|
Jan Gillberg
Det var den bild
av Ivar Kreuger, som kommer till
uttryck i uttalanden som .de här återgivna, som
demoniseringsmaskinen snart skulle mala sönder
och ersätta med en propagandabild, som kommit att
bli ”Historien”.
Redan av vad vi i dag vet (åtskilligt mer finns att
veta) om hur (och allt därikring) Ivar Kreuger bragtes
om livet tvingar nu fram frågor som: Hur mycket
kan vi lita på ”historien”? Hur mycket av ”historien”
är korrupt och manipulerad? Utgör det vi kallar ”historien” mest ett sammelsurium av sanningar och
lögner? Hur stor är relevansen i uttrycket: ”Segraren
skriver historien.” Är det en sådan ”historia”
som bäst
främjar utvecklingen? Är det en sådan ”historia” som
är värd att ”lära av”?
Har den ”sanna historien” ett
egetvärde, som är
större än den ”historia” som i någon mening gäller
som ”segrarens historia”?
Är Sverige med sin hycklade ”öppenhet” i själva
verket ett land där ”historien” - den ”gällande
historien”
- i högre grad än i andra länder gjorts till ett instrument
för att rättfärdiga makten?
Hur är det med alla hemligstämplar - dessa sigill
för att låsa in kunskapen om hur det verkligen var?
Vad är det för syften de tjänar? Är det verkligen alltid ”rikets säkerhet” det handlar om? Är det inte i stället
”maktens bekvämlighet” och i en eller annan mening ”sjuka samvete” saken gäller?
Och hur blir det med folkstyret och dess
kontrollmöjligheter, om Makten med stort M draperar
sig med detta, som kallas ”rikets säkerhet” men i själva
verket handlar om någonting helt annat?
Och vad händer om ”det fria ordet” ingår ”tysta
allianser” med Makten - så tysta att de inte ens
använder ord utan bara följer given ritual i något slags
det offentliga livets pantomin?
Kort sagt: När börjar och slutar det vi kallar
demokratin?
Och vilken betydelse skulle en från Makten och
dess allianser oberoende historieskrivning kunna få
för att blottlägga den i rimlig mening sanna historiska
verkligheten - den verklighet som är så viktig för vår
orienteringsförmåga in i framtiden?
Få uppgifter förefaller mer angelägna än att
utveckla - någon vill kanske säga återvinna - denna
orienteringsförmåga. Därför är det så viktigt att göra
det möjligt för en i ordets verkliga mening fri historisk
forskning att - med tillgång till allt ännu i dag hemligt
arkivmaterial - skriva historien om den människa,
som genom sin gärning vägledd av en enastående
konstruktiv begåvning bar på så många löften, som
med mordet den 12 mars 1932 gick i graven.
|
Alla
länder och folk har både
behov och skyldighet att lära
av sin historia - av både
de ljusa och av de mörka
sidorna.
Och som Alf
Svensson uttryckte det när
vi härförleden - dock inte
specifikt om detta med Ivar
Kreugers öde - bytte tankar: ”Förr eller senare
träcker det igenom.”
|
|