|
Efter Ivar Kreugers bortgång inleddes en procedur,
som inte bara resulterade i en uppstyckning av Kreuger- koncernen utan i vad som bäst kan uttryckas
som en privatkonfiskatorisk plundring. Ändå är det
bara främst två granskare - till skillnad från så många
andra med bindningar till Wallenberglägret - som på
allvar ifrågasatt grunderna för den konkurs, som koncernens moderbolag Kreuger & Toll liksom Ivar
Kreuger personligen försattes i, nämligen professor
Robert Kristensson och Kreugerforskaren Lars-Jonas Ångström. Men då har det skett på ett desto
mer underbyggt och övertygande sätt.
Och när det gjorts gällande, att det inte bara handlade om ett mord eller - som jag vill precisera det - en
mot ekonomisk ersättning upphandlad avrättning
utan också om ett rån - dessutom vad som nu kan fastställas som kriminalhistoriens största rån - är det
ingen av rånarna, som brytt sig om att gå i svaromål.
Ingen har heller pressat dem till att göra det. De har
valt att ta för sig och sedan tiga samtidigt som en lealös omvärld bara låtit det ske.
Bland rånarna återfinns advokaten Hugo
Stenbeck, som framstår som rånaktionens dirigent
och det gäller Familjen Wallenberg och det gäller
den dåtida ledningen för Svenska Handelsbanken
närmast företrädd av Ernfried Browaldh. Men det
gäller också långa raden av vad som i det stora sammanhanget får betraktas som
”småhandlare”. Ivar
Kreugers tappert kämpande yngre broder Torsten
valde - med det goda humör som kännetecknade
honom - att benämna spektaklet för ”Järvarnas gästabud”. Och allt detta kunde ske i skydd av för att
inte säga med biträde av svenska domstolar och myndigheter och med vad som brukar kallas
”den tredje
statsmakten” - det fria och kritiska ordets företrädare
- som ömsom blundande, ömsom påhejande supplikant.
Hur detta rån genomfördes har ingen bättre och
tydligare visat än just Lars-Jonas Ångström i boken ”Därför mördades Ivar Kreuger
”, som när den 1990
publicerades avfärdades på Dagens Nyheters ledarsida i hånfulla ordalag påtalande, att man i boken
hittat ett antal stavfel. Stort längre än så har få svenska
journalister kommit, när de sökt bemöta de som likt
Ångström sökt - dristat sig att söka - sanningen om
detta för Sverige och omvärlden så betydelsefulla
ödesdrama - dvs då de inte valt att ingenting se, ingenting förstå, ingenting säga.
Det står utom allt tvivel att Ivar Kreuger och den
koncern han med sådan enastående skicklighet
och framgång byggde upp under åren 1917-32
utsattes för - jag upprepar - kriminalhistoriens
största rån och detta efter att han först av lejd mördare blivit avrättad.
|