|
Jan
Gillberg
Percy Barneviks pensionsmiljard och den
debatt den givit upphov till kommer i det
ganska nära perspektivet att handla om
någonting mycket mer än om Barnevik
och hans - som det snabbt kommit att
heta - girighet.
Först ut att anlägga det vida perspektivet var Maria-Pia Boëthius i sin
Expressenartikel ”Wallenbergarnas slutliga fall”
(02-02-24). Synd bara att hon hamnar så
totalt fel - dessutom i strid med sin egen
personliga övertygelse. Om detta senare
råkar jag veta bättre än kanske någon
annan.
I artikeln i Expressen lockas hon att slå
in på den bekvämaste vägen - den sedan
decennier tillrättalagda, breda vägen. Som
den lite lättfärdiga journalist hon är får hon
snabbt till en parallell med Ivar Kreuger och Kreugerkatastrofen för nu exakt 70 år
sedan. Hon skriver:
”Också i Ivar Kreugers
fall rörde det sig om
en miljard kronor; men det var en miljard
som fattades i bokföringen och som ledde
till att många människor ruinerades. Och en
miljard då motsvarar kanske 100 miljarder
i dag.”
Hon har så bråttom att göra denna ”journalistiska” parallell att hon inte ens tar sig
tid att ta reda på att en miljard då snarast
motsvarar femtio i dag men hundra låter
ju bättre. Och den sedan decennier inarbetade föreställningen är att
Kreugerkoncernen skulle ha varit insolvent och att
Ivar Kreuger därför skulle sett sig tvungen
att ta sitt liv. Vare sig det ena eller andra
är sant.
Inte ens den kommission bestående av
Kreugers fiender och av denna anlitade
revisorer har någonsin påstått att det skulle
ha fattats någon miljard i bokföringen. Vad
som däremot fattades var tillgångar på
hundratals miljoner och detta i den falsifierade konkursstaten. Och varför då detta?
Jo, därför annars hade det inte blivit någon
konkurs med de möjligheter till rofferi som
detta möjliggjorde med Wallenbergs och
Handelsbanken som de stora vinnarna -
om man nu ska använda ett så neutralt
begrepp för vad det här handlade om.
En annan vinnare” var advokaten Hugo
Stenbeck-kommissionens ”fixare”.
Om detta finns åtskillig ostridig dokumentation. En god bild av hur det faktiskt
förhöll sig lämnas i Sven Olof Arlebäcks
häromåret utkomna bok ”Kreugerkraschen” (Wallgårds Förlag). Arlebäck visar
bland mycket annat att det i konkursstaten
saknas statsobligationer till ett nominellt
värde av 406,6 miljoner. Han presenterar
också en sammanställning över ”saknade”
aktier - bl a 558 449 aktier i LME och 143
877 aktier i STAB. De aktier som ”glömts
bort” svarade för ett värde av omkring 200
miljoner. Mycket annat saknades också.
Den på detta sättet högst oegentliga kon-
kursstaten redovisade ett underskott på
295 miljoner. En korrekt redovisning av
Kreugerkoncernens tillgångar hade således givit upphov till ett högst betydande
plussaldo, något som ”granskningsmännen” med snart sagt alla medel ville (och
lyckades) avstyra.
Därmed bortfaller också det motiv Ivar
Kreuger skulle ha haft för att ta livet av
sig! Den ena tesen förutsätter ju den andra.
Om ingen konkursmässighet inget självmord och om inget självmord måste det
ha varit mord.
Och att Ivar Kreuger mördades har
i annat sammanhang visats på ett sätt
som övertygat nutida både rättsläkare
och kriminalexperter. För detta redogör
Lars-Jonas Ångström i boken ”Kreuger-
Mordet” (DSM Dokument, 2000). Till
detta kommer vad som därefter framkommit och som redovisats i ett antal artiklar
i tidskriften DSM men hittills sorgfälligt
förtigits.
Sammantaget står vi här inför vad
som gäller som Världshistoriens största
rånmord, varmed inte sagt att den eller
de som svarade för mordet är desamma
som de som svarade för rånet. Om detta
mer i annat sammanhang.
Det har nu i decennier varit - milt
uttryckt - obekvämt att ifrågasätta den ”officiella historien” (vilket fruktansvärt
uttryck!) vad gäller Ivar Kreugers öde och
Kreugerkoncernens inte sammanbrott
men väl upplösning. I ”hemlighet” är det
dock många som närt och när ”annan
mening”. En av dessa är - råkar jag veta
- just Maria-Pia Boëthius.
Efter att ha läst hennes bok ”Sfärfäderna”
(sfären Kreuger kontra sfären Wallenberg)
och som avslutas med orden ”winner takes
all” kontaktade jag Maria-Pia. Hon hade
besökt Ivar Kreugers gravplats och då
runnit att där fanns inte ens en gravsten.
Jag förklarade att Jag - då bosatt i Frank-
rike - skulle uppsöka gravplatsen när jag
därnäst kom till Stockholm för att kunna
göra samma upplevelse som hon. Maria-
Pia föreslog att vi då skulle slå följe, vilket
också skedde.
Genom att Maria-Pia noterat fel
gravplatsnummer blev det en kyrko-
gårdsvandring på halvannan timme med
efterföljande lunch vid Koppartaken. Det
hann sägas mycket om Kreuger, hur han
hade mördats och sedan rånats. När vi lämnade gravplatsen tummade vi på att före
årets utgång skulle det finnas en gravsten
på plats och så blev det efter att jag först
kontaktade Ivar Kreugers brorsson Björn
Kreuger, som sedan i sin tur kontaktade
sin mor Diana Kreuger.
Jag har sedan också fått höra hur
Maria-Pia till sin bostad bjudit in Ivar
Kreugers syster- och guddotter Eva Dyrssen och då tagit fram en flaska champagne
och utbringat en skål till Ivar Kreugers
minne.
Att sedan i Expressen läsa hur Maria-Pia Boëthius förgår sig på detta Ivar Kreugers
minne, därför att hon ser en möjlighet att
journalistiskt krydda sitt angrepp mot det
nu krackelerande Wallenbergimperiet,
gjorde mig förstämd. Är det detta hur
orden ”låter” som är det överordnade för
våra mest uppburna och därmed privilegierade journalister? Och är det de som ”låter bäst” och ”mest rätt” -
mainstreamjournalisterna - som skall ha företräde att
ange både ton och innehåll? Vart tar då
den journalistiska hedern vägen? Och vad
betyder det i sin tur för att journalistiken
skall kunna fullgöra sin uppgift i den fria
och kunskapsutvecklande opinionsbild-
ningens tjänst?
|