Karaktärsmordet

DSM nr 2/2001 

En av de upptäckter som fick betydelse för den process - faktiskt många år långa process - som först steg för steg övertygade mig om att Ivar Kreuger mördades och som sedan - av olika delvis märkliga ”slumpar” ledde mig vidare till kunskapen om hur mordkomplotten genomfördes - gjorde jag vid ett besök på Sigtunastiftelsen och dess omfattande klipparkiv - omnämnt som Europas i sitt slag största. Tillsammans med arkivets föreståndare och ytterligare en medarbetare kunde jag konstatera, att arkivet inte innehöll något material från Kreugers framgångsår - ja, knappt något som härrör från tiden fram till mordet. Den enda förklaringen till detta - om detta var vi snabbt överens - är, att arkivet länsats på material, som skulle kunna påminna om Ivar Kreuger som han uppfattades fram till dess att demoniseringsmaskineriet - för att använda en modern dataterm jag nyligen fick lära mig - ”tog över” (1).

En möjlighet att fånga reda på sådant, som skrevs om Ivar Kreuger före den 12 mars 1932, är att gå igenom tidningsarkivet på Kungliga Biblioteket eller något av de andra nationalbiblioteken men detta blir med nödvändighet ett gigantiskt arbete. Klipparkivet i Sigtuna erbjuder här en snabb och effektiv genväg, då det är ett arkiv uppbyggt just på klipp, som finns sorterade person- och/eller ämnesvis. Men i fallet Ivar Kreuger har denna genväg således ”eliminerats”. Och denna ”eliminering”har givetvis inte skett av någon slump utan är resultat av ett ”tillslag” och som sådant en kriminell handling. Bakom denna handling ligger - ingen kan vara naiv nog att tro något annat - de ”intressen”, som hade Ivar Kreuger och hans koncernbygge som fiende. Själv har jag inte haft tid och möjlighet att göra de efterforskningar, som jag hoppas att en ny och från ännu förhärskande ”strukturintressen” fristående generation Kreugerforskare skall ha tid, kraft och motivation att ägna sig åt. De klipp och uttalanden från tiden före mordet jag här kan redovisa har jag stött på av mer eller mindre slump.

Aftonbladet den l mars 1930:

”Man behöver icke stämma in i kören av oreflekterad panegyrik för att som en gärd av rättvisa konstatera, att ’Sveriges andra stormaktstid’, vårt lands häpnads- väckande ekonomiska utveckling på ett par decennier, i allra största utsträckning är Ivar Kreugers verk, dels direkt genom hans eget arbete, dels indirekt genom den impuls han givit sin samtid. Hans exempel har framskapat en generation av industri- och finansmän, vartill Sverige aldrig någonsin tidigare kunnat uppvisa motstycke.” 

 Om Kreuger 4

Nationalekonomen och professorn Gustav Cassel i Svenska Dagbladet den l mars 1930:

”Ingen är ett mera fullödigt uttryck för den nya andan än Ivar Kreuger. Ingen är, även efter internationellt mått, mera världsmedborgare än han. Ivar Kreuger har aldrig gripits av dådlöshet. När han sett vad som kunde och skulle göras, har han handlat och aldrig ryggat tillbaka för en uppgift därför att den vore för stor. I vårt land är det ju så mycken begåvning som aldrig infriar de löften den givit. Det är som om den vissnade i förtid i vårt karga klimat. Den får icke tillräckligt stora uppgifter, den insnörs på alla håll i sin verksamhetslust. 

Det är ganska underligt att tänka sig, att det var först 1913, som Kreuger kom in i den svenska tändsticksindustrin, och först 1917, som han förenade den i Svenska tändsticksaktiebolaget. Han såg att med världsmarknadens stigande svårigheter det för den svenska tändsticksindustrin var omöjligt att komma någon vart, så länge olika företag gingo i vägen för varandra. Det var därför han förenade dem i sin hand.

