Äntligen skulle Ivar Kreugers gudbarn Eva Dyrssen kunna möta både svensk och utländsk press liksom radio och TV i en stund av obeskrivlig lättnad över att kunna delge nya och sensationella uppgifter om hur hennes älskade morbror bragtes om livet. Uppgifter som skulle ge eko världen över. Äntligen skulle hon kunna säga: ”Det jag alla dessa år vetat kan nu i dag presenteras som dagens stora och av alla erkända nyhet.” En dag hon väntat på i mer än 68 år.

Hur hade jag inte hoppats att kunna ge denna tappra kvinna denna så välförtjänta gåva. Och inte bara hoppats. Jag var övertygad om att inga blockeringar i världen skulle kunna stoppa utflödet av nyheten om att en av nyckelmännen i dåtidens svenska bank- och finansvärld Carl Frisk lejt en rysk agent vid namn Leon Birthschansky för att mörda Ivar Kreuger.

Mitt stora misstag var att jag vid ett besök hemma hos Knut och Britt Ståhlberg två dagar före pressmötet informerade om vad som skulle komma att avslöjas. Knut Ståhlberg är numera stringer för TT och hans hustru Britt korrespondent för Dagens Industri.

Informationen lämnades vid ett timslångt möte hemma hos paret Ståhlberg i deras magnifika lägenhet högst upp i ett hus vid Trocadéro. Jo, visst var detta sensationella och väldokumenterade nyheter. Och när vi kom in på risken för att någon skulle försöka ”lägga locket på” blev det plötsligt våldsamt liv i den ståhlbergska radiorösten. ”Glöm det! Glöm det! Glöm det!” ropade han. Integriteten bland svenska journalister är - i varje fall numera - så stark, att det var något som på inga villkors vis skulle kunna vara möjligt.

Två dagar är en lång tid för att i speciella situationer framkalla en ”spontant gemensam nyhetsbedömning”. Detta var förvisso en sådan speciell situation. Men skulle det fungera?

Mannen att ta reda på den saken var ingen mindre men heller ingen mer än den av TT för denna kontroll- uppgift utsände, nämligen just Knut Ståhlberg.

Klockan 10.05 inträder på Cercle Suédois en herre som jag för dagen skulle vilja benämna Knut Gråberg. Det är inte bara den trenchcoatsaktiga rocken som är grå. Hela karln är grå. Jag kommer att tänka på någon polisiär figur tränad i att uppträda så att man inte lägger märke till honom. Således en helt annan människa än den som tog emot i lägenheten borta vid Trocadéro. Innan jag riktigt förstår hur det gick till, sitter han - alltjämt med rocken på - nedsjunken i en fåtölj i klubbens herravdelning. Jag bara väntar på att han skall fånga reda på en tidning att hålla upp framför ansiktet. Där sitter han och bara väntar på att ingen av de journalister som inbjudits och förklarat sig komma skall komma. Minuterna tickar på. Gråberg som först hade något oroligt, nästan lite skrämt över sig liksom växer i säkerhet. Den flackande blicken blir några nyanser stadigare. Den lite krumma spändheten lättar. Jag bara väntar på att Gråberg skall plocka fram ett paket cigaretter men Gråberg kanske inte är rökare.

När jag börjar ana att här är det någonting som ”lyckats”, växer min nyfikenhet: Hur i Herrans namn har det kunnat vara möjligt? Jag går fram och sätter mig i fåtöljen mittemot Gråberg. Nyfikenheten inom mig tar tag i situationen och Gråberg blir plötsligt intervjuoffer. Efter mjukstart borrar jag försiktigt vidare under vad som blir ett samtal på dryga kvartstimmen. Gråberg blir allt följsammare och jag allt bättre informerad. Jag lyckas så väl i mitt lirkande, att samtalet slutar med att Gråberg ängsligt ber att vad som blivit sagt oss emellan skall stanna oss emellan... Det är inte första gången jag ställts inför exakt denna situation och vet därför hur jag skall hantera den så att Gråberg skall känna sig lugn (i varje fall till dess att han börjar tänka efter om jag verkligen gav något tysthetslöfte) och så att jag själv skall kunna känna mig hyggligt överens med mitt samvete.

På det sättet blev vi båda nöjda - Gråberg dubbelt nöjd och jag nöjd ehuru på ett (skulle man kunna uttrycka det) en smula komplicerat kunskapsberikande sätt.

