Den totala 
TROLÖSHETENS 
OHÄMMADE TRIUMF

 DSM nr 5/2000

jan gillberg

Kreugerkoncernen var så uppbyggd och dess soliditet var så stark, att den inte bara stod emot 1900-talets dittills största börsfall och effekterna av 1931 års krondevalvering utan också effekterna av en omfattande baissespekulation i Kreugerpapper. Även om påfrestningarna hade varit stora, lyckades Ivar Kreuger rida ut stormen.

När Ivar Kreuger mördades, hotade ruin - inte för Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen utan för de många, som riskerat egna och andras pengar i gigantiska blankoförsäljningar av Kreugerpapper och som inför stundande förfallodagar skulle tvingas ut på marknaden för att köpa upp motsvarande volymer Kreugerpapper och då helt visst till stigande kurser - kanske rentav till explosivt stigande kurser (l). Det var situationen ännu på morgonen lördagen den 12 mars 1932, då Ivar Kreuger vid frukosten i sin lägenhet i Paris förberedde sig för dagens olika inbokade möten.

Och som Sven Olof Arlebäck utreder och påpekar i sin nu i höst utkomna bok ”Kreugerkraschen” (Wallgårds Förlag) var koncernen vid tiden för Ivar Kreugers bortgång solvent. Den ”krasch” som Ivar Kreugers fiender några månader senare - efter att först ha positionerat sig som regelrätta ockupanter - ”redovisade” var dessa ockupanters högst egenmäktigt hopsnickrade verk. Det är detta som är 1900-talets Stora Finansskandal - en skandal föregången av ett brutalt mord.

Igensopade spår

Arlebäck ger en lång rad exempel på de svårigheter, som föreligger när det gäller att ge den historiskt sanna bilden av vad som fick först Ivar Kreuger och sedan hans skapelse Kreugerkoncernen på fall. I inte ringa omfattning är dessa svårigheter föranledda av att viktiga handlingar helt enkelt försvunnit - ”försvinnanden” som bildar ett mönster, som talar sitt eget entydiga språk. Detta är en handfull av Arlebäcks exemplifieringar:

”I Stockholm förberedd obduktion av IK:s kropp stoppades av landshövding Nils Eden av anledning som inte längre går att fastställa, eftersom aktuella handlingar är försvunna.”

”Vem som [vid ett möte den 17 mars med Hugo Stenbeck som primus motor] plockade med sig bl a IK:s dagbok och utkast till bokslutstransaktioner kan inte heller fastställas. Helt klart är emellertid att saknaden av bl a dessa handlingar fick en avgörande betydelse för det fortsatta händelseförloppet,”

Arlebäck nämner hur han i Riksarkivet hittat en PM per den 27 mars 1932 författad av Juhiin Dannfeldt, vice ordförande i K&T:s styrelse, där denne föreslår en rekonstruktion av K&T. Vem som fick del av denna PM och varför den inte behandlades av K&T:s styrelse har inte, förklarar Arlebäck, kunnat klaras ut.

”Nothin påstås ha fört relativt detaljerade protokoll från kommitténs möten. Om detta är riktigt och vart dessa protokoll tagit vägen, är det ingen som vet idag.”

”Tyvärr finns inga specifikationer av balansräkningens delposter [avser den av Price Waterhouse i sin ”final report” redovisade balansräkning], eftersom PW:s underlag försvunnit och kommittén [”Kreugerkommittén” ibland kallad ”Den Kungliga Kommissionen”] inte redovisat några egna.”

”Styrelsens [Kreuger&Tolls styrelses] reservation till konkursstaten är, som så mycket annat i Kreugeraffären, försvunnen. Vi vet därför inte, hur den ställde sig till denna.”

Och om vad Riksarkivet samlat gällande Ivar Kreuger och Kreugerkoncernen eller det så kallade ”Kreugerarkivet” utlåter sig Arlebäck på följande sätt: ”Arkivet har verkat vara tillrättalagt för att passa de tongivande aktörerna och av dem redovisade motiv för sitt handlande.” Betänk att vad Arlebäck här talar om är den institution, som galler som en av de allra viktigaste källorna för den historiska forskningen i Sverige.

Till detta kommer den ”historiska bild”, som skapades och alltjämt i stora stycken lever kvar, genom den ihärdigt och skamlöst bedrivna desinformationskampanj, som inleddes redan lördagskvällen den 12 mars 1932 med den av Dagens Nyheter upptryckta och distribuerade löpsedel, vars text löd: 

Ivar Kreuger var död. Det var sant. Att han drabbats av nervöst sammanbrott var en fritt hopkommen och medvetet spridd lögn. Och att han skulle ha skjutit sig var den propagandaversion av verkligheten, som det ingick i komplotten att omedelbart basunera ut som ”den historiska sanningen” - något som sedan också lyckades fram till det att det nu 68 år senare blivit klarlagt, att Ivar Kreuger blev likviderad av en av svenska finansintressen lejd mördare vid namn Leon Britschansky.