Han såg att en sådan industri måste säkra sin tillförsel av material, och han byggde ut sin tändsticksindustri med en rad av företag, som skulle förse honom med de material och halvfabrikat som behövdes. Han såg emellertid också att det var nödvändigt att trygga sig en marknad. Där voro stora svårigheter att övervinna. Konkurrensen hade tillspetsats till det yttersta, marknaden stängdes av växande tullmurar, och i en mängd länder behärskades den av politiska intressen. Tullmurarna kunde icke överstigas genom någon tänkbar stegring av effektiviteten. Det fanns icke annat att göra än att plantera svensk tändsticksindustri innanför murarna. Och Kreuger gjorde det.

De politiska intressena kunde heller inte bekämpas. Det fanns ingen annan väg än att ta dem i sin tjänst i utbyte mot finansiella prestationer. Kreuger såg detta och handlade därefter. Han ställde lån till förfogande för finansiellt svaga länder emot att han fick överta deras tändsticksindustri eller tillförsäkrade sig ett monopol på deras marknad. För att kunna göra detta krävdes enorma finansiella resurser. Ivar Kreuger förstod att efter kriget Förenta staterna var det enda land, som kunde släppa till medel i tillräcklig skala, och han grundade i Delaware The International Match Company och The Swedish American Investment Corporation för att ha Amerikas resurser till sitt förfogande.

De internationella kapitalrörelserna har hela tiden efter kriget varit betydligt hämmade, och trots det att en mängd lån förekommit, har det dock funnits viktiga kreditbehov som icke på den vägen kunnat tillgodoses. Världsföretag, som driva industriell verksamhet i en mängd olika länder och ha marknader i så gott som alla, ha ett utomordentligt tillfälle att utfylla denna brist i kapitalets internationella rörlighet.

Ivar Kreuger har förstått detta och han har medvetet fattat det som en uppgift att förbinda den stora tändsticksaffären med en verksamhet, vilken skulle förmedla kapitaltillförsel till länder, som ännu icke hunnit få sina finanser tillräckligt ordnade för att kunna lita till den ordinarie kapitalmarknaden. Så har Kreuger och Toll och Svenska tändsticksaktiebolaget blivit en finansiell världsinstitution av första rangen, och många äro de länder som haft en oskattbar nytta av denna kapitalförmedling.

En verksamhet som Ivar Kreugers går på tvären av alla geografiska gränslinjer och politiska motsättningar. Han har med sitt Världsföretag så gott sig göra låter övervunnit den ländernas isolering från varandra, som den internationella handelspolitikens olyckliga utveckling efter kriget medfört. Han har skapat gemensamma ekonomiska intressen,! hög grad ägnade att utjämna den politiska söndringen och antagonismen. Hans aktier noteras på alla världens börser, och hans placeringar sträcka sig till alla världens länder. På den vägen börjar en internationell solidaritet växa upp, som är en av världsfredsarbetets få verkligt värdefulla tillgångar. Ivar Kreuger behöver intet fredspris. Han har givit det åt sig själv genom sin gärning.

Otaliga är de miljoner, som han tillfört svenska staten och svenska kommuner i skatter. — För en mängd kvalificerade arbetskrafter har också Ivar Kreuger öppnat lönande verksamhetsfält både här och hemma och runt om i världen.

Djupare sett sträcker sig Ivar Kreugers insats i svenskt liv ändå längre. Han har öppnat fönstren utåt världen och skänkt nationen glädje och självförtroende.”

Om Kreuger 5

Göteborgs-Tidningen den l mars 1930:

”Ett stordåd har han utfört som kanske ingen annan svensk man före honom. Mycken chauvinism har också gjort sig bred på bekostnad av hans namn, dock helt säkert icke med hans goda vilja.—Vad han och hans företag betyder för svensk nationalekonomi/torde knappast ännu kunna överblickas.”

Om Kreuger 6

Leon Ljunglund den l mars 1930 i Nya Dagligt Allehanda:

”Så vitt man kan finna, har Kreuger övervägande varit en makt till det goda i efterkrigstidens händelser. Allestädes ha hans intressen tagit sikte på att hjälpa, där ogynnsamma tidsförhållanden hotat att stjälpa en livsduglig utveckling. Otvivelaktigt hava vi häruti att söka källan till det utomordentliga förtroende, som kommit honom till del på båda sidorna om Atlanten. Jättelika kapitalbelopp marschera upp och ställa sig villigt till förfogande för denne glänsande organisatör, som litar på att världens politiska och ekonomiska sjukdomar icke äro till döds utan tvärtom äro i färd med att övervinnas av arbetsdriften och hälsan.