Efter att en kort liten stund ha lämnat Gråberg i sin - som jag uppfattar det - avslappnade triumf återkommer jag. Jag ber att få presentera honom för Ivar Kreugers systerdotter Eva Dyrssen. Gråberg blir då plötsligt osäker på både sig själv och den tydligen inte förutsedda situationen. Osäkerheten växer till oro då jag föreslår, att vi följs åt till den salong som förhyrts och där - har han kunnat spana in - ytterligare ett antal personer cirkulerar. Nej, det vill inte Gråberg - inte på villkors vis.

I denna för mig lätt perplexa situation söker jag - den lite målriktade handlingsmänniska jag nu är - en lösning på det uppkomna problemet. Jag går helt sonika iväg för att hämta Eva Dyrssen. Gråberg inser nu med ens att situationen - för hans del - håller på att gå över styr och skyndar mot utgången.

När jag ser den mot utgången skyndande Gråberg inser jag, att jag kommer att misslyckas även med det - kan det tyckas - betydligt blygsammare företaget att för TT:s utsände presentera själva huvudpersonen för det pressmöte till vilket jag inbjudit. Genom att skynda på steget lyckas jag dock för egen del hinna upp Gråberg i tid för att överlämna den pärm med dokumentation, som iordningställts för pressmötet - en dokumentation för vilken den av TT utsände Gråberg inte visat något som helst intresse. Ett ögonblick av förvirring uppstår. Det var som om Gråberg helst skulle vilja lägga den dokumentation jag stuckit i hans händer på golvet och rusa iväg men det hade knappast varit någon riktigt bra lösning på vad som nu blivit ett problem för Gråberg. Gråberg dryper så av i sin gråaktiga trenchcoat med IK-dokumentationen under armen.

Jag skulle ge en liten slant för att ha fått höra hur Knut Ståhlberg en stund senare ringde upp TT:s nyhetschef avgivande rapport från sitt sålunda genomförda uppdrag. Och kunde Ståhlberg hålla sig till dess att han hade hunnit hem till hustru DI- korrespondenten eller kastade han sig in i närmaste telefonkiosk?

Även om det med så stora förväntningar emotsedda pressmötet på Cercle Suédois blev ett enda stort platt fall, var allt inte förgäves. Inför videokamera filmades Eva Dyrssen då hon först på franska och sedan på svenska riktade sig till den icke närvarande pressen. Allvaret och koncentrationen i hennes framträdande gjorde att vår - vi några tillresandes - närvaro kändes meningsfull. Låt vara sett i ett något längre och vidare perspektiv.

Efter inspelningen skickades Eva Dyrssens ”l´adresse” per fax till TT och Dagens Nyheter. På TT togs beslutet att inte skicka ut det - inte i någon form. Och så skedde heller inte. Vad som hände med faxet på DN, vet jag inte. Någon publicering av uttalandet - helt eller delvis - skedde i varje fall inte.

Vi fullföljde sedan - efter en oss sinsemellan uppbyggande lunch - inplanerat videofilmande på platser utefter den lejde mördaren Leon Birthschanskys väg.

Vi uppsökte Crédit Lyonnais kontor vid 281, rue Saint Honoré bara några kvarter bort. Det kontor där Birthschansky dagen före likvideringen av Ivar Kreuger hade hämtat ut sitt arvode på 16 000 francs (i dag c:a 500 000 kronor) belastande den svenske bank- och finansmannen Carl Frisks personliga konto i Lyonnaisbanken. Fasaden liksom miljön runtikring föreföll vara exakt densamma nu som då. Så exakt densamma att det enda som saknades var att Birthschansky plötsligt skulle dyka upp.

credit.jpg (12726 bytes)

Nära nog exakt 24 timmar före mordet på Ivar Kreuger sändes ett telegram från Stockholm till Crédit Lyonnais medföljande ordalydelse: ”AVISEZ ET PAYEZLEON BIRTHSCHANSKY 281 RUE SAINT HONORE COMPTE CARL FRISK SEIZEMILLE 16000 FRANCS”. Adressen rue 281, Saint Honoré gäller såväl ett bostadshus som ett av Crédit Lyonnais kontor. Om Birthschansky bodde på denna adress är ännu inte utrett. Men det var i vart fall på bankkontoret med denna adress han lyfte sitt arvode - i dagens penningvärde cirka 500 000 kronor. Och arvodet skulle belasta bank- och finansmannen Carl Frisks konto i banken.

