Den 28 september 1979 försvarade Björn Gäfvert sin vid Stockholms universitet framlagda doktorsavhandling ”Kreuger, riksbanken och regeringen”. DSM har bett Kreugerforskaren Lars-Jonas Ångström läsa och kommentera Gäfverts avhandling.

Vad Lagboken säger

I vidstående artikel har jag lite fiktivt uppträtt som opponent på Björn Gäfverts doktorsavhandling ”Kreugerkoncernen, riksbanken och regeringen”. Jag har där vinnlagt mig om att inte - ehuru det stundtals varit frestande - vara polemisk utan sakligt om än på sina håll strängt kritisk.

Jag har vidare uppfattat det som mindre lämpligt att i ett sådant ”akademiskt sammanhang” vara mästrande i någon dömande mening. Jag kan dock inte underlåta att - vid sidan om protokollet - uttrycka min förvåning över att en doktorsavhandling framlagd vid ett svenskt universitet kunnat passera den ”förprövning”, som mig veterligen sker via ett antal seminarier och genomgångar med förfaren handledare, utan att doktoranden ifråga tycks ha klart för sig att det finns vissa i svensk lag givna restriktioner när det gäller att föra till torgs icke styrkta påståenden om att en person förfarit brottsligt. Detta är vad som sker i Gäfverts avhandling - det sker med stor hänsynslöshet, det sker slarvigt för att inte säga hafsigt och det sker utan att Gäfvert ens bemödar sig att försöka visa att han har juridiskt förankrad grund för sina tillvitelser.

Oavsett om Gäfvert anser sig kunna ta skydd för dessa sina övertramp bakom någon form av preskription anser jag att han de facto passerat gränsen för det tillåtna. Det är allvarligt och borde inte ha premierats i ett som detta akademiskt sammanhang. Efter att ha givit utlopp för denna min indignation nöjer jag mig med att återge vad som stadgas i
Brottsbalken 5:4:

Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1) eller 2) om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne.

Åtal kan väckas av åklagare om det av särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt.

1) Den som utpekar någon som brottsling eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning dömes för förtal till böter.

2) Är brott som i 1) sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

Källa: Sveriges Rikes Lag

Jag har med stort intresse tagit del av Björn Gäfverts avhandling ”Kreuger, riksbanken och regeringen”. Det är en i långa stycken både fascinerande och rentav spännande läsning. Den skulle dock säkert kunnat nå en vidare läsekrets, om det inte hade varit för de ofta långa meningarna och onödigt tillkrånglade ordvändningarna. Det må visserligen gälla en doktorsavhandling ingående i ett större forskningsprojekt. Ändå är det lite svårt att alltid se varför ett krångligt sätt att uttrycka sig skall vara att föredra framför ett mer rakt och enkelt.

Avhandlingen är ett resultat av ett omfattande och tidsödande arbete, där Gäfvert tillgått olika arkiv - statliga såväl som privata. Man förstår att det är inte första gången som Gäfvert ägnat sig åt den typen av forskning. Arbetet kan heller inte ha varit alldeles enkelt. Detta att döma av antalet gånger författaren klagar på bristen på handfast källmaterial. Det han kunnat tillgå är ofta tunt och ofullständigt samtida material och i inte ringa utsträckning har han varit hänvisad till material, som skapats av den efter Ivar Kreugers frånfälle tillsatta så kallade undersökningskommissionen och de från Price, Waterhouse 8c Co i Paris tillkallade revisorerna. Att författaren påtalar brister i kommissionens och de tillkallade revisorernas material och att han - när han kommer in på frågan om hur Ivar Kreuger avled - lärt sig skillnaden mellan pistol och, revolver länder honom dock till heder. Det senare är det inte alla Kreugerforskare som lyckas göra. Men nu är Gäfvert egentligen inte ekonom utan först och främst krigshistoriker med Krigsarkivet som sin under många år huvudsakliga arbetsplats. (l) Det tyder dock i varje fall på en viss noggrannhet.

Gäfvert lämnar intressant information om hur - som det ibland uttrycks - ”samtiden” såg på - som uttrycket blivit - Wallenbergarna. Såväl Ivar Kreuger som de andra storbankerna tycks ha dragit sig för att samarbeta med Stockholms Enskilda Bank, dvs Wallenbergarnas bank. Och riksbankschefen Ivar Rooth ger uttryck för sin besvikelse över den ohjälpsamhet som Wallenbergarna visade, när det gällde att efter den genom Creditenanstalts i Wien i maj 1931 utlösta finanskrisen förmedla kontakter för ett svenskt statslån i USA. Således hade Marcus Wallenberg sr - efter att ha mottagit uppdraget - förklarat sig ha ”svårt att ansluta sig till” en av Skandinaviska Bankens chef Oscar Rydbeck uttryckt uppfattning ”om lämpligheten att nu omedelbart upptaga ett lån i Amerika”. Klart är att därmed försattes en möjlighet som sedan inte skulle komma tillbaka. Om huruvida den ådagalagda och av Rooth sedermera påtalade ”ohjälpsamheten” ingick i ett större av Wallenbergarna bedrivet maktspel med ett svenskt statsintresse som spelbricka må det i en doktorsavhandling som denna inte uttryckas mening. Gäfvert kunde dock ha kostat på sig att vara något tydligare om en sådan möjlighet.

