| |
Min morbror mördades i sin
våning på 5 Avenue Victor Emmanuel III i Paris vid middagstid den
12 mars 1932. Jag minns hur illa jag berördes av hans död. Först
och främst den tunga sorgen efter min rara morbror. Jag ville
gömma mig och for till Norra Freberga efter begravningen och
stannade där i tre veckor. Jag ville inte träffa någon människa
mer än min familj. Det var Sessan som övertalade mig att ”inte
gräva ner mig” utan komma till Stockholm igen. Från den tiden
minns jag mest hur ohyggligt grymt mina morföräldrar behandlades.
En del människor som de kände mycket väl vände sig bort när de
möttes på gatan.
Efter mordet och händelserna därefter ändrades
min familjs ekonomiska ställning och psykologiska trygghet
radikalt genom de skickliga manövrar, som genomfördes av de högre
politiska och ekonomiska kretsarna i Sverige. Fallet behandlades
officiellt men Ivars anhöriga förvägrades tillträde. Det hela var
ytterst skumt. Helt plötsligt fanns något som kallades den
kungliga kommissionen, som arbetade utan mandat och agerade på det
mest ohederliga sätt med syfte att ruinera familjen Kreuger och
samtidigt komma över en lång rad av Sveriges mest lysande företag.
Ivar Kreugers död hjälpte både det Socialdemokratiska partiet
att erövra den politiska makten och flera namnkunniga familjer att
vinna den ekonomiska kapplöpningen över familjen Kreuger. Efter
mordet lyckades man framställa hans företag som konkursmässiga och
alla aktier föll till bottennivåer, trots att det i själva verket
var företag med styrka och goda finanser. Att man dessutom
lyckades förklara morbror Ivars dödsbo i konkurs är också
anmärkningsvärt då det inte var i obalans.
Vad som senare blev en av Sveriges mest
meriterade rättsläkare - den då ännu unge Erik Karlmark -
var vidtalad att biträda en obduktion. Dagen innan gjorde han en
rättsmedicinsk undersökning i Gustav Vasa kyrka. Jag var där i
kyrkan med övriga familjemedlemmar och hörde själv Karlmark säga
när han gick: ”Det här är inget självmord. Det är ett mord.”
Efter det stoppades alla planer på obduktion av landshövdingen
Nils Edén. En hemlig obduktion kan dock ha skett under natten.
Flera år senare träffade jag kyrkvaktmästaren, som då berättade om
hur man transporterat bort kistan under natten och återlämnat den
under tidig morgon. Hur som helst satte den efterföljande
kremeringen stopp för all vidare undersökning av kroppen.
Desinformationen har fortsatt och ännu under de senaste 10
åren har män som Lars-Erik Thunholm och Tore Browaldh
framhärdat i försöken att bevisa självmordsteorin. Forskarna
Lars-Jonas Ångström, Sven-Olof Arlebäck, Rune
Bergström och Jan Gillberg har dock de senaste åren
fått mig att tro, att sanningen skall segra och de utplacerade
dimridåerna skall skingras.
Fakta som vi i familjen känt till eller anat har
det senaste decenniet kunnat kombineras med nya fakta. Morbror
Ivar blev troligen drogad innan han dödades med ett stickvapen.
Den direkta beställningen av mordet kom från en bankman, som varit
mycket aktiv i arbetet att motarbeta Ivar Kreuger. Den som mottog
beställningen var en ryss med namnet Leon Birthschansky.
Arvodet var 16 000 francs (i dagens penningvärde cirka 400 000
kronor). Pengarna betalades ut av ett av Handelsbanken anlitat
kontor hos Credit Lyonnais i Paris. Vem Birthschansky sedan
anlitade för att utföra mordet är okänt. Det kan dock antas att
mördaren sedan i sin tur mördades.
Ja, det är många namn som figurerar i denna
smutsiga byk och i den smutskastningskampanj, som startade redan
innan mordet, spelade Dagens Nyheter en stor roll. Även
Göteborgs-Posten deltog i denna skamliga förtalskampanj. Dessa
krafters uppfattning hade ännu på 1990-talet en sådan styrka, att
det filmprojekt för vilket författaren Hans Alfredson var
engagerad inte kunde fullföljas. Filmen hade plötsligt ingen
finansiering.
Mordet på
min morbror påverkade mig djupt och har sedan dess följt mig och
min familj som ett mörkt moln. Och det har alltid varit svårt att
veta hur man ska agera i frågan för att inte väcka de björnar som
sover eller av hänsyn till vänner som indirekt var inblandade.
Min familjs tillvaro rämnade i vart fall. Far
blev anmodad att lämna posten som styrelseordförande i
Östergötlands Enskilda Bank, eftersom man där ansåg att man
inte kunde ha en person i styrelsen som var svåger till Ivar
Kreuger, som nu plötsligt ansågs vara ett svart får. Vi måste
flytta från våningen på Engelbrektsgatan och vår familj, inklusive
vår kära Anna och våra hundar, flyttade till en femrummare
på det nyexploaterade Gärdet.
Vi tvingades även att på oklara grunder lämna
ifrån oss vårt älskade Norra Freberga vid Vättern. Gården såldes
till ett underpris och vänner till familjen, som erbjudit sig att
köpa in gården åt mina föräldrar förbjöds att göra så. Varför min
far och mor fick lämna allt är en gåta. Visserligen måste hela
släkten återbetala de lån de hade i koncernen. I vårt fall gällde
det ett lån som användes för uppförande av en ny lada. Men det
lånet borde ha gått att omvandla till ett vanligt banklån. Men
mina föräldrar kunde i sitt paralyserade tillstånd inte agera
rationellt.
