när minnena var färska
Skrivet av Jan Gillberg
Kent Härstedt är den enda av de som överlevde Estonias förlisning, som i bokform vittnat om katastrofen. Därmed är hans vittnesmål det enda riktigt utförliga och detaljerade.
När Estonia 1994 gick under, bodde jag i Frankrike och följde nyhetsrapporteringen via franska medier. På det sättet undgick jag den fokusering, som tycks ha skett på ungdomarna Kents och Saras gemensamma överlevnadskamp och vad då i första hand Kent - sedermera riksdagsmannen - hade att berätta. Den bok som Härstedt skrev medan minnena ännu var färska - ”Det som inte kunde hända” (Bonniers, 1995) - läste jag först häromdagen. Det blev en bok jag sträckläste.
Det är ingen skönskrift. Härstedt är ingen driven författare men just därför är det en i bästa mening stark bok. Som sagt, jag sträckläste den.
Estonia brann!
Efter att långt senare - egentligen först 2003 - ha börjat intressera mig för Estonia och vad som verkligen hände, har jag vid läsningen av Härstedts tidiga och färska vittnesmål fastnat vid ett antal uppgifter, som tycks ha kommit bort i den debatt som sedan följt. I varje fall är det uppgifter som jag inte stött på.
I boken talas om att det utbrutit brand på Estonia och att när Estonia slutligen gick till botten med fören sist, stod Estonia i ljusan låga! Låt mig återge de passusar som tillsammans utgör ett tungt vittnesmål om något som sedan ”trollats bort” i debatten om vad som förorsakade Estonias undergång:
• ”Det var fruktansvärt halt på båten, slagsidan ökade. Det hördes olika konstiga ljud nerifrån båtens inre, vi började känna röklukt - brann det någonstans? (Sid 57).
• ”Nu virvlade det upp rök från fören av båten, vi visste inte varifrån, vi blev snart invävda i ett moln av rök som vinden drev runt.” (Sid 59).
• ”Man såg ett rött ljussken kring båten, jag trodde att det brann ombord.” (Sid 66).
• ”Båten ställde sig på ända - långsamt reste sig fören upp ur vattnet. När jag plötsligen såg hur den stod rakt upp, omgiven av ett ljussken, kunde jag inte låta bli att säga: ’Titta vad vackert’!” (Sid 69).
• ”Det är några saker som framstår starkast i mitt minne när jag tänker tillbaka på natten i räddningsflotten. Det är synen av färjan som reser fören och går till botten, in i det sista upplyst av ett rödgult sken från branden ombord.” (Sid 89).
Hur har detta kunnat ”komma bort”? Och varför har inte Kent Härstedt själv återkommit och påmint om dessa sina så starkt upplevda iakttagelser?
Den plötsliga stormen
En uppfattning som fått allmän spridning är, att Estonia inte skulle ha varit i sjödugligt skick och att det olycksnatten var full storm.
Sjödugligheten har kunnat ifrågasättas åberopande en del tveksamheter gällande det mångomtalade ”hamnstatsprotokollet” och diverse anmärkningar i samband med den inspektion som gjordes kort före att Estonia lämnade Tallinn. Ingenting av detta är dock av den valören att det förklarar förlisningen.
Och någon riktig storm var det inte. Om detta vittnar Kent Härstedt:
”Det märktes fortfarande ingenting [uppe i baren] av att det skulle vara skakigt eller mycket sjögång, för är det någon plats där man skulle ha märkt det så är det bland alla flaskor som kan klirra mot varandra. Men ingenting, bara de vibrationer från motorerna som alltid finns på en båt.” (Sid 25).
Även om det efterhand blåste upp föregicks inte haveriet av någon längre tids stark och besvärande sjögång. Det som sedan hände, hände plötsligt och med våldsam - man skulle kunna säga explosiv - kraft.
• ”Det går kanske en halv minut. Så kommer två ordentliga stötar, båten kränger ännu kraftigare åt samma sida. Det här är inte normalt, jag blir förvirrad, men det går fort, man hinner inte förstå vad som händer. --- Så kommer en tredje smäll. Och runt omkring mig välter hela rummet över ända.” (Sid 41).
• ”Båten har lagt sig på sidan, och den rätar inte upp sig igen. Det är som den fastnat i detta läge, det känns som om den står stilla. För ett ögonblick kan jag inte förstå att allt det här har hänt. Lutningen är kraftig. Först är det alldeles tyst i rummet. Så bryter paniken lös.” (Sid 42).
