Ville Ilja Ehrenburg varna  
Ivar Kreuger och Världen?

Året var 1930. Ilja Ehrenburg kom ut med sin bok 
”Jedinyj front” (”Enhetsfronten”)

DSM nr 1/2001

Jan Gillberg

Den ryske revolutionäre författaren av judisk börd Ilja Ehrenburg (1891-1967) hade som pojke deltagit i 1905 års revoltförsök i Ryssland för att några år senare flytta till Paris, som var hans fasta punkt under åren 1909-17 och 1921-40. Efter revolutionen 1917 återvände Ehrenburg till Moskva men blev några år senare åter emigrant. Sverige besökte Ehrenburg 1929 och 1933. Från 1940 fram till sin död 1967 var han både bosatt i och deciderat hängiven ”Moskva”.

Som författare har Ehrenburg ett brett register - alltifrån revolutionär lyrik (exempelvis ”Under röd himmel”), romaner i pikaresk stil (exempelvis ”Julio Jurenitos och hans lärjungars ovanliga äventyr”) till det litterära reportaget (exempelvis ”Enhetsfronten”). I romanen ”Stormen” (1947) - Ehrenburgs sista större verk - ger han en skildring av hur ryska män och kvinnor ur alla yrkesgrupper kom att under det andra världskriget växa till hjältar. För denna roman fick Ehrenburg 1948 Stalinpriset.

Även om Ehrenburg började sin litterära bana som revolutionär och slutade den som hängiven kommunismen sådan den gestaltat sig under Stalins egid, var han under Parisaren - skulle man kunna uttrycka det - ”allmänkritisk”. I romanen ”Julio Jurenitos” (1921) gisslas både Västerlandets kapitalism och det sovjetkommunistiska system han just lämnat. I Sovjet uppfattades romanen som en pamflett riktad mot kommunismen och Ehrenburg var under lång tid i Moskvas ögon en högst suspekt figur.

Under mellankrigstiden var Paris världens informations- centrum. Det var där människor från alla världens hörn möttes - människor med ”kunskaper”, människor som ”visste”. Det var där rykten - sanna och falska - florerade mer än någon annanstans. Inte minst de ”kretsar”, i vilka ryska emigranter cirkulerade, kom att fungera som en den internationella politikens ”kunskaps- & rykteskatalysator”.

I dessa kretsar simmade Ehrenburg omkring som fisken i vattnet. Ingenting ”viktigt” torde ha gått honom förbi. Han ”visste”. Hur mycket han ”visste” som också var sant må vara en öppen fråga men även om inte allt så dock tillräckligt mycket för att hans ”litterära reportage” kan vara nog så givande att läsa som en och annan av de ”doktorsavhandlingar” med anspråk att utgöra ”den moderna historieskrivningen” (1) och som tillkommit genom av Riksbankens Jubileumsfonds finansiella stöttor. I varje fall för den som uppskattar att känna stimulansen av kunskap ett stycke från de domäner, som behärskas av det som gäller som ”det korrekta” (= enligt gällande ordning anpassade; i särskilt och synnerliga förekommande fall korrigerade). Det är sedan upp till var och en att hantera denna stimulans så att den inte bär iväg till det ”förflugna” och/eller mindre ”välbetänkta”.

Här levereras nu ett par portioner sådan av mig inte närmare bearbetad ”stimulans” hämtad ur Ehrenburgs bok ”Jedinyj front” (Enhetsfronten) och som 1931 utkom i svensk översättning under den lite konstigt valda titeln ”De heligaste ägodelarna”. Som utgivare i Sverige gäller den tidens motsvarighet till våra dagars Ordfronts förlag, nämligen Ljungbergs förlag med bland annat Fredrik Ströms och Ture Nermans samlade skrifter på sin repertoir.

I Ehrenburgs framställning framträder Ivar Kreuger - i boken presenterad som Sven Olsson men sedan genomgående kallad kort och gott Olsson - på ett positivt och allmänsympatiskt sätt. Med små retuscheringar (Jönköping blir Kalmar etc) är det en bild som i mångt och mycket fram till Kreugers plötsliga frånfälle var den gängse - nämligen innan den av Dagens Nyheter dagen efter mordet den 12 mars 1932 anförda demoniseringskampanjen satte in.

