Om jag hade varit opponent

 Jan Gletes KREUGERFORSKNING

DSM nr 5/2000

LARS-JONAS ÅNGSTRÖM

Jag har läst Jan Gletes avhandling ” Kreugerkoncernen och Boliden'” (1975) och även hans bok ”Kreugerkoncernen och krisen på den svenska aktiemarknaden” (1981). Båda böckerna ingår i forskningsprojektet ”Kreugerkoncernen på svensk och internationell kapitalmarknad”, som finansierats av Riksbankens jubileumsfond och är knutet till den historiska institutionen vid Stockholms Universitet.

Tillsammans omfattar böckerna cirka l 000 sidor, vilket gör - bör påpekas - att genomläsningen på grund av tidsbrist kommit att bli förhållandevis ytlig. Jag hoppas dock att i det följande ”nedslagsvis” ha kunnat sätta fingret på ett och annat värt att ha med i bedömningen av Gletes forskarinsats vad gäller Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen.

Som min första lite allmänna bedömning gäller, att båda böckerna är lättlästa även om framställningen hade vunnit på om författaren avhållit sig från att söka briljera med ord och uttryck som koncipiera, herostratisk, nebulösa, demissionera och abandonera. Möjligen en eftergift till det akademiska, vilket inte alltid främjar tankens klarhet utan just kan få ordandet att framstå som en smula ”nebulöst”.

Bolidenaffären

Jan Gletes avhandling rör till en stor del Kreugers transaktioner med Boliden. Meningarna har varit mycket delade om vem som i själva verket stod som köpare. Var det Ivar Kreuger eller var det Kreuger & Toll?

Glete skriver: ”Någon tanke på att göra köpet som en privat affär vid sidan av koncernens ordinarie transaktioner har inte förelegat från hans sida.” Litet längre fram i texten låter det emellertid så här: ”I det fallet får man om det rättsliga läget nöja sig med att konstatera att domstolarna i två instanser har uttalat att aktierna tillhörde Kreuger & Toll. Kreuger såg kanske inte saken på det sättet men han var själv ansvarig för att sammanblandningen skett.” Lite svårt att få dessa båda resonemangslinjer att gå ihop.

Grundfakta i målet' är att förhandlingarna med säljaren (Skandinaviska Kreditaktiebolaget) inleddes muntligen men bekräftades i ett brev daterat den 31 oktober 1929. Det är Ivar Kreuger som skriver och han skriver:”--- Undertecknad erbjuder sig förvärva per 15 december (förteckning av aktieposter) --- Din tillgivne.”

Förhandlingarna om köp fortsatte under ett par månaders tid men någon förändring av vem som skulle gälla som köpare lär inte ha skett. Affären fick emellertid sedermera ett långt efterspel, vilket bland annat resulterade i att Boliden efter att Kreuger mördats togs upp i två konkursstater. Lydelsen vad gäller ovan angivna utdrag visar dock, att Ivar Kreuger var den som från säljaren Skandinaviska Kreditaktiebolaget förvärvade Boliden. Om Kreuger sedan kan ha haft tankar på att ändra på detta ägarförhållande är en annan fråga och skall - om detta skulle ha skett - visas.

Ett intressant förspel

Glete beskriver på ett intressant och initierat sätt hur flera utländska intressenter under lång tid visat stort intresse för Boliden. Således tog i slutet av 1928 ledande representanter för Guggenheims kontakt med häradshövding Marcus Wallenberg och meddelade att Guggenheims övervägde ett förvärv av Boliden. Man önskade att Enskilda Banken skulle sondera om gruvföretaget var till salu. I början av september 1929 skickades en representant till Stockholm för överläggningar med Wallenberggruppen. Direktör August Nachmanson på SEB ställde en direkt fråga till Rydbeck för att få klarhet i om Boliden var till salu. Skandinavbanken visade sig emellertid vara mycket reserverad mot tanken på att ingå i diskussioner med företrädare för Enskilda Banken i denna fråga. Däremot etablerades längre fram kontakt direkt mellan Kreuger och Guggenheims, varvid olika former av samarbete diskuterades.