Ivar Kreuger är en i allo välbalanserad människa. Han har bevarat sitt lugna/försynta sätt, sitt lyckliga, jämna lynne, sin personliga älskvärdhet. Ingen kan förbise, att även den lyckosammaste ledare av stora ting måste räkna med att medvind ej alltid fyller seglen, att krafterna ej alltid förbliva vid oförändrad styrka.”

Om Kreuger 7

Göteborgs Handelstidning den l mars 1930:

”Svenska folket nämner med stolthet Ivar Kreugers namn. Det är en tillfredsställelse för svenskarna att det finns en man, som kan föra våra runor med den äran på den farligaste av alla tävlingsbanor, den internationella finansens.”

Om Kreuger 8

Affärsvärlden den 9 april 1931 i en artikel där tidskriften kommenterar Kreuger & Tolls styrelseberättelse för 1930:

”Mer än någonsin förr får man en känsla av att ingenjör Kreuger kan ur samtidens ekonomiska och finansiella företeelser utläsa sammanhang, som undgå andra. Man finner helt nya tankar av verkligt fascinerande lockelse. Hans sätt att lösa konjunktursfinxens gåta är i flera avseenden helt originellt. Det är möjligt att hans hugg träffar krisens hjärterötter närmare än något annat försök som hittills blivit gjort. Geniets förmåga att se nya enkla sammanhang i ett förvirrat händelseförlopp kommer här till synes.”

Kreugerbilden 
vid tiden för mordet 
(= innan demoniseringen hunnit skapa den nya av Ivar Kreugers fiender skapade propagandabilden)

Den demoniseringsmaskin som drog igång sitt arbete på att genomföra vad som snart nog kom att framstå som Det Stora Karaktärsmordet behövde dock en tid för att uppnå sitt syfte - det syfte som kom till uttryck redan på Dagens Nyheters förstasida dagen efter mordet, dvs söndagen den 13 mars 1932 - se vidare den i DSM 1/2001 publicerade artikeln ”Presshistoriens största & skamligaste FÖRTALS KAMPANJ”. Därför lever bilden av den medan han ännu levde legendariske Ivar Kreuger kvar ännu en tid efter Kreugers plötsliga bortgång.

Om Kreuger 9

Lord John Maynard Keynes i BBC den 14 mars 1932:

”Vi har nyss i Ivar Kreugers tragiska död sett ett gripande exempel på individens hjälplöshet. Här ägde vi en man, som besatt sin tids kanske största konstruktiva finansbegåvning, en man vars vittfamnande verksamhet i detta ords mest omfattande innebörd var av allmän betydelse och som ansåg det som sin uppgift att i efterkrigstidens kaos skapa kanaler mellan länder med kapitalresurser i överflöd och sådana som var i bittert behov därav. Han byggde på solid grund och omgav sitt verk med alla garantier som det stod i mänsklig makt att utfundera. Han fick uppleva vad de okunniga skulle kalla spelarens vanliga öde, men i själva verket krossades Ivar Kreuger mellan en frusen världs isberg, som det inte står i mänsklig makt att tina upp och ge det normala livet värme.”

Om Kreuger 10

Ponicaré, fransk konseljpresident (1913-20, 1922-24 samt 1926), den 13 mars 1932:

”En framstående och redbar man med utomordentligt väl utvecklad och balanserad begåvning.”

Om Kreuger 11

Den tyske statssekreteraren Papitz den 13 mars 1932:

”Kreuger var en utomordentligt intelligent man och så ovanligt säker på sig själv, att jag kan ej föreställa mig honom i ett tillstånd av nervöst sammanbrott. Hans säkerhet och kallblodighet under underhandlingarna [om det stora tyska statslånet] gjorde vårt samarbete icke endast angenämt utan ytterst intressant. Han var en affärsman av fullkomligt enastående mått.”

Om Kreuger 12

Torgny Segerstedt den 14 mars i Göteborgs Handelstidning:

”Ivar Kreuger hade nått långt, innan motståndet rådde på honom. Han hade fått fast fot i södra och mellersta Amerika, i Japan och Indien, i Balkanstaterna, i Polen, i Ungern vann han fotfäste. Tyskland erhöll av honom ett lån på 125 miljoner dollars, Frankrike ett på 75 miljoner. Sammantaget hade han beviljat lån på 1 200 miljoner kronor. 

