Redan några timmar efter Ivar Kreugers plötsliga
frånfälle lördagen den 12 mars 1932 trummade
Dagens Nyheter ut lögnen om att Ivar Kreuger
skjutit sig efter ett nervöst sammanbrott. Detta
genom att sprida en löpsedel med nedanstående
text:
Dagen därpå utkom Dagens Nyheter med
en förstasida som dominerades av en
bevisligen osannfärdig historia refererande
till ett - enligt tidningen - efterlämnat och
på engelska avfattat ”avskedsbrev” ställt till
gode vännen och närmaste medarbetaren
Krister Littorin. Enligt detta brev skall
Ivar Kreuger ha skrivit att ”hans läkare i
Amerika enträget förklarat för honom att
han för att skona sina nerver måste dra
sig tillbaka från alla affärer”. Han skriver
vidare, förklarar Dagens Nyheter, att han
är ”fullkomligt uttröttad och inte längre
vuxen de svårigheter som krisen fört med
sig”. Härefter följer ett direktcitat ur brevet
lydande:
”Jag
orkar inte mer.”
Det är dessa fyra ord - enligt Dagens
Nyheter hämtade från ett av Ivar Kreuger
efterlämnat avskedsbrev - som bildar
utgångspunkt för - vågar jag göra gällande
- presshistoriens största och skamligaste
förtalskampanj. ”Nervöst sammanbrott”
blir sedan de ord som via förstasidor
och radiokommunikéer sprids runt
jordklotet.
Sant är att Ivar Kreuger hade skrivit
ett meddelande - dessutom avfattat på
engelska - till Krister Littorin med vilken
Ivar Kreuger dagen innan suttit i möte.
Detta meddelande lyder:
”l have made such a mess of things that
I believe this to be the most satisfactory
solution for everybody concerned. Please,
take care of these two letters also see that
two letters which were sent a couple of days ago by Jordahl to me
at 5, Avenue Victor
Emanuel are returned to Jordahl. The letters
were sent by Majestic - Goodbye now and thanks. IK.”(1)
Detta är således lydelsen på det ”avskedsbrev”- bland annat återgivet i Lars-Erik Thunholms bok ”Ivar Kreuger”
(Fischer & Co, 1995) - enligt vilket Ivar
Kreuger skulle ha påtalat, att ”hans läkare
i Amerika enträget förklarat för honom att
hänför att skona sina nerver måste dra sig
tillbaka från alla affärer” och i vilket brev
han även uttryckligen skall ha skrivit: ”Jag
orkar inte mer.”
Det är häpnadsväckande att det bland
journalister, historiker och andra som
ägnat sina mödor åt att ”söka & berätta
sanningen” om Ivar Kreugers öde knappast
tycks ha funnits en enda med tillräcklig
Sherlock Holmes- instinkt för att klart se &
uttala: ”Detta stämmer ju inte! Här finns
minst en hund begraven.” Men så kan det
naturligtvis heller inte förhålla sig. De
rimligen inte så få, för vilka misstämningen
mellan DN:s brevreferat - ett referat som
låg till grund för hela den efterföljande
kampanjen om Ivar Kreugers påstådda
nervsammanbrott - och den faktiska
lydelsen i Ivar Kreugers meddelande till
sin vän och medarbetare Krister Littorin,
har inte bara saknat viljan och/eller modet
att ”göra affär” av denna helt uppenbara
misstämning. I många fall gäller mer än
så. ”Intresset ljuger inte”, heter det. Till
detta kommer att det intresset uttalar inte
så sällan visar sig vara en stor lögn - ju
starkare intresset är, desto större. Och så
har vi detta med fegheten och allt ont den
är mäktig, om vilket Montaigne skriver
på något ställe: ”La courdise est la mére
de la cruauté” [Fegheten är grymhetens
moder].
Så här måste det - lite ungefärligen -
hänga ihop:
Dagen innan Ivar Kreuger mördades av -
som vi numera vet - Leon Birthschansky
hade Kreuger haft ett flertal möten med
bland andra Krister Littorin. Kreuger
hade ju just återkommit från New York
och det fanns en lång rad ärenden att
behandla. Enligt - vilket i sammanhanget
bör påpekas - samstämmiga uppgifter
hade Kreuger under denna mötesintensiva
dag ”varit sig lik”, varvid måste avses
samlad, effektiv och beslutsfähig.
I något av de ärenden som behandlades
tycks dock Ivar Kreuger blandat ihop saker
och ting (= ”made a mess of things”) men
efterpå funnit en lösning, som han bedömt
som en ”satisfactory solution for everybody
concerned”. Vad som skall ha varit denna
för berörda godtagbara lösning måste ha
framgått av den eller de handlingar, som
meddelandet till Littorin var en missiv till
men handlingar som sedan försvann - dvs
som Birthschansky tog med sig.
Birthschansky kunde rimligen inte ha
förutsett, att han på Kreugers arbetsbord
skulle finna ett av Ivar Kreuger egenhändigt
skrivet meddelande, som skulle kunna
träda i tjänst för det förfalskade avskeds-
brev, som Birthschansky hade med sig och
som hade just det innehåll som Dagens
Nyheter sedan refererade. I hastigt mod
tog Birthschansky beslutet, att det var
säkrare att låta missivbrevet (som ju
var äkta) få fungera som ”avskedsbrev”.
