Det var den bild av Ivar Kreuger, som kommer till uttryck i uttalanden som .de här återgivna, som demoniseringsmaskinen snart skulle mala sönder och ersätta med en propagandabild, som kommit att bli ”Historien”.

Redan av vad vi i dag vet (åtskilligt mer finns att veta) om hur (och allt därikring) Ivar Kreuger bragtes om livet tvingar nu fram frågor som: Hur mycket kan vi lita på ”historien”? Hur mycket av ”historien” är korrupt och manipulerad? Utgör det vi kallar ”historien” mest ett sammelsurium av sanningar och lögner? Hur stor är relevansen i uttrycket: ”Segraren skriver historien.” Är det en sådan ”historia” som bäst främjar utvecklingen? Är det en sådan ”historia” som är värd att ”lära av”?

Har den ”sanna historien” ett egetvärde, som är större än den ”historia” som i någon mening gäller som ”segrarens historia”?

Är Sverige med sin hycklade ”öppenhet” i själva verket ett land där ”historien” - den ”gällande historien” - i högre grad än i andra länder gjorts till ett instrument för att rättfärdiga makten?

Hur är det med alla hemligstämplar - dessa sigill för att låsa in kunskapen om hur det verkligen var? Vad är det för syften de tjänar? Är det verkligen alltid ”rikets säkerhet” det handlar om? Är det inte i stället ”maktens bekvämlighet” och i en eller annan mening ”sjuka samvete” saken gäller?

Och hur blir det med folkstyret och dess kontrollmöjligheter, om Makten med stort M draperar sig med detta, som kallas ”rikets säkerhet” men i själva verket handlar om någonting helt annat? Och vad händer om ”det fria ordet” ingår ”tysta allianser” med Makten - så tysta att de inte ens använder ord utan bara följer given ritual i något slags det offentliga livets pantomin?

Och vilken betydelse skulle en från Makten och dess allianser oberoende historieskrivning kunna få för att blottlägga den i rimlig mening sanna historiska verkligheten - den verklighet som är så viktig för vår orienteringsförmåga in i framtiden?

Få uppgifter förefaller mer angelägna än att utveckla - någon vill kanske säga återvinna - denna orienteringsförmåga. Därför är det så viktigt att göra det möjligt för en i ordets verkliga mening fri historisk forskning att - med tillgång till allt ännu i dag hemligt arkivmaterial - skriva historien om den människa, som genom sin gärning vägledd av en enastående konstruktiv begåvning bar på så många löften, som med mordet den 12 mars 1932 gick i graven.

Alla länder och folk har både behov och skyldighet att lära av sin historia - av både de ljusa och av de mörka sidorna.
Och som Alf Svensson uttryckte det när vi härförleden - dock inte specifikt om detta med Ivar Kreugers öde - bytte tankar: ”Förr eller senare träcker det igenom.”