|
De flesta omdömen om Ivar Kreuger och STAB
bygger okritiskt på den amerikanska internationellt verksamma
revisionsbyrån Price, Waterhouse & Co (PW) medverkan i 1932
års Kreugerskandal. Där är omdömet om STAB:s ekonomiska utveckling
under Kreugereran entydigt. STAB hade varit en ekonomisk katastrof
och i realiteten en gigantisk ekonomisk bluff. Professor
Karl-Gustaf Hildebrand påstår däremot i sin i
källförteckningen intagna bok under hänvisning till bolagets
skuldbörda:
“Swedish
Match was an excellent company with significant earnings
potential, and that conditions consequently existed for a
progressive reduction of those debts.”
Dessa motsatta omdömen lockar naturligtvis en forskare. Ända
sedan jag i mitten av 1960-talet, när jag började intressera mig
för Ivar Kreuger och hans verk, har Svenska Tändsticks AB:s (STAB)
årsredovisning för 1932 framstått som en gåta. Det blev därför
naturligt för mig att i samband med att jag i februari 2004 hade
nöjet att på Tekniska Muséet i Stockholm ge min syn på STAB:s
ekonomiska ställning vid tiden för Ivar Kreugers död, åter
aktualisera mitt källmaterial kring frågan om bluff eller
framgång. Icke minst har jag åter blivit påmind om att ingen av
de doktorsavhandlingar och andra böcker, som behandlat Ivar
Kreuger ur olika aspekter, med ett ord nämnt
dels
att Jacob Wallenberg (en av köparna av lämnade panter)
svarade för värderingarna i framlagda bokslut,
dels
att anlitad revisionsfirma – Price, Waterhouse & Co – endast
lånade ut sitt namn mot betalning åt storbankerna i sammanhanget.
Artikeln inleds med sypunkter på utnyttjad revisionsbyrås
uppdrag. Därefter presenterar och kommenterar jag de fem bokslut,
som lades fram i STAB efter Ivar Kreugers död i mars 1932. Jag
gör därefter en rimlighetsbedömning av PW:s (och andras)
påståenden om att STAB:s årsredovisningar under Ivar Kreugers tid
innehöll fiktiva vinster, övervärderade tillgångar och
undervärderade skulder. En sammanfattning avslutar artikeln.
Svenska Tändsticks AB
(STAB)
STAB grundades 1917 på initiativ av Ivar Kreuger i syfte att
samla den svenska tändsticksindustrin under en hatt.
Koncentrationen hade tidigare tagit ett steg genom att vissa
företag 1903 samlades i Jönköping-Vulcans Tändsticksfabriks AB
och ett andra steg 1912 genom bildandet av AB Förenade Svenska
Tändsticksfabriker. Den ledande personen i Jönköping-Vulcan
var kammarherre Berndt Hay och i Förenade Ivar Kreuger.
STAB expanderade snabbt under Kreugers ledning
genom företagsförvärv, vilka efter 1927 kompletterades av
monopolavtal i en rad länder. Aktiviteten underlättades av att AB
Kreuger & Toll samtidigt beviljade aktuella länder fördelaktiga
statslån, vars ränta och amortering motsvarade den royalty, som
STAB hade att erlägga för monopolrättigheten. Lånen var på detta
sätt ”självreglerande”.
Vid tiden för Kreugers död i mars 1932 hade STAB
monopol i 25 länder (etablerat i 43 länder) med bortemot 200
företag, 250 fabriker och 60 000 anställda. STAB svarade för
åtminstone 40 procent av världens tändsticksproduktion.
Den strukturella uppbyggnaden av STAB-gruppen
återspeglar den strategi, som Kreuger arbetade efter i alla sina
företag. Man skulle äga allt från råvara och tillsatsvaror över
produktion och teknisk utrustning till distribution. I STAB:s fall
ingick i strukturen allt från aspskog och erforderliga kemikalier
över sågverks- och tändsticksmaskiner till pappersbruk och
etikettryckerier samt inte minst den nödvändiga
marknadsföringsorganisationen.