Det måste ha varit en besvikelse för Wallenberggruppen att först få en förfrågan från ett stort utländskt företag med begäran om medverkan i ett så pass omfattande och därmed prestigefullt projekt som Boliden för att sedan tvingas konstatera, att säljaren föredrog att förhandla med och sälja till Ivar Kreuger. Detta kan knappast ha varit något som gladde herrarna på Kungsträdgårdsgatan - i synnerhet som det här inte handlar om en engångsföreteelse.

Gång på gång stöter man på det förhållandet, att en stor del av näringslivet tar avstånd från eller i varje fall eftersträvar distans till Wallenberggruppen. Det borde ha sitt historiska intresse att utröna varför. Det fanns ju trots allt stora och viktiga grupper med vilka gruppen utvecklade ett mycket nära samarbete. Antingen var (och är) man för eller mot att ha samröre med Wallenberggruppen eller var (och är) det så att antingen var (och är) man accepterad av gruppen eller så var (och är) man det inte? Sannolikt gäller båda dessa svarskombinationer ehuru i skilda sammanhang, något som gör den grundläggande frågeställningen desto mer intressant.

Fallet Boliden

Vad gäller Boliden såg Ivar Kreuger till att han hade friast möjliga handlingsutrymme; man är benägen att tillägga: som så ofta. Att kunna spela på ”hela registret” och se till att han i alla lägen hade ytterligare en utväg var ju mycket av Kreugers strategi och i mångt och mycket förklaringen till hans framgångar även i - som det kunde tyckas - ”hopplösa” lägen. Glete skriver.

”Samarbetet med Guggenheim innebar inte heller något hinder för Kreuger & Toll att officiellt överta Boliden och på egen hand söka genomföra en debenture emission för att finansiera engagemanget. Om Kreuger hade kunnat utföra en sådan transaktion vid sidan av försäljningen av Bolidens aktier - under koncernens sista månader var han faktiskt på väg att göra det - skulle han ha kunnat utnyttja Boliden som grund för två emissioner. Det hade faktiskt på kort sikt kunnat förbättra koncernens likviditet högst avsevärt”

Därför var det - kunde Glete ha tillagt - så viktigt för Kreugers fiender att just i dessa Kreugers ansträngningar hindra honom. Med snart sagt alla medel, skulle j äg vilja tillägga. Litet längre fram skriver Glete:

”Även i verkligheten måste dock Guggenheims med ledning av sina egna kalkyler ha förutsett att de kunde erhålla en betydande vinst om de fick en femtedel av stamaktierna i det tilltänkta nya bolaget. Av deras egna uppgifter att döma hyste de en stark optimism om möjligheterna till betydande fynd av guldförande malm vid Boliden eller i omedelbar närhet av gruvan.”

Glete fortsätter: ”Ivar Kreuger hade skapat stort internationellt intresse för Boliden och det hade sannolikt gått att komma till någon forma av affär under de närmaste månaderna räknat från mars1932.” Och detta - vilket Glete påtalar - utan att arbeta vidare på det alternativ som Wallenberggruppen åstundade. Visavi Wallenbergintresset för Boliden förhöll sig Kreuger fortsatt kylig.

Här visar Glete att Kreuger så sent som i mars1932 uppenbarligen inte ansåg sig ha någon större brådska utan att koncernen på ett eller annat sätt förmodligen höll på att ta sig ur den rådande likviditetskrisen. Med andra ord att situationen inte var fullt så prekär, som den närmaste omgivningen befarade och som den sedan i grälla färger kom att utmålas. Möjligen hade Ivar Kreuger också andra trumf på handen än Boliden och att det är detta som förklarar den tillförsikt han - tvärtemot vad som efter mordet utbasunerades - gav uttryck för när han på lie de France träffade olika människor på återresan från New York till Europa.

Om detta är det nu i efterhand svårt att veta. Detta i synnerhet som Ivar Kreuger - det var så han spelade spelet - hade för vana att spela ut sina starkaste kort just i de ögonblick, då effekten av sådana utspel kunde förväntas få den största effekten. Intill dess gällde det att vara ”hemlighetsfull” - en hemlighetsfullhet som man i propagandan mot Kreuger gjort sitt bästa att ”omtolka”. Detta är dock något som Glete - vilket länder honom till heder - avstår ifrån. I stället skriver han:

”Detta drag hos Kreuger har gärna kopplats till de vid sammanbrottet konstaterade oegentligheterna inom åtskilliga av koncernens bolag. Man bör emellertid vara försiktig med att dra slutsatser att hemlighetsfullheten enbart var betingad av en strävan från Kreugers sida att vilseleda och manipulera. Sekretessen är en helt normal företeelse i bank- och affärskretsar, likaså respekten för ägarintressenas rätt att leda .företag.”

