online casin

DSM nr 2-3/2002

JAN GILLBERG: Vad var det som gjorde att du kom att intressera dig för Estonias förlisning?  JUTTA RABE: Det är mycket enkelt. Tillsammans med min partner Kai Holmberg arbetar jag här i Babelsberg [i Berlin-Potsdam] med produktion av TV-dokumentärer. Vid den här tiden, hösten 1994, hade vi Der Spiegel-TV som uppdragsgivare. Kai är född i Finland och genom hans kontakter fick vi information om katastrofen på natten redan några timmar efter att den inträffat. Vi kontaktade Der Spiegel

JG: Ni fanns således med som rapportörer redan innan ni hunnit anlända.  

JR: Ja, när vi anlände vid åttatiden på morgonen hade arbetet med vår rapportering redan hunnit inledas. Vi kunde sedan ganska snart konstatera att det fanns sådant som inte stämde. Uppgifter som lämnades passade inte in i varandra. 

När blev katastrofen ett kriminalfall?  

JG: Då i september 1994 handlade det om nyhetsrapportering kring ”Katastrofen Estonia”. När och hur kom katastrofen att för dig framstå som ett kriminalfall?  

JR: När man efter de dykningar som gjordes vintern 1995 förklarade, att fartyget inte skulle bärgas och att man inte skulle hämta upp de omkomna. Jag kontaktade då Der Spiegels dåvarande chefredaktör och frågade om vi inte borde ta reda på vad som kunde ligga bakom detta att man så uppenbart inte ville göra en förbehållslös ”investigation”.  

JG: Och svaret blev?  

JR: Svaret blev att vi fick i uppdrag att tränga in bakom de dimridåer, som mer och mer omgav det som nu blivit ”Kriminalfallet Estonia”. Jag gjorde sedan en första dokumentär på detta tema. Vi kunde presentera en lång rad fakta om hur man på olika sätt dimmat ner och fört åt sidan viktiga uppgifter och hur man med rena lögner försökt och även lyckats blanda bort korten. Det gäller Börje Stenström, Kari Lehtola och andra i den kommission som i stället för att utreda och bringa i ljuset ägnade sig åt mörkläggning och vilseledning. Vi har ett gammalt uttryck i Tyskland som heter ”Wie schön daß die Balken biegeln”. Med det menas att när det storljugs bågnar takbalkarna och på det sättet avslöjar sig storljugandet  

JG: Det blev sedan en hel serie TV-dokumentärer genom vilka Estoniakatastrofen fick en större och mer inträngande uppmärksamhet i Tyskland än i Sverige.  

JR: Under 1995 blev det sammanlagt 15 program för Spiegel-TV - 11 dokumentärer, tre vad vi kallar Berichte och en talk show. 

Dykningar, häktningsorder och Publicistklubben  

JG: Du har sedan genom ditt företag och tidigare i samarbete med Gregg Bemis arbetat vidare för att vinna klarhet i vad som orsakade denna katastrof då mer än 900 människor omkom. Dykningarna vid platsen för katastrofen fick stor uppmärksamhet samtidigt som de resulterat i att du hamnat i konfrontation med Myndighets-Sverige. Detta Myndighets-Sverige har till och med utfärdat en order om att du skall häktas, därest du skulle besöka vårt land. Mig veterligen första gången som svensk polismyndighet utfärdat en sådan order gällande en undersökande journalist. Egendomligt nog var detta något som inte gav upphov till någon som man kunde ha förväntat sig protest från dina svenska journalistkollegor. Jag vet dock att den svenska Publicistklubbens styrelse tog beslut om ett uttalande, där man protesterade mot denna häktningsorder. Ordföranden Jan Guillou skall ha skruvat sig något innan han anslöt sig till styrelsens majoritetsmening men hade sedan bara att som klubbens ordförande signera beslut och uttalande. 

Det här är normalt den typ av uttalanden som sedan distribueras genom vår halv- eller trekvartsofficiella nyhetsbyrå TT. Dock inte i detta fall. Det lär vara enda gången som en av den mäktige Jan Guillou undertecknad och till TT översänd meningsyttring hamnat i papperskorgen. Därför är det mycket få som känner till att den svenska Publicistklubben faktiskt avgivit en sådan protest.  

JR: Det kände jag inte till. Det är något jag inte hört talas om. 

