Kreugers ”avskedsbrev”, som man fann i sovrummet, har ansetts tyda på självmord. Det var ställt till Krister Littorin på, som så ofta, ”koncernspråket” engelska.
|
Dear Krister
I have made such a mess of things that I believe this to be the most satisfactory solution for everybody concerned. Please take care of these two letters also see that two letters which were sent a couple of days ago by Jordahl to me at 5 Avenue Victor Emannauel are reurned to Jordahl. The letters were sent by Majestic - Goodby now and thanks.
Man tar för givet, att mess (oreda) = ”svindlerier” och this (detta) = självmord samt att den ofta använda frasen Goodby now betydde ”adjö för evigt”. Utrymme finns dock för andra tolkningar.
På Dagens Nyheters förstasida den 13 mars, som har huvudrubriken ”Ivar Kreuger död” samt underrubrikerna ”Nervöst sammanbrott, sköt sig i Paris” och ”Avskedsbrev till vännen: ’Jag orkar inte mer’ ”, omnämns innehållet i det funna brevet på följande sätt:
”Brevet till Littorin var avfattat på engelska, och i detta skriver Kreuger att hans läkare i Amerika enträget förklarat för honom att han för att skona sina nerver måste dra sig helt tillbaka från sina affärer. Han skriver vidare att han är fullkomligt uttröttad och inte längre vuxen de svårigheter som krisen fört med sig.
- Jag orkar inte mer, hette det.”
Hur kommer det sig att referatet så markant avviker från originalet? Ytterligare ett exempel på – ehuru kristallkulan i detta fall tycks ha varit grumlig –, att någon/några i Stockholm kunde blicka in i framtiden och veta vad som skulle/var planerat att hända? Handlar det rentav om två olika ”avskedsbrev” - ett som hittades och ett helt annat och förfalskat som av något oklart skäl aldrig lämnades?
Rörande det verkligen funna ”avskedsbrevet”, så kan man undra över den omtänksamma formuleringen ”bäst för alla involverade parter”. Det absolut sämsta för ”alla parter”, inklusive det som gällde Ivar Kreugers eget eftermäle, var självmord. Dessutom kan man undra varför det var så bråttom med den saken, när det borde ha kunnat anstå till den 1 september - fram till dess var koncernens likvida situation under kontroll samtidigt som situationen hade dramatiskt förbättrats så snart baissisterna tvingats köpa tillbaka icke disponerade innehav! I det senare fallet handlade det om dagar!
Diskrepanser av detta slag har sedan 1930-talet fått ökad uppmärksamhet (se t.ex. Gustaf Ericsons ”Kreuger kommer tillbaka” (1936) och Börje Heeds & Sven Stolpes ”Ivar Kreuger mördad? Nya fakta och rön” (1955) medan något egentligt nytt till stöd för självmordshypotesen inte framkommit. Dock kanske med undantag för det indirekta stöd som en omfattande forskning av företagsekonomisk och finansiell karaktär har lämnat. Den nyare forskning, som kunnat ske genom att det s.k. Kreuger-arkivet i Riksarkivet blivit tillgängligt, emellertid bidragit till att kasta nytt ljus över Kreuger-gruppens finansiella ställning 1932. Sålunda visar Sven Olof Arlebäck i sin bok "Kreugerkraschen. Storbankernas verk?", som kom ut 2000, att tillgångarna överskred skulderna och att koncernens ställning var betydligt starkare än vad som hävdades av utredarna.
Nya forskningsresultat synes stödja mordhypotesen. Det handlar dels om en granskning av ”dunkla” punkter som ges plausibla ”förklaringar”, dels om – efter alla dessa år – ”avslöjande dokument” i form av telexmeddelanden och brev samt, läs och häpna, uppvisande av mordvapnet – en i en persisk ridpiska gömd stilett (foto i DSM 4/2000, sid 9).
I.K.