Ivar Kreuger hade under sina senare år blivit mer och mer en legendarisk gestalt. Hans finansiella storhet antog gigantiska mått. Folkfantasin bemäktigade sig hans skepnad. Det gick dunkla rykten om mäktiga finansintressen, som sökte komma den svenske resen till livs. Det viskades om börsmanövrer, som hade till syfte att pressa ned priset på hans aktier. Det berättades om en tyst och förbittrad strid mellan honom och den ryska sovjetmakten.”

Om Kreuger 13

Helmer Key den 13 mars 1932 i Svenska Dagbladet:

”Hans livsverk ligger ännu för nära i tiden för att kunna i detta ögonblick bedömas, men det är sannolikt, att historien en gång skall visa, att hans insats i vårt svenska näringsliv varit epokgörande. Men därvid uppstår också frågan: finns några efterföljare, som skola visa sig mäktiga att upptaga hans mantel?”

Om Kreuger 14

Stockholms-Tidningen den 13 mars 1932:

”Ivar Kreuger föll på sin post. Han gick upp i, levde endast för sitt gigantiska företag. Hans avsikt var aldrig att fly för bördan och ansvaret.

Ingenjör Kreuger har fört Sveriges namn över världen. Han var en av våra stora pionjärer, och endast dvärgalåten skall efter hans dramatiska bortgång nynna till efterklokhet. Så länge farvattnen lågo lugna, gladde sig svenska folket över Kreugerkoncernens framgångar och drog all tänkbar nytta av dem. En man kan stupa utan att hans lysande egenskaper därav förminskas. Ivar Kreuger led ej av profitbegär eller vinningslystnad. Hans intresse var att organisera och kombinera på fält, där stora fyndigheter lågo oinmutade, där ofantliga uppgifter väntade.

Ivar Kreuger var som människa på många sätt osjälvisk. Han gjorde icke affärer för att samla guld på hög för egen räkning. Han ville utföra något betydelsefullt med sina finansoperationer. Han hade en fast tro på möjligheten att folken kunde föras varandra närmare även genom ekonomiskt samarbete. Hans verk tjänade fredens och den mänskliga intressegemenskapens sak.”

Om Kreuger 15

Signaturen E S-g i Aftonbladet den 13 mars 1932: ”Ivar Kreuger var ingen ordinär finansmatador, som liksom Stinnes samlade företag på hög utan inre samhörighet. Han skapade av ofta skröpliga enskilda delar starka enheter. Och man har därför också rättighet att hoppas, att hans verk skall länge överleva honom. Han har utfört ett i ordets egentliga mening produktivt arbete av gigantiska proportioner. Det ligger ett så mycket större ansvar på deras axlar, som nu skola övertaga bördan.

Ivar Kreuger var ingen kapitalist i den meningen man vanligen ger ordet, han samlade icke penningar för penningens egen skull. För honom var det kampen, arbetet, den i detalj fulländade organisationen som var avgörande. Och han hade också den helt riktiga uppfattningen, att hans verksamhet ytterst riktade mot det allmännas väl mot större samförstånd mellan folken. l dag har han troligen lika många efterkloka, förnumstiga klandrare som han för två år sedan hade obegränsade beundrare. Det är ett av det svenska folkets mest torftiga särdrag att okritiskt applådera den stigande stjärnan och lika okritiskt racka ned på den dalande.

Man kan ha vilken privat åsikt som helst om det ekonomiska system civilingenjör Ivar Kreuger företrätt, men man måste dock erkänna, att med honom en av vårt lands största intelligenser och produktivt arbetande män gått ur tiden.”

Om Kreuger 16

Ekonomisk historikern-nationalekonomen professorn Eli F Heckscher i mars 1932:

”Det enorma anseende ingenjör Kreuger hade hunnit skaffa sig, särskilt i Amerika, gjorde att kapitalisterna vände sig till honom framför alla andra. Och man kan icke säga att detta förtroende - ur kapitalisternas synpunkt - var malplacerat, ty han förstod också at1 skaffa sig en säkerhet för sina krediter och övriga placeringar, som betydligt överskred vad man förut hade varit van vid.