Total trolöshet

Trots alla igensopade spår blir Arlebäcks dom över de granskningsmän, som styrelsen för Kreuger & Toll genom den sinistre Hugo Stenbeck förmåddes inte bara att tillkalla utan även sedan hade att betala dryga arvoden till, förödande. Granskningsmännens mandat var att bistå Kreuger & Tolls styrelse - som det uttryckligen heter - ”vid utredandet av bolagets affärsställning” och inte - som det nu blev - att ta kommandot inte bara över styrelsen och därmed det företag, vars intressen de hade att på bästa sätt ta till vara, utan även över den av regeringen tillsatte tillsyningsmannen med avseende på genom särskild lag utfärdat moratorium. Och detta i akt och mening att på ett sällsynt skrupulöst sätt genomföra vad som utifrån ett samlat tillbakablickande perspektiv framstår som en ren plundring av Ivar Kreugers livsverk. De människor som deltog i denna plundring - de må ha blivit aldrig så behängda med kungliga ordnar och krönta med allehanda doktorshattar för att inte tala om pekuniärt tillgodosedda - kom genom sina gärningar att manifestera den totala trolösheten.

Det märkliga är att denna totala trolöshet tilläts att triumfera och ännu denna dag - till skillnad från så mycket annat mer eller mindre solkigt i vårt kollektiva förflutna - inte blivit föremål för om inte annat så dock ett moraliskt fördömande. En förklaring till detta anmärkningsvärda är att medierna - i första hand Dagens Nyheter - i så hög grad valde att bispringa vad Arlebäck kallar ”de nya herrarna” och att medierna på detta sätt lät sig inkorporeras i den 1932 grundlagda maktstrukturen. En annan förklaring är att vad det här gäller svarar mot en komplexitet och svårighetsgrad, som gör sammanhangen alltför svåra att hantera för dagens ”undersökande journalister” med deras inriktning på till gällande trender lätt infogade ”tobleroneaffärer”. Även om Arlebäck och tidigare Lars-Jonas Ångström ägnat åtskillig möda åt att - som dagsuttrycket lyder - ”tydliggöra” vad det handlar om, tycks i vart fall vad de kommit fram till inte ”passa media”. Arlebäcks bok - liksom tidigare Ångströms böcker - har därför inte fått den uppmärksamhet som den - om man kunde bortse från vad som ”passar sig” - hade varit förtjänt av.

Gangstergänget

Den av aktörerna som i Arlebäcks framställning framstår som särskilt klandervärd är Ernfried Browaldh men bakom honom kan man ständigt ana vice häradshövdingen Marcus Wallenberg senior med sina båda löjtnanter sönerna Jacob och Marcus junior och någonstans ute i kulisserna finns den ständigt behjälplige Hugo Stenbeck. Vilket gangstergäng!

Det Sven Olof Arlebäck på sitt sakliga och lågmälda sätt redovisar är ingenting annat än ett genom en kombination av hämningslös fräckhet och förslagenhet genomfört rån - därtill föregånget av ett brutalt mord - som bär skam över det samhälle som låtit allt detta passera opåtalt.

Detta är ord som - åtminstone i exemplifieringens form - kräver sin konkretisering. Således:

FÖR DET FÖRSTA. Sveriges riksdag och regering hade skapat de legala förutsättningarna för att undvika det som kommit att gå till historien som ”Kreugerkraschen” eller som Arlebäck uttrycker det:

”Statsmakterna hade [genom speciallagar] gjort vad man rimligen kan begära för att stimulera en rekonstruktion av Kreugergruppen, men även i värsta fall för att underlätta en med tanke på konjunkturläget värdefull i tiden utdragen eventuell avyttring av gruppens tillgångar. Utgångsläget för en framgångsrik insats kunde knappast varit bättre!”

Något försök till rekonstruktion gjordes inte. Varje försök till rekonstruktion omöjliggjordes genom att de under kuppartade former tillsatta ”granskningsmännen” tog kommandot och sedan utnyttjade detta kommando för att tillgodose allehanda med Kreugerkoncernen konkurrerande intressen - oaktat att de var tillsatta för att bistå Kreugerkoncernen och dess intressen. Till detta kommer att den genom granskningsmännens agerande framtvingade avyttringen av Kreugerkoncernens tillgångar skedde under vad Arlebäck anger som ”den sämst valda perioden under hela mellankrigstiden” - dvs sämst med avseende på vad som låg i Kreugerkoncernens intresse men samtidigt bäst med avseende på vad som bedömdes som de båda storbankerna Enskilda Bankens och Handelsbankens intresse.


