online casin

Marknadsekonomi något annat än Bankkapitalism

5/2008

Marknadsekonomi är när marknaden - i sista ledet människorna och deras behov och efterfrågan - styr. Bankkapitalism är när kapitalet - den snöda vinningen - tar kommandot över ekonomin.

Marknadsekonomin är skapande. Bankkapitalismen är vegeterande. Marknadsekonomi handlar om att tjäna pengar på pengar.

Marknadsekonomin mäter sina framgångar i uppfinningsrikedom och ett genom konkurrens framdrivet effektivt resursutnyttjande. Bankkapitalismen sina genom beroendeställande och maktutövning.

Kanske lite hårddraget men inte alltför långt från den verklighet, som försatt världen i en kris som - vi har inte sett slutet - kan komma att visa sig vara den allvarligaste i vår nutidshistoria. Och det handlar inte om marknadsekonomins sammanbrott utan om bankkapitalismens kollaps. Att denna kollaps fortplantar sig in i marknadsekonomin beror på att kapitalismen under de senaste decennierna lyckats skaffa sig makten över och på det sättet beroendeställa marknadsekonomin.

Dessutom handlar det om en kris, som hotar själva grundvalarna i det slags samhällsbygge, för vilket marknadsekonomier världen över gjort tjänst som välfärdsspande motor: demokratin.

DET VÅRAS FÖR SOCIALISMEN

I kölvattnet på den bank- och finanskris med alla sina sekundäreffekter, som nu sprider sig över världen, kan vi åter räkna med att det kommer att ropas på SOCIALISM! Gamla slagord hämtade från tidigare revolutionära skeden har redan kommit till heders. "Vakna, vänstern!" skaderar den i våra svenska medier vanligaste agitatorn Göran Greider (inkomst 1,2 miljoner exklusive "förmåner") Det sker den 18 november 2008 i en artikel i Aftonbladet tvärs över ett helt uppslag, där han också slår fast som ett "litterärt faktum", att "Das Kapital" klättrar på försäljningslistorna". 1)

I fem postulat förklarar han i enlighet med gammal marxistiskt/ kommunistisk terminologi varför en uppvaknad vänster nu måste ta sig an att socialisera ägandet. Detta är de tre som är minskt greiderskt flummiga:

1) "Det ger långsiktighet; sätten kan se bortom en konjunktur" Invänding: Försåvitt vi skall behålla demokratin med fria och allmänna val tenderar "staten" att inte se längre än till nästa valtillfälle. Ibland verkar "seendet" mest vara inriktat på att påverka nästa väljarundersökning.

2) "Statligt ägande ger mer makt år demokratin". Invändning: Var det så det var i Sovjetunionen?

3) "Statliga företag kan fungera som mönsterarbetsgivare och normsättare". Invändning: Är det så de offentliganställda upplever sin situation? Och var det så det var i Sovjetunionen? Ja, normsättare men vilka normer! Måste inte kunkurrens om arbetskraften främja villkoren för de anställda?

Vi kan nu framöver räkna med åtskilligt skallande med krav på statligt ägande. Populism med socialistiska förtecken kommer att uppleva en ny vår. I Sverige kan den borgerliga alliansen förväntas bli ersatt med en socialistisk, något som skulle påskynda och förstora sammanbrottet för den välfärd, som utvecklats i vår liksom andra marknadsekonomier.

SOCIALISTER INGA VÄLFÄRDSBYGGARE

Socialister har aldrig varit bra på att skapa, bygga, utveckla. De kan visserligen ibland låta som att den välfärd de fördelar är deras verk och att de pengar de betalar ut som bidrag till än det ena, än det andra (väljar) kollektivet är deras pengar. Men så är det ju inte. Vad de fördelar - och skaffar sig politiska poäng på - är andras verk. När det talas om "knegare" är det inte socialister man tänker på. Socialisten framför andra Karl Marx var allt annat än en "knegare". Som jag tidigre skrivit (DSM 1/2008):

"Inte under hela sitt liv satte han (Karl Marx) sin fot i en fabrik eller annan industriell arbetsplats. Och han framlevde sina sista 15 år som rentier - på bästa vännens bekostnad!"

Men det är när det krisar som socialister av skilda kulörer vädrar morgonluft. Då Lenin tog makten genom statskuppen 1917, befann sig Ryssland i djup kris till följd av svåra motgångar i kriget mot Tyskland. Genom masslikvideringar banades väg för ett skräckregemente, som sedan kunde vidmakthållas i dryga sju decennier. Detta hade dock aldrig varit möjligt, trots allt mördande, om inte det privata ägandet - människors rätt att rå över resultatet av sitt arbete/sina prestationer och genom god personlig hushållning sörja för sin och sina efterkommandes välfärd - hade avskaffats!

Socialister är inga välfärdsbyggare. De är överhuvudtaget inga byggare annat än i meningen byggare av makt - exempelvis i form av "fördelningsmakt". De är dock i sin tur beroende av att ha något att fördela. Kloka socialister har därför valt att bereda utrymme för ett i hyggligt stor frihet verkande företagande. Sverige med sin "svenska modell" är ett på det hela taget lyckosamt exempel på detta. Den "sovjetiska modellen" gav inte ett sådant utrymme, vilket också ledde till dess sammanbrott.

ÖVERETABLERING AV BABYLONISKA MÅTT

Bank- och finansdirektörer är heller inga välfärdsbyggare. Deras roll är också "fördelarens". Inte av skatter och bidrag men väl av krediter.
Den kris världen nu upplever är en finansierings- och kreditkris. Efter Lehman Brothers sammanbrott har en överetablering av babyloniska mått uppenbarats inom den globalt verkande bank- och finanssektorn. Girighet har drivit bank- och finansdirekörer i framförallt USA att kostsiktigt driva upp kreditgivningen i egenintresset att kunna höja sina ersättningar till nivåer långt över det skamlösa. Den feberaktiga iver med vilken detta skett kan bara förklaras av ettdera 1) sanslös inkompetens eller 2) ett agerande enligt strategin: "Efter oss syndafloden".
För den konspirativt lagde finns också möjligheten, att det handlar om något illasinnat som vad gäller mål och syfte är förborgat i hemlighetsfullhetens töcken.

MER AV SAMMA

När detta skrivs tyder mycket på att vi kommer att få mer av samma - mer av samma för en sund och fungerande marknadsekonomi främmande.
Först en intill det vettlösa ansvarslös kreditgivning för att göra det möjligt för människor att köpa hus, vars lån de sedan inte klarar av att betala räntorna för och ännu mindre amortera. Sedan statliga stödåtgärder till en sedan länge överetablerad och till stora delar olönsam bilindustri.
Således: först bolånekris och ovanpå det billånekris. Detta på bekosnad av kreditgivningen till ny och framtidsföretagandet.
Och de människor - nu inte bara bank- och finansdirektörer - som bär ansvaret för att det kunnat gå så käpprätt åt skogen som det gått uppbär mängmiljonersättningar (till skillnad från de som leder ny- och framtidsföretagen) och de tycks göra det utan att bära skammens rodnad.
Tvärom. De fortsätter att uppbära sina höga ersättningar även när de ägnar sig åt tiggeri för att locka till sig skattepengar för att täcka upp kostnaderna för sina jättelika misslyckanden. I USA gäller det inte minst de direktörer inom Ford och GM, som med många gånger högst tvivelaktiga för att inte säga kriminella metoder hejdat utvecklingen av eldrivna fordon. Om detta skrivs och sägs det inte mycket - dock i.

MARKNADSEKONOMI NÅGOT HELT ANNAT ÄN BANKKAPITALISM

Måtte nu inte mänskligheten straffas för dessa i första hand den amerikanske bank- och finanskapitalismens försyndelser med en våg av socialism - en våg ägnad att ersätta marknadsekonomi med politikerstyrkt regleringsekonomi, frihet med tvång. Risken är uppenbar. Så uppenbar att man undrar, hur det kunnat gå som det gått.