Ivar Kreuger var verkställande direktör i STAB
från dess grundande fram till sin död den 12 mars 1932 med
Krister Littorin som vice VD under samma period.
STAB 1932
Vid tiden för Ivar Kreugers död ägde Kreuger & Toll omkring
56 procent av aktiekapitalet i STAB, varjämte Kreuger personligen
hade cirka 7 procent. Övriga aktier var spridda på många händer
runtom i världen, varför Kreugers makt över företagsgruppen var
stark och odiskutabel.
STAB:s aktier var börsnoterade i Stockholm,
London, Amsterdam, Berlin, Genève, Zürich, Lausanne, Bryssel och
Antwerpen. Kreugerpapperen var världens mest spridda värdepapper!
Det finns vidare anledning att påpeka, att vid
Ivar Kreugers död hade Skandbanken sedan 24 september 1931
inga aktier i STAB som pant. Hur många aktier i STAB som
Handelsbanken hade framgår inte av den redovisning som lämnas
av bankens historiograf Karl-Gustaf Hildebrand, medan
Stockholms Enskilda Bank (SEB) hade 5 000 A- och 30 000
B-aktier. De tre storbankernas, d v s enbart SEB:s, aktiepanter
motsvarade mindre än 0,1 procent av bolagets röster! Skandbanken
hade vid denna tidpunkt beviljat STAB lån på 214 MSEK,
Handelsbanken 3,3 MSEK och SEB 14,7 MSEK. De utländska bankernas
utlåning uppgick samtidigt till sammanlagt 113 MSEK. Av
tillgängligt underlag framgår inte om och i så fall hur mycket de
hade i aktiepanter i bolaget.
STAB:s ledning
efter Ivar Kreugers död
Efter Ivar Kreugers död överlät sittande styrelse i STAB i
realiteten ledningen av bolaget först på den
granskningskommitté, som styrelsen i Kreuger & Toll formellt
utsett, men reellt påtvingats av Riksbanken och därefter
från den 1 juni 1932 på tre av Regeringen utsedda administratörer
samtidigt som bolaget beviljades tre (blev sex) månaders
betalningsanstånd (moratorium). I den avgående styrelsen var
bankdirektör Oscar Rydbeck från Skandbanken ordförande.
Granskningskommittén hade fram till början av maj
1932 f d justitieministern Torsten Nothin som ordförande
och Ernfried Browaldh (vice VD i Handelsbanken), Jacob
Wallenberg (VD i Stockholms Enskilda Bank) och advokat Hugo
Stenbeck som ledamöter. Nothin avgick - detta redan den 21
april 1932 - i protest mot storbanksrepresentanternas sätt att
sköta sitt uppdrag och någon ny ordförande utsågs inte. Bakom
kommitténs, liksom i administrationens, arbete har man inga
svårigheter att urskilja vice häradshövding Marcus Wallenbergs
styrande hand.
I den nya styrelse för STAB som tillsattes blev
Björn Prytz (VD i SKF) ordförande och Jacob Wallenberg vice
ordförande. Ende ledamoten med erfarenhet från branschen och då
endast från marknadssidan var Fred Ljungberg, som samtidigt
utsågs till bolagets VD. Ingen från den gamla styrelsen fick
fortsatt förtroende.
För sitt granskningsarbete anlitade kommittén
revisorsfirman Price, Waterhouse & Co.
Price,
Waterhouse & Co:s
uppdrag
STAB ingick från början inte i PW:s uppdrag, vilket enligt
Ernfrid Browald var formulerat med följande sensationella
avgränsning utifrån uppdraget att ”biträda utredningsmännen med
granskning av bolagets (Kreuger & Toll, min anm) ställning”:
”Det
överenskoms tillika, att uppdraget till Price, Waterhouse & Co
borde så fixeras, att därav klart framginge, att firman icke hade
något självständigt uppdrag att undersöka ställningen och vidtaga
åtgärder, utan att den blott hade att såsom uppdragstagare från
utredningsmännen verifiera det resultat, vartill dessa komme.”