• ”Det hade nog inte tagit många sekunder - från det att flaskorna började regna från baren tills vi alla låg huller om buller på golvet. Och det tog inte heller många sekunder för oss att börja försöka komma ut. Det var den första impulsen, den starkaste: Man måste ta sig ut härifrån.” (Sid 43).
Säkert finns det flera av de överlevande som kan berätta om iakttagelser liknande Kent Härstedts. Det är bara det att den så kallade Haverikommissionen på ett flagrant och synnerligen anmärkningsvärt sätt visat sitt ointresse för att ta del av de överlevandes vittnesmål. Det finns också uppgifter om att de överlevande förhindrades att komma i kontakt med medierna och någon har sagt: ”Vi behandlades som om vi var brottslingar.”
Och så här beskriver Härstedt ankomsten till Arlanda efter att först ha omhändertagits av sjukvårdspersonal på Centralsjukhuset i Mariehamn på Åland:
”Vad var det här: smugglas in, poliseskort? Planet kördes in i en hangar, Morten slussades vidare till Köpenhamn och vi andra fick gömma oss, medan vi väntade på att ambulanserna skulle köra fram. Det tog lång tid och blev ganska tjafsigt. Till sist blev det så att Sara fick åka polisbil till Huddinge, sittande fast hon hade ont i hela kroppen. Vi hade ingenting alls att säga till om, andra hade bestämt hur det hela skulle läggas upp. Vi väntade och väntade, stämningen var ganska irriterad. --- Det tog tid för oss att komma iväg från Arlanda till något sjukhus. Det var inte klart vart vi skulle, vilket sjukhus som skulle ta emot oss, och stämningen var lite irriterad. Ingen av oss ville att vi skulle stå och gömma oss på Arlanda hur länge som helst, klockan var snart mitt i natten.”
Annorlunda hade det varit när de anlände till Mariehamn och mottogs av finlandssvensk vårdpersonal. Där hade de fått erfara ”en mänsklig värme som gick långt utöver vad man kanske är van att möta i sjukvården”:
Efteråt har de finlandssvenska rösterna för oss blivit förknippade med värme, vänlighet och omtanke. Ett alldeles osjälviskt bemötande, så helt uppfyllt av medkänsla för människor som de aldrig träffat förut. --- Centralsjukhuset i Mariehamn är det varmaste och tryggaste ställe jag har varit på i hela mitt medvet-na liv. Morten och Sara säger det också.”
Även i denna del utmärker sig Sverige och den roll Sverige spelat i ödesdramat om Estonia. Nog sagt.
Sammantaget utgör Kent Härstedts bok ett betydelsefullt vittnesmål om att Estonia sänktes och att det därför handlar om ett massmord, som en kombination av mäktiga intressen gjort och gör allt för att mörka.
 |
DSM 5/2006 Det är bara inte möjligt. Det är omöjligt. Fullständigt omöjligt. Ordrikare än så behöver man inte vara när det gäller den förklaring - den ”officiella” förklaringen - till att Estonia gick till botten på mindre än en timme. Närmare bestämt på 35 minuter. Den ”officiella” förklaringen lämnades redan 16 timmar efter förlisningen. Anordningarna för att hålla bogvisiret på plats var för svaga. Fartyget var felkonstruerat. Vatten strömmade in på bildäck och sedan sjönk Estonia... på 35 minuter. |
Den som var först att ange denna ”felkonstruktion” som orsak till förlisningen var inte någon fartygsexpert utan en politiker. Dessutom den politiker som bär det yttersta ansvaret för att passagerarfärjan Estonia under - som det visat sig - i vart fall 30 månaders tid hade använts för ospecifiserade militära transporter. Politikern ifråga är Sveriges dåvarande statsminister Carl Bildt. Därför bör det som brukar kallas ”den officiella förklaringen” anges som ”den politiska förklaringen” - den av politiska skäl gällande förklaringen. Därför så är det.
Det statsråd som sedan fått som särskild uppgift att agera ”målvakt” i frågor som gäller Estonia - den verbala och genom sin brist på självständig analytisk förmåga anpassbara Mona Sahlin - har lämnat följande komplettering till Bildts ”bogvisirteori”:
”Beroende på om en ventil var öppen eller inte hade hon sjunkit med samma förlopp som visades i haveriutredningen.”