Ehrenburg berättar om hur ”den från Jönköping bördige Olsson” inte har några behov. ”Han skulle hela sitt liv kunna leva i en studentkula med en middag på två rätter” - dessutom ”utan någon fru” - och hans arbete är - skriver Ehrenburg - ”framförallt oegennnyttigt”. Kreuger- Olsson är - detta är något Ehrenburg ofta återkommer till - en man med principer. En annan översättare skulle nog - av sammanhanget att döma - valt ordet ”ideal”. För detta blir han i boken hånad av sina fiender/vedersakare som den osympatiske Weinstein med förnamnet Wulf och även kallad ömsom Sir William, ömsom ”den röde stridstuppen” - flera personer i en, tillsammans utgörande ”jedinyi front”:

”Och Olsson, denne Weinsteins svurne fiende, varför ligger han i så och arbetar? — Han har inga barn. Man påstår att han har ’principer’ [ideal]. Det är ju ännu meningslösare än rökelse! Vad fan är principer [ideal] för något? - Låt de enfaldiga behålla sina principer [ideal]! - Man kan göra sig pengar enbart på folks dumhet. Människor begriper ingenting och därför är det lätt att skapa panik och så köpa upp deras papper för en spottstyver. Ni har väl hört talas om att Olsson skaffat sig några slags principer [ideal]! Så till exempel vill han skapa en ny världsordning. Som inte den nuvarande skulle vara så dålig! Han är ingen svensk, han är en profet!” 

Också den personlighet och auktoritet med vilken Ivar Kreuger gjorde sig gällande bland statsmän och dåtidens personager kommer till klart uttryck:

”Olsson har en stor förmåga att övertyga olika ministrar. Bravo! För att vara en Östersjö- sill är han en riktig Cicero, Men Weinstein övertalar ministrarna som man övertalar ett fruntimmer att klä av sig. Olsson kan inte mäta sig med honom - Olsson har ju sina ’principer’.”

Och detta med Ivar Kreugers omvittnade intensitet och arbetsamhet blir också tydligt redovisat:

”Olsson intresserar sig för produktion, rationalisering, arbetarfrågor. Han tillbringar hela dagen på fabrikerna och han är mycket road av maskiner, så står det åtminstone i tidningarna! Weinstein föraktar maskiner. De är ännu dummare än människorna, de kan inte ens ställa till någon liten trevlig skandal. Varför öda bort tiden på något så onyttigt?”

Värt att återge är också en passage, där Ehrenburg låter Olsson-Kreuger möta sin huvudfiende Wulf Weinstein:

”En gång träffades de bägge fienderna. Det var på en mottagning hos Lady Stevenson. Weinstein försökte att hjärtligt trycka Olssons hand, men den var kall och slapp. Weinstein berättade en historia, som var allt utom anständig, om hur man i Zoologiska trädgården ställt till med elefantbröllop. Olsson log nedlåtande och makade sig över till en annan grupp gäster. Weinstein blev rasande: ’En riktig lintott! Småler fånigt en halvtimme i sträck. Det är ingen karl utan en filbunke!’ - Då började Weinstein att verkligen hata Olsson. Att tänka sig ’Inte med någon!’ Alltså, bara ’principer’! Jag frågar er; är det en karl eller en tändsticka? Det mest upprörande av allt är i alla fall att han vågar ta upp tävlan med Weinstein! Han ska göra slut på honom i en handvändning! Olsson log på avstånd artigt mot honom. Denna kväll var inledningen till ett skoningslöst krig, som under de senaste åren varit anledning till hjärtattacker för mer än en av börsmagnaterna.”

Ehrenburgs skildring av detta ”skoningslösa krig” - ibland med referens till ”Internationalen” kallat ”den sista striden” - är sådan, att man bara kan uppfatta det som att Ehrenburg ställer sig på den idealistiskt sinnade men av ödet utdömde Olsson-Kreugers sida. Vad striden gäller är krig eller samförstånd, en fortsättning på dödandet i Europa och Världen eller en ny ordning där det inbördes genom ”tändsticksriket” tråcklade ekonomiska beroendet skulle omöjliggöra nya förödande krig, ett fortsatt militaristiskt Europa eller ett Europa där vetenskap och kunnande går i fredens tjänst. Några citat får belysa hur Ehrenburg från sin utkik i vad som då gällde som ett slags Europas Origo uppfattade det drama, som dessa ödesår tornade upp sig och som - som det nu blev - ledde till den ena katastrofen ackumulerande den andra.

”I stället för att utmana Moskva, kommer Weinstein att räcka det en hjälpsam hand och ge det tillfälle att fortsätta att förbereda sig till ’sista striden’, som det heter i Internationalen. Huvudsaken är att inte tillåta några underhandlingar.”