Icke i någon av de fem doktorsavhandlingar, vilka ingår i
källmaterialet, påpekas denna sensationella avgränsning av
revisionsbyråns insatser. Inte heller nämner dessa med ett ord att
samtliga tillgångsvärderingar i Kreuger & Tolls av revisionsbyrån
framlagda bokslut utfördes av Jacob Wallenberg eller att
denne svarade för värderingen av STAB:s obligationsinnehav i
boksluten för detta bolag. I stället utgår man inte bara från att
av PW framlagda uppgifter är korrekta. De åberopas i så gott som
alla sammanhang! Hur en seriöst arbetande revisionsbyrå kunnat
acceptera föreskriven restriktion är självklart närmast otroligt,
liksom att doktorsavhandlingarna bortsett från detta. Att PW i
realiteten endast lånade ut sitt namn försöker Browaldh smita
ifrån med uppgiften att man kallat på PW:
”- - -
för att markera strävandena att förutsättningslöst och utan varje
hänsyn till enskilda personer eller företag utföra uppdraget och
för att särskilt inför utlandet klargöra grundligheten och
objektiviteten i utredningsarbetet.”
Med andra ord ville de svenska panthavarna, d v s köparna, få
de utländska bankförbindelserna att tro att STAB:s tillgångar och
skulder skulle få en objektiv värdering, trots att det i
verkligheten var de själva som anvisade de värden som boksluten i
STAB skulle innehålla.
Den 28 november 1932 lämnade PW sin ”final
report” för hela Kreugeruppdraget (främst fem ledande företag
och bland dem STAB). Kritiken var förödande med påståendet, att
gruppens tillgångar i verkligheten låg närmare en miljard under
bokförda värden och att den i realiteten endast visat en vinst på
151 MSEK mot officiellt redovisade 1 179 MSEK under hela sin
verksamhetstid.
PW fick 300 000 SEK (runt tio MSEK i dagens
penningvärde) i arvode för att låna ut sitt namn till
storbankerna.
Boksluten
under år 1932
För 1931 hann Ivar Kreuger inte lämna några anvisningar för
årsbokslutet. Det gjordes i juni 1932, vilket påstods följa
tidigare års praxis och bolagets räkenskaper. Det visas nedan
tillsammans med PW:s två bokslut per 31 mars 1932, ett inom STAB
sammanställt bokslut per 1 juni 1932 samt årsbokslutet per för
1932. (Belopp i MSEK)
PW:I 311231 PW:II 320601 321231
TILLGÅNGAR
Statsobligationer (not 1)
230 303
252 409 238
Monopol 68
70 70 70 70
Svenska dotterbolag 104
92
104 66
Utländska dotterbolag 225 104
328 123 76
Utländska ej kontr bolag 34
34 46 39
Direktägda fabriker 28
174 26 18
Koncernfordringar 275
318 317 356 160
Diverse tillgångar 14
7
18 8
Kassa och bank 12
31 13 6
7
956 1 133 998 1 140
702
EGET KAPITAL och SKULDER
Eget kapital
605 641 605
645 93
Reserveringar
10
124
Brist/Förlust
-271 -25 - 102
Bank- o obligationslån 426
398 404 477 420
Skulder till dotterbolag 176
80 66
60
Rörelseskulder -
1 8
Diverse skulder (not 2) 20
38 21 8 5
956 1 133 998 1 140
702
________
Not 1 Statsobligationer värderade av Jacob Wallenberg
Not 2 Skulder kvittade mot fordringar
Det skall särskilt påpekas att det inte varit möjligt att få
fram underlagen till PW:s bokslut. Enligt uppgift från
revisionsbyrån blev dessa förstörda, sedan de efter andra
världskrigets slut flyttats från Stockholm till Paris. Vidare bör
läsaren hålla i minnet att årsbokslutet för 1931 gjordes först
under juni 1932, då PW:s första rapport varit tillgänglig ett par
månader. Trots det har man inte fäst något avseende vid PW:s syn
på bolagets ekonomiska ställning, vilket självklart är
anmärkningsvärt.