Ett sådant straff skulle bli långt mer kännbart än den åderlåtning som nu är oundviklig med ändå möjlig att "overcome".
Som en första försvarslinje för att möta en sådan våg gäller att göra klart, att marknadseknomi är något helt annat än bankkapitalism. Bankkapitalism /USA är långt mer lik det slags statskapitalism, som utvecklats i det nyautoritära Ryssland.
Som en andra och långsiktigt uppbyggande försvarslinje gäller det att skapa möjligheter och utrymme för - med ett hjalmarsonskt begrepp - "den vanliga människan" att bygga upp och förvalta sin egen ekonomi med minsta möjliga bidragsberoende. Vägen dit går via genom skattereduceringar uppbyggda "välfärds- och trygghetskonton".

Inget politiskt system står starkare mot både bankkapitalism och statskapitalism än egendomsägande demokrati. Och inget ekonomiskt system har visat sig främja utveckling och skapa välfärd på ett mer farmgångsrikt sätt än marknadsekonomi - men då en marknadsekonomi som är underställd marknaden och inte bank- och finanskapitalet, vars roll skall begränsa sig till att vara tjänande och inte maktutövande.

_____________

1) Till skillnad från vanliga fakta är de fakta Göran Greider har som sin specialitet att förmedla - "litterära fakta" - nödvändigtvis inte sanna. För att inte i onödan missleda sina läsare borde han i ett sammanhang som detta gå in för att använda uttrycket "ett poetiskt faktum".

Under de senaste tio åren har det svenska försvaret undergått en nedrustning som saknar sin like. Omräknat i försvarskraft med i storleksordningen 90 procent. Vad gäller det strategiskt viktiga och utsatta Gotland med 100 procent. Bedömare i omvärlden har uttryckt stor förvåning. I Finland är gängse uppfattning - både i presidentpalatset och man och man emellan - att svenskarna väl räknar med att även framgent kunna krypa bakom det finska försvaret den dag då den ryska björnen åter börja ruska på sig. Nedrustningen inleddes av Perssonregeringen och har sedan fullföljts i accelerande tempo av den moderatledda Alliansregeringen. Mot denna nedrustning har endast spridda röster höjts. En av dessa är den pensionerade översten Bo Pellnäs. Och när detta nån gång tillåtits ske på någon debattsida har han genast fått en knäpp på näsan av Carl Bildt (m), ömsom Sten Tolgfors (m). Pellnäs har inte förstått, att vi lever i en helt annan tid med ett helt annat världsläge än när Pellnäs var aktiv officier.

Det finns emellertid en viktig skillnad mellan då och nu. Då - när krigsmolnen började hopa sig inför det andra världskriget - fanns det ett högerparti, som - låt vara i oppositionellt underläge - argumenterade mot nedrustningen och genom denna sin argumentering höll idén om betydelsen av ett starkt försvar vid liv. Nu finns inte någon sådan motkraft. För den saken har moderatkvartetten Reinfeldt-Bildt-Borg-Tolgfors sörjt med en konsekvens som gör, att man oroligt måste fråga sig vad som är deras egentliga agenda.

Utgångsläget för en försvarspolitisk tillnyktring är därför tvåfalt svårare:

Dels måste en opinion - dvs ett beslutsklimat - återskapas, som uttrycker medvetenhet om betydelsen av ett försvar starkt nog att hävda det egna territoriet. Och hur lyckas man med det i ett land, där en stor del av journalistkåren är i synnerhet bland de inom kåren tongivande journalisterna - går och bär på alltsedan ungdomstiden ingrodda kommunistsympatier innefattande en till det gamla Sovjet positiv grundinställning? Och där medierna - som en följd av detta kommit att inta en försvarsnegativ hållning - dvs så länge det gäller det svenska försvaret. En tillkommande och specifikt svensk problematik är att det åter måste bli ärbart att även utanför idrottens arenor odla sund nationalstolthet. Utan den rätta känslan för den egna nationen, dess kultur och historia kroknar varje försvarsansträngning.

Dels krävs alla de insatser, som måste för att återvinna den försvarskraft, som nu under de senaste tio åren gått förlorad och som det sedan gäller att i ett långsiktigt eller - med ett i andra sammanhang populärt uttryck - uthålligt perspektiv slå vakt kring. För detta krävs största möjliga enighet de politiska partierna emellan men också en kvalificerad och inträngande debatt i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Vad gäller sådana för Sverige specifikt betydelsefulla frågor har debatten de senaste åren varit livligare i Finland än i Sverige! Där har man uttrtyckt större oro för konsekvenserna av den svenska nedrustningen än vad ens Bo Pellnäs lyckats nå ut med i de svenska medierna. Se här åter en konsekvens av det världsunika svenska mediaklimatet med en fokusering på vad som bedöms som - rätt eller fel - "säljbart" kvällstidningsstoff.

Två slags krig

Kriget i Georgien kom snabbt att utvecklas till ett mediakrig. Detta i en utsträckning att man talat om två slags krig med två olika segrare. Georgien förlorade det militära kriget. Ryssland förlorade det mediala kriget.

Att Georgien inte skulle kunna hävda sig mot den ryska krigsmakten var givet - så givet att den georgiska interventionen i utbrytarprovinsen Sydossetien framstår som om inte huvudlös så dock svårförklarlig (1). Att Ryssland sedan efter sin massiva militära insats inne i Georgien skulle - i varje fall i väst - förlora mediakriget är heller inte överraskande. Inte ens på hemmaplan har Kreml undgått kritik.

Nu med några veckors perspektiv på händelseutvecklingen tonar två konkurrerande stormaktsscenarier fram ägnade att inge stor framtida oro.

I det ena fallet handlar det om Putinrysslands allmed uppenbara ambitioner att enligt Karaganov-doktrinen återvinna vad som gick förlorat i samband med - som Putin uttryckt det - "1900-talets största geopolitiska katastrof", varmed avses Sovjetunionens upplösning. För Sveriges del är det detta scenario, som nu i Georgienkrigets skugga inger stor och växande oro. Plötsligt talas det inte längre om fortsatt nedrustning samtidigt som de bedömningar, som bara för ett antal veckor sedan gjordes bland svenska politiker om det allmänna säkerhetsläget blivit obsoleta. Så sent som den 10 juni 2008 förklarade Carl Bildt på DN-Debatt: "De tidigare hoten från en militär supermakt i vårt närområde är borta". Med allt större oro ställs nu i stället frågan : Vad härnäst? Estland ?Lettland?Polen? Tjeckien? Och vilka krav kan Sverige komma att ställas inför i en inte alltför avlägsen framtid? Vilket slags Sverige har då störst möjlighet att göra sig gällande - ett rustat eller ett avrustat Sverige (2)

I det andra fallet handlar det om USA:s ambitioner att med hjälp av Georgien "säkra" Kaukasus med sina oljetillgångar och den strategiskt viktiga oljeledningen Baku-Tbilisi-Ceyhan. Därför handlar det också om en ny fas i kriget om världens oljetillgångar. Det finns de som går ännu längre och menar, att "Kriget i Georgien" bara är upptakt till ett större krig - ett krig som syftar till att "eliminera hotet från Iran", dvs ett land med en ännu större betydelse i "kriget om oljan".

Vad som väckt sådana tankar är både USA:s och Israels uppenbarligen stora engagemang på den georgiska sidan. Bland annat finns uppgifter om att den georgiska armén rustats med väldens modernate i Israel tillverkade automatvapen (Tavor TAR-21) och att den georgiska krigsinsatsen var understödd av 1000 amerikanska och 1500 israeliska instruktörer.

Det har också kunnat noteras, att flera av ministrarna i Georgiens regering - bland annat försvrsministern Davit Kezerashvili - har israeliskt medborgarskap. Och presidenten Michail Saakashvili har för israelisk press förklarat, att "den enda plats där jag känner mig hemma är Israel".

Och vad menar Saakashvili när han förklarar, att det krig som utlöstes natten mellan den 7 och 8 augusti "handlar om den nya världsordningens framtid?

Kriget i Georgien aktualiserar nytt säkerhetsplitiskt tänkande

För Sveriges del har det inte bara blivit abrupt slut på kraven på fortsatt nedrustning. Försvarsdepartementet har begärt "time out" för att få några månaders betänketid för om - och nytänkande. Och i ett TV-inslag uttalade sig förre Moskvaambasadören Sven Hirdman för en dubblering av den svenska försvarsbudgeten väl i förvissning om att i Kreml gör man inte intryck med aldrig så eleganta salongsmanér. Där är det andra kvaliteter med en helt annan substans som ger intryck.