Endast två dagar fick vi på oss att plocka ihop
våra personliga ägodelar på Freberga och lämna vårt älskade
paradis för gott. Gösta (Evas bror) och jag hade fått lov
att ta det som fanns i våra rum och mamma hade fått nåden att ta
med sig matsilver och linne för 500 kronor. Det var en hemsk sista
natt i det hus som vi betraktat som vår fasta punkt i tillvaron.
Inte minst svårt var det att dagen därpå säga adjö till alla våra
vänner på gården. Det definitiva avskedet skedde på aftonen den
andra dagen.
Vi reste
i Göstas lilla tvåsitsiga bill, i vilken vi lastat så många
småprylar som vi kunde hitta av kära ägodelar, böcker och
”stöldgods” från vårt eget hem. Allt betraktades nämligen som den
så kallade Kreugerutredningens egendom. Förutom sakerna vi
samlat ihop skulle även mamma, jag och Gösta samt en hund klämmas
in i bilen. Och så bar det av till Stockholm och ovissa öden.
Den häftiga sinnesrörelsen hade så tagit på våra
sista krafter, att Gösta helt sonika körde in på en sidoväg i
Kolmården, stannade bilen och bara somnade där han satt vid
ratten. Mamma och jag gjorde detsamma, där vi satt bredvid honom i
framsätet. Sen minns jag inte mer från den färden och väl är det.
Med några få tillhörigheter åkte vi i chocktillstånd vidare till
Stockholm. Där skulle vi nu bo i en lägenhet på Strindbergsgatan
och försörjningen var ett stort frågetecken. Kontrasten mot mina
sorglösa uppväxtår går inte att beskriva.
Mor var
förkrossad och isolerade sig hemma i lägenheten. Far ville inte se
henne så förtvivlad och var trots allt mer utåtriktad. Han
promenerade mycket och ofta upp och ner för Karlavägen. När det
blev vinter och kallt började hans ögon rinna under promenaderna
men enligt ryktet i staden gick far och grät på Karlavägen. Far
fick emellertid till slut ett arbete i en konstsalong. Genom en
personlig insats av kronprins Gustaf Adolf, som var en nära
vän, fick han dock snart arbete som chef för det kungliga
ordenskansliet på Slottet.
Mina morföräldrar, morbror Ivars föräldrar,
Jenny och Ernst Kreuger drabbades också hårt ekonomiskt
och inte minst av omgivningens utfrysning. De levde resten av sitt
liv under mycket enkla omständigheter.
Min andra morbror, Torsten Kreuger, skrev en bok
för att rentvå sin bror. Men då han inte hade de stora elefanterna
på sin sida såg de snart till att han hamnade i fängelse, trots
att han var oskyldig. När målet, Högbroforsmålet, överklagades
till Hovrätten friades han. Det var tre hovrättsråd mot två, där
Peder Magnus af Ugglas gav utslagsrösten - några år senare skulle
han bli min svärfar.
Den friande hovrättsdomen överklagades
NE:
”1933 dömdes TK av högsta domstolen till ett års straffarbete för
bedrägeri mot köparna av obligationer. TK sökte förgäves ett antal
gånger i målet.”
Gösta och
jag hade inga hemligheter för varandra. Vi berättade om våra
förälskelser och glädjeämnen men också om sorger och bekymmer.
Under de omvälvande åren efter morbror Ivars död hade vi mycket
stöd i varandra. Alla dessa smärtsamma upplevelser kom att binda
oss fastare samman.
Den tid som vi fortfarande bodde hos föräldrarna
i en för oss alla trång våning i Stockholm gjorde ju också att vi
fick hjälpas åt att trösta våra föräldrar. Det var Gösta som var
bäst på det. I synnerhet med mamma som satt hemma och sörjde sin
bror och inte ville söka upp vänner och bekanta. Gösta var mycket
lugnare än jag och stannade ofta hemma för mammas skull. Själv
hade jag större behov av att komma ifrån den trånga atmosfären och
försöka bygga upp en ny tillvaro. Helt egoistiskt tog jag emot
Göstas beteende, även om jag alltid erbjöd honom att komma med i
de flesta av mina förehavanden.
Både Gösta och jag sökte oss dock en framtid och
vi fick båda arbeten. Kanske var det på grund av detta förtvivlade
behov att bygga en ny tillvaro, som Göstas beslut påskyndades att
bums fria till Mary, som han mött på en bal. Vi var alla
konfunderade för hon motsvarade inte alls hans tidigare ideal.
Gösta var en man som älskade att vara i hemmet och pyssla med
olika saker, medan Mary älskade umgänge och fina bjudningar. För
en gångs skull blev jag inte accepterad som rådgivare. Men hur det
var så lärde vi oss att uppskatta Mary och såg bara goda sidor.
Att Gösta och Mary skildes efter fem år var något som familjen
tyckte var förfärligt tråkigt. Mamma tog det hela mycket hårt. Och
det var än sorgligare med tanke på deras små bedårande döttrar.
Så småningom fick de tack och lov ett lyckligt
liv på var sitt håll med mer passande partners. Gösta gifte sig
med Karin som blev en stor tillgång för Gösta genom att vara den
varma, moderliga, omtänksamma, generösa person hon var.
Mordet på
min morbror satte igång en inre revolution som på ett
genomgripande sätt fick konsekvenser för resten av mitt liv och
hur jag utvecklades. Jag hoppas fortfarande att min gode morbror
ska få upprättelse inte bara i himmelen utan också i
historieböckerna.
|