De båda boksluten har tyvärr inte samma
rubrikindelning, varför jag sökt kompromissa mellan de båda
utgåvorna. PW:s utgåvor (liksom årsbokslutet 1931) innehåller en
rad reservationer, men som synes är det egentligen bara en post,
som skiljer de båda boksluten åt och det är de av Wallenberg
värderade statsobligationerna. Hans värdering ligger 170 MSEK (43
procent) under obligationernas nominella värden. Med tanke på den
oklara internationella situationen är det svårt att kritisera
Wallenbergs värdering.
Det normala i ett krisföretag brukar vara att ju
mer man tränger in i dess redovisning desto mindre tillgångar och
större skulder upptäcker man. I PW:s fall är det som synes tvärs
om. På skuldsidan har banklånen sjunkit med 22 MSEK och redovisad
brist minskat med 170 till 102 MSEK. Det senare är naturligtvis
närmast uppseendeväckande. Förlusten har minskat mellan de båda
bokslutstillfällena! (Något den också gjorde i fallet Kreuger &
Toll.) PW – eller rättare sagt granskningsmännen - hade tydligen
tagit i litet väl mycket i sin skrämselpropaganda!
Det sista bokslutet ovan, d v s årsbokslutet
1932, skiljer sig som synes kraftigt från de övriga. Största
skillnaderna utgör värderingen av dotter- och intressentbolagen,
vilket halverades över tiden. Koncernfordringarna räknades ned
med 40 procent. Bankskulderna ligger kvar på samma värden, medan
skulderna till dotter- och intressentbolag sjönk genom kvittning
med drygt 100 MSEK. Förlusten, som man således inte redovisade
över balansräkningen, blev 552 MSEK – en närmast otrolig summa!
Den senare redovisningsmetoden hade naturligtvis
inget stöd i aktiebolagslagen – man diskonterade i förväg ett
bolagsstämmobeslut. Agerandet återspeglar Wallenbergs och andras
syn på bolagsstämman. Den är det (fortfarande den dag som i dag
är) inget att fästa sig vid!
Styrelsen tillät sig att på egen hand skriva ned
aktiekapitalet till 90 miljoner kronor och föra över det
nedskrivna beloppet till reservfonden. Denna kvittades sedan mot
framtagen förlust efter att 1932 högst överraskande visat en
rörelsevinst på 29 MSEK. Hur förlusten (belopp i MSEK nedan)
uppstått, har man inte brytt sig om att redovisa i
årsredovisningen, men Elmér preciserar underskottet på följande
sätt efter att vissa dotterbolagsvärden skrivits upp med 37 MSEK
(och 17 MSEK därav kvittats mot monopolvärdet):
Nedskrivning av
statsobligationer
137 Nedskrivning av
dotterbolagsaktier
72 Nedskrivning av IMCO´s
aktier
163 Fordringar på
”Garanta”
26 Fordringar på
”Continental”
90
Förlorade statsobligationer utlånade till
Kreuger
33
Övriga
nedskrivningar
31
552
Efter att nedskrivningarna bokats mot reservfonden återstod
40 MSEK, vilket kunde kvittas mot balanserade vinstmedel (11 MSEK)
och 1932 års vinst (29 MSEK).
I det här sammanhanget finns det anledning
upprepa Browaldhs inställning till de bokslut, som PW tog fram för
STAB (och Kreuger & Toll):
”Den - - -
på P.W. & Co:s utredningar baserade sammanställningen per 31 mars
1932 var av naturliga skäl inte avsedd att ge något uttryck för
STAB:s verkliga ställning per balansdagen.”
Åter får vi således beskedet att PW:s tjänster enbart var
till för att vilseleda allmänheten och de utländska
bankförbindelserna.
Fiktiva
vinster,
övervärderade tillgångar
och undervärderade skulder
Låt oss nu utifrån STAB:s årsredovisningar för åren 1918-39
och 1959-63 samt ovanstående kommentarer försöka oss på att
utvärdera påståendena om fiktiva vinster, övervärderade tillgångar
och undervärderade skulder.
Fiktiva
vinster
PW kom i sitt arbete fram till att STAB under åren 1918-32 (t
o m mars) officiellt redovisat vinster efter skatt på 303,3 MSEK,
varav 204,8 betecknades som fiktiva och 85,1 MSEK som tvivelaktiga
eller extraordinära. Endast 13,4 MSEK ansåg man vara en
”definitivt normal inkomst”.