FÖR DET ANDRA. I sin bok påtalar Arlebäck det häpnadsväckande att statsobligationer till nominellt 406,6 MSEK ”glömdes bort” i konkursstaten - den konkursstat som redovisade ett underskott på 295 MSEK. På sitt lite lågmälda sätt frågar Arlebäck: ”Har motsvarande slarv någonsin upprepats?” Jag avstår att ge min kommentar till detta ”slarv” utan låter läsaren reagera på det sätt han/hon finner vara mest rimligt.


FÖR DET TREDJE. Lars Jonas Ångström har tidigare och Sven Olof Arlebäck nu påvisat hur stora värden ”försvunnit” - ”försvinnanden” som resulterat i en avsevärd krympning av vad som kunnat redovisas som tillgångar. Här ett försök till sammanställning av sådana av Arlebäck påvisade ”försvinnanden”:

Som framgår av denna sammanställning - som dessutom inte är fullständig (2, 3) - handlar det om betydande diskrepanser mellan av K&T redovisat innehav och vad som finns upptaget i konkursstaten. Hur är detta möjligt? Arlebäck ger två huvudförklaringar:

1) Olika inom Kreugerkoncernen ”betrodda” har ”handlagt” belåningen av innehav, som dessa ”betrodda” i det uppkomna kaoset och den därav föranledda allmänna osäkerheten avstod från att rapportera. Det handlar således om ren oförblommerad stöld.

2) Denna plundring kunde ske okontrollerat genom att granskningsmännen och de dessa - därför så var det - underställda revisorerna avstod från vad som är elementa i ett granskningsarbete av det slag det här gäller, nämligen att infordra engagemangsuppgifter från samtliga banker, kunder och kreditgivare. Arlebäcks kommentar till detta häpnadsväckande faktum: ”Eftersom Browaldh var en av konkursförvaltarna är detta närmast obegripligt.” Vad Arlebäck lägger in i detta ”eftersom”, står för honom. Med den innebörd jag skulle vilja lägga in i detta ”eftersom” skulle jag ha skrivit: ”Eftersom Browaldh var en av konkursförvaltarna är detta visserligen anmärkningsvärt men i detta brottsliga sammanhang ingenting att förvåna sig över.”

Det är lätt att inse att det senare förhållandet i hög grad varit ägnat att underlätta för att inte säga stimulera det röveri, som Arlebäck anger som den förstnämnda förklaringen till bortfallet av aktier till ett värde av i dåtidens pengar många tiotals miljoner kronor. Man behöver - sett i sitt stora sammanhang - inte vara särskilt konspirativt lagt för att också inse att underlåtenheten att begära in engagemangsuppgifter haft just ett sådant - låt oss kalla det - bisyfte. Huvudsyftet torde dock ha varit att Enskilda Banken och Handelsbanken på detta sätt kunde ”mörka” omfattningen av sina egna pantinnehav.

Arlebäck uppskattar värdet av de vad som ”glömts bort” som effekt av underlåtenheten att begära in engagemangsbesked till i storleksordningen 200 MSEK”, vilket belopp - tillsammans med de ”bortglömda” statsobligationerna - skulle resulterat i att konkursstaten hade fått ett inte obetydligt plussaldo, något som ”granskningsmännen” med snart sagt alla medel ville och lyckades avstyra.


FÖR DET FJÄRDE. Vilken roll spelade den av ”granskningsmännen” anlitade revisionsfirman Price, Waterhouse & Co? Här reser Sven-Olof Arlebäck liksom tidigare Lars-Jonas Ångström ett antal frågetecken. Arlebäck fäster särskilt avseende att uppdraget innefattade begränsningar av ett slag och en omfattning, att ingen seriös revisionsfirma bort åta sig uppdraget. Genom sonen Tore Browaldh har Arlebäck kunnat ta del av mötesanteckningar, som Ernfried Browaldh gjort och då bland annat funnit en formulering, enligt vilken ”firman [Price, Waterhouse & Co] icke hade något självständigt uppdrag att undersöka ställningen och vidtagna åtgärder, utan att den blott hade såsom uppdragstagare från utredningsmännen verifiera det resultat, vartill dessa komme”. Arlebäck konkluderar:

”Revisorerna skulle med andra ord endast verifiera det som kommittén ville få verifierat. Otroligt att en seriös revisionsfirma åtog sig ett uppdrag med en sådan inskränkning! ”En alternativ konklusion är denna:

”En revisionsfirma som åtar sig ett uppdrag med en sådan inskränkning är inte seriös!”

