Mordet

 DSM nr 4/2000

Redan tre dagar före mordet lördagen den 12 mars 1932 cirkulerade det rykten om att Ivar Kreuger skulle begå självmord...! Detta således när Ivar Kreuger på sin resa från New York till Europa ännu befann sig ombord på De de France och enligt flera av medpassagerarna - bl a den norska skridskoprinsessan Sonja Henie - befunnit sig vid allmänt gott mod.

Den omfattande komplotten inbegripande en beställning av ett ”självmord” hade uppenbarligen inte helt kunnat hemlighållas. I sina memoarer berättar NK-chefen och styrelseledamoten i Stockholms Enskilda Bank Josef Sachs, som tiden för mordet befann sig i Paris, att han före klockan 8 på morgonen den 12 mars hade ringt till Jacob Wallenberg, som då befann sig i London, och förklarat att han kände på sig, att ”här kommer att inträffa något” och därför rått Jacob Wallenberg att resa hem till Stockholm ”så fort som möjligt”. Jacob Wallenberg hade haft samma ”känsla” som Sachs och skall ha svarat: ”Jag vill bara tala om, att jag redan har beställt flygbiljett och flyger i dag på förmiddagen.”

Om de i Stockholm cirkulerande ryktena rapporterar den franske journalisten Chessin hem till Paris i ett telegram avsänt från Stockholm den 12 mars kl 23.10:

”Depuis trois jours deja nouvelle suicide Kreuger circulait Stockholm toujours dementé mais devancant realité,”

Ett självmord är ingenting som ”förutses” av omgivningen så att det uppstår rykten om att det är något som är å bane. I synnerhet inte ett självmord, som skulle ha utlösts av ett nervsammanbrott, något som den omedelbart efter mordet igångsatta desinformationskampanjen sökte göra gällande.

Kreugerforskaren Lars-Jonas Ångström - den ende som anmärkningsvärt nog kan benämnas just ”Kreugerforskare” - klargjorde redan 1988 att Ivar Kreuger mördades. Detta i en 12 sidor lång artikel publicerad i DSM. Artikeln innehåller en rad intressanta uppgifter men rönte föga uppmärksamhet i de åsiktskonforma svenska medierna. Även en senare artikel - ”Mördarens 12 misstag” - föregicks av exemplarisk tystnad. Inte heller Ångströms 1990 utgivna bok ”Därför mördades Ivar Kreuger” fick den uppmärksamhet den helt givet hade fått, om den handlat om något betydelsefullt mord i ett annat land och sedan utgivits i detta andra land - i dag gäller detta även om landets hade varit Ryssland.

Ingen som läst - och då menar jag läst med ett sunt kritiskt granskande öga - vad Lars-Jonas Ångström bringat i dagen genom sin forskning kan dra någon annan slutsats än att Ivar Kreuger mördades. Detta blir än klarare i Ångströms senaste och i år publicerade bok ”Kreuger-Mordet”.

I den nya boken ges ett intressant svar på frågan hur den obducent - docent Erik Karlmark - redan vid en preliminär granskning av Ivar Kreugers kropp kunde konstatera, att det inte kunde ha varit frågan om ett självmord utan om ett mord. Granskningen gjordes i kryptan i Gustav Vasas kyrka i Stockholm. Familjen var vid tillfället representerad av Ivar Kreugers då 22-åriga systerdotter Eva Dyrssen. Inför Eva Dyrssen hade Karlmark förklarat: ”Detta är inte ett självmord. Det är ett mord.” Om detta har Eva Dyrssen vittnat bland annat i en i år i DSM publicerad intervju. Karlmarks uttalande som också åhördes av ytterligare två personer utlöste en aktivitet, som resulterade i att den av familjen begärda obduktionen aldrig blev gjord. Detta efter ett beslut - efter påtryckningar - fattat av landshövdingen i Stockholm Nils Eden. Svaret på frågan hur Karlmark redan efter en hastig besiktning av kroppen kunde vara så säker på att det måste ha varit frågan om ett mord lämnades vid ett samtal med rättsläkaren Olle Lindquist vid Rättsmedicinska institutet i Uppsala. Vid detta samtal förklarade Lindquist för Lars-Jonas Ångström, att som den tränade obducent Karlmark var kunde han omedelbart konstatera att såret i Kreugers kropp inte var ett skottsår utan ett sticksår. Det är också rimligt att anta att Karlmark hade läst den franska polisrapporten (l) och därav kunnat dra vissa professionella slutsatser ägnade att väcka hans misstankar om att det var något annat än vad det med sådan stor intensitet påstods att vara.

Utöver alla de omständigheter Lars-Jonas Ångström tidigare anfört, som sammantagna på ett helt övertygande sätt vederlägger propagandaversionen om ett självmord, kunde Ångström nu också med hänvisning till Lindquist ge en bättre föreställning än vi tidigare haft om hur Kreuger mördades:

”Skottet i Paris” var inte ett skott. Ivar Kreuger stacks ihjäl. Därefter sköts ett löst skott över det hål som uppstått efter det inträngande och dödande föremål, med vilket Kreuger mördades. Detta lösa skott lämnade vissa krutspår efter sig avsedda att förvilla. Den pistol som dagen innan - vid en tidpunkt då Ivar Kreuger befann sig i sin lägenhet i möte tillsammans med fem andra personer - inhandlats av en person, som uppgav sig vara Ivar Kreuger, stacks sedan i Kreugers vänstra hand alternativt lades vid hans vänstra sida (om detta senare har motstridiga uppgifter lämnats). Se vidare notisen ”Så mördades Ivar Kreuger”.

Med sina artiklar och sina nu två böcker har Lars-Jonas Ångström nått det mål han föresatt sig, nämligen att visa att Ivar Kreuger blev mördad. I boken ”Kreuger-Mordet” skriver Ångström:

”Jag har inte för avsikt att gå in på vad som hände i Sverige och på andra ställen i världen efter själva dödsfallet. Det viktiga för mig har varit att nå fram till ett svar på frågan: Hur dog Ivar Kreuger? Var det självmord eller var det mord?”

Och Ångström tillägger:

”Det har heller inte varit min avsikt att utveckla tankar om eller spekulera kring vem - vilka krafter - som låg bakom mordet på Ivar Kreuger. Där någonstans har jag valt att sätta punkt.” Och det är där någonstans jag nu som Lars-Jonas Ångströms samtalspartner och förläggare tar vid.

(1) Enligt fransk lag blir alla självmord uppförda i ett särskilt register, något som är vanligt i katolska länder, där självmord - liksom för övrigt i Sverige fram till 1864 - uppfattas som ett brott. Att ett självmord verkligen är ett självmord skall därför vara styrkt - vanligen genom obduktion och/eller polisrapport. Den rapport som den franska polisen avgav har i Ivar Kreugers fall inte givit grund för någon registrering om självmord. Därför är Ivar Kreuger inte upptagen i det register, där i Frankrike begångna självmord finns registrerade. Enligt fransk myndighetsuppfattning var det således redan 1932 inte frågan om självmord.
tillbaka