”Oegentligheter”?

Glete nämner här i diffusa ordalag om ”konstaterade oegentligheter i åtskilliga av koncernens bolag” och som - måste här underförstås - skulle ha begåtts av Ivar Kreuger. Detta gör doktoranden utan att ens försöka leda ett enda sådant fall i bevis. Det är något som däremot inte länder Glete till heder!

Efter denna svepande anklagelse förklarar Glete att utredningsmännen i den så kallade Kreugerkommissionen tillkallade den engelska revisionsbyrån Price, Waterhouse & Co för att genomföra en genomgripande revision. Så var det inte. Sanningen är en annan. Dessvärre handlar det här om en avvikelse från hur det verkligen förhåller sig och hur det kommit att framställas både i propagandan mot Ivar Kreuger och doktorsavhandlingar, som kan uppfattas som närmast petimetrig men som är väsentlig.

Det var inte ”engelska Price, Waterhouse & Co” utan ”franska Price, Waterhouse & Co”, som engagerades för uppdraget. Det handlar här om två från varandra helt fristående revisionsfirmor. Den ena allmänt respekterad och med erkänt hög kompetens, nämligen den med kontor i London. Den andra i avsaknad av Londonkollegans erkänt höga kompetens. Den revisor vars namn mest förekommer i litteraturen var William Ernest Seatree, som var senior partner på kontoret i Paris. Det brevpapper som kom till användning under utredningen anger adress, telefon och telegram/cables i Paris. Alla arbetspapper och allt utredningsunderlag skickades till Paris efter slutfört uppdrag. Där förstördes det slutligen någon gång efter 1945. Detta senare är något som Glete inte ens nämner oaktat att han kunde anfört det som en ursäkt varför han inte bemödat sig om att belägga någon enda av de - med hänvisning till Price, Waterhouse & Co - påstådda ”oegentligheterna”.

Desinformationen om att det var den välrenommerade engelska revisionsfirman, som gjorde den av kommissionen begärda granskningen, möter vi överallt i den Kreugerkritiska litteraturen, där frågan berörs. Detta är en desinformation som inte är ägnad att ge en historiskt rättvisande bild av hur utredningar och granskning kom att genomföras. Det är anmärkningsvärt att denna felaktiga uppgift återfinns även i en doktors- avhandling. Information om hur det verkligen förhåller sig hade inte varit svårt att få fram om Glete bara hade besvärat sig med att söka efter den, men det är naturligtvis mycket enklare att skriva av vad någon annan sagt eller skrivit.

Här skall också tilläggas att ifrågavarande revisionsfirma - således den i Paris - fick starkt beskurna möjligheter att arbeta fritt, något som ett seriöst revisionsföretag - som det i London - inte skulle ha funnit sig i. Utan att skylla Parisföretaget för att inte vara seriöst - vilket en och annan gjort - finns dock god grund för påståendet, att det inte var seriöst att åta sig uppdraget och detta av det enkla skälet att Price, Waterhouse & Co i Paris helt uppenbart saknade kompetens för ett uppdrag av den omfattning och svårighetsgrad det här gällde. Detta är allomvittnat och något som uppdragsgivarna helt visst var klara över och som man väl kan tänka sig ha varit avgörande för deras val av ”Paris” i stället för ”London”. På detta sätt fick de betydligt större möjligheter att ”styra” arbetet än om de hade valt att anlita Price, Waterhouse & Co i London med dess allmänt erkända höga både kompetens och integritet. En inte ovidkommande detalj i sammanhanget är, att firman i Paris - till skillnad från den i London - helt saknade personal som kunde till sig information på svenska.