När Rooth längre fram i stället konsulterade Ivar Kreuger i statslånefrågan, gjorde Kreuger en realistiskt pessimistisk bedömning. Finansmarknaden hade då hunnit förändras till det sämre. I sammanhanget framkom uppgifter om att National City Bank i New York samarbetade med Wallenbergarna och att dessa hade blivit konsulterade i frågan om ett eventuellt statslån till Sverige. Det hade vidare från visst håll uttryckts misstankar om att ett svenskt statslån skulle kunna gynna Kreugerkoncernen. Med ett sådant lån skulle riksbankens möjligheter att bispringa Kreugerkoncernen i en tänkt kritisk situation öka. Det framgår vidare av Gäfverts avhandling att Enskilda Banken vid ett par tillfällen agerat i uppenbart syfte att försvåra för Kreuger att få de lån från riksbanken, som han längre fram begärde. Här presenterar Björn Gäfvert nya och intressanta uppgifter.

Anmärkningsvärt nog går Gäfvert inte vidare på det spår han här är inne på. Det hade legat nära till hands att närmare se hur detta beteendemönster stämmer överens med ett samtidigt agerande för att störa en av Kreuger till Boliden knuten emission. Gäfvert skriver visserligen: ”Endast en lyckad avsättning av debentures från Bolidenemissionen kunde delvis återställa koncernens likviditet.” Men Gäfvert nämner ingenting om den kampanj som så uppenbart syftade till att bokstavligt slå undan benen för en sådan lyckad avsättning och hur detta allvarligt försvårade Kreugers möjligheter att i början av 1932 placera Boliden på den amerikanska marknaden. För en forskare som Gäfvert hade det inte varit svårt att finna ut varifrån den kampanjen emanerade. Det hade varit värdefullt om han hade ägnat en del av sina forskarmödor åt att klargöra hur denna aktion i hög grad påverkade Kreugerkoncernens likviditet och därmed lånebehov. Men Gäfvert väljer att inte tränga in i denna känsliga materia. Detta är - som jag ser det - en allvarlig plump i protokollet.

Det skall heller inte uteslutas att en sådan penetration hade kunnat vara mycket givande och att det ena hade kunnat ge det andra. Avhandlingen skulle då ha kunnat lämna ett intressant bidrag till eftervärldens kunskap om Wallenbergarnas strategier och agerande visavi Kreugerkoncernen - en kunskap utan vilken mycket förblir svårtolkat. Men Gäfvert avstår från att i denna del göra ens ett ärligt försök.

Vill man vara godvillig kan man tolka Gäfverts påpekanden om svårigheterna att tillgå för sådana bedömningar relevant arkivmaterial, som något slags ursäkt för denna uppenbara brist. Således beklagar Gäfvert att han inte haft tillgång till vare sig Stockholms Enskilda Banks, Svenska Handelsbankens eller Lee Higginson & CO:s arkiv. Det sistnämnda lär ha försvunnit i samband med bolagets likvidation men de två andra finns och borde ha kunnat öppnas för Gäfverts forskning. Att detta inte skett borde ha förtjänat en närmare exkurs. Vilka försök har Gäfvert gjort för att få tillgång till de båda bankernas Kreugermaterial? Med vilka motiveringar har Gäfvert förvägrats sådan tillgång? En sådan exkurs borde också ha innefattat en redovisning för hur denna förvägran kan tänkas ha påverkat möjligheterna att ge en rimligt korrekt bild av det skeende som avhandlingen har som uppgift att spegla.

Jag vill nu övergå till att sätta fingret på några punkter i avhandlingen värda närmare kommentar. Först en snabb redovisning av de punkter jag valt:

1) ”Någon ’kronprins’ eller annan person som varit till betydande del insatt i koncernen existerade inte.” Avhandlingen sid 19.

2) Vid flera tillfällen uppges Ivar Kreuger ha sagt, att om han icke beviljades de krediter han ansåg sig behöva måste han överväga att inställa betalningarna. Avhandlingen sid 121.

3) Gäfvert konstaterar att riksbanksfullmäktiges protokoll och justering vid ett tillfälle är tillbakadaterat och att ett annat protokoll ändrats i efterhand. Avhandlingen sid 111 respektive 116. Vidare konstateras att riksbank/regering och olika banker försöker att skylla ifrån sig beträffande hjälpinsatser (avhandlingen sid 116 f) och att riksbankschef Rooth lämnar fyra olika versioner av ett sammanträde med Ivar Kreuger (avhandlingen sid 122).

4) ”Slutsatsen av denna grova jämförelse blev alltså att K&T och STAB hade en teoretisk möjlighet att överleva fram till årsskiftet 1932-32 men att detta måste ske till priset av en så gott som fullständig avtappning av de resurser som återstod, speciellt som överhypoteket på Bolidenaktierna inte kunde frigöras.” Avhandlingen sid 132.

Till dessa nedslag skall jag återkomma men väljer att först närmare granska och kommentera vissa som jag funnit genom sin tendens anmärkningsvärda inslag i avhandlingen och på det sättet ge en - som jag menar - relevant bakgrund till mina kommentarer till de här redovisade nedslagen.