Såtillvida var kapitalisternas förtroende till koncernens papper fullt berättigat. Det var så mycket mer fallet som de villkor ingenjör Kreuger kunde utverka av låntagarna vanligen vore mycket förmånliga, och de monopol han skötte för de olika staternas eller sina egna företags räkning gåvo stora vinster. Denna kombination mellan exploatering av överlägsen skicklighet inom en världsomspännande industri och lika världsomspännande kreditgivning eller kapitalöverflyttning val mig veterligen till graden, om också icke till arten, utan föregångare och innebar mycket som utan överdrift kan kallas genialiskt. Ur internationell synpunkt verkade Kreugerkoncernen samtidigt såtillvida utjämnande som den mer än någon annan institution sörjde för kapitalrörelser över världen.”

Om Kreuger 17

Manchester Guardian den 14 mars 1932:

”Ivar Kreuger var en mycket märklig man. För att finna en parallell till Kreuger som långivare till stater får man gå till Rotchilds under deras storhetstid under 1800-talet eller till Fuggers från Augsburg, som på 1500-talet finansierade bankrutta kejsare och kungar mot koncessioner icke olika Kreuger & Tolls tändsticksmonopol. De lån det svenska bolaget lämnade regeringar lämnades emellertid icke för krig utan för återuppbyggnad efter krig. Metoden spelade stor roll för Europas återhämtning och var på sätt och vis jämförlig med Nationernas Förbunds idé om internationella lån. Den grundade sig emellertid på en materiell basis genom ett effektivt affärsmonopol.”

Om Kreuger 18

Den amerikanske publicisten Walter Lippman någon gång efter Ivar Kreugers död:

”Han hade blott gjort ett misstag, det att han tog för givet att regeringarna och den allmänna opinionen skulle välja upplysningens och samarbetets väg, då det i stället faktiskt valt det ekonomiska krigets och isoleringens.”

Kreugerbilden sådan den 
hos några få *) 
lyckades överleva demoniseringsattackerna 
*) dvs några få som ännu vågade och kunde komma till tals

Med varje år som går blir det färre som minns och kan berätta om den hatets terror, som uppstod i den av massmedia uppiskade ”anti-Kreuger-hets”, som följde på vad vi nu (utanför kretsen som hela tiden visste) vet var ett mord men som då megafonerades ut som ett självmord och därmed som ett slags erkännande av alla de brott, som den mördade och försvarslöse Kreuger sedan kom att tillskrivas. Nära medarbetare kastades i fängelse och ruinerades. Familjen både tystades och ställdes på bar backe. Värst och hårdast drabbades brodern Torsten, som dock hade kraften att resa sig och modet att fullfölja kampen för sin broders upprättelse och detta ända till sin bortgång 1974.

Inte ens föräldrarnas begäran om obduktion eller bättre uttryckt ett medicinsk-tekniskt klargörande av vad som verkligen hade hänt villfors. Efter att den tilltänkte obducenten Erik Karlmark inför Eva Dyrssen - Ivar Kreugers då 22-åriga systerdotter och enda gudbarn - i kryptan i Gustav Vasa kyrka i Stockholm gjort observationer på kroppen, som fick honom att förstå att det handlade om ett mord, inskred Makten - i detta fall företrädd av landshövding Nils Eden - och förbjöd obduktion. Handlingarna som ligger till grund för detta av ytterst svenska staten fattade beslut är försvunna ur de arkiv, där de rätteligen skulle finnas ännu den dag som är.

Sverige upplevde denna tid en häxsabbat, som det i dag kan vara svårt att ens föreställa sig som möjlig i detta annars i så många sammanhang ”Lagomland”. Men precis som det skrivs historia om när chefsåklagaren vid Moskvarättegångarna 1938 och sedermera FN-ambassadören Andrej Vysjinskij skrek sitt ”Skjut de galna hundarna” och om när ”folkdomarna” i Hitlertyskland gjorde upp med ”20-juli-männen” finns det också här en historia som behöver - en dag också kommer att - skrivas. Man kommer då att finna, att även om totalitarismen som den i Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland i sin hämningslösa och blodiga framfart inte låter sig jämföras med 1932 års ”Kreugerhets” så finns det betydelsefulla likheter i den grundläggande psykologin (lögnerna-manipulationen-hetsen- hatet-rädslan-fegheten- förnekandena).