Gletes fria tolkningar

Glete ägnar ett särskilt avsnitt åt ett par för utvecklingen särskilt betydelsefulla emissioner och noterar:

”I januari 1931 genomförde STAB och lMCO stora emissioner. Det svenska bolaget emitterade nya B-aktier nom. 90 miljon till 150% kurs och obligationer för 60 miljoner varav en tredjedel användes för inlösen av äldre obligationslån. Det amerikanska bolaget bjöd ut ett obligationslån på 50 miljoner dollar. Obligationsemissionerna synes ha blivit fulltecknade men aktieemissionen blev ett svårt misslyckande den blev långtifrån fulltecknad och ett allvarligt kursfall på STAB-aktier följde.” (Uppgiften har Glete hämtat ur Drachenfels bok ”Den verklige Kreuger”).

Den som verkligen borde ha känt till emissionsförhållandena var Gunnar Bergenstråhle, som förestod emissionsavdelningen på Kreuger&Toll/STAB. Han skickar ett meddelande till Alexis Aminoff, Kreuger & Tolls representant i New York, daterat den 6 februari 1931 i vilket han skriver:

”... STAB:s nyemission har gått alldeles utomordentligt bra. Dagliga teckningar mellan 30 000 - 40 000 aktier. Teckningsrätterna aldrig under någon längre tid under 10.-. Baisse-spekulation från schweizisk och från fransk sida... schweizisk firma fast för lev. av 5 000 tr som inte står att uppbringa... hoppas deras misslyckade spekulation kommer att stå dem dyrt.” (Uppgiften står att finna i Riksarkivet om man besvärar sig med att leta rätt på den).

På annat ställe skriver Glete: ”Koncernen hade inte något akut behov av kapital - om den planerade emissionen kunde genomföras borde man under det närmaste året tvärt om ha ganska gott om pengar vilka ändå måste placeras på något sätt. Den stora Kreuger &Toll-emissionen på hösten 1929 hade blivit ett svårt misslyckande och inga nya emissioner verkställdes av detta bolag eller Tändsticksbolaget under det följande året trots koncernens uppenbara behov av kapital.”

Ovanstående rimmar dåligt med vad Claes Lindskog uppgivit och han var ju faktiskt med:

”Det visade sig att den allmänna misstron, paniken, inte gällde Kreuger. Emissionen gick bra, mina kunder i Stockholm köpte så mycket de orkade med och banken hjälpte eftersom det lag i dess eget intresse att sälja med belåning. Det tillkännagavs att lånet varit en stor framgång. Det såldes snart slut.”

Ett annat exempel på Gletes fritt svävande tolkningar av fakta finner man på sida 81, där han skriver:

”Kreugers behov av att disponera ytterligare debentures hade emellertid på våren [1931] blivit så påträngande att han genom ett styrelsebeslut den 1 april 1931 bemyndigades att vid lämplig tidpunkt sälja icke emitterade participating debentures till ett nom. värde av 16 miljoner.”

Det är inte helt klart vad som Glete lägger i uttrycket ”påträngande behov”. Här som ofta jongleras det med uttryck som ”låter” utan att man riktigt får något riktigt svar på den fråga man alltid bor ställa sig vid kritisk läsning: ”Vad är det - närmare påsett - karln försöker att säga?” De 16 miljoner i debentures som här åsyftas överlämnades av Gunnar Bergenstråhle (via Erik Sjöström) till Sune Schéle under juli månad 1931 på uppdrag av Ivar Kreuger och överfördes allteftersom till olika banker och bankirer ute i Europa. Det är för övrigt i samband med denna transaktion kvitton inte fullt ut stämmer men då det samtidigt fanns misstämningar i Bergenstråhles journaler kan detta ha varit något som jämnade ut sig. Med allt förkommet material är det idag inte möjligt att reda ut hur det i verkligheten kunde ha förhållit sig med detta liksom med mycket annat. Vad som däremot är ostridigt är att Schéle uppgivit att de debentures han sålde ute på den öppna marknaden hade sålts till en kurs av 400 procent.

Exempel på skilda bedömningar

Det är alltid intressant när två olika personer återger ett och samma förhållande och kommer till diametralt motsatta resultat. Glete skriver:

”STAB och LM var [efter sammanbrottet] i en ytterst svår belägenhet. SCA hade allvarliga konjunkturbetingade problem och var dessutom påtagligt överkapitaliserat.”