Gäfvert beskyller på flera ställen i sin avhandling Ivar Kreuger för att ha begått oegentligheter och att använda sig av fiktiva tillgångar (exempelvis de italienska obligationerna). Gäfvert påstår eller - för att använda hans eget ordval - hävdar, att rena oegentligheter var på väg att avslöjas, att situationen var kort sagt ohållbar och att Ivar Kreuger därför tog sitt liv i Paris den 12 mars 1932.

En grundpelare i ett rättssamhälle är att den, som påstår brott, också skall bevisa riktigheten i sitt påstående eller i vart fall ställa dess riktighet utom varje rimligt tvivel. Detta gäller givetvis om anklagelsen riktas mot en nu levande människa men också och - kan man tillåta sig att tycka - i än högre grad om anklagelserna riktas mot en avliden, som varken kan höras eller försvara sig. Upp till bevis, Björn Gäfvert! Det är faktiskt Din skyldighet.

För det så kallade ”oktoberlånet” 1931 lämnade Ivar Kreuger Bolidenaktierna som säkerhet. Denna Kreugers tillgång bedömde han som ett trumfkort som han dessutom höll inne med i det längsta.

För Kreugers fiender ”i samtiden” var det därför särskilt viktigt att få denna tillgång ifrågasatt. Hur detta skedde hade varit värt en närmare examination men därav intet i Gäfverts avhandling. Utan att presentera några belägg för substansen i denna Kreugers fienders - så måste man uttrycka det - propaganda väljer Gäfvert att bara ta tesen om att Ivar Kreuger vad gäller denna tillgång skulle ha ägnat sig åt ”skönmålning” och missvisande ”värdering”. Så här kan det låta när Gäfvert transkriberar med ytterst små förändringar i grundtexten:

”Uppgifterna [Ivar Kreugers] i dessa uppställningar kan naturligtvis inte utan vidare godtas. Tvärtom måste de misstänkas vara tendentiösa i olika avseenden. Bland annat synes Kreuger ha bemödat sig om att visa att han helt utan förskyllan råkat i ett besvärligt likviditetsläge, att även om de närmaste månaderna kunde bli bekymmersamma för hans koncern framtiden på litet längre sikt var ljus och att Bolidens verkliga värde var mycket större än det lån som ett hypotiserande av gruvföretagets aktier kunde ge. Dessa upplysningar var till stor del skönmålningar.”

”Kreuger lämnade en, för övrigt missvisande, värdering av Bolidenföretaget i samband med oktoberförhandlingarna.”

Kreugers ”uppställningar” kunde ”naturligtvis” inte utan vidare godtas samtidigt som Gäfvert för sin del godtar ”propagandauppfattningen” om att det ”till stor del” skulle handla om ”skönmålningar”. Till hur stor del? Kan vi få respondenten att precisera sig!? Kan respondenten närmare ange sin grund för att det överhuvudtaget skulle ha varit från om någon ”skönmålning” av - för att ta tag i något konkret - Ivar Kreugers värdering av Bolidenaktierna?

Frågorna får sin särskilda tyngd, eftersom ju historien har visat att Ivar Kreuger hade rätt i sin bedömning. Därför har vi här ännu en plump i det gäfvertska protokollet. Plumpen förstoras ytterligare när Gäfvert skriver:

”Som säkerheter för detta lån hade riksbanken lyckats få vad som i dubbel bemärkelse kunde antas guldkantade aktier, vilka representerade ett värde som kunde vara mångdubbelt större än krediten.”

Detta låter mer som aftontidningsjournalistik. Vad menar Gäfvert med ”mångdubbelt”?

Låt mig vara mer precis och därtill samstämd med kalla fakta. Boliden värderades 1934 till minst 200 miljoner kronor och upp till 400 miljoner kronor sett på sikt. Aktierna förvärvades av Skandinaviska Banken för 150 miljoner och detta efter att banken löst lånet i riksbanken som var på 190 miljoner kronor. Utvecklingen kom sedan att visa att Boliden redan på redan efter några år ansågs svara mot ett långt än 1934 års värdering. Efter sådana uppgifter söker man förgäves i Gäfverts avhandling.

Låt oss något ytterligare syna en av Gäfverts beskyllningar mot Ivar Kreuger. På sidan 229 skriver Gäfvert:

”De utredningar som revisionsfirman Price, Waterhouse & Co gjorde efter Kreugers död visade sig med överväldigande tydlighet att dessa olika poster, speciellt beträffande Continental Investment, i stor utsträckning baserade sig på fiktiva tillgångar, t ex de italienska obligationerna.”

Samtidigt som Gäfvert således anser sig kunna tala om ”överväldigande tydlighet” lämnar han följande brasklapp:

”Den intressanta frågan om de italienska obligationerna rör koncernens soliditet och en utredning härom ligger sålunda utanför ramen för denna framställning.”

Varför då inte låta den ligga utanför avhandlingens ram både vad gäller frågans närmare granskning i sak och svepande och dessutom äreröriga värdeomdömen? Är inte detta något som akademisk etikett bjuder - även i vår modernistiska tid?

Den av Gäfvert halvkvävda visan bör dock inte stå helt opåtalad. Låt mig därför först påpeka, att den firma Price, Waterhouse & Co som Gäfvert åberopar inte är den välkända revisionsfirman Price Waterhouse & Co i London, något som man i olika sammanhang försökt göra sken av. Den firma det gäller är Price, Waterhouse & Co i Paris, som vare sig hade något gott rykte eller besatt den kompetens, som erfordrades för att revidera ett företag av Kreuger & Tolls storlek.