Så - ord för ord - uttalade sig statsrådet Sahlin i den riksdagsdebatt i Estoniafrågor, som ägde rum den 17 mars 2005. Trots denna sin ”insikt” har hon sedermera beställt en särskild utredning gällande sjunkförloppet att framläggas år 2008 (!) - således 14 år efter den förlisning som bringade omkring ett tusen människor om livet, dvs dels de 852 som är den officiella siffran över antalet omkomna, dels de cirka 150 kurdiska flyktingar som fanns gömda i lasten.
”The Hole”
I en i våras utkommen bok - ”The Hole” - finns en ingående redogörelse för både orimligheterna i de antaganden, som den politiska förklaringen bygger på men också för vad som redan framkommit om det sprängda hål under vattenlinjen, som är - därom är all oberoende expertis enig - förklaringen till förlisningen.
Om Bildts ”bokvisirteori” hade varit riktig, hade Estonia vridit sig 180 grader och sedan blivit flytande på luftmassorna i många timmar - kanske flera dygn. Detta enligt fysikaliska lagar - lagar som styr verkligheten hur mycket de än negligeras i den politiska retoriken.
Boken ”The Hole” är författad av den amerikanske journalisten Drew Wilson. I boken finns en sammanställning med tids- och orsaksuppgifter över passagerarfartyg, som sjunkit på kortare tid än en timme - se vidstående tabell.
Härav framgår att Estonia sjönk snabbare än vad sjukhus- och flyktingfartyget Wilhelm Gustloff gjorde efter att under vattenlinjen ha träffats av tre torpeder!
Varför har det i svenska ”mainstream media” inte blivit någon granskning av och debatt om dessa märkligheter?
Hymlet med ”gravfriden”
I ett betydelsefullt avsnitt tar Drew Wilson upp det märkliga för att inte säga enastående i först beslutet att bärga fartyget och de omkomna och sedan att inte göra det utan att till gigantiska kostnader övertäcka fartyg och omkomna med betong! Detta -oaktat de anhörigas protester - med stöd av ett av regeringen tillsatt ”etiskt råd” i vilket en pensionerad ärkebiskop (Bertil Werkström) och dåvarande domprost (Caroline Krook) ingick. Samtidigt togs beslut om ”gravfrid” innebärande förbud för vidare undersökningar om vad som förorsakat förlisningen.
Vad som var den bakomliggande idén med kombinationen betongövertäckning och gravfrid är uppenbar. Så här skriver Drew Wilson:
”The Gravesite Treaty created a curious situation. Instead of the wreck protecting the bodies, the bodies are protecting the wreck.”
”In reality the Gravesite Treaty is a ruse. It does secure and dignify the dead, but is instead a government tool used to twart, limit and diskredit independent investigations of the shipwreck.”
Först när det stod klart att betongövertäckningen av tekniska skäl inte kunde genomföras avskrevs projektet.
Etik m/Sverige
Lägg till detta att inte någon enda av de, som drogs ner i djupet tillsammans med Estonia, hemfördes. Inte en enda.
För detta tillhandahåller”Etiska rådet” två argument. Det ena att de dykare som skulle engageras för uppgiften riskerade att ”traumatiseras”. Det andra att om det inte var möjligt att hemföra alla - och det kunde man utgå ifrån som inte möjligt - skulle ingen bärgas och hemföras. I Sverige råder ju jämlikhet - en in i döden total jämlikhet. Inte ens under Maos kulturrevolution skulle en sådan argumentering varit möjlig. Men i Sverige är den inte bara möjlig. Den väcker inte någon reaktion annat än en likgiltighetens jäspning. Och de som ännu har förmåga att reagera mer än så kommer inte till tals utan fastnar i mediernas finmaskiga självcensur. Ändå handlar det om något som är uttryck för något så stort och ingripande, att det bäst kan liknas vid just en kulturrevolution - en revolution där även människornas engagemang och känsloliv undergått en konformerande politisering. Drew Wilson uttrycker det så här:
”Sweden’s compassion broke new ground. A pathalogist protected from handling the dead? How about a surgeon shielded from blood and an undertaker kept away from corpses? As the authorities’ apparently sincere concern became overzealous, it began to suggest they had a different agenda. Compassion began to look like a strategy.”
Detta får Sverige att för Drew Wilson framstå som ett besynnerligt, närmast skrämmande land. Om detta är han inte ensam! För fler och fler människor framstår Sverige som Landet Annorlunda. Och tänk om denna ”modernistiskt dogmatiska etik” skulle bli vägledande för världen omkring oss:
”If the world adopted the Swedish principles underpinning the Estonia catastrophe, the TWA Flight 800 bodies would remain seat-belted in the twisted wreckage at the bottom of the sea off Long Island and the relatives of 9-11 victims would have been polled to establish how they felt about recovery and forensic identification. The world’s oceans would be cordoned off into a checkboard of restricted gravesites and no independent investigations of accidents at sea would be permitted.”
