| |
I boken ”Pengar och Politik”
(1943) lämnar den tyske
finansexperten och Frankfurter Zeitungs mångårige
medarbetaren Dr Fritz Deck ett personligt porträtt av
Ivar Kreuger, med vilken han som sin tidnings
korrespondent i Stockholm hade haft åtskilliga samtal. ”Våra samtal”, skriver
Deck,
”varade ofta
i timmar.” DSM saxar ur den på Wahlström &
Widstrand 1943 utgivna svenska översättningen:
”Ivar Kreuger
var absolut flärdfri och alltid lika älskvärd på ett
charmerande sätt. Han var överhuvudtaget ingen
temperamentsfull stridens man. Han sökte lösa tvistefrågor
genom tillmötesgående. Konkurrenter ville han inte slå
ned, utan på ett eller annat sätt göra till sina bundsförvanter.
Det var tydligen hans uppfattning, att alla frågor, både
politiska och ekonomiska, skulle kunna regleras genom förhandlingar.
Han spekulerade förresten i sin välmakts dagar aldrig i
krig, utan endast i fred.
Ivar Kreuger
verkade aldrig heller typisk
affärsman, utan ingenjör, byggmästare, konstruktör.
Man kunde föreställa sig hur han i likhet med en
arkitekt koncipierade sina spekulationsobjekt, lutad över
ett ritbord, fängslad av stora vyer och djärva tankar.
Antagligen förstod man honom inte, om man trodde, att
jakten efter pengar intresserade honom. Det var de stora
projekten, som lockade hans skapande fantasi. Deras förverkligande
gav honom uppenbart just den tillfredsställelse, som han
önskade sig. Skaparglädje och maktkänsla voro
antagligen de starka magneterna i hans liv.
Vid våra samtal
hade jag ofta tillfälle att studera honom litet närmare.
Han tyckte om stora arbetsrum. Skrivbord, fönsterkarmar,
stolar och bord brukade vara översållade med handlingar
och brev. Den högreste och smärte mannen, alltid klädd
i blå kavajkostym, hade för vana att konversera stående
än med en hand än med båda händerna i byxfickorna. Så
gick han fram och tillbaka, stannade och fortsatte att
resonera. Sitta still kunde han inte. Satte han sig någon
gång, så reste han sig snart igen. Han var liksom driven
av en inre oro, fast han verkade absolut behärskad.
Ivar Kreuger
dyrkades under sin livstid som en halvgud och stämplades
efter sin död som brottsling. Det vore i och för sig tänkbart,
att han 1931-32 under sina förtvivlade ansträngningar
att rädda koncernen kunde ha snubblat vid en eller annan
lagparagraf. För min del kan jag inte uttala någon
mening därom. Jag har aldrig undersökt de beskyllningar,
som efter Ivar Kreugers död framslungades, och jag vet
inte, vad bevismaterialet i själva verket är värt.
Under
den tid jag på ort och ställe följde hans verksamhet,
alltså ända fram till hösten 1929, ansåg jag mig däremot
trots min kritiska hållning vara tvungen att avvisa
misstanken, att han vågade handla brottsligt. Varför?
Det fanns ett
enkelt, men mycket starkt skäl. Jag betraktade det som
absolut otänkbart, att alla de banker, inhemska och utländska,
som samarbetade med Ivar Kreuger, inte skulle fullgöra
sin självklara skyldighet att grundligt granska hela
koncernens affärer, innan de åtogo sig att placera
koncernbolagens aktier, obligationer och debentures. De
hade rätt att anställa ingående revisioner, och jag
antog, att de gjorde det.”
|