Vidare vill jag erinra om - eller kanske snarare för Gäfvert påpeka - att revisor A D Berning från Ernst & Ernst i mars 1932 lämnade ett skriftligt intyg på att Continental Investment ÄG var ägare till l 180 850 st aktier i Italiens största tändsticksfabrik FRF. Av dessa anmäldes 635 255 som saknade samtidigt som de förklarades som redovisningsmässigt fiktiva. Men av någon anledning dök emellertid denna aktiepost mycket snart upp - faktiskt bara 6 dagar efter det att Berning lämnat sitt intyg och finns då liksom nu fullt redovisade! Aktieposten representerade en mycket viktig del av det italienska monopolbolaget, som kom till stånd bara 20 dagar efter Ivar Kreugers död!

”Bolagen kallades ’Romfabrikerna’ och var italienska tändsticksfabriksbolag. De angivna posterna utgjorde hela eller praktiskt taget hela aktiekapitalet i respektive bolag. Aktierna har icke upptagits i bouppteckningen och gäldenärsbolaget hade omedelbart före konkursens början förklarat sig icke ha någon rätt därtill. Verkställda utredningar av de komplicerade rättsförhållandena utvisade, att denna förklaring var felaktig och att konkursboet tvärtom hade välgrundade anspråk på ej blott aktierna utan även vissa betydande fordringar gentemot bolagen samt ytterligare italienska bolag.” (2)

Vidare framgår av utredningar, som finns i polisarkivet, att det gjorts en inbetalning på det italienska suspenskontot på beloppet 234 722 577 kronor - pengar som lösgjorts vid försäljning av Soc. General, United Steel och General Electric. Pengarna användes för inköp av aktier och obligationer i den italienska tändsticksindustrin. Vidare meddelade konkursförvaltarna 1933 att - efter att bouppteckning upprättats - tidigare icke redovisade tillgångar i Spanien hade upptäckts. Och 1935 upprättades en PM över bland annat vissa italienska tillgångar som hamnat i Spanien och så sent som 1937-38 diskuterades möjligheterna till försäljning av italienska skattkammarväxlar. Men om detta ingenting i Björn Gäfverts avhandling - bara dessa svepande obestyrkta påståenden om ”oegentligheter”, ”fiktiva tillgångar”, ”övervärdering” etc.

Låt mig avsluta denna del av min granskning av Gäfverts avhandling med att kort kommentera vad han skriver på sidan 262, nämligen:

”Speciellt gäller det naturligtvis transaktioner av mer bedräglig natur, som Kreuger stundom vidtog till exempelvis framställningen av de italienska obligationerna.”

Min kommentar blir: Uppenbarligen saknar Björn Gäfvert även de mer elementära kunskaperna om de kriterier, som måste ligga till grund för att en transaktion eller handling skall kunna anses vara bedräglig. Dessutom är exemplet mycket dåligt valt mot bakgrund av vad ett flertal utredningar visar och vad som numera är ganska väl känt - se bland annat vad som här tidigare anförts. Viktigast av allt är emellertid att Ivar Kreuger icke av svensk eller annan domstol befunnits skyldig till någonting av det som Gäfvert anklagar honom för att ha gjort sig skyldig till.

I sin avhandling gör Björn Gäfvert vidare gällande, att Ivar Kreuger vid ett flertal tillfällen skulle ha lämnat oriktiga uppgifter till bl a riksbanken beträffande sin ekonomiska ställning och därför tvingades återkomma med begäran om större krediter än han ursprungligen sagt sig behöva. Det uppges också att Ivar Kreuger sagt sig vara väl medveten om en ”svacka” i likviditeten under månaderna februari och mars 1932.

Samtidigt med detta beskriver författaren på ett hyggligt initierat sätt den internationella kreditmarknaden som i det närmaste kaotisk med så gott som dagligen inställda betalningar, krav på amorteringar och uppsagda krediter över praktiskt taget hela linjen.

Det är förvånansvärt att författaren inte varit i stånd att relatera det ena förhållandet till det andra. Ivar Kreuger redogjorde givetvis för sitt kapitalbehov baserat på de bedömningar som kunde göras vid de skilda tillfällena. Att dessa bedömningar måste undergå förändringar i en tid präglad av den då rådande turbulensen på kapitalmarknaden, borde en förstaklassist kunna räkna ut. Lägg till detta de rimligen av Kreuger inte i förväg beräknade effekterna av baissisternas aktiviteter.

Inträffade en förändring i de allmänna förutsättningar, som Kreuger hade som grund för sina bedömningar, förefaller det rätt naturligt, att det också var ägnat att få återverkningar på Kreugerkoncernens kreditbehov. Man behöver faktiskt inte vara ekonom för att räkna ut den saken. Detta att Ivar Kreuger förvarnar om en förväntad kreditsvacka februari-mars 1932 talar ju dessutom för att Kreuger var angelägen om att från tid till annan lämna en så riktig bild han kunde - således tvärtemot vad Gäfvert tycks ha gjort som sin uppgift att söka påskina. Vad jag i denna del av min opposition anfört, har Gäfvert sedan avhandlingen lades fram haft god tid på sig att uppleva som djupt genant.