”Är svensken människa?”
Hur har det kunnat bli som det blivit? Vad är det som gör att Sverige blivit Landet Annorlunda och svenskarna ”annorlundafolket”. Om detta utvecklar Drew Wilson tänkvärda tankar - tankar som för vidare till en aktuell boktitel, nämligen ”Är svensken människa?”
När Drew Wilson söker svar på den frågan blir svaret dock ett annat - radikalt annat - än vad författarkollegerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh kommer fram till. Berggren-Trägårdhs svar formar sig till ett politiskt manifest, som upphöjer svensken - den moderna nutidssvensken - till något högre än ”vanlig människa”. Berggren-Trägårdhs ”svensk” är den från alla slags bindningar - utom de till Staten - frigjorda människan. Wilsons ”svensk” är också en ”produkt” av verkligheten men då den mer handfasta historiska verkligheten. Avgörande för Wilsons analys är hur annorlunda den svenska nutidshistorien är och detta i fundamentala avseenden jämfört med snart sagt hela den övriga världens och då i synnerhet den som gäller för Europa.
Svenskarna har ingen kollektiv erfarenhet av lidande
Frånsett Schweiz är Sverige det enda land i Europa, som i modern tid undsluppit krig. Inga svenska städer har bombats. Ingen artillerield har dånat. Inga svenskar har drivits på flykt från sina hem för att undkomma en framstormande fiende. Svenskar vet inte vad en av krigets fasor framtvingad massvält vill säga.
Sverige och svenskarna saknar i modern tid kollektiv erfarenhet av omfattande och långvarigt lidande. Därför finns det en sämre psykologisk beredskap att möta de katastrofer, som ändå har drabbat landet, än i andra länder. Förlisningen av ESTONIA är ett exempel på detta. TSUNAMIN är ett annat.
Även om denna erfarenhetsbrist successivt gör sig gällande bland de yngre generationerna runtom i Europa, som - frånsett Balkan - varit förskonat från krig i mer än ett halvt sekel, är den mer markant än någon annanstans i världen. Det är, konstaterar Drew Wilson, snart 200 år sedan Sverige befann sig i krig. Senast var det 1814. Denna gentemot omvärlden fundamentala skillnad förklarar mycket av sådant som skulle vara otänkbart i snart sagt varje annat land - exempelvis underlåtandet att söka sanningen bakom Estonias förlisning likgiltigheten visavi offren och deras många tusen anhöriga.
Så visst är det lätt att förstå om människor i vår europeiska omgivning alltemellanåt frågar sig: ”Är svensken människa?”
Den svenska handfallenheten
Sverige tycks också stå mer handfallet än andra länder, när det gäller att hantera stora katastrofer. Den statsapparat, som tagit som sin främsta uppgift att ”fördela välstånd” , är helt uppenbart inte den mest lämpliga att klara av påfrestningar sådana som i samband med Estonias förlisning och nu senast Tsunamin.
Här finns intressanta paralleller. Handfallenheten leder till frustration och frustrationen leder till en flykt från ansvar - en flykt som tar sig uttryck i att de ansvarsberörda gör vad de kan för att fly undan ansvaret genom mörkläggning. Och detta i stort som smått.
I sin mest extrema variant kan detta ta sig uttryck i att hela nationens intresse fokuseras på frågan var statsministerns närmaste man - Lars Danielsson - befann sig den ödesdigra annandag jul, då den väldiga flodvågen vällde in över tusentals svenska turister. Var han hos en älskarinna? Eller var han på jobbet? Och inte nog med det. Denna fråga tycks så ”stor”, att de närmast berörda ser sig tvungna att mörka den. Vederbörandes förehavanden upphöjs till en statshemlighet av första ordningen. Frågan om och huruvida Danielsson den aktuella dagen passerade personkontrollen in till kanslihuset sekretessbeläggs med hänvisning till - ja, så är det - ”rikets säkerhet”.
Andra i sammanhanget viktiga frågor som Sveriges jämfört med andra drabbade länder usla katastrofinsats och orsakerna till detta graderas samtidigt ner till frågor av sekunda betydelse.
Mörkläggandet som försvarsmekanism
Inte i något sammanhang har dock mörkläggandet som försvarsmekanism tagit sig så omfattande och vittförgrenade uttryck som när det gäller förlisningen av ESTONIA och 852 människors bråda död.