Därför är det inte förvånande, att det från åren då ”Kreugerhetsen” blommade som mest är svårt att hitta uttalanden om Ivar Kreuger sådan han var då han ännu levde. I stället är det nidbilderna som dominerar. Precis som DSM (DSM 4/2000, sid 24 och DSM 5/2000, sid 18-19) visat fanns (och finns) det nämligen inte bara ”köpt forskning”. Under en följd av år uppträdde också nidskrivare på löpande band - människor som aldrig ens träffat Ivar Kreuger och därför heller inte kunnat bilda sig en egen uppfattning om personen för sitt demoniseringsarbete men som i flera fall visligen hade goda och nära kontakter med de kretsar, som efter mordet på Ivar Kreuger genomförde vad som i en framtida historieskrivning torde komma att omnämnas som ”världens största rån” och därmed vara kvalificerat för en plats i Guinness rekordbok.

Här kan dock återges några uttalanden av personer, som fortfarande vågade erinra om den Kreuger de hade mött (2) och som inte låtit sin egen bild av Kreuger färgas av de många tjänstvilligas nidskriverier.

Om Kreuger 19

För ett av dessa svarar den på 20- och 30-talen internationellt respekterade tyske finansexperten och Frankfurter Zeitungs mångårige medarbetare Fritz Deck.

I en tidigare artikel har DSM utförligt återgivit, hur Deck i sin bok ”Pengar och politik” (Wahlström & Widstrand, Stockholm 1943) presenterar och analyserar Ivar Kreuger och hans personlighet (se DSM 4/2000). Av den skildringen - således publicerad ännu drygt 10 år efter att demoniseringsmaskinen hade satt igång sitt arbete - framgår att Deck utifrån egen kunskap och egna intryck ställer sig starkt tvivlande för att inte säga avvisande till bilden av Ivar Kreuger som en bedragare:

”Jag har aldrig undersökt de beskyllningar, som efter Ivar Kreugers död framslungades, och jag vet inte vad bevisvärdet i själva verket är värt. Under den tid jag på ort och ställe följde hans verksamhet, alltså ända fram till hösten 1929, ansåg jag mig däremot trots min kritiska hållning vara tvungen att avvisa misstanken, att han vågade handla brottsligt.”

Fritz Deck ger också en förklaring till varför han anser något sådant uteslutet:

”Jag betraktade det som absolut otänkbart, att alla de banker, inhemska och utländska, som samarbetade med Ivar Kreuger, inte skulle fullgöra sin självklara skyldighet att grundligt granska hela koncernens affärer, innan de åtogo sig att placera koncernbolagens aktier, obligationer och debentures. De hade rätt att anställa ingående revisioner, och jag antog, att de gjorde det.” (3)

Om Kreuger 20

En annan person som hade möjlighet att bilda sig en egen på kunskap och personlig kontakt grundad uppfattning om Ivar Kreuger och hans person är Carl Herslow, som under åren 1928-32 var chef för Svenska Tändsticksbolagets polska monopolbolag. I sina memoarer - ”Moskva, Berlin, Warszawaff (Fritzes, 1946) - ger Herslow en saklig och - oaktat de svårigheter som följde i världsdepressionens spår - positiv bild av de år han verkade för Ivar Kreuger och koncernens polska intressen. Herslow - under kriget arresterad av Gestapo, spionanklagad och dömd till döden, därefter benådad för att efter två år i Gestapofängelse och en demarsch från den svenske kungen blivit förklarad som fri man och återbördad till sin familj - var en man, som inte lät sig tubbas och heller inte ängslades för att uttala sin egen mening om både sak och person. Om Ivar Kreuger ger han i sin bok följande sammanfattande omdöme:

”Om Ivar Kreugers affärsmetoder vill jag icke här döma. Jag kan blott säga, att han aldrig försökt att på något sätt föra mig bakom ljuset eller bett mig att skriva på något som varit för mig skadligt. Både min maka och jag sörjde honom uppriktigt och beklagade djupt, att hans bana skulle sluta så olyckligt. I Polen, där man värderade Kreuger mycket högt, ville man inte tro, att han tagit sig av daga utan helt enkelt på något mystiskt sätt försvunnit för att en vacker dag komma igen.”