Ett annat exempel på när Gäfvert beskyller Ivar Kreuger för begångna oegentligheter och lämnandet av bedrägliga uppgifter gäller affären med ITT - den affär då Kreuger i trängt läge såg sig nödsakad att sälja eller snarare realisera LM Ericsson (sid 226 och 239).

I grund och botten gäller det Gäfvert här attackerar Ivar Kreuger för ett översättningsfel. Det svenska bokslutet och/eller balansräkningen är såvitt man kunnat finna korrekt. Vid översättningen till engelska har emellertid en mycket viktig post, som bl a rör likviditeten, fått en felaktig och därmed allvarligt missvisande lydelse. Det är knappast troligt att Ivar Kreuger själv suttit på sin kammare och personligen plitat med översättningen. (3) Man skall dessutom observera, att ITT enligt avtalet hade full kontrollrätt/rätt till insyn innebärande att ITT hade möjlighet att redan dagen efter att affären gjorts upp skicka över en revisor för kontroll, varvid felet eller med Gäfverts ordval ”bedrägeriet” omedelbart skulle ha upptäckts.

Man skall också hålla i minnet att ITT-Morgan- Wallenberg som grupp inte hade några som helst svårigheter att när som helst utföra erforderlig kontroll. Detta var naturligtvis Kreuger medveten om. Att mot denna bakgrund komma med ovan nämnda påståenden om bedrägligt beteende - med ett sådant beteende avses som rimligen bekant avsiktligt vilseledande - synes mig sakna all rimlig grund.

Alltnog. Ett fel var begånget. Tvist uppstod. ITT hävde avtalet och Ivar Kreuger tvingades ta tillbaka LM Ericsson. Detta inträffade dessutom vid en för Ivar Kreuger synnerligen olämplig tidpunkt, något som många uppfattat som ett mycket egendomligt eller - bör man numera snarare uttrycka det - helt följdriktigt sammanträffande.

Eftersom Ivar Kreuger aldrig befunnits skyldig till någon som helst form av bedräglig handling i fallet ITT åligger det faktiskt respondenten, Björn Gäfvert, att styrka sitt påstående och då kanske börja dagen med att först sätta sig in i vilka kriterier som gäller för ett sådant brott.

På sidan 218 hänvisar respondenten till en råbalans, som skulle vara upprättad i slutet av februari 1932 baserad på bokslutet 1931 och utförd av K&T:s kamrer Kårfors på uppmaning av en revisor Wendler. Råbalansen ifråga skulle ha uppvisat ett bokföringsmässigt underskott på 46,6 miljoner. Om just denna råbalans kan jag för dagen inte uttala mig. Eftersom Kartors åberopas, kan det kanske vara värt att påminna om att Kartors lämnat en rad undertecknade intyg beträffande K&T:s bokföring och bokslut och bland annat en uppställning per 24 maj 1932, som visar tillgångar överstigande skulder med cirka 84 miljoner. Uppställningen är sedermera kontrollerad av professor Robert Kristensson.

I sammanhanget kan det också vara av intresse att ta del av följande utdrag ur ett av Kartors utfärdat intyg:

”Undertecknad som var huvudbokförare i AB Kreuger & Toll uppsöktes av Mr Seatree i Price, Waterhouse & Co någon av de sista dagarna i mars 1932, varvid han begärde att ändringar skulle göras i Kreuger & Tolls böcker. Jag nekade att göra detta, då det skulle medföra felaktigheter i bokföringen, något som han tydligen ville ha fram.

Inget av koncernens företag hade vid Ivar Kreugers död avslutat sina böcker för 1931, utan boksluten för 1930 är de sista som förelåg.”

Om revisor Wendler kan nämnas, att han av den s k Kreugerkommissionen friskrevs från allt ansvar och fick likvidera en skuld till K&T på 160 000 kronor (i dagens penningvärde cirka 4 miljoner kronor) genom att erlägga 600 kronor (i dagens penningvärde cirka 15 000 kronor).

Björn Gäfvert ägnar ett särskilt kapitel han kallat ”Kreugers sista dygn” åt Ivar Kreugers död. Här avviker respondenten från uppgiften att granska Kreugerkoncernen i dess relation till riksbanken och regeringen. Respondenten ger sig nu i kast med att vara brottsutredare eller i varje fall att förklara hur han kommit fram till att Ivar Kreuger bragte sig själv om livet.

Min uppfattning är att Björn Gäfvert inte är mer framgångsrik i denna sin roll än när han i det tidigare granskat, analyserat och - inte minst - i värdetermer bedömt Ivar Kreuger och hans gärning. Låt mig belysa denna min uppfattning med några exempel.

Respondenten anger korrekt att Ivar Kreuger anlände till Paris den 11 mars 1932 och att han då möttes av Littorin samt att de tillsammans åt lunch i Kreugers våning, men nämner icke ett ord om Schéle - jämför polisrapporten:

”Därefter hade Littorin och Kreuger i sällskap begivit sig till den sistnämndes bostad i Paris och efter en stund hade även direktör Sune Schéle kommit dit varefter alla tre intagit lunch gemensamt.”