Det är som om det handlade om en totalmobilisering av
allt som landet har i form av mörkläggarkrafter. Och denna mobilisering är ännu inte hävd.
Helt linje med detta är detta den första artikel i svensk press, som bekantgör att det i våras utkom en 390 sidor tjock bok - ”The Hole” - som noggrant och initierat analyserar vad som förorsakade Estonias förlisning. Ingen enda svensk tidning eller annat media har informerat om detta!
Och den bok som Jutta Rabe utkom med för nu fyra år sedan - ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffsuntergangs” - har ännu denna dag inte recenserats i något svensk media (frånsett DSM). Men boken har i Tysklands utkommit i flera upplagor och sålts i närmare 30 000 exemplar. Min gissning är att den inte lästs av någon enda svensk journalist.
Hur kan ett sådant land göra anspråk på att vara ett fritt och öppet land med fri och öppen opinionsbildning?
 |
Den 28 september 1994 förliste ESTONIA. Den officiella siffran för antalet omkomna är 852. Till detta kommer omkring 150 kurdiska flyktingar, som fanns gömda i lasten. Med åren har bevisen och indicierna för att det handlar om ett massmord blivit överväldigande. Ändå har frågan om brott inte utretts. Redan detta gör att förlisningen inte bara är Europas största civila katastrof efter det andra världskriget. Det är Europas största rättsskandal. I boken ”ESTONIAS undergång” redogörs för den vilse-ledning och den mörkläggning, som svenska myndigheter iscensatt för att svenska folket och världen inte skall få veta vad och vilka, som ligger bakom detta massmord. Vad händer med ett samhälle, där staten skyddar sig gentemot sina egna medborgare genom vilseledning och mörkläggning? Vad händer när lögnen legitimeras som vapen, närhelst den tjänar |
”statsnyttan”? Hur drar man upp en gräns mellan ”statsnytta” och allvarliga misstag begångna i ”statsnyttans namn”? Hur kan man veta att ”statsnyttan” inte bara är något som grips till för att skydda makthavarnas egna ibland högst personliga intressen - exempelvis att inte behöva stå till svars för begångna misstag eller rentav brott?
Det är några av de frågor som ställs och diskuteras i denna bok författad av Jan Gillberg - utgivare av tidskriften DSM.
(DSM 5/2006) Utdrag ur boken: ”ESTONIAS undergång”
Vad händer med ett samhälle, där staten skyddar sig gentemot sina egna medborgare genom vilseledning och mörkläggning? Vad händer när lögnen legitimeras som vapen, närhelst den tjänar ”statsnyttan”? Hur drar man upp en gräns mellan ”statsnytta” och allvarliga misstag begångna i ”statsnyttans namn”? Hur kan man veta att ”statsnyttan” inte bara är något som grips till för att skydda makthavarnas egna ibland högst personliga intressen - exempelvis att inte behöva stå till svars för begångna misstag eller rentav brott?
Vad blir konsekvenserna för den fria debatten och den fria opinionsbildningen i ett samhälle, där staten i trängda lägen väljer att skydda sig genom vilseledning och mörkläggning - detta ända dithän att ”statsljugandet” kommit att utvecklas till en kultur? Vilka behov har detta skapat för staten av att kunna tillgå gentemot staten - den politiska makten - lojala massmedier? Inte när det gäller frågor av ”lägre rangordning” men i desto högre grad, när det gäller sådant som skulle kunna hota Makten om sanningen tilläts att komma fram.
Vilken sorts journalister och vilket slags journalistik utvecklas i ett samhälle, där makt och media närhelst det gäller frågor av ”högsta rangordning” växer ihop i namn av en högre men aldrig offentligt redovisad ”statsnytta”? Vad befordrar detta för inställning till sådant som ”fri debatt” och ”fri opinionsbildning”?
Vilka effekter får detta i sin tur på journalistisk och massmedial anpassning även när det gäller frågor som inte är av ”högsta rangordning”? I vad mån kan det lydnads- och anpassningsmönster, som bildats när det gäller frågor av ”högsta rangordning”, slå igenom också när det gäller frågor av ”lägre rangordning”? Rimligen måste de personallianser, som uppstår i det förra sammanhanget påverka relationiken aktörerna emellan även i det senare sammanhanget. Vilken betydelse har detta för utvecklingen av den konformism, som i så hög grad utmärker svensk samhällsdebatt och svensk åsiktsbildning?