Jo, så kan det nog komma att bli - låt vara på ett annat och inte alls särskilt mystiskt sätt. Men först måste demoniseringens trollmakt brytas! För att detta skall kunna ske är det nödvändigt att komma till rätta med den del av detta det gångna seklets - vill jag envist påstå - genom sina allmänt nedbrytande för att inte säga upplösande följder mest ödesdigra brott, som gäller karaktärsmordet.

(1) Efter att ha drabbats av ett datorhaveri instruerades jag även datorkunnig god vän om hur jag skulle rensa datorn från inkommet ”skräp” genom att låta en disc kallad ”Återskapa program” just ”ta över” och därefter åter få min dator att fungera. Den motsatta effekten skulle helt givet ha uppstått om den disc som tilläts ”ta över” hade innehållit diverse funktionshindrande och/eller paralyserande ”skräp”.  

(2) Här bortses från de uttalanden som gjorts i böcker och skrifter, som tillkommit på Torsten Kreugers initiativ och som med viss rätt kan betraktas som partsinlagor, även om de utifrån ett framtida historiskt perspektiv kan komma att anses representera en långt högre grad av objektivitet än exempelvis de doktorsavhandlingar, som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond och som i DSM blivit föremål för en närmast tillintetgörande granskning av Lars-Jonas Ångström. Här skall också särskilt hållas i minnet, att vad som producerades genom eller på initiativ av Torsten Kreuger hade att påräkna en kritisk granskning av ett helt annat slag - i sig en kvalitetshöjande omständighet - än exempelvis den av storbankerna direkt eller indirekt finansierade ”Kreugerforskningen ”. Det är först nu på den allra senaste tiden och genom Ångströms insatser, som exempelvis Björn Gäfverts och Jan Gletes uppenbart bristfälliga avhandlingar utsatts för närmare sakgranskning - en sakgranskning som då kommit att bli närmast tillintetgörande. Se Ångströms DSM-artiklar ”Om jag hade varit opponent” (DSM 4/2000) och ”Jan Gletes Kreugerforskning” (DSM 5/2000). Tänk tanken att Torsten Kreuger i sina böcker och inlägg skulle ha gjort sig skyldig till sådana fadäser, som Ångström kunnat påtala i sin granskning av ”Kreugerdoktorerna” Gäfverts och Gletes - därför så är det - doktorsavhandlingar? Vilken himlastormande kritik hade detta då inte givit upphov till? Och vilken förödande effekt hade det inte fått för Torsten Kreugers ansträngningar att - som det heter på modernt datorspråk - ”återskapa” Ivar Kreugers och familjens heder?  

(3) Just detta påpekande har sitt särskilda intresse. En revisor har i Sverige liksom i alla så kallade utvecklade industriländer enligt lag skyldighet vad gäller åtaget granskningsarbete, som - därest det åsidosätts - gör revisorn ansvarig. Ingen av de hundratals revisorer som hade till uppgift - och då i synnerhet i sin roll som pantvårdare - att granska Kreugerkoncernen och dess ekonomiska ställning har veterligen ställts till ansvar för bristfällig sådan granskning ägnad att komma kreditgivaren till förfång. Detta vare sig i USA varifrån Ivar Kreuger hämtade merparten av koncernens kapital eller i Sverige. Detta i sig anmärkningsvärda förringas inte av att några av koncernens svenska revisorer och styrelseledamöter fick kortare eller längre straff, varvid de, som ”gick över” till att betjäna den bedrägligen kallade Kungliga kommissionen med - som Sven Olof Arlebäck visar i sin i fjol utkomna bok ”Kreugerkraschen. Storbankernas verk?” (Wallgårds Förlag) - Handelsbankens VD Ernfried Browaldh som primus motor, undkom med någon månads fängelse eller friades helt. De mest tjänstvilliga fick jobb hos och/eller genom förmedling av kommissionens styrare och ställare, varvid advokaten Hugo Stenbeck tycks ha varit särskilt händig.