Håller vi oss till publicerade årsredovisningar,
där skatten varje år togs från balanserade vinstmedel, får vi en
sammanlagd vinst före skatt t o m 1930 på 338 MSEK (1931
redovisades en förlust på 25,6 MSEK). Enligt årsredovisningarna
ökade STAB varje år sin nettovinst med undantag av år 1921. I
genomsnitt redovisades den till knappt 26 MSEK. Det hör då till
bilden att bolaget expanderade snabbt efter sitt etableringsår
1918, vilket självklart innebar att man prioriterade tillväxt
framför vinst. Kostnadssidan var därmed förmodligen onormalt hög.
1932 års vinst, som uppnåddes under STAB:s mest kaotiska år, anges
i källorna till 29 MSEK. Den ligger således en bit över nyss
angiven genomsnittsvinst och tyder verkligen på att Hildebrands
omdöme om vinstkapaciteten ligger närmare sanningen än PW:s!
Ser vi på resultatutvecklingen fr o m 1936 till
världskrigets utbrott, då ”gamla” STAB i stort sett var
rekonstruerat, får vi följande utveckling (belopp i MSEK).
Beloppen är då justerade för indirekt och direkt gjorda
nedskrivningar på tillgångarna, avsättningar till skattereserv
samt kursvinster (varken kursförluster eller kursvinster
särredovisades 1918-31).
1936 36,8
1937 55,1
1938 44,2
1939 35,0
Genomsnittsvinsten för de fyra åren blev nästan 43 MSEK på en
starkt valuta- och handelsreglerad, men svagt växande,
världsmarknad för tändstickor. Samtidigt sjönk STAB:s andel av
världsproduktionen från 40 till knappt 20 procent (inkl
minoritetsägande från 56 till 25 procent). Trots detta högst
väsentliga tapp på världsmarknaden kunde STAB således visa
ovanstående imponerande vinstsiffror. I jämförelse med dessa
belopp är det officiellt redovisade vinstsnittet för åren 1918-30
knappast uppseendeväckande högt.
Ser vi sedan på vinstutvecklingen under perioden
1959-63 för STAB-koncernen enligt uppgifter i
förvaltningsberättelsen för respektive år, får vi följande tal i
MSEK:
1959 33
1960 37
1961 38
1962 36
1963 36
Denna period kan anses vara en normal efterkrigsperiod, då
STAB fortfarande i huvudsak var ett tändstickstillverkande
företag. För denna period uppgick genomsnittsvinsten per år till
drygt 32 MSEK, vilket är 10 MSEK lägre än för perioden 1936-39.
Förklaringen ligger i att en rad nationella marknader (flertalet
monopolreglerade öststatsländer) förlorats under och efter andra
världskriget. STAB:s andel av världsproduktionen, som jag saknar
uppgift om, måste nog närmast rubriceras som marginell efter
kriget. En delförklaring till redovisade vinster misstänker jag
dessutom var Jacob Wallenbergs syn på vinstredovisningar, där dold
konsolidering alltid var ledstjärnan. Trots det ligger
genomsnittsvinsten som synes fortfarande över den för
Kreugerepoken.
Slutsatsen av vinstgranskningen blir att STAB:s
verkliga vinster under åren 1918-30 knappast kan ha varit särskilt
överdrivna. Om ens något! Hildebrands inledningsvis refererade syn
på STAB:s vinstgenereringsförmåga ligger därmed betydligt närmare
sanningen än PW:s påstående om fiktiva vinster. Ulf af Trolle
påpekar för sin del att vad PW kallat för fiktiva vinster i
hans föreställningsvärld ”varit fråga om verkliga vinster,
ibland genom att Ivar Kreuger helt enkelt låtit bolaget få vinster
som denne gjort i privata affärer”. I och för sig utifrån
dagens synsätt oacceptabelt, men helt legalt enligt dåvarande
lagstiftning.