Som villkor för denna typ av uppdrag gäller förskottsbetalning - bland annat av det enkla skälet att en lejd mördare efter fullgjort uppdrag och då i synnerhet i ett fall som detta skyndsammast måste ”försvinna ”. I detta fall ”försvann ” mördaren två år senare även i den meningen att han själv mördades.

Vidare i mördaren Birthschanskys spår besökte vi så den vapenaffär - Gastinne-Renette - bara ett par stenkast från Ivar Kreugers Parislägenhet, där - det kan man vara tämligen så säker på (l) - Birthschansky inhandlade den pistol, om vilken vi sedan kunnat läsa i alla skildringar om hur Ivar Kreuger skulle ha skjutit sig. Ibland har pistolen suttit krampaktigt i Kreugers vänstra hand (som när vännen och medarbetaren Krister Littorin först upptäckte Ivar Kreuger liggande död på sin säng), på vänster sida i sängen invid Ivar Kreugers halvt öppna hand (som i den franska polisrapporten) och nu senast krampaktigt i Ivar Kreugers högra hand (som i Herman Lindqvists nyligen ut komna och sedan på grund av ”Hildebrandfadäsen” återkallade bok ”Sveriges historia. Drömmar och verklighet).

Olika versioner men alltid med pistolen som det föremål, som kommit att etsa sig in i det historiska medvetandet och detta på ett sätt som varit ägnat att på ett närmast fysiskt sätt befästa myten om att Ivar Kreuger skulle ha tagit sitt eget liv. ”Skottet i Paris” - som ingen enda människa sagt sig ha hört - har också blivit ett av de begrepp som befäst den redan timmarna efter mordet utspridda propagandalögnen. En propagandalögn som nu senast också Lindqvist förmedlar i sin skildring av den händelse, som mer än någon annan på ett omedelbart och brutalt sätt kom att gripa in i det historiska skeendet. ”På förmiddagen den 12 mars 1932 hördes ett pistolskott...” inleder Lindqvist sitt avsnitt om Ivar Kreuger och hans livsöde. Här kan man tala om fadäs!

Vår vandring i mördaren Birthschanskys spår avslutades med ett besök i Ivar Kreugers våning vid 5, Avenue Victor Emanuel III (i dag Avenue Franklin D Roosevelt). Där framme vid fönstret i Ivar Kreugers sovrum vid den plats, där han hade sin säng med utsikt bort emot grönskan längs Seine, stannar Eva Dyrssen upp i en stilla begrundan över hur världens ondska kom att drabba hennes älskade morbror, hur Ivars liv kom att ändas på just den plats hon just denna stund befinner sig och detta av en lejd mördare och hur Ivar Kreugers livsverk sedan kom att slås i spillror - ett livsverk som rymde så mycket av hopp och möjligheter, liv och kraft. Vilket pris kom inte världen sedan att få betala för detta vår tids mest ödesdigra mord?

Foto: Jan Gillberg

Eva Dyrssen - Ivar Kreugers systerdotter och gudbarn - vid den plats i Ivar Kreugers sovrum i lägenheten i Paris, där han mördades.

Efter besöket i Ivar Kreugers våning skiljs våra vägar - Eva Dyrssens och mina. När vi tar farväl nere på gatan utanför huset, där Ivar Kreuger hade sin våning, efter en dag som för mig kom att kännas som ett enda stort misslyckande ger hon mig ett ord att ta till när det kan kännas som motigast: ”Never give up”.

(1) Den som lejs för ett mord av detta slag är självfallet en yrkesmördare av högsta professionella slag. Sådana vill ha total kontroll över ”operationen” och därför sköta så mycket som möjligt själv. Det har också talats om att det figurerat en ”ryss” som till utseendet skulle ha liknat Ivar Kreuger. Mycket talar för att Birthschansky just var denne ryss och som därför kunde passera förbi portvakten i huset på Victor Emanuel utan att uppfattas som en främling utan just som om det var Ivar Kreuger och som den som försålde den förekommande pistolen skulle kunna beskriva på ett sätt att det kunde uppfattas som om det var Ivar Kreuger som varit inne i affären och köpt vapnet ifråga. tillbaka