”Konformism” låter inte bra, därför väljer media & politik att på nyspråksvis tala om ”konsensus”. I Sverige råder konsensus i alla stora, övergripande frågor - alltifrån höga skatter till ett gigantiskt och alltmer vittförgrenat bidragssystem ägnat att göra medborgaren till 1) skatteslav och 2) bidragstagare. I Sverige råder också konsensus om vad som är sant och vad som är osant. Inte när det gäller småsaker men väl när det gäller stora saker som detta om vad som orsakade Estonias undergång - haveriet som kostade tusentalet människor livet.
Och vad händer med de journalister, samhällsvetare och andra med intresse för olika samhällsfrågor, som är förmätna nog att vilja söka sanningen och som inte låter sig underordnas det förhärskande åsiktsmönstret utan rentav bryter sig ut ur detta? De - som det heter - ”marginaliseras” och/eller - med ett av landets statsminister Göran Persson präglat uttryck - ”brännmärks”. Detta med ofta långtgående återverkningar på fribytarnas möjligheter till yrkesmässig karriär och utkomst.
Det är lätt att inse, att de ”marginaliserade” och/eller ”brännmärkta” utgör varnande exempel för alla de, som inte tagit steget ut och deklarerat egen ståndpunkt men som innerst inne har från det förhärskande åsiktsmönstret divergerande åsikter och hur detta är ägnat att ytterligare förstärka och breda ut konformismen.
Eftersom media - ”mainstream media” - är den kraft, som mer än någon annan svarar för ”marginaliseringen” och/eller ”brännmärkandet” av de åsiktsmässiga avvikarna så är det välanpassade och toppbefordrade journalister, som kommit att tjäna som åsiktskonformismens viktigaste pådrivare. Tillsammans med topp-politiker har topp-journalister bildat en tyst samförståndsunion. Det är här vi har den maktelit som tillsammans både styr landet och möjliggör styrandet.
Vad som mer än något annat hjälpt till att skapa och binda samman denna tvåhövdade maktelit är det vilseledande och det mörkläggande, som utvecklats kring sådant som utifrån förment ”statsnyttosynpunkt” bedömts som särskilt känsligt. Det är här mer än någon annanstans de ömsesidiga bindningar uppstått, som gör denna maktelit till det verkligt stora hotet mot både demokratin och rättssamhället.
Vilseledandet och mörkläggningen om och kring Estonias förlisning är inte det enda exemplet på detta. Mordet på Ivar Kreuger och den av staten inställda obduktionen, rättsaffärerna i vilka Vilhelm Moberg engagerade sig, neutralitetspolitiken, DC-3:an, mordet på Cats Falck och hennes väninna, Bordellaffären, Palmemordet och syndabocksmordet på Christer Pettersson är andra. I samtliga dessa fall har media spelat en avgörande roll som vilseledare och mörkläggare i den förmenta statsnyttans tjänst samtidigt som de som inte bara sökt utan också funnit och kunnat presentera obekväma sanningar häcklats som ”konspirationsteoretiker” - i sig ägnat att ha en på det idealistiska sanningssökandet återhållande effekter. Och vad blir det av ett samhälle där både idealismen och sanningssökandet dör ut? Ett är säkert: Enhetstänkandet och enhetstyckandet brer ut sig samtidigt som utrymmet för okontrollerad maktutövning vidgas.
Men inte bara detta: Människorna görs till ängsliga och underdåniga medborgare, som söker sig bort från det offentliga helt inriktade på att finna trygghet i en tillvaro begränsad till den rent materiella existensen. Menlösheten ofta uttryckt som en förlamande likgiltighet blir förhärskande. Förmågan till medkänsla och engagemang går förlorad. I Sovjet skapade man ”sovjetmänniskan”. I Sverige ”socialstatsmänniskan”. I Sovjet fanns GULAG. I Sverige behövs inget GULAG. Det räcker långt med massmedial konditionering.
Vad säger då omvärlden?
Bland Sverigekännare som i Stockholm stationerade utrikeskorrespondenter uttrycks allt oftare förvåning över de svenska kollegernas underdånighet och anpasslighet gentemot den politiska makten. Inte minst är förvåningen stor över hur väldisciplinerade de svenska medierna förhållit sig till det uppenbara manipulerandet av sanningen vad gäller orsakerna till Estonias undergång. Och hur har det varit möjligt att snart sagt få ett helt folk att godta den av Carl Bildt anvisade förklaringen att låsanordningarna till visiret var för klena - detta 16 timmar efter katastrofen, innan någon haveriutredning hade tillsatts och innan någon som helst teknisk undersökning hade gjorts? Och hur har denna ”anvisning” kunnat få gälla som den ”officiella” förklaringen ännu 12 år efter förlisningen, trots att sunt förnuft med stöd av en närmast enig expertis gör det uppenbart att det måste ha gått till på ett annat sätt?