Detta mitt påpekande har viss betydelse. Dels därför att det står i den franska polisrapporten och visar att Gäfvert antingen inte läst rapporten eller inte förstått innebörden av rapporten alternativt velat förtiga nämnda förhållande. Dels därför att Torsten Kreuger vid detta tillfälle ringer till Ivar Kreuger (bekräftat av Schéle), varvid Ivar Kreuger berättar, att han har alla trumf på handen och har skaffat erforderliga bevis mot dem, som agerade mot honom och att han måste resa till Stockholm så snart som möjligt. Detta med vikten av att komma till Stockholm snarast möjligt framgår också enligt protokollet av det samtal Ivar Kreuger haft med sin sekreterare Karin Bökman ävensom med Oscar Rydbeck.

Respondenten skriver (sidan 238): ”Bergenstråhle uppger nämligen att Kreuger under sammanträdet avlägsnat sig för någon tid men återkom sedan.” Skrivningen liksom vad Gäfvert i detta avsnitt i övrigt anför är uppenbarligen ägnat som stöd åt föreställningen, att Ivar Kreuger avlägsnat sig för att inköpa den pistol som sedan påträffades påföljande dag vid sidan om Ivar Kreugers döda kropp.

I polisrapporten konstaterats att fyra personer från Kreugerföretagen infann sig hos Ivar Kreuger kl 14.30. Littorin (alltså inte Bergenstråhle) uppger:

”Sedan diskussionen pågått omkring en timmes tid hade Kreuger begivit sig in i sitt sovrum, där han uppehållit sig omkring en kvarts timme (min kursivering) under uppgift att ha letat efter några från New York medförda affärsdokument. Sammanträdet upplöstes omkring 3.45.”

Nu min kommentar. Klockan 14.30 plus l timme blir klockan 15.30. En öppen fråga är om den timme Littorin anger mötets varaktighet till skall inkludera eller exkludera Ivar Kreugers cirka 15 minuters bortovaro för att leta efter ett antal affärshandlingar. Tidpunkten för när mötet upplöstes stämmer om man till diskussionstimmen lägger Ivar Kreugers cirka 15 minuter långa bortovaro.

Det verkar inte troligt - vilket respondenten söker påskina - att Ivar Kreuger skulle ha kunnat lämna sovrummet utan att upptäckas av någon av de fem personer, som uppehöll sig i våningen, sätta på sig ytterrocken, promenera till vapenaffären, underhandla om inköpet, få vapnet demonstrerat och registrerat, få vapnet inslaget och patronerna framtagna och sedan promenera tillbaka och osedd ta sig in i våningen, ta av ytterrocken, gå in i sovrummet för att gömma paketen och sedan dyka upp igen. Allt på ca 15 minuter. Dessutom fanns ju alltid risken att någon skulle komma och leta efter honom med en eller annan fråga, eller för att påminna om sammanträdet med Rydbeck, alternativt att någon skulle behöva gå på toaletten och då upptäcka att Ivar Kreugers ytterkläder var borta.

Även ett antal andra omständigheter gör att det är anmärkningsvärt att i en akademisk avhandling återfinna ett helt okritiskt återgivande av denna för självmordsteorin eller - vill jag hellre uttrycka det - ”självmordspropagandan” visserligen avgörande men samtidigt orimliga och därför för hela självmordsteorin förintande omständighet. Här binder respondenten ytterligare ris åt sin egen rygg genom att frankt förklara:

”Det övriga källmaterialet pekar entydigt på att Kreuger företog detta inköp under sammanträdet med Littorin, Bergenstråhle, Henning, Wendler och Holm.” Vilket källmaterial? Åsyftar Björn Gäfvert det som han på sidan 233 omnämner som att det ”nästan helt saknas”?

För den goda ordningens skull vill jag fästa uppmärksamhet på ett antal misstämningar mellan vad respondenten anför och vad som framkommer av den franska polisrapporten. Således:

Gäfvert skriver: ”Även Bökman inställde sig, troligen sedan Littorin gått.”

Polisprotokollet anger, att Bökman anlände kl 10.15/10.20 och då mötte Littorin som bett henne se till att Ivar Kreuger kom iväg till sammanträdet kl 11.

Gäfvert skriver: ”Hur länge Bökman stannade kvar i Kreugers våning framgår inte.”

Polisprotokollet anger, att Bökman avlägsnade sig omkring kl 10.45. Vidare anges det på två ställen att Ivar Kreuger på intet sätt visade tecken på att umgås med självmordsplaner. Det uppges också på två ställen att Ivar Kreuger nämnt, att han kunde komma att bli tio minuter sen.

Gäfvert skriver beträffande Ivar Kreugers hushållerskan Barrault, att ”hon öppnade dörren på glänt och såg honom ligga på sängen samt sade sig därav ha dragit slutsatsen att han sov.”

Polisprotokollet uppger, att Barrault förklarat att hon knackat ett par gånger på dörren utan att erhålla svar och på grund därav antagit att Kreuger sov samt icke velat väcka och störa honom.

Gäfvert skriver: ”För att väcka honom gick de tre in i hans rum och fann honom död på sängen med ett sår i hjärttrakten.”

Gäfvert skriver. ”Bökman upptäckte en pistol vid Kreugers vänstra lår.”

Polisrapporten noterar: ”Till vänster om den döda kroppen invid den öppna vänstra handen hade på sängen legat en pistol.”