Ernfried Browaldh, som ingick i Kreugerkommittén, tecknar följande bild:

”För STAB med dotterbolag var läget ett annat [än för Kreuger & Toll]. Dess verksamhet kunde förväntas ge 'icke obetydliga vinster'. För LME och SCA [i SCA var Browaldh styrelseledamot sedan 1929] var bekymren ännu mindre.”

Akta på orden!

Enligt ett välkänt svenskt statsmannaord bör man vara ”aktsam med orden”. Detta ”klokord” rinner på när jag vid läsningen av Glete å ena sidan tar del av hans svepande och icke styrkta fördömanden av Ivar Kreugers redbarhet och å andra sidan noterar vad Glete samtidigt tycks ha kommit fram till när det gäller möjligheterna för icke redbara medarbetare att missbruka Ivar Kreugers förtroende - ja, kan man numera säga: genom svek avsiktligt motarbeta Kreuger i akt och mening att underminera koncernen. Således skriver Glete bland annat följande:

”Möjligheterna att missbruka Ivar Kreugers konto var stora och utnyttjades till fullo. Kreuger & Tolls personal gjorde dagligen stora transaktioner i Kreugers namn och utnyttjade bolagets medel utan att detta kom till synes i bolagets officiella bokföring.”

”Köp av tillgångar vilka det av något skäl inte var opportunt att redovisa i det officiella bokslutet kunde döljas om de bokfördes på Ivar Kreugers konto.”

”Det finns inga belägg för att Kreuger personligen lade upp räkenskapernas tekniska sidor. Direktiv i viktiga bokföringsfrågor synes av Kreuger ha lämnats till kassadir. Erik Sjöström.”

”Samtliga böcker liksom verifikationer förvarades på Kreuger & Tolls kontor. Bolagets revisorer har däremot icke gått igenom dessa handlingar vid de årliga revisionerna. Det finns icke heller några belägg för att Kreuger själv någonsin granskade dem.”

Av den dokumentation, som finns förvarad i Riksarkivet, framgår också att betydande poster bokfördes utan att Ivar Kreuger givit några som helst order om att så skulle ske.

Av ovanstående framgår att det inte kan vara korrekt att beskylla Ivar Kreuger för falsk bokföring - i vart fall inte med mindre än att man verkligen kan styrka att han gjort sig skyldig till något sådant brott. Jag kan inte annat än att instämma med Olof Palme; ”Man bör vara aktsam med orden.”

Ytterligare nedslag

På sidan 242 lämnar Glete följande redogörelse för en nyemission som Kreuger & Toll genomförde i Boliden:

”Kreugerkoncernen tecknade 114 254 nya aktier å 100.- eller 95.2% av hela nyemissionen.”

Mina frågor: Vart tog dessa aktier vägen? Det mest naturliga hade väl kanske varit att posten slogs ihop med det övriga aktieblocket, som låg som säkerhet hos Riksgäldskontoret alternativt Skandinaviska Kreditaktiebolaget. Men hur skall man i så fall förklara den post på 114 254 aktier i Boliden, som noterades i valvrummet vid inventeringen av Kreuger & Tolls kassavalv den 15 mars 1932? Posten som sådan finns inte upptagen i konkursstaten. Posten borde kunna spåras via Bolidens aktiebok men svaret på frågan, hur den kunde ingå i inventeringen av kassavalvet den 15 mars torde vara svårare att ge. De frågor denna aktiepost ger upphov till är inte helt ointressanta. Om aktieposten ifråga befann sig i valvet vid inventeringen, vart tog den då vägen? Om den inte befann sig i valvet vid inventeringen, hur kan den då ha noterats och vad skulle avsikten ha varit att ha noterat den? Hur skötte förvaltarna sina åligganden?

Detta är frågor - förlåt att jag säger det - man hade förväntat ha blivit sorgfälligt penetrerade i en doktorsavhandling om ”Kreugerkoncernen och Boliden”. Men icke. Det är - som jag ser det - en stor och allvarlig brist.