Övervärderade tillgångar
Vid diskussionen av STAB:s tillgångar har jag utgått från de
officiella balansräkningarna för moderbolaget för åren 1918-31,
1936-39 och 1959-63. Vidare utgörs underlaget för mars 1932 av
PW:s två rapporter per detta datum.
Väsentliga delar av STAB:s tillgångsmassa hade
inga lätt konstaterade marknadsvärden. Det gällde även
statsobligationerna, vilka inte var noterade på någon börs. PW
konstaterar emellertid att STAB ägde alla bokförda
statsobligationer. De övervärden, som konstaterades i
bokföringen, förklarades främst av valutaförändringar, vilka var
högst betydande och varierande under perioden. Detta gällde
särskilt efter den svenska devalveringen i september 1931. Åren
1931-33 förlorade svenska kronan i värde, låg relativt stilla
1934-35 och förstärktes åren därefter.
Perioden 1959-63 var värdet av innehavda
statsobligationer ganska blygsamt. Browaldh konstaterade i sina
anteckningar att ”mycket betydande övervärden i förhållande
till de av revisionsbyrån beräknade kunnat utvinnas”. Därav
kan vi sluta oss till att denna post i varje fall knappast
innehöll några övervärden att tala om i bokföringen vid tiden för
Kreugers död. Dessutom kunde STAB efter 1936 räkna hem högst
betydande valutavinster vid amorteringar och räntelikvider på
detta innehav.
Aktieinnehaven var naturligtvis svåra att
värdera objektivt i de fall det inte rörde sig om börsnoterade
företag. PW konstaterade åter att man funnit bokförda poster
överensstämma med verkligt innehav. STAB hade tidigare skrivit ned
på dessa innehav 1922 och 1923 (2 MSEK på Öfverums Bruk)
och 1927, som jag återkommer till nedan, samt 1929 med 27 MSEK på
det tyska aktieinnehavet. Man accepterade med vissa reservationer
bokförda värden, vilket rimligtvis tyder på att man inte funnit
några notabla övervärden i denna post.
I detta sammanhang finns det anledning att
uppehålla sig något vid innehavet i AB Förenade Svenska
Tändsticksfabriker. Bokförda värdet på dessa aktier hade 1927
skrivits ned med 13,4 MSEK i samband med vinster vid etablerandet
av British Match samma år. Ernfried Browaldh hävdar att det
visar, att Kreuger mer eller mindre lurat till sig en oskälig
vinst vid skapandet av STAB. Det är ett något överraskande
resonemang från en man som hävdar den fria konkurrensens
överlägsenhet innebärande att man ibland tjänar på den men ibland
förlorar på den. Det råder förvisso ingen tvekan om att Kreuger
fick mycket bättre betalt för aktierna i Förenade vid STAB:s
bildande än vad ägarna till aktierna i Jönköping-Vulcan fick. Det
uppnådde han emellertid i fria förhandlingar med en minst lika
stark motpart, vilken uppenbart ansåg det så värdefullt att få
Kreuger till ledare för den nya tändstickskoncernen att man var
villig acceptera detta överpris. Efterhand skrev de nya ägarna
till STAB bort hela värdet på innehavet i Förenade, vilket enbart
kan ses som ytterligare ett ”tjyvnyp” mot Kreuger!
I 1932 års bokslut skrevs de svenska aktierna ned
med 37 MSEK (Förenade med ytterligare 21 MSEK) och de utländska,
främst IMCO, med 204 MSEK. Om nedskrivningarna förklarades av
tidigare övervärderingar eller av ändrade förhållanden, framgår
inte av källunderlaget. Enbart övervärderingar kan det knappast ha
varit, även om sådana säkert förekommit.
Även bokfört innehav av fabriksanläggningar,
konstaterar PW, överensstämmer med verkligheten. Posten innehåller
emellertid åtskilliga omdiskuterade värden, vilka PW hade svårt
att acceptera. Vet man dock det minsta om hur affärer görs med
olika länder i Syd- och Öst-Europa, Syd-Amerika och Asien framstår
de knappast som så besynnerliga. Inte ens i dag kan man göra
affärer i dessa länder utan att betala högst betydande mutor och
det var förmodligen minst lika vanligt på Kreugers tid.