Lars-Jonas Ångström är snarast inne på denna senare linje (4) och fokuserar på diverse märkligheter, som får mig att tro, att det är ungefär så här ”utredningsmännen” resonerat och gått till väga:

1) Vi måste ”använda oss” av en internationellt erkänd revisionsfirma. Price, Waterhouse & Co i London är en sådan.

2) Upphandlingen av denna ”användartjänst” sker efter kontakt med ”London”. ”London” vill dock inte låna sig till att utföra ett uppdrag på de givna premisserna. Själva utförandet vandrar därför över till Price, Waterhouse & Co i Paris, som inte har samma renommé att skydda som Price, Waterhouse & Co i London.

3) Detta senare passar upphandlarna (Browaldh, Stenbeck et consortes) desto bättre som ”Paris” inte besitter den kompetens som erfordras för uppdragets professionella fullgörande och som därigenom blir desto lättare att ”styra upp”. Ingen i ”Paris” lär exempelvis ha haft den för uppdraget tämligen nödvändiga kompetensen att kunna läsa en text på svenska.

4) De rapporter som de första månaderna levereras från ”Price Waterhouse”, som dessutom nu förkortas till PW, är aktstycken som uppenbart tillkommit för att kunna utnyttjas i den av ”upphandlarna” på olika sätt initierade och understödda press- och rykteskampanjen mot Ivar Kreuger, dennes heder och därmed ägnad att undergräva förtroendet för vad som samtidigt gällde som ”upphandlarnas” huvudman, nämligen Kreuger & Toll.

5) När det drar ihop sig till att leverera en ”final report” återtar ”London” uppdraget. De värsta groteskerierna i de tidigare preliminära rapporterna ”raderas”. Vad ”London” fick betalt för att ”återta uppdraget” skulle vara intressant att få veta. När ”London” skrivit ihop en hyggligt anständig ”final report” - försiktigtvis undertecknad för hand ”Price Waterhouse” utan angivande av någon för rapporten ansvarig person - returneras underlaget till ”Paris”, där det sedermera makuleras.

Det skulle vara intressant att från någon rakryggad person i Price, Waterhouse & Co:s nuvarande ledning få en kommentar till detta här av mig tecknade hypotetiska scenario.


FÖR DET FEMTE. Lars-Jonas Ångström har i sin bok ”Därför mördades Ivar Kreuger” (1990) och nu Sven Olof Arlebäck i sin bok ”Kreugerkraschen” (2000) på ett övertygande sätt visat, att den koncern som drevs i konkurs av Ivar Kreugers fiender var solvent och därtill med enastående utvecklingsmöjligheter. Det framstår också som klart, att den konkursansökan som inlämnades dels tillkommit i en i lagens mening icke godtagbar ordning, dels endast var undertecknad av en person, nämligen Nils Ahlström, som visserligen var ledamot i K&T:s styrelse men inte hade styrelsens mandat att inlämna sådan ansökan. Arlebäck kan nu avslöja att undertecknandet i sig var en brottslig handling: ”En Ahlström närstående person, som begärt att få vara anonym, har vid samtal påstått att underskriften skett genom att 'Den s k Kungliga Kommittén tubbade honom att skriva under'.” Vid samtal med Arlebäck har jag fått kompletterande uppgifter som gör mig övertygad om att Arlebäcks avslöjande vilar på fast grund.

Den fullständiga titeln på Sven-Olof Arlebäcks bok är ”Kreugerkraschen. Storbankernas verk?” Det är det självklart rätta arbetsnamnet på den bok Arlebäck tagit sig an att skriva. När han väl var klar att skicka sitt manus till trycket hade det varit - efter allt vad Arlebäck fått fram - högst motiverat att ändra titeln till ”Kreugerkraschen. Storbankernas verk!” 

(1) Inte för inte skriver Affärsvärlden den 24 mars 1932: ”För dessa baissespekulanter var ju självmordet något mera lyckligt än de kunnat drömma om. ”Vi vet nu att ”självmordet” var någonting vida mer än en ”lyckligen” inträffad händelse.  tillbaka

(2) Här bortses bland annat från hur innehavet av aktierna i Boliden ”tilläts” påverka den samlade bedömningen av Ivar Kreugers respektive koncernens solvens och som är ett helt kapitel för sig.   tillbaka

(3) Och om ”ordningen” när det gäller Ivar Kreugers personliga konkurs skriver Arlebäck:”I stort sett hela hans [IK:s] privata aktieinnehav i Svenska Tändsticks AB och samtliga aktier i K&T saknades exempelvis i konkursstaten!”   tillbaka

(4) Se Lars-Jonas Ångströms artikel i detta nummer ”Jan Gletes Kreugerforskning”.   tillbaka