Vem var CARL FRISK?

DSM nr 4/2000

Carl Frisk (1865-1944) kunde titulera sig vice häradshövding. Häradshövding blev han aldrig. Han inledde sin bankmannakarriär i Svenska Intecknings Garanti AB (SIGAB) - ofta kallad Inteckningsbanken - där han blev kassadirektör. Banken bildades 1869 och hade sitt kontor i en byggnad vid Gustaf Adolfs torg i centrala Stockholm mittemot Kungliga Slottet.

Vid sekelskiftet övergick Frisk till Stockholms Enskilda Bank (”Wallenbergarnas bank”), för vilken bank han arbetade i drygt 10 år och där han avancerade till vice verkställande direktör.

Som ”Wallenbergarnas man” företrädde Frisk i en förhandling som syftade mot en sammanslagning av Stora Kopparberg, Korsnäs och Kopparberg-Hofors. En affär - om den hade gått igenom - hade givit Wallenbergs en väsentligt förstärkt position i svenskt näringsliv. Frisk företrädde också Wallenbergs i intrikata förhandlingar, som gällde ett samarbete mellan Enskilda Banken och Handelsbanken i emissionsfrågor. Inte heller dessa ledde till något resultat.

Av memoaranteckningar som Frisk lämnat efter sig framgår, att han 1910 också var engagerad i aktiviteter, som syftade till en sammanslagning av Handelsbanken, Enskilda Banken och Skandinavbanken - en sammanslagning som skulle ha öppnat för en monopolisering av det svenska bankväsendet. Kort efter att förhandlingarna om detta spektakulära fusionsprojekt slutgiltigt strandat övergick Frisk från Enskilda Banken till Handelsbanken, där han anställdes som vice VD. Året var 1911 och Louis Fraenckel var Handelsbankens chef. Lite längre fram detta år avled Fraenckel 60 år gammal i Berlin, där han tillfälligt uppehöll sig under en affärsresa på kontinenten. Den nytillträdde vice chefen Carl Frisk blev nu chef för Handelsbanken, vilket han var fram till den kris som - ett halvår efter Frisks avgång - kulminerade i november 1922.

Åren med Frisk som Handelsbankens chef beskrivs i litteraturen som ”expansiva”. Expansionen resulterade dock i att - citat ur professor Karl-Gustaf Hildebrands företagsmonografi ”I omvandlingens tjänst. Svenska Handelsbanken 1871-1955” (1971) - ”banken belastades med stora industriella och andra engagemang, som skulle vålla banken stora förluster och för lång tid framöver bli en tung börda för banken”. Hildebrand tillägger: ”Den Friskska perioden slutade i en atmosfär av kris och motsättningar.”

Den kris som kom att innebära slutet för ”den Friskska perioden” kulminerade med en attack mot Handelsbanken av ett slag, som inte saknar likheter med de attacker som 10 är senare skulle resultera i Kreugerkoncernens sammanbrott. Således drabbades Handelsbankens aktier i början av november 1922 av ett våldsamt börsfall, som utlöste en serie dramatiska händelser. Hildebrand skriver:

”Man fann det nödvändigt att låta Bankföreningens ordförande Marcus Wallenberg - som vid denna tid inte längre var verkställande direktör för Enskilda Banken men i realiteten alltjämt var dess ledande man - gå igenom Handelsbankens engagemang och uttala sig om bankens ställning, och han kom fram till mycket betydande avskrivnings- och finansieringsåtgärder som omedelbart blev offentliggjorda.”

Offentliggörandet gav upphov till en förtroendekris, som ledde till att Carl Frisks ett halvår tidigare tillträdde efterträdare Mauritz Philipsons tvingades att avgå ävensom styrelsens ordförande och tillika högerledaren Arvid Lindman.

Efter att 1922 ha tvingats lämna VD-stolen i Handelsbanken övergick Carl Frisk till - som det heter i Svenskt Bibliografiskt Lexikon - ”sin enskilda bankirverksamhet” och detta ”främst genom det av honom med svenskt och utländskt kapital 1924 grundade Société Financiére Suisse et Scandinave ab, i vars ledning han kvarstod till sitt frånfälle 1944”. Tveklöst har denna ”enskilda bankirverksamhet” i hög grad gällt olika engagemang för Kreuger och Kreugerkoncernen. Hildebrand skriver också: ”Frisk har uppenbart varit fascinerad av Kreuger och har efter sin avgång [som chef för Handelsbanken] knutit vissa förhoppningar till den goda kontakten med honom.”

Men dessa Carl Frisks förhoppningar infriades inte. Ivar Kreuger valde kontakt med men samtidigt distans till Carl Frisk. Detta sårade den äregirige Carl Frisk. Precis som Hoffman blev Frisk ett ”intressant” värvningsobjekt för den komplott, som blev Ivar Kreugers bittra öde. Under åren 1931-32 uppbar Frisk lön som jourhavande direktör i det företag där han inledde sin bankmannakarriär, nämligen SIGAB.

Utifrån sin strategiska position och med sina vitt förgrenade kontakter kunde den av Kreuger sårade Frisk utnyttjas av Kreugers fiender alla kategorier. Vilka och hur detta skedde blir nu en sak för en från den efter 1932 bildade svenska intressestrukturen oberoende forskning att finna ut.