Det räcker dock inte med att lära in en "ny verklighet". Nu krävs också fantasi och förmåga att anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik till denna "nya verklighet" inbegripande överväganden och ställningstaganden om vilka former för samverkan med vår nära omvärld, som är bäst ägnade att främja stabiliteten och säkerheten i vår del av Europa.

Anta att en rysk "område-för-område" bedriven expansions- återvinningspolitik snart nog kommer att beröra Baltikum och därmed vår del av Europa. Antag att även Sverige konfronteras enligt Karaganovdoktrinen. Antag att krigströttheten i kombination med en i USA sviktande ekonomi driver fram en mer isolationistisk amerikansk politik ägnat att göra NATO mer tandlöst än vad det redan är och USA indre benäget att engagera sig i konflikter utanför den egna hemisfären. Antag att USA - en av både demokraterna och republikanerna i det pågående presidentvalet uttalad målsättning - skulle lyckas göra USA oberoende av oljan från Mellersta Östern med de möjligheter detta skulle innebära för USA att drastiskt minska sina engagemang som aktör i allehanda konflikthärdar - i sig ägnat att främja ett från USA mer isolationistiskt förhållningssätt. Antag att EU genom sina olika oenigheter inte kan samlas kring en tillräckligt samlad och kraftfull försvars- och säkerhetspolitik för att gentemot ett militärt allt starkare och beslutsammare Ryssland. Antag att Skandinavien i sitt umgänge med ett revanschistiskt, militant och auktoritärt Ryssland i allt högre grad blir hänvisat till sin egen förmåga att hävda sitt oberoende och försvara sina territorier.

Vad skulle utifrån perspektiv som dessa vara en för Sverige och dess närområde långsiktigt klok försvars- och säkerhetspolitik?

NATO-anslutning?

Inte minst i den svenska nedrustningens spår har röster höjts för att Sverige skall ansluta sig till NATO. Det tomrum som förlorad försvarsförmåga givit upphov till skulle kunna fyllas med hjälp av ett NATO-medlemskap. Ett nu tillkommande argumen är, att Ryssland hade aldrig ryckt in i Georgien, om Georgien varit (hunnit bli) NATO-medlem.

Hur långt håller denna argumentatering? Hur mycket är USA och NATO beredda att riskera för att hjälpa sina nya "allierade" vare sig de är med i NATO eller inte? Tyngsta skälet för USA-NATO att trots olika förpliktelser inte agera militärt är risken att då initiera en eskalering, som öppnar för ett kärnvapenkrig. Tungt väger också den ojämna ekonomiska styrkebalansen med ett av sina militära engagemang svårt nedtyngt USA samtidigt som Ryssland byggt upp och fortsatt bygger upp en formidabel valutareserv. Efter Kina och Japan har Ryssland i dag världens största hårdvalutatillgångar, medan USA fortsätter sin redan enorma skuldsättning. Och hur mycket kan man räkna med amerikanska insatser, om det inte direkt eller indirekt handlar om säkring och /eller kontroll av världens oljetillgångar?

Sammantaget leder detta till att en svensk NATO-anslutning redan i nuläget men framförallt sett på sikt inte erbjuder någon lösning på Sveriges säkerhetsproblem. Risken är stor att vi på det sättet skulle lura in oss i en i dubbel mening falsk säkerhet - dels den som vi redan själva skapat genom nedrustning, dels den som skulle utgöras av förlitan på ett NATO, som står och faller med USA:s beredvillighet att gå in i nya konflikter.

Ännu mindre torde Sverige och länderna i norra Europa kunna räkna med EU, som en tillräckligt stark kraft för att möta en mot denna del av Europa riktad rysk expansionism.

Skandinavisk Försvarsunion

Därför måste Sverige - tillsammans med sin nära omgivning - söka en egen lösning. En sådan som allvarligt bör övervägas är bildandet av en Skandinavisk Försvarsunion.

Tanken är inte ny. Den var också nära att förverkligas åren efter det andra världskriget. Tage Erlander var dess främsta tillskyndare. Frågan togs upp i utrikesnämnden den 13 april 1948. Vid detta möte fick regeringen klarsignal att kontakta Danmark och Norge. Formella förhandlingar inleddes vid ett utrikesministermöte den 9 september samma år. I tiden samtidigt hade Danmark och Norge erbjudits medlemskap i NATO. Intresset för ett sådant medlemskap var särskilt stort från norsk sida. Därmed saknades förutsättningar att gå vidare och vid ett möte i Oslo den 30 januari 1949 förklarades förhandlingarna avbrutna för att sedan inte återupptas. Besvikelsen från svensk sida var stor.

Med en Skandinavien sammanhållande försvarsunion, skulle i denna del av Eurpa ett verksamt hinder resas mot den "område-för-område-expansionism", som Putin upphöjt till den nya ryska geopolitik, genom vilken Ryssland i överensstämmelse med Karaganovdokrinen skall revanschera sig för "1900-talets största geopolitiska katastrof".

Med en sådan union - omfattande Skandinavien i vidaste mening - skulle inte bara stabiliteten i norra Europa främjas samtidigt som Ryssland skulle avhållas från militära äventyrligheter. Skandinavien skulle bli den part, som krävs för att med Ryssland utveckla ett fruktbärande på ömsevis respekt vilande samarbete. Det är på en sådan grund Finland - inbegripande ett starkt försvar - byggt sina relationer med Ryssland. Men det brådskar. Det gäller att i tid hejda den upptrappning av den ryska expansionism, som nu som bäst håller på att utvecklas och som en bätte påläst svensk statsledning hade kunnat förutse.
________
(1) Enligt vissa uppgifter skall Israel ha utlovat press på Georgien innefattande hot om att dra tillbaka sitt stöd till den georgiska krigsmakten, därest inte Sakashvili agerade mer offensivt mot utbrytarprovinsena Abchazien och Sydossetien.

(2) I den tidigare i år presenterade Försvarsberedningen kan man läsa: "De nationella skyddsstyrkorna utvecklasur dagens Hemvärn och delar av frivilligorganisationerna". Man talar här således inte längre om ett "territoriellt försvar" eller ens om ett "försvar" utan om "skyddsstyrkor". Och vid Folk och Försvars senaste konferens uppgavs den svensk krigsmaktens numerär till 9500 soldater och officerare, varav hälften tillhör armén. För omedelbar insats finns försvarets specialförband SSG, som utgörs av 80 elitsoldater. I år inkallas 10000 värnpliktiga. Nästa år - om inte annat beslutas - bara 5000. Finland kan vid moblisering ställa upp med 420000 kvinnor och män. Nyligen kunde Finlands president Tarja Halonen förklara: "Vi är ett av de få europeiska länder, som militärt kanförsvara sitt eget territorium. Det håller vi fast vid och vi vill utveckla försvaret ytterligare".

Det fria ordet och ”kollegerna”

Skriven av Jan Gillberg

Ingenting är kärare för svenska journalister och opinionsbildare att fjädra sig med än sitt ”stå-upp” för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen.
         
Därför var det för mig lite intressant, hur ”kollegerna” skulle motta förra numret av DSM (1/2008). Där finns nämligen ett antal artiklar, som i hög grad berör just villkoren för det fria ordet och den fria åsiktsbildningen. Intressant nog - kan man tycka - i Sverige respektive Ryssland.
         
Där finns recensioner av Anna Politkovskajas ”Rysk dagbok” och Alex Goldfarbs och Marina Litvinenkos bok ”En dissidents död”. Där finns också en lista på långa raden i vår nutid mördade ryska journalister och fritänkare.
         
Men där finns också artiklar om hur det svenska statliga tidskriftsstödet används som instrument för att konditionera Kultur- och Åsiktsbildar-Sverige. En tidskrift som militanta feminist- och vänstertidskriften Bang har de senaste åren solangerats med flera miljoner kronor. En tidskrift som DSM får inte en enda krona. Nu senast avslogs en ansökan från DSM på 100 000 kronor. I DSM 1/2008 kan du läsa listan över ”Sveriges 20 mest statsfinansierade kulturtidskrifter”. Den är intressant! Den säger något om vad Staten företrädd av ett antal kulturbyråkrater anser ”bör främjas” och vad som Staten anser ”inte bör främjas”.