Polisrapporten ger denna version: ”På skrivbordet i Kreugers arbetsrum hade vid tillfället anträffats ett brev till Littorin vilket brev denne omhändertagit.”

Dessa misstämningar kan förefalla ovidkommande men betraktade i sitt sammanhang rymmer de en tendens, utifrån vilken man kan avläsa att respondenten ensidigt söker stöd för den så kallade självmordsteorin. Till detta kommer att det inte finns tillstymmelse av ifrågasättande av denna teori. Än mindre någon presentation av någon enda omständighet som skulle kunna tala för att Ivar Kreuger mördats. Den partiskhet Gäfvert här ådagalägger borde inte komma till utryck i en akademisk avhandling.

En ytterligt märklig uppgift förekommer i Gäfverts avhandling nämligen den, att Rydbeck och Juhiin Dannfelt (båda i K&Ts styrelse) skulle ha verkat för att advokaten Hugo Stenbeck skulle ingå i den så kallade Kreugerkommissionen. Gäfvert uttrycker det så här: ”Kreuger 8c Tolls representanter kunde emellertid inregistrera en framgång, nämligen att regeringen inte hade några invändningar mot att Stenbeck ingick som medlem i kommissionen.”

Nu var det ju faktiskt för det första inte regeringen som tillsatte kommissionen. Vidare förhåller det sig enligt samtida uppgifter - dels från Torsten Kreuger, dels från Hugo Stenbeck själv liksom av tillgängligt källmaterial i form av vittnesförhör som hållits med Stenbeck inför domstol - på ett helt annat sätt. Noteras kan också att Stenbeck inte kunnat förete någon som helst dokumentation på att han officiellt uttagits till att ingå i kommissionen. I sig anmärkningsvärt.

Skulle Gäfvert trots allt ha rätt - och de flesta andra fel - finns det ett par viktiga detaljer att hålla i minnet. Dels att kommissionen som sådan inte tillkom förrän efter den 21 mars 1932. Detta enligt en skrivelse från kommissionens ordförande Torsten Nothin. Det innebär att Hugo Stenbocks agerande före detta datum måste framstå som förlov sagt anmärkningsvärt. Dels att om Stenbeck inte undanhållit informationen om de italienska tillgångarna - vilket han gjorde - för såväl kommissionens övriga ledamöter (frånsett Jacob Wallenberg) som för statens tillsyningsman under moratorietiden, Ernst Lyberg, är det ytterst tveksamt om Kreuger & Toll hade kunnat försättas i konkurs. Om detta förhållande finns mycket information, som måste ha varit tillgänglig även för Gäfvert. Lyberg har uttalat sig och flera utredningar har genomförts, som visar detta. Gäfvert gör gällande att Hugo Stenbeck utförde denna ”mörkning” i egenskap av förtroendeman för K&T. Detta gör naturligtvis saken än allvarligare för Stenbocks vidkommande än den redan var. innebärande att talan skulle ha kunnat riktas direkt mot Stenbeck - dvs om inte ett antal andra faktorer gjorde att Stenbeck ansåg sig kunna bortse från en sådan risk.

Jag skall här helt kort återkomma till några punkter i avhandlingen, som jag funnit vara av intresse för ett fortsatt resonemang.

• Björn Gäfvert skriver (sidan 19): ”Någon ’Kronprins’ eller annan person som varit till betydande del insatt i koncernen som helhet existerar inte.” Ivar Kreuger måste naturligtvis ha varit lika väl medveten om detta förhållande som Gäfvert. Om vi tar detta som bakgrund får det som av massmedia döpts till ’avskedsbrevet’ ett mycket egendomligt och svårtolkat, för att inte säga ologiskt innehåll, och därtill helt i strid med Ivar Kreugers beteendemönster. Texten, som jag tänker på, lyder i översättning ungefär så här: ”Jag tror att detta blir bästa lösningen för alla inblandade.” Den ’bästa lösningen’ - om det problem som här åsyftas är vad ”självmordsteoretikerna” åsyftar - ledde som alla vet till ett rent kaos för alla inblandade. Den nästan övermänskligt logiske och kalkylerande människa Ivar Kreuger var hade givetvis insett detta - om det som sagt var det som ”bästa lösningen” hänsyftade på. Jag kan tänka mig, att ”avskedsbrevet” var ett missiv till något annat, som mördaren eller någon annan tog hand om.

• Gäfvert påtalar, att Ivar Kreuger vid flera tillfällen sagt att om han inte kunde skaffa erforderliga krediter så måste han reflektera på att inställa betalningarna. Detta tyder på en rätt naturlig och realistiskt inställning till de ekonomiska problem som förvisso var för handen och ligger en bra bit ifrån att smita ut under ett sammanträde för att köpa en pistol i akt och mening att begå självmord, något som Gäfvert gör gällande i sin avhandling.