Självklart belastade Kreuger dessa belopp anskaffningsvärdet för
gjorda förvärv, vilka han säkert inledningsvis gjorde över sitt
personliga konto. Idag hade Kreuger, såsom exempelvis Bofors,
använt något nummerkonto i Schweiz!
För ovanstående två tillgångsposter har PW fogat
följande kommentar:
”In regard
to these Investments we have also already stated in our
introductory remarks that the valuations shown in the Statements
submitted are those appearing on the Company´s Books, which, in
accordance with our instructions, have been provisionally adopted
- - -.“
Ser vi på övriga tillgångsposter i de olika boksluten, så
finner vi, att koncernfordringarna i PW:II uppgår till
samma belopp som i 1931 års bokslut för att nästan halveras i 1932
års. Det förklaras av att fordringarna på de holländska
doterbolagen inom IMCO och Continental upplevdes som i stort sett
värdelösa vid den senare tidpunkten, vilket de i stort sett också
var. Fordringarna på dessa bolag uppgick i 1932 års bokslut till
153,9 MSEK mot vilket stod en delcredereavsättning om 120 MSEK
efter bortskrivning av icke mindre än 204 MSEK.
Övriga tillgångar motsvarade så låga
belopp, att det inte finns någon anledning uppehålla sig vid dem.
Det är sammanfattningsvis svårt att frigöra sig
från uppfattningen, att STAB:s tillgångsvärden efter hand kom att
innehålla en del ”luft”. Hur mycket är det svårt att yttra sig om.
Redan 1936 var balansomslutningen dock på ungefär samma nivå som
1927 (579 mot 583 MSEK) och då får vi hålla i minnet den kraftiga
nedskrivning, som den svenska kronan utsatts för. (Som en
kuriositet kan nämnas att skillnaden mellan 1931 och 1927 års
balansomslutningar motsvarar den förlust, som redovisades under
1932!) Utom diskussion står dock att STAB 1932 hade högst
betydande tillgångsvärden och – precis som Hildebrand understryker
– dessa gav potential för framtida vinstgenerering. Mer ”luft” var
det inte!
I detta sammanhang finns det till slut anledning
att fästa läsarens uppmärksamhet på att Kreuger redan i det
preliminära bokslut för 1931 avseende Kreuger & Toll, som han lät
publicera i början av år 1932, hade företagit högst betydande
nedskrivningar på obligations- och aktieinnehaven i detta bolag.
STAB var i detta läge en andrahandsuppgift för Kreuger. Därför
hade han vid tidpunkten för sin död inte hunnit ägna det bolagets
årsbokslut uppmärksamhet. Varför skulle han inte ha agerat på
samma sätt i STAB som i Kreuger & Toll?
Undervärderade skulder
Ett företags soliditet visar, om det fått en orimlig
skuldsättning. Det kan därför vara lämpligt att inleda detta
avsnitt med att följa upp STAB:s soliditet för en del av kartlagda
år. Nyckeltalet är då använt på traditionellt sätt, d v s summan
av aktiekapital, reservfond, balanserade vinstmedel och
värderegleringskonton ställt i relation till balansomslutningen.
1918
87 1936 29
1923
77 1939 44
1928
76 1959 46
1931
53 1963 54
1932 31
STAB:s soliditet var som synes redan 1939 högst
tillfredsställande efter att under 1932 motsvarat 31 och 1936 29
procent. Även dessa senare soliditetstalen måste anses som
acceptabla, varför det kan slås fast, att STAB:s problem efter
Ivar Kreugers död var kortsiktiga och hanterbara för vilken aktiv
och kompetent företagsledning som helst.
En som mycket snart - efter att först ha
eftersträvat en snabb konkurs för STAB - insåg att företaget i
realiteten var ett solvent företag med goda framtidsutsikter var
Jacob Wallenberg. Han började köpa upp aktier i bolaget och dessa
köp intensifierades efter uppgörelsen med IMCO och Kreuger & Toll
1936. I samarbete med ett konsortium under Wallenbergsfärens
AB Fiducias ledning hade man redan vid årsskiftet 1937/38
förvärvat 152 000 A-aktier i STAB och innehavet ökade därefter
till 231 000. År 1940 övertog Jacob Wallenberg och hans privatägda
bolag AB Munex samtliga aktier och behärskade då
tillsammans med SEB:s fåtal aktier 25 procent av rösterna i STAB.