Vanliga svenskar vill veta 

JG: Detta och dina olika erfarenheter av hur - som vi ibland uttrycker det - ”Det offentliga Sverige” förhåller sig till ”ovälkommet granskande”, vad har det fått dig att tänka om ”öppenheten” i Sverige?  

JR: Mina erfarenheter är att man måste skilja mellan den inställning som man möter från de svenska myndigheterna, den svenska pressen och den svenska allmänheten. Från svenska medborgare i gemen har nästan genomgående mött inställningen, att det är viktigt att utforska sanningen om vad som orsakade Estonias förlisning. Det gäller naturligtvis i synnerhet de som överlevde katastrofen liksom anhöriga till de som omkom men också bland svenskar i gemen. Från den svenska allmänheten har jag också haft ett starkt stöd. Det är mycket få enskilda människor som uttryckt meningar som att ”vi vill inte veta”, ”sluta med att rota i det där”. 

Nej, det kan jag bestämt säga, att bland svenskar i gemen har jag mött ett starkt intresse för att man tränger in bakom dimridåerna för att på det sättet nå fram till en hållbar förklaring till Estonias förlisning. 

Svensk press är inte fri  

JG: Och när det gäller den svenska pressen, massmedierna...  

JR: När det gäller den inställning jag mött och möter från den svenska pressen är det något helt annat. 

Pressen i Sverige är enligt min uppfattning centralstyrd. Jag tror inte att Sverige har vad man menar med en fri press. När det gäller alldagliga frågor, är pressen säkert fri. Men så snart det gäller frågor som har betydelse för den politiska meningsbildningen och den politiska viljeinriktningen finns inte längre någon sådan frihet. 

Överallt sitter chefredaktörer som ser till att grundläggande fakta inte ens blir redovisade. Det är således inte bara analyserna som förvrängs. Det är något som tillkommer. Viktiga grundfakta sållas bort - fakta utan vilka det inte går att göra en analys värd namnet. Det är något jag själv har erfarenheter av. Jag har ställt upp på intervjuer, då man sedan exkluderat det viktigaste, själva kvintessensen av det jag önskat få sagt. 

Jag har också upplevt hur jag per telefon talat med svenska journalister ”off the record”, då det varit klart utsagt att det inte varit en intervju. Ändå har man sedan från sådana samtal återgivit av dem valda delar och framställt det som om det var av mig i intervju gjorda uttalanden. Det har även gällt uppgifter som jag lämnat i största förtroende, något som sedan inte respekterats. Och hela tiden på ett sätt att det skall bygga under, tjäna den officiellt godtagna meningsbildningen. Det har också förekommit att vad jag på detta sätt sagt ”off the record” återgivits på ett fullständigt förvrängt och missvisande sätt. 

Ibland har jag upplevt det som att pressen i Sverige iklätt sig en inkvisitionsfunktion. Som journalist i ett land, där press- och informationsfriheten är något grundläggande och mycket viktigt, har jag upplevt hela den atmosfär som omger pressen i Sverige som något mycket annorlunda och märkligt. 

Den pressfrihet man i Sverige gärna talar om och som alla människor tycks tro existerar är någonting helt annat, när man tittar lite närmare. Den frihet det så gärna talas om och den ofrihet som i själva verket är förhärskande skiljer sig fullständigt åt (”sind wie zwei verschiedene Paar Schuhe”).  

Statskorruption på svenskt vis  

JG: Och sedan det tredje.  

JR: När det sedan gäller den svenska statsapparaten och dess företrädare är mitt intryck, att det finns en vitt förhärskande statskorruption. Inte korruption på det sättet att de korrupta får betalt. Inte som i det maffiastyrda Ryssland, där var tredje politiker är en köpt politiker. 

Nej, inte på det sättet. Utan på det sättet att det finns något slags förhärskande enighet om att det finns sådant man inte skall bringa i offentlighetens ljus, att viss information är olämplig och därför inte skall lämnas ut därför att den svenska staten då på något sätt skulle kunna tänkas hamna i dålig dager. Ingenting får skada föreställningen om den heliga svenska staten som något fulländat demokratiskt och alltigenom ofelbart. 

Här finns en självuppfattning med inslag av fundamentalism. Därför får ingenting släppas fram som skulle kunna solka föreställningen om Sverige som ett bättre och ärligare land än alla andra länder. För att upprätthålla denna bild har det utvecklats en alldeles speciell form av statskorruption.  