En halv miljard skattekronor till ABF

Statens Kulturråd är emellertid inte den enda kanal, genom vilken det slussas statliga pengar för finansieringen av en opinionsbildning av ”rätta märket”. En annan nog så viktig kanal är Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), som under årens lopp hanterat många miljarder skattekronor för inte bara skolning i socialistisk anda utan även för att främja vänsterextrem aktivism. Bara för 2008 har Alliansregeringens finansminister Anders Borg beviljat ABF bidrag på drygt 449 000 000 kronor - således nästan en halv miljard!
           
Hur denna den svenska statens pengasluss till vänsterextremismens fromma fungerar, har nyligen granskats av frilansjournalisten Anders Rönnmark. Av granskningen framgår, att ABF allierat sig med en lång rad vänsterextrema och våldsbenägna organisationer. De bjuds in till konferenser, de får tillgång till lokaler men - framförallt - de ges legitimitet. Rönnmark nämner grupper som Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), Arbetarmakt, Svensk-Kubanska Föreningen och Syndikalistiska Ungdomsförbundet (SUF) - de båda sistnämnda står för övrigt på SÄPO:s lista över extrema organisationer och är därför föremål för Författningsskyddets särskilda uppmärksamhet.
         
Som exempel på ABF:s samverkan med vänsterextremismen nämner Rönnmark en konferens i ABF-huset kallad ”Socialistiskt Forum” med bland annat seminarium om Foucault och Marx. Första programdagen svarade RKU för ett seminarium om maogerillans ”folkkrig” i Nepal, Svensk-Kubanska Föreningen svarade för en filmvisning om Kubas gröna revolution och sist men inte minst arrangerade SUF en paneldebatt om ”ideologi, klasskamp och revolutionär gymnastik”.
         
Andra programdagen genomfördes ett seminarium kallat ”Revolution 90 år” med kampsången om Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som ett av inslagen. Dagen avslutades med en vandring i Lenins fotspår. Allt finansierat av den av Fredrik Reinfeldt ledda Alliansregeringen.

Konditionering i Ryssland resp Sverige

Visst är det skillnad på åsiktskonditioneringen i Ryssland och den i Sverige. I Putins Ryssland lönnmördas åsiktsavvikarna. I Sverige tigs de ihjäl. Eftersom mördandet trots allt är begränsat till de ”värsta” (läs: betydelsefullaste och med störst genomslag), kan man dock fråga sig om inte ihjältigandet fungerar som en nog så effektiv ”konditionering” - i synnerhet som staten och dess myndigheter inte behöver kompromettera sig. Ihjältigandet sköts ju av ”kollegerna” - de inbördes ”godkända” journalisterna och opinionsbildarna, som samtidigt stoltserar om att värna det fria ordet och den fria åsiktsbildningen.
         
Om vilka former detta värnande kan få, skrivs också i DSM 1/2008. I en av artiklarna redogörs för hur den av många som opolitisk uppfattade nykterhetsrörelsen IOGT-NTO ägnat sig åt att åsiktsregistrera kristna och utesluta homokritiker. I en annan artikel hur olika av journalister utarbetade ”interna instruktioner” drar upp riktlinjer för den känsliga ”invandrardebatten” - känslig därför att det finns en bred folkopinion, som oroas över att invandringen fått en omfattning och diverse oönskade följder, som samhället visat sig ha allt svårare att hantera. Det talas på olika hemsidor om ”Lilla Saltsjöbadsavtalet”, enligt vilket Sveriges journalister bland annat tillhålls att ”företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst” samt att ”nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer”.
         
En av de journalister, som uppges ha deltagit i en konferens, där frågor som dessa behandlats, är Susanna Popova. Hon uppger emellertid, att hon för egen del skall ha vänt sig mot en på detta sätt styrd informations- och opinionsförmedling. Den konferens som Popova deltog i skall dock inte - enligt vad hon uppger - ha ägt rum i Saltsjöbaden. Det är rimligt att tänka sig att frågan varit uppe i skilda sammanhang med olika grupperingar av journalister som deltagare samtidigt som det är svårt att få belagt vilka journalister som deltagit i vilket sammanhang och vad som mer exakt överenskommits vid de skilda tillfällena. Klart är dock att journalister på detta sätt ”samråder” i för opinions- och åsiktsbildningen särskilt centrala frågor och det gäller då - kan man anta - de som känner sig särskilt betydelsefulla med ett till sin betydenhet tillkommande ”ansvar”. Och mest ”ansvariga” är naturligtvis de med den starkaste politiska övertygelsen. De andra - de många - lämnar sin medverkan genom karriärbefordrande anpassning för att kanske så småningom tas kunna tas upp i ”de ansvarigas krets”.
         
På detta sätt har journalistkåren i Sverige med sina olika organisationer kommit att bilda ett slags korporation efter en modell, som tillsammans med andra liknande tendenser leder Sverige bort från en av enskilda människor uppburen åsiktsbildning. På detta sätt har konformismen gripit omkring sig ända dithän att den utgör ett allt uppenbarare hot mot den fria och öppna debatt, utan vilken det blir allt svårare att tala om en på folkstyre - de många enskilda människorna - uppbyggd samhällsordning. Inte för inte talas det allt oftare - inte minst i utländska medier - om Den Svenska Enhetsstaten.

Vilken modell för konformism är verksammast?

När jag nu under påsken ägnade mig åt att läsa  Kenne Fants i fjol utkomna (och redan slutsålda) bok om Torgny Segerstedt och dennes i stora stycken ensamma kamp för en från Makten fri och oberoende opinionsbildning, slog det mig hur denna kamp i vår tid - i den mån en sådan kamp ens förekommer - kommit att utkämpas på helt andra villkor och efter helt andra ”frontlinjer” än då Segerstedt skrev sina IDAG-artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Då var det regeringen och dess underställda myndigheter som kväste. I dag är det chefredaktörerna och deras underställda samt ett antal till kejsarstatus upphöjda opinionsbildare, som svarar för anpassningen och rätlinjigheten - inte i smått men väl i stort, dvs i frågor av stor och för landet långsiktig betydelse.

Ja, det finns skäl att fråga sig sig vilken form av åsiktskonditionering, som är effektivast. Den i Ryssland eller den i Sverige? I Ryssland där de för Makten ”farligaste” systemkritikerna och åsiktsavvikarna mördas andra till varnagel. Eller i Sverige där de, som inte rättar sig in i ledet tigs ihjäl och där de som tiger ihjäl är det över opinionsbildningen förhärskande journalistkollektivet - dvs de erkända och beviljade journalisterna. I båda fallen utbreder sig en frihets- och nytänkandet kvävande konformism.
               
Den ryska metoden har - utifrån effektivitetssynpunkt - den svagheten, att mördandet - även de allra mest skickligt iscensatta lönnmorden - inte går att förtiga samtidigt som offren riskerar att få martyrstatus. Den svenska metoden lämnar inga spår annat än tystnaden. Och tystnad är ingen närande jordmån för nya tankar och nya idéer i strid med den konformism, som bär upp den förhärskande maktstrukturen. Det vet Gramscivänsterns strateger. Därför är ihjältigandet deras viktigaste vapen.
         
Låt oss också komma ihåg, att när Gramscivänstern på sent 1960-tal och tidigt 1970-tal formligen ockuperade de stora mediahusen myntades begreppet ”den tigande opinionen”. Med detta åsyftade gramsciiterna hycklande: ”Vadå? Borgarna tiger ju bara.” Riktigt så var det emellertid inte. Nej, vad det handlade om var, att vi som inte hade Marx, Lenin, Stalin och Mao på väggen var utestängda från den av etermedia och de stora tidningarna behärskade debatten. Det var så det var och delvis fortfarande är. Vad det därför handlade om var (och är) ”den förtigna opinionen” - en opinion som under åren då vänstern larmade som mest rentav omfattades av folkflertalet.

När omnämns DSM?
 
Och hur är det i dag? När någonsin omnämns DSM - snart den enda lite envetet systemkritiska och makten ifrågasättande rösten - i Sveriges Radio, TV och de stora tidningarna Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen och Svenska Dagbladet?
         
Svaret är: Det sker inte (frånsett när man en gång om året meddelar vilka av det egna mediaföretagets medarbetare som återfinns på DSM:s årliga lista över Sveriges Viktigaste Opinionsbildare). I övrigt aldrig!
         