Det är också påfallande hur Glete inte sällan beträder ”känsligt område” men sedan väljer att inte tränga vidare utan ”dra sig tillbaka”. Klart är att mycket gjordes fel och mycket ”försvann” under den så kallade utredningen och - inte minst - den ”handläggning”, som följde på utredandet. Glete skriver exempelvis:

”Anmärkningsvärt nog ansåg Fehr att det var Hamrin som var mest benägen att öva utpressning mot Bolidenintressenterna - socialdemokraten Nothin var enligt Fehrs bedömning inte benägen att låna sig till rena stöldåtgärder.”

Var det möjligen därför som Nothin ville avgå redan den 21 april 1932 och föreslog Östen Undén som sin efterträdare? Nothin övertalades emellertid att sitta kvar en kortare tid men avgick definitivt den 2 maj. Frågan om hur han skildes från sitt uppdrag har inte kunnat klarläggas. I vad mån var detta något som hade att göra med Nothins ovilja att ”låna sig till rena stöldåtgärder” och detta uttryckligen relaterat till hanteringen av Fallet Boliden? Varför tränger Glete - en av det allmänna finansierad doktorand - inte in i dem känsliga materia? Ytterligare en plump i Gletes ”doktorsprotokoll”. I stället låt han även här Ivar Kreuger klä skott för den oreda, som naturligen uppstår om man anlitar utredningsmän som lånar sig till ”rena stöldåtgärder”. Glete skriver:

”Det är påfallande att koncernföretagen betraktade sig själva som en ekonomisk enhet. Helt rutinmässigt kunde de ta lån från varandra på löpande räkning utan säkerheter och med ett minimum av formaliteter. En del av dessa transaktioner föranledde senare tvister mellan bolagen.”

”Även om det kan göras gällande att han [Ivar Kreuger] inte syftade till att berika sig själv utan till att driva koncernens verksamhet på ett, som han betraktade det, smidigt sätt. l fallet Boliden ledde bristerna på formaliteter och klara linjer till att olika intressenter råkade i en svårlöst konflikt.”

Glete kostar dock på sig att medge:

”En uppgörelse [i fallet Boliden] efter de linjer som träffades i december 1934 kunde parten ha nått två år tidigare om de verkligen ansträngt sig.”

Tyska obligationerna

Det har gjorts ett stort nummer av att Ivar Kreuger flyttade på en post tyska obligationer från IMCO till Sverige. Om detta skriver Glete på sidan 263:

”Beträffande säkerheterna önskade Kreuger att alla svenska aktier helst även Boliden skulle utlämnas från banken i utbyte mot tyska obligationer. Kreuger förklarade att dessa hade hämtats från IMCO:s portfölj då det i det rådande krisläget var svårt att belåna dessa i USA. Han underlät emellertid att nämna att det amerikanska tändstickbolaget inte erhållit några tillgångar i utbyte mot de som det blivit berövade.”

Vi vet inte någonting om Ivar Kreugers avsikter eller vad han kan ha sagt. Möjligen tänkte han ersätta obligationsposten med svenska aktier. Bara det att han inte gör någon som helst hemlighet av förhållandet tycker jag visar, att man inte kan rubricera handlingen som en oegentlighet. Man skall hålla i minnet att Ivar Kreuger lämnat generell borgen för lån till koncernens bolag. Behövdes en förstärkning var det säkert enligt hans tänkande inte så kinkigt från vilket av företagen säkerheten kom. Man skall också ställa detta i relation till vad Glete skriver om koncernens olika företags sätt att se sig själva som ingående i en enhet.

Om det nu är på detta sätt det förhöll sig - och det var uppenbart så det gjorde - må vi utifrån vad som i dag är gällande lag och god affärssed resa invändningar och uttala oss fördömande men då var det en annan ordning som gällde - en ordning som både Kreuger och hans konkurrenter praktiserade.

Den beskrivning Glete ger av hur ”det gick till” - och enligt vad som på den tid det gäller kunde ”gå till” - ger samtidigt vad som skulle ha kunnat vara en fungerande nyckel för den så kallade kommissionens arbete. Genom att använda den ”nyckeln” hade arbetet med utredningen inte bara blivit mycket enklare. Vi hade fått en mycket fullständigare utredning av Kreugerkoncernen! Detta genom att behandla alla de i koncernen ingående företagen på det sätt de behandlades av Ivar Kreuger och hans medarbetare - dvs som en enda enhet och detta oavsett företagets namn och domicil. Det är på den grunden kommissionen skulle ha gjort sin utredning! Och förvisso att resultatet hade blivit ett annat - i synnerhet om utredningen dessutom hade letts av andra personer än Hugo Stenbeck et consortes!