JG: I själva verket, menar du, att Sverige inte är vare sig bättre eller mer demokratiskt än många av de länder som man från svensk sida gärna kritiserar? 

Sverige mer likt Sovjet än Ryssland av i dag  

JR: Nej, Sverige är i den mening jag här talat om nog så korrupt, slutet och därmed odemokratiskt. Det gäller också förekomsten av olika former av girighet. Jag kan inte se någon avgörande skillnad mellan det starkt centraliserade socialistiska system som var förhärskande i Ryssland fram till det kommunistiska sammanbrottet och den centralism som ännu i dag är förhärskande i Sverige, där det ju inte ens finns någon klar och tydlig opposition.  

För mig har Sverige i dag större likheter med Sovjet av igår än med Ryssland av i dag. Ryssland har genomgått ett genomgripande lärprogram. Där finns en omfattande kriminalitet och där finns en omfattande korruption men i Ryssland finns numera ett öppet samhälle, en fri debatt och en fri opinionsbildning, kort sagt en pluralism som är mycket starkare än i Sverige.  

Sverige har somnat in med föreställningar om staten som något ofelbart. ”Så och så har vi alltid gjort”, kan man ofta få höra, och därför skall det förbli vid vad det alltid har varit. När staten i Sverige kritiseras är det därför att den inte mäktar med sina alla åtaganden gentemot medborgarna. Inte därför att den gör några fel.  

JG: Vilka uttryck har dessa ”ofelbarhetsföreställningar” tagit sig när du utmanat den svenska offentligheten i ditt sökande efter orsakerna till Estonias förlisning? 

Det som gäller i andra länder gäller inte i Sverige  

JR: I samtal med både svenska vetenskapsmän och svenska politiker har jag kunnat visa att vad de förfäktat är i strid med vad som runtom i världen gäller som erkänd vetenskapligt grundad kunskap. När de till slut inte haft några argument kvar för sin med officiell svensk uppfattning sammanfallande ståndpunkt har man sagt mig: ”Det är gott och väl men i Sverige gäller det inte.” Det är som om tyngdlagen inte skulle gälla i Sverige, som om de vanliga naturlagarna nödvändigtvis inte behöver gälla i Sverige. Sverige är så speciellt att vad som i andra länder godtas som vetenskapliga sanningar, inte behöver godtas i Sverige.  

JG: Så du uppfattar Sverige som ett mycket speciellt land? Här någonstans petar vi in FOT B som tvåspaltare Bildtext - Es gibt in Schweden eine Beschrenkung auf ihre Themen, auf eigenes Land. Das ist wie so Wächstverzicht.  

JR: De som arbetar för statsapparaten och som känner sig förbundna med denna apparat uppfattar jag som extremt undergivna. Själva uppfattar de sig nog bara som ”lojala”. Här finns något som skiljer Sverige från många andra länder.  

Mina erfarenheter av svenskar i gemen är dock helt andra. Här har jag mest bara mött vänlighet och inte den avvisande arrogans jag mött bland byråkraterna, statstjänarna. Men jag har också ofta mött ett värjande, ett slags begränsning, som tar sig uttryck i att bara intressera sig för och vilja diskutera aktuella specifikt svenska teman. Det är som om det fanns en särskild agenda för det som man som svensk har att hålla sig till och hålla sig inom. Som jag ser det har det resulterat i en bland svenskar utbredd andlig begränsning. I Sverige finns en begränsning till vad som gäller svenska teman, vad som gäller det egna landet. Det har blivit till en form av stagnationssjukdom (”Wächstverzicht”, ett ord som saknar svensk motsvarighet).  

Att underordna sig en sådan begränsning uppfattar flertalet svenskar som rättroget och bidrar på det sättet till statsapparatens överordning. I det stora hela måste man samtidigt säga att många svenskar har sina egna meningar och gärna vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig - exempelvis om detta med Estonia - men det är inte vad man spontant så gärna ger uttryck för. Här finns en hämning, som jag inte kan förklara på annat sätt än att man inte vågar ge utlopp för vad man innerst inne tycker och tänker. I Sverige vågar människorna inte hävda sin rätt att få information, få veta. De har aldrig fått lära sig att kämpa för sina rättigheter. 