• Gäfvert skriver också: ”Slutsatsen av denna grova jämförelse blev alltså att K8cT och STAB hade en teoretisk möjlighet att överleva fram till årsskiftet 32/33.” Utgår man från detta konstaterande och därtill lägger det verkliga värdet på Boliden, de italienska tillgångarna (enligt utredning) och resultatet av kampanjen mot shortförsäljningarna (inklusive effekterna av ett rättsligt efterspel som genom Ivar Kreugers bortgång och diverse förkomna handlingar nu i allt väsentligt kunde elimineras) plus alla andra tillgångar som efterhand uppdagats och som i varje fall Ivar Kreuger hade ett grepp om, hade koncernens ekonomiska ställning fram till årsskiftet 32/33 kunnat redovisas som än mycket bättre. Till nöds hade koncernen - inte minst på grund av effekterna av baissisternas framfart - behövt ett moratorium. Men ett sådant under Ivar Kreugers ledning samtidigt som baissisterna kunnat sättas inom lås och bom - inte bara de några stycken som sedan också hamnade i fängelse - hade frågan om ”överlevnad” fått en helt annan aktualitet - men då inte med hänsyftning på Kreugerkoncernen! Till detta kan vi nu i efterhand lägga kunskapen om en uppgång på den amerikanska börsen på inte mindre än 400 procent från juli 1932 och fem år framåt.

• Även om ämnet för avhandlingen är att i första hand behandla Kreugers och Kreugerkoncernens förhållande till riksbank och regering borde kampen mot shortspekulanterna ha berörts. Nu blir den knappt omnämnd. Detta ser jag som en brist, som avlägsnar Gäfvert från den objektivitet man har att förvänta i ett akademiskt sammanhang. Det är ju uppenbart att baissisterna på ett både oregelmässigt och allvarligt sätt skadade koncernen. Det är inte möjligt att här på ett begränsat utrymme försöka ge ens en ungefärlig uppfattning om vad det här handlade om. Det är i sig ämnet för ett eget av Riksbankens Jubileumsfond finansierat avhandlingsprojekt. Det får räcka med att nämna att Ivar Kreugers första motdrag, på det juridiska planet, ledde till att ett par bankirer häktades och dömdes för olagliga transaktioner i en omfattning av 30 miljoner franc. Med tanke på att den totala shortförsäljningen, enligt franska uppgifter, skall ha uppgått till 500 miljoner så torde det ha funnits en hel del att hämta. Rättegången, som hölls i Paris, följdes emellertid inte upp från svenskt håll. Tvärtom bidrog man till att målet tystades ned och sedan diskret avvecklades.

• Gäfvert uppger på sidan 270, att statsministern - således Ekman - skall ha yttrat att ”om koncernen ändå skulle fallera var det bättre om detta föreföll ha orsakats utomlands, inte i Sverige”. På sidan 272 kan man läsa Gäfverts reflektion: ”Från denna synpunkt sett måste Kreugers död i mars 1932 ha kommit som en befrielse för regeringen och riksbanken eftersom den koncern man kommit i beroende av plötsligt befann sig i full upplösning.” Vad skulle inte en mindre nogräknad recensent och som inte givit sig tid att läsa den av Gäfvert framlagda avhandlingen kunnat i någon journalistisk mening ”göra” av denna - som man i vart fall måste uppfatta det som - cynism? Jag avstår från det. Men jag kan samtidigt inte avhålla mig från att uppmana till tankeexperimentet att man i den gäfvertska formuleringen byter ut ”regeringen och riksbanken” mot - som jag menar det mer korrekta - ”Ivar Kreugers fiender”. Då får man en helt annan utgångspunkt för både resonemang och analys - utgångspunkt för en helt annan doktorsavhandling.

Till slut. Det är min förhoppning att det snart skall visa sig, att tiden är mogen för olika fonder och stiftelser att bidra till Kreugerforskning, där kravet inte är, att ”forskaren” av egen kraft eller av annat skäl kommit fram till uppfattningen, att Ivar Kreuger tog livet av sig och inte - som för den som vill och vågar se oförvillat måste inse - blev mördad.

(1) Detta är några rubriker och titlar som gäller Björn Gäfverts produktion: ”Den lätta flottans genombrott” (1992), ”Segerns lön” - om ersättning till de deltagande i slaget vid Svensksund (1993), ”Det fria kriget” (1994), ”Det svenska kustartilleriet under första världskriget med särskild hänsyn till Gotland” (1994), ”Militärattachéns borttappade portfölj” (1995), ”Swedish troops in international cooperation” {1995), ”Att undsätta polackerna 1863” (1996), ”Militären upptäcker Norrbotten” (1996), ”Tant Greta får brev eller Vår man i Uleåborg” - artikel om svenska agenter i Finland omkring 1910 med uppdrag att bedriva underrättelseverksamhet mot Ryssland (1997), ”The common archival heritage of states and nations of Central and Eastern Europé” (1998), ”Kartor och krig” (1998). Artikeln ”Segerns lön” förefaller att vara - frånsett avhandlingen ”Kreugerkoncernen, riksbanken och regeringen” - det enda bidrag Gäfvert lämnat till vad som i någon rimlig mening kan betecknas som den ekonomisk-historiska forskningen. tillbaka

(2) ”Romfabrikerna” såväl som FRF-aktierna ingick i den så kallade Stenbeckskuppen som dock inte skall behandlas här. Till den må finnas skäl att återkomma. tillbaka

(3) Det kunde vara ganska intressant att utreda just detta hur översättningsfelet uppstod. Var det Ivar Kreuger, som ansvarade för översättningen, eller sköttes den av ITT eventuellt med SEB:s benägna bistånd? tillbaka