Men det finns också en annan undran - den som kommer till uttryck i den tidigare citerade boken av Drew Wilson - som börjat få spridning och det även utanför kretsen av Sverigekännare: Vad är Sverige för ett land där regeringen beslutar att INTE bärga de omkomna och göra det möjligt för de anhöriga att begrava sina nära och kära? Och hur kan ett sådant beslut få en i det egna parlamentet ENHÄLLIG uppslutning? Och hur är det möjligt att detta inte givit upphov till en FOLKSTORM?
I inget annat land hade detta varit möjligt! Inte ens i det centralstyrda och ateistiska Sovjetunionen hade det varit möjligt! Men i Sverige fick beslutet att INTE hemföra de omkomna stöd av ett ”etiskt råd”, i vilket en tidigare ärkebiskop och en dåvarande domprost ingick! Fanns det då inte någon kyrklig opposition, som lyckades göra sig hörd? Nej, inte ens det!
Vad är detta förhållningssätt till livet och döden, där människan görs till ett in- och utgående personnummer, ägnat att få för konsekvenser i en vidare allmänmänsklig mening? Och hur har det kunnat bli på det sättet? Är det i sig en logisk konsekvens av socialstatens avpersonifierade och kollektivistiska syn på individen? Ingen är - får inte vara - någonting annat än ett nummer i socialstatskollektivet. Är det någonstans här man kan finna förklaringen till hur det var möjligt att få ett ENIGT SVERIGE att ställa sig bakom beslutet att INTE bärga och hemföra de omkomna efter den i modern tid största katastrof som drabbat landet?
Denna världsunika av stat och media samfällt intagna avvisande hållning till de anhörigas i varje annat land självklara rätt att få samhällets oinskränkta stöd och hjälp för att kunna ta farväl och begrava sina förlorade nära och kära är i sig ägnad att prövas inför ett internationellt rättsforum. Får en stat förhålla sig på det sättet? Vilka konsekvenser är detta ägnat att få om det ges accept med prejudicerande effekt? Det står nämligen utom all diskussion att den svenska staten - megafoniskt understödd av mainstream media - på detta sätt åsamkat tillkommande skada, därför det är precis som Drew Wilson skriver i sin bok:”Psychologists propose that a person in grief needs to see actual remains of the deceased in order to authenticate the reality of loss and say goodbye. A land burial then provides a physical space for religious rites.”
Denna grundläggande rättighet förvägrade den svenska staten de anhöriga till de vid Estonias undergång omkomna. Och i media ingen debatt om detta världsunika!
Det hindrar inte EXPRESSEN att den 22 juli 2006 i en stort på tidningens mittuppslag presenterad artikel berätta att av de 2 749 som omkom ”den 11 september” har ”kvarlevor bara påträffats från 1 151” men att man nu på taket på Deutsche Banks till the Twin Towers närliggande byggnad hittat 700 kroppsdelar, som nu identifieras av specialister. EXPRESSEN skriver:
”Fyndet på Deutsche Banks tak avslöjar nu att anhöriga fortfarande har en möjlighet att ge sina syskon, barn, fruar, äkta make och hustrur en begravning.”
Artikeln illustreras med en bild, som visar hur specialister i skyddsdräkt går omkring och letar rester av människokroppar, som har legat där i snart fem år. EXPRESSEN skriver ingenting om att det är något som de amerikanska specialisterna skulle sluppit göra om de varit verksamma i Sverige, där regeringen med stöd av en före detta ärkesbiskop anser att sådant arbete är ägnat att ”traumatisera” dem som utför det.
Om konsekvenserna av denna av Sverige - dess regering, dess parlament och det särskilt tillsatta ”etiska rådet” - intagna hållning skriver Drew Wilson:
”Sweden’s compassion broke new ground. A pathalogist protected from handling the dead? How about a surgeon shielded from blood and an undertaker kept away from corpses? As the authorities’ apparently sincere concern became overzealous, it began to suggest they had a different agenda. Compassion began to look like a strategy.”