Och när beviljades DSM kulturtidskriftsstöd? Svaret är: Det har aldrig skett. Ändå - det är det märkliga - får jag oupphörligen motta brev och mejl, där prenumeranter och läsare förklarar hur de upplever DSM som sin mest angelägna läsning. Och nya prenumeranter frågar sig ofta: Hur har jag kunnat undgå att höra talas om denna viktiga och utmärkta tidskrift?
         
Svaret är: Om DSM får man aldrig höra talas i medierna.
       

Historikerupproret

Detta är frågor och svar som fått sin särskilda aktualitet genom vad jag valt att kalla ”Historikerupproret” (se sid 20), där hela historikerkollektivet vänder sig mot en av staten finansierad upplysningsverksamhet om kommunismens brott - en verksamhet som befunnits högst påkallad efter att det konstaterats att senare års historieundervisning tycks ha exkluderat förmedling av kunskap om kommunismens brott. En undersökning visar att av elever i grundskolans avgångsklass är det bara en på tio som hört talas om GULAG.
         
De upproriska historikerna vänder sig med blossande indignation mot att den sittande borgarregeringen gör historieskrivningen till ett instrument i sitt ideologiska kampanjande. Med hycklande omsorg om en oberoende historieforskning skriver de upproriska:

”Som professionella forskare med historien som arbetsfält känner vi en växande oro för att historieämnet görs till slagfält för ideologiska kampanjer och att den öppenhet, kritiska hållning och tolerans som Forum för levande historia var avsett att stimulera hotas.”

När uttalades någon sådan oro när Forum för levande historia - för att använda de upproriskas språkbruk - ”kampanjade” om Förintelsen respektive allehanda queerteorier? Och när hördes protester mot Olof Palmes och sedan Ingvar Carlssons skolpolitik, som uttryckligen syftade till ideologisk skolning av den svenska skolungdomen - dvs av den ungdom som nu återfinns bland dagens doktorander i historia?
         
Intressant är också att konstatera, att det finns inte en enda svensk historiker, som bedrivit forskning med hjälp av de arkiv som öppnats i de gamla kommuniststaterna - exempelvis (när det ännu var möjligt) arkiven i Moskva och STASI-arkiven i Berlin. Inte en enda! Och dessa historiker - samlade till ett uniformt kollektiv - uttalar bekymmer för att upplysning om kommunismens vidunderliga brott skall skada ”den öppenhet och kritiska hållning som kännetecknar god historisk forskning”!

 
_________

FOTNOT.  Den italienske kommunistledaren Antonio Gramscis revolutionsstrategi var att ta makten genom att infiltrera det borgerliga samhällets institutioner. Särskilt viktigt är att på detta sätt skaffa kontroll över medierna och därmed åsiktsbildningen.

DSM 4/2007
SANNINGSSÖKANDET
en kamp på hårda villkor
ibland på liv och död

”Det är viktigt att lära av historien. Men då måste också den historia vi lär av vara sann.”

Detta var vad Thorbjörn Fälldin skulle säga i en kommentar till offentliggörandet av nya sensationella uppgifter om och kring Ivar Kreugers frånfälle den 12 mars 1932. Uppgifter bland annat hämtade från Länsarkivet i Uppsala med kopior på telegramtrafiken mellan Stockholm och Paris under den aktuella perioden. Uppgifter som skulle presenteras vid en presskonferens den 20 september 2000 på Circle Suèdois (Svenska Klubben) i Paris, till vilken Eva Dyrssen (Ivar Kreugers nyligen bortgångna systerdotter) och DSM inbjudit. På plats fanns - utöver Eva - ett flertal tillresande medlemmar av den kreugerska familjen. Vi hade alla väntat oss att detta skulle bli en riktig NYHETSBOMB.

Om uttalandet av den tidigare statsministern hade överenskommelse träffats vid ett par telefonsamtal, som jag hade med Thorbjörn (1). Ett ”statsmannaord” av Thorbjörn borde få en bra ”verkanseffekt” för att bana väg för ny och sann kunskap om Ivar Kreuger och hans öde men också för en diskussion om hur viktigt det är, att historikerna och - inte minst utan synnerligen - journalistern frigör sig från att i hägerströmsk anda tjäna ”makten” såsom ett slags ”överordnat statsintresse” med bortseende från vad
som i naturrättslig mening är sant eller osant, gott eller ont.

Nu blev det inte tillfälle för Thorbjörn Fälldin att göra någon kommentar av detta slag. Den noga förberedda presskonferensen blev en FLOPP. TT:s stringer i Paris - Knut Ståhlberg (möjligen biträdd av sin hustru och Dagens Industris Pariskorrespondent)

- hade ringt runt till sina kolleger och uppmanat till en av TT (”Tidningarnas Censurbyrå”) uppfordrad, sanktionerad - eller hur man vill uttrycka det - bojkott. (2) Till presskonferensen infann sig inte en enda av alla de journalister, som inbjudits och då förklarat sitt stora intresse för att delta. Jo. en enda infann sig, nämligen Knut Ståhlberg men - sittande i entrén - enkom för att kontrollera att ”allt fungerat”. Ståhlberg till och med vägrade att hälsa på Eva Dyrssen! Med ens framstod denne eljest så verserade monsieur som en riktig fähund, vilket han dock knappast är -bara mjuk i ryggen.

På detta sätt blev ett om fattande och inträngande journalistisk tresearcharbete och dess uppseendeväckande resultat en ICKE-NYHET.

Jubileumsfonden, Persson & Kreuger

Om att Göran Persson för den svenska allmänheten framstår som en större och mer betydande gestalt i nutidshistorien än Ivar Kreuger torde det knappast råda tvivel. En i sig skrämmande effekt av hur det storas och minskas i vårt av ”intressen” manipulerade historieskrivande. Och nu skall detta groteskeri få ytterligare påspädning. Med ett 700 000 kronor stort anslag från Riksbankens Jubileumsfond har Göran Perssons memoarskrivande givits dignitet av ”historisk forskning”.

Detta har skett -påpekat i en artikel på DN Debatt den 13 mars 2007 av professorn i journalistik Stig Hadenius - i uppenbar strid med fondens statuter. Där stadgas:

att
företräde skall ges forskningsområden, vilkas medelsbehov inte är så väl tillgodosedda på annat sätt samt

att
fondens medel speciellt skall användas för att stödja stora och långsiktiga forskningsprojekt.

Perssons memoarprojekt är ett kommersiellt projekt ägnat att i reda pengar materialisera Perssons livshistoria, i vilket Albert Bonnier Förlag ingår som partner. Det har också framkommit, att Persson fått ett mycket förmånligt kontrakt, enligt vilket förlaget utöver olika ersättningar till författaren avlönar en assistent med uppgift att biträda Persson i arbetet med memoarerna. Även anslaget från Jubileumsfonden gäller ersättning för ”assistenthjälp”.

Som Hadenius påpekar är det ingen av de i projektet inblandade, som har forskarkompetens, något som eljest är en förutsättning för fondens beviljande av - som det ju heter - forskningsanslag. Perssons omdiskuterade doktorshatt kan ju knappast ha givit föremålet för memoarskrivandet en sådan kompetens.

Annorlunda har Riksbankens Jubileumsfond bedömt en ansökan om anslag för att öppna väg för ett omfattande och långsiktigt forskningsprojekt om och kring Ivar Kreuger - se sid 25-27. Den
skrivelse per den 26 april 2007, som presenterar detta projekt, besvaras ankomstdagen - dvs den 27 april 2007 - av fondens VD Göran Blomqvist med besked om att den insända ansökan inte
kommer att upptas till behandling. Detta måste tolkas som att Blomqvist egenmäktigt beslutat att för styrelsen inte ens anmäla den om Kreugerforskning ingivna ansökan.

I ”Perssonfallet” ligger det nära till hands att tala om korruption - utnämnda tackar genom att gynna de som utnämnt. Detta med åren allt vanligare ”ryggborstandet”.

I ”Kreugerfallet” handlar det om hur Riksbankens Jubileumsfond genom sin anslagsbeviljning -den som beviljas och den som inte beviljas - återigen på ett anmärkningsvärt sätt sluter upp bakom de krafter och intressen, som inte vill ge Ivar Kreuger den plats i historien som hans makalösa insatser motiverar utan vill att hans minne fortsatt skall solkas av en härva av lögner och förtal.