Här i Tyskland skulle människorna gå bärsärkagång (”sturmlaufen”) om myndigheterna skulle försöka lägga locket på efter en katastrof som den med Estonias förlisning. De skulle hetsa medierna på politikerna och sittande regering skulle tvingas att avgå. Här i Tyskland fullgör medierna rollen som en staten oberoende tredje statsmakt. Detta till skillnad från i Sverige. Det skulle bildas fraktioner för att framtvinga en ordentlig och från olika intressen oberoende utredning. Om denna skulle komma fram till sanningen om vad som verkligen hänt är en annan sak men man skulle tvinga fram en sådan utredning. Men i Sverige blir det grav tyst (”Grabestille”). Inte ens när regeringen presenterar sin absurda idé att gjuta betong över det man inte vill få undersökt, uppstår det en bred, folklig protest. Absurt, absurt. 

Jutta Rabe känner Sverige bra  

JG: Du har klara och tydliga uppfattningar om Sverige och vad du uppfattar som typiskt svenskt. Hur väl känner du Sverige? Vilka möjligheter har du haft att bekanta dig med Sverige och svenska förhållanden?  

JR: Jag känner Sverige mycket bra. Min partner och vän är finlandssvensk. Han har länge levt och arbetat i Sverige. Jag har inte levt och arbetat där men vi har haft mycket samarbete med svenska kollegor och gjort film i Sverige.  

Jag uppskattar människorna i Sverige. Jag uppskattar dem mycket, som enskilda människor. De är mycket trevliga (”sehr, sehr nette Menschen”). Och de kan vara enormt goda vänner, trogna vänner. I Sverige har jag också lärt känna många filosofiska, tänkande och belästa människor. Det är heller inte så att alla medverkar i eller för egen del godtar de ”cover ups”, som samtidigt förekommer och där mörkläggandet kring Estonia bara är ett exempel. Även bland de som tvingas att medverka i skyddet av den heliga Staten Sverige - enskilda politiker, statstjänstemän, människor verksamma inom det svenska polisväsendet - finns det de som går i säng med huvudvärk för vad de tvingas att medverka i eller genom passivitet låta passera. Människor som mår illa av allt det ljugande som förekommer. 

Men så finns det alla dessa som inte bryr sig eller som vi i Tyskland säger ”immer så schön denn geht es alles um Asch vorbei”. De gör vad på dem ankommer, sköter sitt och ser till att göra karriär och tar vara på alla de möjligheter som finns att ta sig fram. Ett bra exempel för mig är Johan Fransson (1), en människa med förmåga att med fullständig kyla ljuga de arma anhöriga till de omkomna rakt i ansiktet. Det gäller en människa som måste veta vad som verkligen förorsakade Estonias förlisning. I ett annat land hade han störtats från sin tron. Att han inte utsatts för ett attentat är för mig ett stort under. 

Dykningarna vid haveriplatsen  

JG: Du har vid nu ett par tillfällen genomfört dykningar vid haveriplatsen för att hämta hem bevis för att det skett en explosion och på så sätt närmare klarlägga vad som orsakade förlisningen.  

JR: Vad vi ville uppnå med dykningarna i augusti 2000 var att hämta hem metallprover från det ställe i fören där det fanns ett hål. Vi gjorde dykningarna efter att ha inhämtat uppgifter och råd från militära sprängämnesexperter. Av dessa experter hade vi fått veta hur man genom att analysera metallprover skulle kunna få veta vad som förorsakat detta hål. De spår av kemisk natur som lämnas efter en explosion löses upp i saltvatten redan efter cirka en vecka. Annorlunda är det med de spår som efter en sprängning uppstår i strukturen hos de metaller som berörts av sprängningen. Vid en sprängning uppstår förändringar i strukturen, som det går att analysera ännu tjugo år efter det att sprängningen ägt rum.  

JG: Och från svensk myndighetssida har man genom olika störningsoperationer försökt förhindra dykningarna och därmed möjligheterna att sedan kunna göra sådana analyser. Detta dessutom med stöd och uppbackning från de svenska medierna.

JR: Ja, att hindra oss från att få möjlighet att göra sådana analyser har uppenbarligen varit ett högt prioriterat svenskt statsintresse.

 (1) Sjöfartsverkets chefsutredare. Ledde tillsammans med Börje Stenström dykningarna vid haveriplatsen den 2-4 december 1994. Blev sedan drivande kraft bakom ”Etiska rådet”.


Tillbaka