Hur förklarar man att Sverige i stora och grundläggande frågor blivit Landet Annorlunda? Och hur är det möjligt att det blivit så? Sverige gäller ändå som ett demokratiskt land med visserligen av staten dominerade etermedier men ändå med en fri press och en fri opnionsbildning. Detta senare är dock en sanning med så stora modifikationer att detta med ”fri” tenderar att i de stora och för staten och dess maktutövning betydelsefulla sammanhangen sakna mening. Låt mig exemplifiera med två exempel:
• När medier runt om i världen presenterar uppgifter om att Estonias kapten Avo Piht och ytterligare åtta personer i besättningen räddats för att sedan försvinna och detta via ett svenskt sjukhus, är detta något som ”mainstream media” samfällt väljer att tiga om.
• När det uppstår frågetecken om var statssekreterare Lars Danielsson tillbringade kvällen/natten till den 26 december 2005 - hos en älskarinna eller var annars? - utlöser detta ett mediapåtrag av sådan omfattning, att det tränger ut andra nyheter under ett par veckors tid.
Man kan också uttrycka det så här: Ofriheten när det gäller riktigt stora och känsliga frågor - stora och känsliga för staten Sverige kompenseras genom nästintill obegränsad frihet när det gäller vad som i själva verket är små och betydelselösa frågor men som har ett eller annat sensationellt eller pikant inslag. På det sätter fungerar sensationsjournalistiken - den i Sverige mer och mer dominerande journalistiken - som en avledare (till sin funktion inte olik åskledare) vad gäller sådant skulle kunna försätta staten Sverige i bryderi.
En annan förklaring, som utländska Sverigebedömare gärna framhåller, är det unika förhållandet att Sverige haft fred i snart mer än 200 år och därför saknar erfarenhet av att drabbas av krigets fasor. Det har - märkligt nog kan man tycka - skapat en oförmåga att leva sig in i och deltaga i andra människors olycka. Mediernas till intet förpliktande rapportering om allt gräsligt, som händer runtom i världen och då gärna i fjärran länder, fungerar också som ett slags avledare samtidigt som exponeringen av alla gräsligheter gärna sker på ett sätt att det är ägnat att ha en avtrubbande effekt.
Efter att ha trängt in i och förvånats över hur Sverige och de av Estoniakatastrofen icke berörda svenskarna (de som själva inte drabbats av att ha förlorat någon anhörig) väljer Drew Wilson att formulera sig så här:
”Without conflict for nearly 200 years, perhaps the Swedes have relaxed far too long in an anticeptic version of life. Exposed to the germs of reality, state institutions maybe became disoriented. Even the Church of Sweden seemed uncertain about its own role, more concerned about offending groups than it was with steering by religious principle.”
Genom att ha undgått att dras in i förra seklets krig och fasor har Sverige och det svenska folket inte bara en nutidshistoria, som skiljer sig från snart sagt hela övriga Europas. Sverige och svenska folket har kunnat odla föreställningar om att vara förskonat från katastrofer. Det har fått svenskarna att känna sig ”speciella” - ett slags modernistisk variant på att vara ”ett utvalt folk”.
När det ändå inträffar en katastrof, har Sverige och svenskarna visat sig ha extremt svårt att hantera det inträffade. Det är som om det vore något som bara inte får ske. Det har samtidigt gjort svenskarna lätta att vilseleda, när det gäller vad som verkligen hänt samtidigt som mörkäggning av vad som orsakat det inträffa kommit att upplevas nästan som en befrielse. Man vill inte veta. Genom att inte veta blir det också lättare att inte behöva ”engagera sig”. Att ”engagera sig” - vad det än gäller - är något som upplevs som ”jobbigt”. Och vilken svensk av idag vill att livet skall vara ”jobbigt”?
Vilseledandet och mörkläggandet har också en annan sida. Det förvirrar både omvärlden och svenskarna själva. Den egna självbilden stämmer allt sämre med verkligheten samtidigt som omvärlden lever kvar i föreställningar om det öppna, fria och demokratiska Välfärdslandet Sverige - föreställningar som genom utvecklingens gång förvandlats till en allt större myt.
Hur länge skall Lögnen Sverige hålla? När kommer bubblan att brisera - därför den dagen är det just en brisering som är att vänta? Och vad skulle kunna få bubblan att brisera? Att sanningen om Estonias undergång blev fullt ut blottlagd och presenterad?
Vägen dit skulle kunna vara att Sverige som stat blev ställt till ansvar inför ett internationellt rättsligt forum för att medvetet och systematiskt ha undanhållit fakta till skydd av den brottsliga gärningen som sådan - massmordet - men också till skydd av den egna delaktigheten.