Detta sitt förhållningssätt visade fonden, när den 1970 beviljade betydande anslag till - som det heter i en artikel i Expressen - ”tre specialutbildade historiker” med ”uppgift” att ”kartlägga Kreugers
svindlande affärer”. Man kan undra vad ”specialutbildningen” av de då purunga forskarna, av vilka ingen hade doktorerat, bestod i. Resultatet blev - efter fem års av Riksbankens Jubileumsfond finansierat
arbete - ett par doktorsavhandlingar av minst sagt tvivelaktig kvalitet. (3) Och nu - ännu 75 år efter mordet på Ivar Kreuger - vill fonden inte lämna sin medverkan till en Kreugerforskning ägnad att ge belysning åt betydelsen av denne märklige mans insatser. Insatser för Europas återhämtning efter det första världskriget men också insatser som - om Kreuger hade fått leva - skulle ha kunnat förhindra en utveckling, där i stället de ekonomiska krigsintressena kom att avgöra Europas och Världens öde.

Förbjuden Historia

Samme Göran Persson som av Riksbankens Jubileumsfond tilldelats 700 000 kronor i forskningsanslag för att skriva sina memoarer har gjort sig internationellt ryktbar genom sitt initiativ att anslå 40 miljoner
kronor till informationsprojektet Levande historia. Den historia som på detta sätt skulle göras levande gällde inte en viss epok som det blodiga 1900-talet utan var ensidigt inriktat på Förintelsen. På
detta sätt undantogs all information och kunskapsförmedling gällande alla de tiotals miljoner människor, som misste livet som följd av kommunismens utbredning i stora delar av världen.

Inte oväntat har detta fått till följd, att svenskar i gemen men i synnerhet den svenska ungdomen i en skrämmande utsträckning saknar kunskap om de fasansfulla brott, som genomförts i kommunismens
namn under ledning av koryféer som Lenin, Stalin och Mao. I våras lät organisationen Föreningen för upplysning om kommunismen (UOK) genomföra en Demoskopundersökning, som visade att av svenska ungdomar i åldern 15-20 år var det inte mindre än 77 procent som aldrig hört talas om GULAG. Denna
andel vad gäller Auschwitz var 5 procent. Redan detta en skillnad, som speglar ensidigheten i den kunskapsförmedling, som bedrivits och bedrivs bland svensk skolungdom. Samma undersökning
visade att 99 procent av de svenska ungdomarna inte kände till bordet ”bolsjevik”. Och inte mindre än 43 procent trodde, att antalet offer för kommunismen är lägre än 1 miljon i stället för de mer än 100 miljoner, som den moderna forskningen räknar med. Nyligen har det också visat sig att bland studenterna, som i år antagits vid Historiska institutionen vid Lunds universitet var det 30 procent som inte visste vem Lenin var!

Denna - tvingas man säga - medvetet odlade okunskap är desto mer oroväckande, som nazism näppeligen kan sägas utgöra ett hot vad gäller Sverige. Annorlunda är det vad gäller kommunismen - i synnerhet om gamla sovjetsympatier får ny näring av grannskapet till ett Ryssland med pånyttfödda ambitioner att vidga sin maktsfär. Sverige är också ett land, där ledaren för ett av de parlamentariskt valda partierna fortsätter att kalla sig ”kommunist” - tidigare högst offentligt, numera mest mellan skål och vägg.

Men Sverige är också ett land, där en stor del av den i medierna väl positionerade ”kultureliten” går och bär på drömmar som aldrig förverkligades hemmavid då det förra gången begav sig. Här gömmer sig de verkliga farorna för ett fascistiskt - rödfascistiskt - Sverige. Då kan fler än bibliotikarierna Jonas Aghed och Juan Vega - som sker i en artikel i Biblioteksbladet (5/2007) - komma att förklara att några skrifter om kommunismens mördande inte skall tillåtas komma ”över vårt biblioteks tröskel”. Dessvärre är vad dessa båda bibliotikarier uttrycker i klara verba tillämpad ehuru icke uttalad praktik lite runtom i den svenska biblioteksvärlden.

Även Bibliotekstjänst i Lund tillämpar smygcensur via sin recensions- och inköpspolitik. Här finns ett allvarligt demokratiproblem, som tar sig uttryck i betydande svårigheter för författare och opinionsbildare, som vill sprida kunskap om kommunismen och dess ogärningar eller som på annat sätt vill påvisa, hur införande av kommunistiskt styre resulterat i obeskrivliga mänskliga katastrofer.

En granskning av vilka tidskrifter och vilka böcker med för vår nutidshistoria avslöjande innehåll, som finns att tillgå på de svenska biblioteken skulle ha sitt stora intresse att få genomförd. Resultatet av en sådan granskning skulle helt säkert lämna ett viktigt bidrag till svaret på frågan, hur okunskapen om kommunismen och dess brott kan vara så stor som den visat sig vara och då förvisso inte bara bland svenska ungdomar.

Ett annat sådant bidrag lämnas vid en granskning av innehållet i svenska läroböcker, något som nyligen uppmärksammats i en artikel av Mauricio Rojas publicerad i tidskriften Sunt Förnuft (5/2007). I båda dessa fall handlar det dock om effekter av hur - med ett i DSM myntat begrepp - Gramscivänstern sedan decennier skaffat sig ett dominerande inflytande över institutioner med betydelse för opinions- och åsiktsbildningen i Sverige. DSM 4/2007.


Konformismen banar väg för ”trattjournalistik”

Inom Gramscivänstern härskar en ledarkultur uppbyggd kring ett antal fixstjärnor, vars åsikter vare sig ifrågasätts eller görs föremål för någon närmare analys eller granskning. Dessa ”stjärnor” uttrycker sig ofta slagordsmässigt och kategoriskt. De skriver ofta på ett sätt som om de stod på en estrad och
talade till ”massorna” och väntar sig ingenting annat än instämmanden/ applåder. Mästaren är Jan Guillou. Den numera lite trötte Anders Ehnmark är heller inte så dålig på detta ”tala-tillfolket- skrivande”. De tribuner, från vilka de skriver - Guillou från sin mäktiga ateljédesignade krönikesida i Aftonbladet och Ehnmark från Expressens kultursida närhelst den ehnmarkska andan faller på -med garanterad rätt till sista ordet, skänker dem också en oåtkomlighet, som redan den avskräcker att uttrycka annan mening. Och i giganternas skugga har det vuxit upp kadrar av bylinade åsiktsmaskiner med anspråk på att veta
vad svenska folket skall tycka respektive inte tycka.

En vidsidanomeffekt av den konformism eller om man så vill uniformitet, som nu under decennier utvecklats i ett på detta sätt hierarkiskt uppbyggt Media- och Åsiktssverige, är det ”följa-John-beteende”, som kommit att breda ut sig. Vad som skall anses vara hönan eller ägget må diskuteras. Detta beteende - ytterst en form av underdånighet - har gjort Sverige fattigt på ifrågasättare och på-tvärs-tänkare. Därmed har Sverige inte bara blivit fattigt på nytänkande utan också mottagligt för allehanda mörkläggnings-och desinformationsaktioner. Att ”följa John” och att avstå från att gräva fram för Makten obehagliga sanningar är strängt taget uttryck för ett och samma beteende. Inte så att man prompt gör vad man blir tillsagd. I Sverige gör man det utan att bli tillsagd.

Lena Mellin på Aftonbladet har nu i många år hamnat högt upp på den årliga tjugo-i-topp-listan över Sveriges Viktigaste Opinionsledare. Men hon vill inte tillstå att hon har någon ”makt”. Nej, nej. Makt betyder ju också ansvar och vilken journalist vill ha ansvar för det hon eller han skriver?
I tidningen FOKUS (27/2007) har Mellin nyligen förklarat hur hon upplever sin roll som en av landets betydelsefullaste journalister. Det sker i en kortintervju med Johan Hakelius,

Så här låter det:

- Ser du dig som opinionsbildare?
- Nej.
Mellin utvecklar sedan sitt svar:
- Jag ser mig mer som en tratt.

