Jan Gillberg

Förra numret av DSM kan i mycket läsas som en utmaning - en utmaning av Sveriges journalister. Vilken skulle reaktionen bli bland dessa några tusen med både förmåga och möjlighet att ”komma till tals”?

Skulle Knut ”Gråberg” alias Ståhlberg ta till orda? Skulle någon av ”de fyra stora” - herrar Berner, Thorsell, Gerdin och Olkinuora - ge någon förklaring eller kommentar till hur DSM:s sensationella avslöjanden om MORDKOMPLOTTEN som förändrade världen kunde förvandlas till en ICKE-NYHET? Skulle någon enda av Sveriges många ”undersökande journalister” intressera sig för att titta närmare på hur det ligger till med finansieringen av ”den moderna forskningen” om Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen och vilken roll som Riksbankens Jubileumsfond spelar i detta - om man vill titta efter - högintressanta penga- och maktspel? Kunskap är ju makt och hur utövas denna maktutövning via offentliga och privata forskningsanslag?

DSM har nåtts av ett antal reaktioner från journalister, som nog gärna skulle vilja ta till orda om det inte vore för vad som bäst kan uttryckas som ”Den Stora Rädslan” - rädslan för att komma”! onåd”, hamna i ”marginaliseringskvarnen”. Flera har instämt i denna ”analys” men tydligen själva saknat modet och/eller kraften att betvinga sin ”rädsla”.

En av så där tiotalet ”reaktioner” avviker från mönstret och har samtidigt sitt särskilt stora intresse, då det är en reaktion - eller snarare ett ”höra-av-sig” - från journalisternas eget förbundsorgan Journalisten. Den som ”hörde av sig” var Staffan Wolters - flitig och många gånger intressant skribent i förbundsorganet. Vem borde vara mer lämplig att kommentera och rentav gå vidare med den mediakritik, som DSM levererade i förra numret?

Det intressanta för att inte säga anmärkningsvärda är att när Wolters ringde upp var det inte för att få ytterligare underlag för en kommentar i sin tidning utan för att förklara varför även tidningen Journalisten skulle sluta upp kring ”ihjältigandet”. Och förklaringen var att Wolters för sin del inte hade funnit de i DSM gjorda avslöjandena tillräckligt ”övertygande”. Ett återkommande uttryck i samtalet var: ”Jag har inte blivit övertygad.” Av detta skäl - även uttryckt som att Wolters inte funnit de framlagda bevisen ”tillräckligt starka” - hade han tagit beslutet att inte skriva något om vare sig DSM:s avslöjanden eller DSM:s kritik av mediernas sätt att förhålla sig till dessa sensationella och historiskt betydelsefulla avslöjanden.

Den inställning till journalistrollen, som Wolters här ger uttryck för är intressant. Staffan Wolters är en betydelsefull journalist i en betydelsefull tidning - organet för Sveriges Journalist- förbund. För honom gäller inte att det är läsarna - inte ens om dessa själva till övervägande del är journalister tränade i fakta- och källbedömning - som har att avgöra vad man kan utläsa av de telegramkopior, som DSM funnit och låtit publicera. Det är Wolters som har att avgöra det framlagda materialets ”bevisvärde”. Om han inte finner bevisvärdet ”fullgott”, är det ”korrekt” att undanhålla läsarna vad som framkommit. Och detta rimligen i än högre grad om läsekretsen skulle utgöras av - som det brukar heta (om det inte heter något vanligen mycket nedlåtande typ ”Nisse i Hökarängen”) - ”allmänheten” (1).

Med detta synsätt gör journalisten sig till överdomare med makt och myndighet att avgöra vilka fakta - telegramkopiorna är i det här aktuella fallet att betrakta som ”fakta” - som skall tillåtas bli offentligt redovisade och därmed kunna bli föremål för allmän bedömning och diskussion.

Eftersom alla journalister inte har denna ”makt och myndighet” utan att det närmare påsett bara gäller ett ganska litet urval, hamnar vi därför i en situation där en ”journalistelit” - och då elit i kraft av de positioner de lyckats skaffa sig - fullgör en funktion inte olik den som under andra världskriget fullgjordes av de statliga censurorganen. Detta blir särskilt betänkligt om denna ”journalistelit” gör med varandra sammanfallande ”nyhetsbedömningar” (se artikeln ”Nyhets prioritering m/DN-Berner”, DSM 5/2000, sid 28-29).

En journalist som gått mot strömmen och inte bara uppmärksammat DSM:s avslöjanden utan också kommenterat den anmärkningsvärda tystnaden är Östrans chefredaktör Jan G Andersson. Han ägnar saken den 29 november 1999 hela sin runtom bland kollegerna frekvent lästa veckokrönika. Jan G Andersson skriver   bl a:

”Gillbergs uppgifter ansågs inte ha något nyhetsvärde. Eller har man skäl att misstänka att de tegs ihjäl medvetet? — Man kan ställa frågan om allmänheten inte har rätt att få del av Jan Gillbergs nya uppgifter.”

Nyhetscheferna på TT och bland annat ”de fyra stora” (Berner, Thorsell, Gerdin och Olkinuora) är uppenbarligen av uppfattningen att allmänheten saknar den rätten. Två ledande politiker har för mig spontant kommenterat detta med exakt samma ord och orden lyder: ”Detta är ett hot mot demokratin”