Innehavet såldes senare till AB Investor och dess
dotterbolag AB Duba. Insiderreglerna då? De fanns inte på
1930-talet, så dem behövde inte Jacob Wallenberg lika lite som
tidigare Ivar Kreuger tänka på!
STAB:s tyngsta skulder var naturligtvis
banklånen. De hade ökat mycket kraftigt under 1931, då Kreuger
kämpade för att få behålla sin skapelse. Detta, liksom STAB:s
närmast otroliga förmåga att betala av på dem, framgår av
nedanstående uppställning över banklånen åren 1930-32 och 1936 (de
två förstnämnda åren hämtade ur STAB:s inventarium; för de båda
övriga åren saknas specifikationer i STAB:s arkiv i Vadstena.
Tillfällighet eller utrensning?):
1930 1931
1932 1936
________________________________________________________________
Svenska banker 38
202
250 218
Övriga utlandslån
44 136
109 71
82 338
359 289
Mellan 1932 och 1936, då “ursprungliga” STAB inte var
rekonstruerat, orkade företaget som synes med att amortera hela 70
MSEK. Eftersom den sammanlagda officiella vinsten endast uppgick
till 33 MSEK under dessa fyra år, kunde man således bara på dessa
år plocka fram dolda värden på icke mindre än 37 MSEK utöver de 60
MSEK som rekonstruktionen kostade 1936. Det tyder väl på att
tillgångarna snarare varit under- än övervärderade! Fram till 1939
amorterade STAB 221 MSEK på sina banklån och 9 på obligationslånet
jämfört med 1932. Vinsterna under samma period uppgick till 62
MSEK, så nog fanns det dolda värden att plocka fram eller vad sägs
om 168 (förutom tidigare nämnda 60) MSEK!
Sammanfattning
Låt mig först sammanfattningsvis understryka, att jag inte
utesluter, att det förekommit dubbelbokförda vinster och
tillgångar samt att skulder utelämnats. Det kan mycket väl ha
förekommit, men det jag betvivlar är, att de var särskilt
förekommande - om ens alls – i STAB:s redovisning vid tiden för
Kreugers död. I den mån sådant förekommit torde det i första hand
varit i de holländska finansbolag, vilka Ernfried Browaldh
föraktfullt kallade ”dummies”. I STAB anser jag mig ha
styrkt, att PW:s tal om fiktiva vinster, övervärderade tillgångar
och undervärderade skulder varit betydligt överdrivna eller rentav
felaktiga.
STAB var ett i grunden sunt företag med
värdefulla tillgångar och en unik marknadsposition, men med en vid
tiden för Ivar Kreugers död helt klart svag likviditet. Den svaga
likviditeten hade sin förklaring i 1) Kreugers mobilisering av
samtliga sina företags likvida resurser i syfte att rädda sitt
livsverk men också 2) de orimliga priser han tvingades betala för
de aktieförvärv, som inblandade svenska banker påtvingat honom
enligt tidigare träffade avtal.
Likviditetssvårigheterna var emellertid inte svårare, som
historien också visat, än att de med stöd från inblandade banker
gick att räta upp. Bankerna – framför allt Svenska
Handelsbanken och Stockholms Enskilda Bank – hade dock
också andra planer för Kreugers företagsgrupp. Man såg ett gyllene
tillfälle att lägga beslag på några av dem och skaffa sig ett
dominerande ägande i andra - företag som sedan visat sig vara
några av landets värdefullaste och mest livskraftiga. I detta spel
blev Price, Waterhouse &
Co:s
som internationellt känd revisionsbyrå ett värdefullt redskap.
Märkligt bara att en seriös revisionsbyrå ville låna sig till
sådan medverkan för snöd vinnings skull!
|