En tratt som det hälls information i. Information som hon sedan bara förmedlar. Är det detta, som är förklaringen till, att Lena Mellin 1) aldrig lämnat något bidrag till sökandet av sanningen bakom ESTONIA-katastrofen liksom 2) aldrig någonsin uppmärksammat DSM:s sanningssökande i sådant som mäktiga intressen vill - ibland till varje pris - mörklägga? Och att Mellin inte lämnat något bidrag, när det gäller att informera om kommunismens brott, beror det på att ingen hällt någon sådan information i den mellinska tratten?

Kombinationen av ett av Gramscivänstern utvecklat ”följa John - tyckande” och ett antal journalister i betydelsefulla positioner, som valt att fullgöra rollen som ”informationstrattar” räcker långt för att göra budskapet i rubriken till denna artikel begripligt:

SANNINGSSÖKANDET en kamp på hårda villkor ibland på liv och död

Man kan sedan fråga vad som är skillnaden mellan Putins regemente när det gäller att disciplinera journalisterna till en av honom önskad anpassning och den åsiktskonformism, som brett ut sig i
Sverige med tillkommande inslag av mörkläggning av sådant som mäktiga intressen inte vill ha upp i ljuset (Kreuger, Palmemordet, Estonia)?

En skillnad är att i Sverige är inslaget av ”frivillighet” avgjort större än i Ryssland. I Ryssland har ett hundratal journalister mördats sedan Putin trädde till makten. Men den slutgiltiga skillnaden
- den som gäller ”resultatet” - behöver inte vara särskilt stor. En för Sverige tillkommande faktor är nämligen den feghet och materiella bekvämlighet, som utmärker det svenska journalistskrået. ”Vem
vill riskera något? Bättre då att vara en tratt.” I Ryssland finns det ännu journalister och opinionsbildare som vågar - även till priset av den egna livhanken.

____________

(1) Under min tid som VD i Sveriges Marknadsförbund (1969-1981) var Thorbjörn Fälldin den ”rikspolitiker” jag fick bäst kontakt med. En kontakt som levde vidare även under 80-och 90-talen. Under mina år i Frankrike (1987-1999) brukade vi få till en samtalsträff i samband med mina Sverigebesök. För mig gällde Thorbjörn som en hyvens karl med stark rättskänsla.
(2) Se vidare ”Rapport från Paris” (DSM 5/2000), ”Uttalande av Eva Dyrssen” (DSM 5/2000), ”Hur DSM:s avslöjanden om MORDKOMPLOTTEN som förändrade världen förvandlades till en ICKE-NYHET” (DSM 5/2000) och ”Gråberg & Tystnaden” (DSM 1/2001),
(3) Se vidare ”Kreugers svindlande affärer kartläggs av ungt forskarlag” (DSM4/2000), Lars-Jonas Ångström: ”Om jag hade varit opponent” (DSM 4/2000), Lars-Jonas Ångström: ”Jan Gletes Kreugerforskning” (DSM 5/2000) och ”Riksbankens Jubileumsfond: ’Inga pengar till Gäfvert, Glete och Hiller’ ” (DSM 5/2000).

DSM 4/2007
The Bollyns in Gränna

The Bollyn Family spending nice and secure time in Gränna.

Sometimes the best laid plans are overturned. Thus it was that an e-mail – a kind of SOS – made me change my plans for the summer of 2007. Good friends needed a STOP OVER for a night or two before continuing their journey. The friends were Helje Kaskel and her husband, journalist Christopher Bollyn.
         
Helje is one of the people who played a major role in my commitment to the ”Estonia”. Her then husband, Urmas Allender, was among those who went down with the ferry. Urmas was both a poet and troubadour. He became part of the history of the Estonian fight for freedom which in its last and decisive stage was called ”The Singing Revolution”. Every year since 1994 – the year of the ”Estonia” disaster – a music festival has been organised on Urmas´ birthday.  Committed to the Free Baltic States ever since I was young, it is important to me that it was Helje who first inspired me to join the search for the truth behind the sinking of Estonia ferry.
         
Christopher I know as a colleague who, like myself, has realised that a high price is to be paid by ”seekers after thruth”. He focused on September 11 and for a long period his platform was the weekly magazine, the American Free Press. Meanwhile, I have concentrated on ”The Estonia”, and ”Ivar Kreuger”.  I have my own platform: DSM (Debate, Truthseeking, Media Criticism).
         
16th August last year, Christopher was the target of obvious police provocation outside his home in a suburb of Chicago. On this occasion Christopher was shot by a TASER weapon (see Google for Bollyn + Taser). Legal procedures were initiated, about which our Chancellor of Justice, Göran Lambertz, would certainly have had a number of views.
         
As Christopher would most probably have been sentenced to prison for up to a year, the family chose to leave the US via Canada. During a couple of months after their flight there were rumours, even assertions, that Christopher and his family – wife and two children aged 8 and 12 – had been kidnapped and/or murdered. These rumours were fed by the fact that Christopher and Helje opted to cut all communications, even with their closest friends. It is debatable whether this was the wisest course. Statements such as the following could be read on the net:  

”I believe it is a kidnapping and killing of C. Bollyn. No proof that he is OK. None. Zero.” (Daryl Bradford Smith, 26 July 2007)
                                     
”There are only few of us actively exposing Zionism, and now the Bollyns have been silenced.” (Daryl Bradford Smith, 4 Aug 2007)

”In the latest of two brief phone calls that Hufschmidt received so far, Christopher said that they are under stress and don´t want to disclose their location because they are afraid.” (Daryl Bradford Smith, 10 Aug 2007)

”The Bollyn family has been hiding for more than two months. How many more months have to pass before you realize that the Bollyns were tricked?” (Daryl Bradford Smith, 19 Aug 2007)

When the storm of rumours – which they checked every day at the public library in Gränna – reached its peak the Bollyn family found themselves under my ”protection”. The short STOP OVER was extended to four weeks. In Gränna they felt secure. They could even let their 12 year old son go shopping in a supermarket on the main street; quite incredible to a family in which the parents live in permanent fear that something might happen to their offspring. I was also happy to see how the children appreciated to have a room of their own where they could feel at ease. They had never had their own room, they told me. For many years the family had lived mostly out of suitcases.
          There are several reasons for my decision to make this public :

•  First of all I don´t wish my commitment to the Bollyn family to be perceived as any different from what it was, namely a guiding principle expressed in words and action. When it´s really important – as in this case – it prompts me to help people I had come to know and like. In such situations I simply don´t bother to consider the risks I might be taking.    
         
This, however, doesn´t mean that I´ve allowed myself to get involved in Christopher´s struggle againt zionism. When we arrive at the same conclusions on certain issues this is due entirely to my own judgement. And as to the conflicts existing between the Bollyns and their former colleagues (mainly Daryl Bradford Smith and Eric Hufschmidt) – enacted in the full glare of publicity on the net – I find myself merely a distressed observer, wondering what on earth they think they´re doing.
         
This also means that I don´t any longer follow the Bollyns in their continued wandering. I don´t know where they are and I don´t want to know. I have done what I could. The family – especially the children – enjoyed a nice couple of weeks in idyllic Gränna, not having to worry about expenses. Now I can only hope that nothing unpleasant will happen to them, and that their children will not be traumatised by having to live on the run with no room of their own.
         
•  Secondly, during the summer this commitment of mine has influenced my own planned activities and consequent revenue possibilities. One result is that this issue of DSM has been delayed two months. For some time I even considered stopping publication of the magazine. But now I´m busy working on it again, hoping for my readers´ continued confidence in my ability to sustain the DSM project.

Jan Gillberg

______

(1) See the article: ”Who was Urmas Allender?” (DSM 4/2002, sid 17-18).

Gränna den 26 mars 2007

Mordet på Ivar Kreuger och Estonias förlisning har ett par intressanta paralleller.
       
BARA TIMMAR efter att Ivar Kreuger på lördagseftermiddagen den 12 mars 1932 hittats död i sin Parislägenhet vid Avenue Victor Emanuel III fick världen - först genom Dagens Nyheter och sedan hela världspressen - ”veta” vad som hade hänt:

Ivar Kreuger hade drabbats av ett nervsammanbrott och sedan skjutit sig med en pistol, som han dagen innan hade inhandlat vid ett besök hos jakt- och vapenaffären Gastinne-Renette. Kreuger hade också efterlämnat ett ”avskedsbrev”. I detta brev hade han förklarat att han är ”fullkomligt uttröttad och inte längre vuxen de svårigheter som krisen fört med sig”. Han skall också ha skrivit: ”Jag orkar inte mer.”
       