Exempel på
B & Ms affärsmetoder

Vad gäller Gletes avhandling vill jag avslutningsvis referera till vad Glete skriver om SEB:s och Handelsbankens agerande i ett för Ivar Kreuger pressat läge - ett agerande som inte kan beskrivas på annat sätt än en lindrigt förtäckt utpressning.

Såväl Wallenbergarna som Ernfried Browaldh var medvetna om att Kreuger & Toll till följd det allmänna läget på den internationella lånemarknaden inför årsskiftet 1931-32 hamnat i en likviditetskris. I mitten av december 1931 kontaktas Kreuger & Toll av Marcus Wallenberg jr, som vill sälja Investors aktier i Bergvik och Ala till en kurs av 225:- och hänvisade till att en tidigare överenskommelse träffats med Ivar Kreuger om ett sådant köp. Affären hade tidigare mycket preliminärt diskuterats med Jacob Wallenberg, men den aktualiserades nu i samband med att SEB begärde ökad säkerhet för sina lån. Marknadsvärdet låg nu på 140:-. Ivar Kreuger tvingades köpa till 225:- och detta enligt diktatet: Inget köp, ingen förlängning av lämnade lån!

När Ernfried Browaldh blev varse vad Wallenbergarna lyckats med, skulle han inte vara sämre. Kreuger & Toll mer eller mindre tvingades att överta en större post aktier i LM till 60:- då gällande marknadsvärde var 43.-.Aktierna betalades med en revers på hela beloppet 2.280.780:- - och som säkerhet utöver aktierna tvingades Kreuger & Toll lägga in tyska statsobligationer på nominellt 200 000 dollar.
Jag är inte tillräckligt mycket jurist för att kunna avgöra om inte ovanstående egentligen skulle kunna anses höra hemma under den s k ”ocker-paragrafen”, som talar om ”utnyttjande av annans trångemål och/eller beroendeställning”. Jag överlåter åt läsaren att ta ställning till: Brott eller inte brott.

Kanske kan dessa båda exempel hjälpa till som förklaring till att en stor del av svenskt näringsliv - då som nu - väljer att så långt som möjligt ”stå på egna ben” och i vart fall inte hamna i ”bankberoende”.

Gletes andra bok

Till Jan Gletes andra bok - ”Kreugerkoncernen och krisen på den svenska aktiemarknaden” - kan det finnas anledning att återkomma. Här nöjer jag mig att kort kommentera den jämförelse Glete här gör mellan börskraschen 1929 och det tidiga 70-talet. Glete skriver:

”I det tidiga 1970-talet fanns det lite som påminde om 1920-talets företagskriser och svaga aktiemarknader.”

Inte utan att Glete här hemfaller åt en hos honom alltemellanåt förekommande vad jag skulle vilja kalla ”undanglidande akademisk inexakthet”. Hur vill Glete att läsaren skall lägga betoningen på ordet ”lite”? Som den jordnära praktikens man jag är skulle vilja uttrycka skillnaden mellan 1929 och tidiga 70-talet så här: 

Under 1973 års börsrekyl förlorades 5 gånger så mycket pengar som 1929. Från rent social synpunkt sett var emellertid 1929 års krasch betydligt värre än den 1973. Frågan blir därför inte bara vad som skall läggas i ordet ”lite” utan vad Glete avser med sin jämförelse.

Mina tveksamheter till vad Glete anför i denna andra bok begränsar sig dock inte till denna allmänna anmärkning. Jag tror att man måste ge sig in på ännu inte utforskade områden - bland annat det som gäller omfattning och effekter av de förekommande kriminella blankningsraiderna mot Kreugerkoncernen - för att en bok som han här fått möjlighet att skriva skall kunna bli meningsfull. Här finns ännu inte tillvaratagna möjligheter till intressant kartläggning!