|
Med den svenska rättsstatens haveri uppstod en situation, som banade väg för det maktens duopol, som
sedan i decennier varit förhärskande i Sverige. I det
historiska perspektivet är det rimligt att tala om en
revolution och att beteckna 1932 som ett revolutionsår Det år då den byggande och utvecklande
svenska medelklassen med sina småborgerliga ideal
om strävsamhet och hederlighet tvingades att abdikera för en maktkonstellation bestående av Familjen
Wallenberg och Partiet.
För den som är skolad i först den monstruösa lögnen om Ivar Kreuger och hans öde och sedan
indoktrinerad i maktens självbespeglande och självupphöjande
infernalism måste detta framstå som ett
chockerande påstående. Ändå är det nu detta som det svenska
folket och omvärlden måste finna sig i att lära sig att
inse.
Det är inte möjligt att här och nu närmare utveckla
tesen om ”1932 års revolution”. Men som alla hållbara teser är den inte svår att göra tydlig med hjälp av
några enkla satser. Således:
Vad som utmärker en revolution är att den inleds med
våld. Mordet den 12 mars 1932 på Ivar Kreuger
var
det våld som utlöste 1932 års revolution. Detta år var
samtidigt valår i Sverige. Valet i september 1932 föregicks av en valrörelse, som inte var någon valrörelse.
Det regerande frisinnade partiets ledare och tillika
Sveriges statsminister C G Ekman hade alltför nära
lierat sig med Ivar Kreuger och hade den 6 augusti
tvingats att avgå. Ekmans efterträdare som de frisinnades ledare, Martin Fehr, var tagen gisslan i
den av
advokaten Hugo Stenbeck under kuppartade former
tillsatta - som den falskeligen kallades - ”kungliga
kommissionen” med självpåtagen uppgift att utreda ”självmördaren Kreugers falsarier”. Otto Järte
som
var självskriven att efterträda Arvid Lindman,
som
det andra borgerliga partiets ledare, kunde beslås med
samröre med Ivar Kreuger och tvingades att lämna
politiken, vilket banade väg för Gösta Bagge,
vilket
ledarval inledde den politiskt organiserade borgerlighetens successiva tillbakagång. Valrörelsen 1932 kom
att forma sig till en Eriksgata för den tillträdande statsministern - som han kom att heta -
Per Albin. Den
24
september övertog Partiet lett av Per Albin den politiska makten. Samma dags morgon dikterade
häradshövdingen Marcus Wallenberg ett fem sidor långt
brev
om - som Anders Isaksson uttrycker det i sin bok ”Per Albin
” (del IV) - ”sakernas rätta tillstånd”,
som
omedelbart bars över från Enskilda Bankens huvudkontor vid Kungsträdgårdsgatan till den just i
regeringskansliet installerade Per Albin i och för - med
Isakssons ord - ”läsning och begrundan ”.
Därmed hade detta maktens duopol tagit över styret
av Sverige - ett styre vars röda tråd kom att utgöras av
en politik, där den enskilda människan (de många vanliga medborgarna) fick ersätta kapitalet som det
främsta socialiseringsobjektet och där den ekonomiska
politiken med alla sina regleringar och ingrepp liksom
skattepolitiken med sina ständigt växande krav blev ett
alltmer tyngande ok för vanliga inkomsttagare liksom ny- och tillväxtföretagandet - det vill säga det slags
företagande som i så hög grad bar Ivar Kreugers signum. Och allt detta samtidigt som regeringen i sin
politik tagit stor - ibland provocerande stor - hänsyn
till den ”etablerade företagsstrukturen”, dvs den företagsstruktur som varit och är underordnad de båda
”banksfärerna” Wallenberg och Handelsbanken - en
struktur som i betydande utsträckning utgörs av företag som ingick i
Kreugerkoncernen. Flera av dessa ”Kreugerföretag” såsom STAB, Ericsson,
Boliden,
Grängesberg och SCA kom att utgöra den
industriella ryggraden i de båda ”sfärerna”.
Om detta senare finns mycket att säga. Jag nöjer
mig att här konstatera att Ivar Kreuger under sina 15 år
efter bildandet av Tändstickbolaget (1917-32)
tog
initiativ till och lade grunden till en lång rad företagsbildningar, som sammantaget kom att få en för den
svenska välståndsutvecklingen avgörande betydelse
samtidigt som jag inte känner till ett enda ”nyföretagarinitiativ” från vare sig Enskilda Bankens
eller
Handelsbankens sida som resulterat i något som
ens
låter sig jämföras med det som Ivar Kreuger byggde
upp och utvecklade innan han blev mördad och sedan
rånad. Det bästa man kan säga om ”Wallenbergarna”
och Handelsbanken är, att de utvecklade sig till habila
förvaltare av en i stora stycken stulen företagsstruktur
- en struktur som genom brist på uppblandning av
nyföretagande nu hotas av en våg av framvällande
ungdomligt entreprenörskap framburen av ”utmanare”
som Jonas Birgersson och Johan Staél von
Holstein, vilka därför har att räkna med att utsättas
för allehanda skamgrepp av den journalistkår, som i
stor utsträckning kommit att bilda ett slags Jätte-Megafon för det Maktens Duopol som bildades 1932
och därefter i stort som smått kommit att utgöra själva
styrkraften i det som oegentligt kallas Demokratin
Sverige.
Vad Sverige nu behöver är en kontrarevolution, som
inte är fixerad på makt utan på att ersätta all den förljugenhet, som omger det svenska samhället, med
något nytt, sannare och mer äkta och som är inriktad
på att återupprätta en del av de värden, som gick förlorade då hägerströmismen med sin ohejdade
normlöshet gjorde sig bred just under åren efter 1932.
|