Detta blev sedan ”den officiella sanning” om Ivar Kreugers död, som fortlevt i nu 75 år.

BARA TIMMAR efter Estonias förlisning den 28 september 1994 förklarade sig Estlands, Finlands och Sveriges statsministrar med Carl Bildt som drivande eniga om att bogvisiret fallit av i det hårda vädret och att förlisningen därför hade orsakats av ett tekniskt fel. Konstruktionen som höll bogvisiret på plats hade - menade de tre statsministrarna - varit för klen. Detta blev sedan ”den officiella sanningen” - konfirmerad i haverikommissionens slutrapport - om vad som hade bragt omkring tusen människor om livet. Dels de 852 omkomna enligt de officiella listorna. Dels omkring 150 i containrar gömda kurdiska flyktingar.

Dessa båda ”sanningar” har fortsatt att leva som ”de officiella sanningarna”. Den ena i 75 år. Den andra i snart 13 år. Ändå VET vi att det handlar om ”sanningar” som är GRUNDLÖSA.

•   När vapenköpet ägde rum, satt Ivar Kreuger i möte med bankdirektör Oscar Rydbeck och Krister Littorin på Hotel Meurice. Det så kallade avskedsbrevet innehåller inte någon formulering ”Jag orkar inte mer”. Inte heller i övrigt har brevet det innehåll, som Dagens Nyheter åberopade som stöd för att Ivar Kreuger skulle ha drabbats av nervsammanbrott och sedan skjutit sig. Alla de människor, som sammanträffade med Kreuger efter att han på fredagen hade återvänt från Amerika till Europa, har omvittnat, att han befann sig i god både fysisk och psykisk kondition. Historien om ”avskedsbrevet” är från början till slut en bluff. Dessutom dog inte Ivar Kreuger av något pistolskott. Det fanns heller inget utgångssår. Nej, han stacks ihjäl efter att ha drogats. Den rättsläkare - Erik Karlmark - som undersökte den döde före den obduktion, som familjen begärt, kunde konstatera att det var ett sticksår och inte ett skottsår. Därav Karlmarks uttalande: ”Detta är inte ett självmord. Det är ett mord.” Efter att Karlmark gjort detta uttalande blev obduktionen inställd.

•  Carl Bildts och sedan haverikommissionens förklaring om det bortfallna bogvisiret som haveriorsak är redan utifrån fysikaliska lagar en orimlighet. Om detta hade varit orsaken till haveriet hade fartyget vridit sig 180 grader och sedan blivit flytande på luftmassorna under åtskilliga timmar, kanske ett par dygn. Precis som den polska färjan Jan Heweliusz. Det snabba sjunkningsförloppet - dessutom som nya undersökningar visat väsentligt snabbare än det som haverikommissionen redovisar - kan bara förklaras av att fartyget sprungit läck under vattenlinjen. Om detta råder bland internationell fartygsexpertis stor enighet.

Mer behöver strängt taget inte sägas för att varje hyggligt tänkande människa skall inse, att vad som i båda dessa fall kommit att gälla som ”den officiella historien” är ett enda stort bedrägeri. Och vad bedrägerier skyr mer än något annat är ljus - sanningens ljus. Därav allt mörkläggande:

•  När det i Kreugerfallet blev klart, att en obduktion skulle visa att det handlade om mord, ställdes obduktionen in. Ytterst ansvarig för detta beslut var en hög svensk statstjänsteman - landshövdingen Nils Edén.

•  När det i Estoniafallet blev klart, att en bärgning av fartyget skulle visa att orsaken till förlisningen inte berodde på att bogvisiret hade lossnat utan att fartyget sprungit läck under vattenlinjen ställdes den först utlovade bärgningen in. Ytterst ansvariga för detta är de båda svenska statsministrarna Carl Bildt och Ingvar Carlsson.

Gemensamt har dessa båda vilseföranden, att LÖGNEN tog ett snart sagt omedelbart initiativ. I Kreugerfallet genom Dagens Nyheters söndagen den 13 mars 1932 publicerade nyhetsartiklar. I Estoniafallet genom Carl Bildts orsaksförklaring till förlisningen utan någon som helst föregången undersökning. Från dessa positioner gällde det sedan att hålla fast vid intagna ståndpunkter och samtidigt förhindra annan mening att komma till tals. För detta har en och samma strategi tillämpats:

•  Att förhindra alternativt långhala varje utredning, som skulle kunna kasta ljus över vad som i själva verket hänt.

•  Att motivera/premiera journalister/forskare att torgföra ”den officiella sanningen”.

•  Att avskräcka och/eller isolera sanningssökande journalister/forskare från att gräva fram och publicera uppgifter ägnade att ifrågasätta/motbevisa ”den officiella sanningen”.

Dessa operationer i VILSEFÖRANDE har fått djupgående effekter på SANNINGS- och MEDIAKLIMATET i Sverige - ett klimat som utmärks av en långtgående självcensur närhelst det gäller sådant som är ägnat att störa den förhärskande maktstrukturen och/eller enskilda personer med stort inflytande på denna struktur. Så var det efter mordet på Ivar Kreuger. Så är det fortsatt och i ökad grad efter Estonias förlisning.
       
Därför är det för det svenska rättssamhället och den fria åsiktsbildningen av avgörande betydelse, att sanningen om Kreugers död och Estonias förlisning får ett genomgripande genombrott.

Måndagen den 12 mars 2007

I dag för 75 år sedan mördades Ivar Kreuger. Numera finns det knappast någon som förfäktar, att det skulle ha varit frågan om ett självmord. Alltför mycket har - inte minst under senare år - kommit fram som gör det uppenbart, att det omöjligen kunde ha varit frågan om ett självmord och följaktligen, att det måste ha varit mord.
       
Ändå var det redan för 75 år sedan klart, att det inte kunde ha varit Ivar Kreuger, som var den man som dagen innan hade varit inne på jakt- och vapenaffären Gastinne-Renette och inhandlat en halvautomatisk pistol av typen Browning med kaliber 9 mm med fabrikationsnummer 360 413, dvs det vapen som sedan återfanns vid den döde. Köpet av vapnet - det är till fullo dokumenterat - gjordes nämligen vid en tidpunkt, då Kreuger satt i möte på Hotel Meurice tillsammans med bankdirektör Oscar Rydbeck och sin nära medarbetare Krister Littorin. Till yttermera visso hade Ivar Kreuger befunnit sig i olika möten alltifrån han kom till Paris vid 11-tiden på fredagsförmiddagen den 11 mars fram till omkring kl 19 och då han färdades i taxi mellan de olika mötena hade det skett i sällskap med Krister Littorin.
       
Redan denna enda omständighet gör, att vapenköpet omöjligen kunde ha gjorts av Ivar Kreuger. Därav följer att vapenköpet ingick i en plan, som syftade till att framställa det som att Ivar Kreuger hade skjutit sig och att den person, som vid vapenköpets registrering med noggrann stavning uppgav sig heta K-R-E-U-G-E-R, var delaktig i mordkomplotten. Med stor sannolikhet var mannen ifråga identisk med tjeckisten Bogovoud, som beskrivits som ”en reslig, mager man, skallig, med ett föraktfullt ansikte och ögon som väcker rädsla”.
       
Det betyder samtidigt, att vad det handlar om är ett noga planerat mord.
       
Om detta håller jag just på att skriva en bok jag kallat ”Trippelmordet”. Mordet på Ivar Kreuger handlar nämligen inte bara om det fysiska mordet på Kreuger. Det handlar också om karaktärsmordet och rånmordet på en person, som vid sin död nått en position, från vilken han hade större möjligheter än kanske någon annan enskild människa att påverka utvecklingen ägnat att förhindra de katastrofer, som sedan drabbade Europa och Världen.
       
Det är utifrån det perspektivet - ”Om Ivar Kreuger hade fått leva” - det är så viktigt, att historieskrivningen äntligen fullt ut tar till sig sanningen om Ivar Kreuger och hans öde.

                                               
Jan Gillberg