Formuleringen ”made a mess of things”
kunde ju ”få räcka” som ”förklaring” - dvs
förutsatt att den eller de handlingar som
meddelandet åsyftade ”försvann”.
Vad Birthschansky inte hade klart för
sig var, att det förfalskade ”avskedsbrev”
han hade med sig och som han enligt den
uppgjorda planen skulle ha lämnat efter sig
var vad gäller sitt mer detaljerade innehåll
en viktig komponent i mordkomplotten
- den komponent som skulle utgöra
själva avstampet för den press- och
förtalskampanj, genom vilken även Ivar
Kreugers namn och minne skulle besudlas.
Det handlade ju inte bara om ett mord i
ordets fysiska mening. Det handlade också
om ett karaktärsmord. Men detta hade
Birthschansky - som ju bara var lejd för
att genomföra det fysiska mordet - inte
blivit invigd i.
Med rimligt kritiska (och oberoende)
journalister för att inte tala om myndighetspersoner hade denna Birtschanskys ”improvisation” fått för komplotten
katastrofala följder. Sannolikt utan att ens
känna till Birthschanskys improvisation fullföljdes emellertid planen i de delar,
som gällde uppstarten av Dagens Nyheters
och sedan via världens alla medier
spridda kampanj. Ett telegram skickades
morddagen kl 19.40 från Dagens Nyheters
huvudredaktion i Stockholm till tidningens
korrespondent i Paris Nils Widstrand med
instruktion att ”intervjua generalkonsul
Sachs som är i Paris” och Sachs (Josef
Sachs) var uppenbarligen väl informerad
om innehållet i det ”avskedsbrev”, som
Birthschansky hade med sig och enligt
den uppgjorda planen skulle ha lämnat
efter sig men som han i hastigt mod beslöt
låta ersättas av det ”äkta” meddelande han
hittade på Kreugers arbetsbord och som
- enligt hans bedömning - kunde fylla
samma funktion som det brev han hade
fått för att lämna efter sig.
Det blev nu viktigt att inte någonstans
återge formuleringarna i det brev - det jag
kallar ”missivbrevet” - som Ivar Kreuger
skrivit och ”lämnade efter sig” (2) utan
trumma på med innehållet i det brev
ingen då eller senare sett och som helt
säkert - när Birthschanskys improvisation
uppenbarades - förstördes. Men tänk
om det skulle finnas en kopia eller något
annat, som plötsligt ”avslöjar” existensen
av det brev, vars innehåll Josef Sachs
kunde relatera för Nils Widstrand och som
kom att utgöra själva ”grunddokumentet”
för Dagens Nyheters kampanj om att
Ivar Kreuger tagit sitt liv efter ett
nervsammanbrott,..?
Säkert finns det nu ett antal förnumstiga
chefredaktörer, som anser sig mena - eller
snarare måste mena - att detta DSM nu
skriver ju bara är som så mycket annat
kring Ivar Kreuger ”spekulationer”, ”ännu
en teori” etc. Till dessa vill jag replikera, att
de, som inte lyckats uppfatta/genomskåda
- ställt mot det brev/meddelande som
faktiskt efterlämnades - det orimliga i
vad Dagens Nyheter skriver på sin första
sida den 13 mars 1932 och som sedan
hamrades in som ”sanningen” om hur
Ivar Kreuger slutade sina dagar och som
inte ens med det vi i dag vet har kurage
att kunna fördöma Dagens Nyheters
rapportering som en uppenbar falsifiering,
inte bara dömer ut sig själva utan skadar
genom sin halsstarrighet tilltron till det
fria och oberoende ordet.
Upp till bevis, herrar Berner, Gerdin,
Thorsell m fl!
Nu krävs öppenhet
...av DN m fl!
Det är inte bara regering, UD och SÄPO
som håller sig med arkiv. Det gör också
tidningar som Dagens Nyheter.
Inte så sällan kräver media ”papperen
på bordet” - ofta dock först när någon
känslig av Myndighets-Sverige mörklagd
fråga hunnit ”mogna”, varmed inte så
sällan skall menas, att de mörkläggande
krafterna gått i pension eller rentav
hunnit avlida och kravet på ”papperen på
bordet” inte riskerar att leda till riskfylld
frontalkrock med de som i dag makten
haver. Fallet Raoul Wallenberg är ett
exempel på detta. Fallet Estonia är så
sakteliga på väg att bli ett annat. Fallet
Kreuger - den största mörkläggnings-
och desinformationsaffärerna någonsin
- borde bli det.
En god och intressant början för att
släppa in i varje fall halvofficiellt ljus i
Fallet Kreuger vore, att Publicistklubben
tog initiativ till en visavi strukturintressen
oberoende utredning om Dagens Nyheters
roll i den desinformationskampanj
tidningen inledde redan timmarna efter
Ivar Kreugers död och hur denna kampanj
sedan kom att påverka historieskrivningen.
Vad säger PK:s ordförande Jan Guillou?