DSM nr 4/2000

 Jan Gillberg

Ivar Kreuger mördades den 12 mars 1932 i sin lägenhet i Paris av en av svenska finansintressen köpt rysk agent vid namn Leon Birthschansky, som två år senare i sin tur mördades. Marcus Wallenberg senior har låtit bekräfta mordet på Birthschansky i ett brev per den 30 mars 1934.

Mordet på Ivar Kreuger föregicks av en långtgående infiltration av Ivar Kreugers egen organisation. En av Kreugers närmaste medarbetare - Ernest A Hoffmann - spelade en nyckelroll i komplotten och var även den som tog hand om mordvapnet. Efter mordet på Birthschansky levde Hoffmann som ett jagat djur fram till sin död den 5 maj 1961.

Efter mordet vidtog ett rån, där med Kreuger konkurrerande finansintressen berikade sig på ett sätt som saknar varje historisk jämförelse. En av Ivar Kreugers egna rådgivare - Hugo Stenbeck - engagerades för att organisera och genomföra rånet.

Allt detta kunde ske inte bara med den svenska statsmaktens goda minne. Den svenska statsmakten lämnade också sin medverkan till en mörkläggning som i sig inbegriper allvarliga brott och som först nu kunnat forceras. Detta drygt 68 år efter att Ivar Kreuger mördades.

Efter mordet på Ivar Kreuger bildades en allians mellan den socialdemokratiska Staten och finansmakten Wallenberg. I många decennier har denna allians kommit att fungera som ett maktfullkomligt och från insyn skyddat duopol med åsidosättande av demokratin i Sverige. Detta duopol har kunnat hållas intakt i kraft av att kontrahenterna - Partistaten Socialdemokratin och Finansstaten Wallenberg - haft tummen i ögat på varandra.

Mordet på Ivar Kreuger och allt som sedan följde drar skam över Sverige som nation och medlem i Världssamfundet. Denna skam måste nu uthärdas för att Sverige skall kunna återvinna trovärdighet gentemot omvärlden. Vi mästrar gärna andra - folk och nationer. Nu måste vi en tid ägna oss åt att mästra oss själva. Den förljugenhet som i så mycket - i stort som smått - kommit att prägla Sverige, svensk politik och debatt måste nu skingras.