online casin

DSM nr 3/2000

Skrivet av Jan Gillberg

En lättare bearbetning av förordet till Lars-Jonas Ångströms nyligen utkomna bok ”Kreuger-Mordet” 

Det är nu rätt många år sedan jag första gången träffade Lars-Jonas Ångström. Vi hade hamnat bredvid varandra på ett plan från Arlanda till New York. Efter att ha satt mig tillrätta hade jag tagit fram en av de böcker jag valt ut som reslektyr. Jag tillhör inte den typ människor, som så där direkt inleder eller inbjuder till ”small talk”. Efter att ha nickat hälsning till den okände mannen i flygstolen bredvid lät jag mig uppslukas av mitt läsande. 

När det sedan efter en stund serverades mat gjorde jag ett uppehåll i mitt läsande. Då kom det sig att Lars-Jonas och jag inledde ett samtal, som sedan - utan knappt en minuts uppehåll - fortsatte inte bara till dess att planet landade på Kennedy utan hela vägen in till ”down- town” fram till dess att våra vägar skildes, när flygbussen hade lämnat av oss ett stycke från Grand Station. 

Under det gott och väl 10 timmar långa samtalet avhandlades åtskilligt. Det var lite som om vi ömsevis höll föreläsningar för varandra om sådant som tillhörde våra respektive intresseområden. Eftersom vi båda är rätt duktiga på både att lägga ut texten och att lyssna blev det en mycket givande och stimulerande för att inte säga intellektuellt utvecklande samvaro. I varje fall för mig. 

Ett av de så där halva dussinet ämnen som Lars-Jonas ”föreläste” om var Ivar Kreuger. Lars-Jonas hade forskat om Kreuger och blivit nästintill - dock vid denna tidpunkt inte helt - övertygad om att Kreuger blev mördad. 

”Föreläsandet” tillät den som var i tur att lyssna att ställa frågor och att göra invändningar. Som den ”varför-det-&-varför-så-människa” jag är och förblivit blev det en hel del frågor och säkert en och annan ”prövande invändning”. Visst hade jag läst ett antal böcker om Ivar Kreuger. Och visst hade också jag funnit ett och annat, som gjort att det som kommit att gälla som ”korrekt historia”, besynnerligt. Jag kan dock inte säga att Lars-Jonas under flighten till New York hann övertyga mig om att det var mord. 

Detta - när jag första gången träffade Lars-Jonas Ångström - var den 14 september 1983. Därmed inleddes en kontakt och en vänskap, som för mig kom att inbegripa ett slags prövande process utifrån frågeställningen: Blev Ivar Kreuger mördad? 

DSM publicerar Lars-Jonas Ångströms Kreugerartiklar 

Redan på planet till New York hade jag dock blivit övertygad om att Lars-Jonas Ångström trängt djupare in i ämnet ”Ivar Kreuger” än kanske någon annan. Som utgivare av Den Svenska Marknaden - numera vanligen benämnd som kort och gott DSM - tog jag tillfället i akt att intressera Lars-Jonas för att skriva en och annan artikel för tidskriften.

Detta samarbete inleddes dock med artiklar inom några av Ångströms andra intresseområden - främst teknisk aktieanalys och cyklisk analys. Några år senare följde två större artiklar om Ivar Kreuger och - som det ofta har uttryckts - ”skottet i Paris” den 12 mars 1932. 

Den första av dessa båda artiklar publicerades i DSM AUG/87. Artikeln - ”Ivar Kreuger blev mördad!” - är på 10 sidor och väckte inte stor men väl ”intensiv” uppmärksamhet. Ehuru publicerad i en tryckt och inte helt okänd publikation fick den en uppmärksamhet, som om den hade tagits fram som en stencil och sedan spritts som en ”samizdat”. Ingen enda svensk dagstidning kommenterade eller på annat sätt uppmärksammade artikeln. Men i en liten exklusiv krets av i den ena eller andra meningen ”Kreugerintresserade” blev den läst och jag träffar fortfarande alltemellanåt människor som kommer ihåg den. 

Den i medierna uteblivna uppmärksamheten fick mig att intressera Lars-Jonas Ångström för att skriva ännu en artikel och då med ett upplägg som om det hade gällt en regelrätt mordutredning. Denna andra artikel - ”Mordet på Ivar Kreuger-mördarens 12 misstag” - publicerades i DSM JUNI/88. Även denna artikel är på 10 sidor men nu med fokus på olika detaljer, som styrker att det måste ha varit frågan om ett mord. 

Innan artikeln publicerades tog jag kontakt med den för sin yrkesskicklighet i poliskretsar respekterade Wincent Lange. Jag skickade över manuskriptet till artikeln och bad honom att granska det med ”falköga”. Vi träffades - Lange och jag - något senare hemma i familjen Langes trädgård. När jag sedan publicerade artikeln kunde jag i anslutning till två foton jag tog vid vårt sammanträffande skriva: 

”Den 7 juni [1988] - samma dag som ännu en svensk justitieminister hade tvingats att under stor dramatik avgå - satt jag i trädgården hemma hos kriminalkommissarie Wincent Lange. Wincent Lange är chef för kriminaltekniska roteln i Stockholm och tillhörde den grupp polismän som tillbringade åtskilliga hundratals timmar i det s k Palmerummet. För Langes del i kraft av sin kompetens som en av landets allra främsta kriminaltekniker. Därtill med mångårig erfarenhet, i höst går han i pension. En vecka före vårt sammanträffande hade Lange fått sig tillsänt manuskriptet till här publicerade av Lars-Jonas Ångström författade artikel 'Mordet på Ivar Kreuger - mördarens 12 misstag'. Det skedde efter att Lange hade lovat att läsa och fackgranska manuskriptet. l det manuskript jag fick tillbaka fanns inga bockar i kanten. Inte ens ett enda litet frågetecken. Wincent Lange var tveklöst mycket imponerad av den insiktsfullhet Lars-Jonas Ångström utvecklat i ämnet liksom den pregnans, med vilken han återger sin analys. Jag fick intrycket att om artikeln hade varit ett examensarbete och Wincent Lange haft att sätta betyget så hade det blivit: A.” 

Artikel nummer 2 uppmärksammades på samma sätt som artikel nummer l. I medierna inte alls. Av i den ena eller andra meningen ”Kreugerintresserade” desto mer. 

Vid det här laget - inte minst som en effekt av den i medierna uteblivna uppmärksamheten och vissa antydningar om det mindre ”hälsosamma” att ifrågasätta ”gällande korrekt historieskrivning” ävensom efter samtalet med Wincent Lange - hade jag kommit ett gott stycke på väg att tro, att Lars-Jonas Ångström nog har rätt när han förklarar, att Ivar Kreuger blev mördad - mycket därför att det inte kunde ha varit frågan om ett självmord. 

Då jag vid denna tid hunnit ”utsättas” för både det ena och det andra - dock inte vad jag vill tro på grund av att jag publicerat de båda Kreugerartiklarna - och på det sättet hunnit bli tämligen luttrad, hesiterade jag inte för att även ge ut en bok, där Lars-Jonas Ångström bereddes möjlighet att närmare utveckla sina resonemang ävensom att tränga in i frågeställningen varför Ivar Kreuger blev mördad. DSM blev nu också - i samarbete med Sellin & Blomquist Förlag (kort senare i konkurs) - bokförläggare och 1990 utkom boken ”Därför mördades Ivar Kreuger”. Trots att den inte recenserades/ uppmärksammades i något av de stora etablissemangsmedierna sålde den hyggligt och gäller alltjämt som ”mot- & kontraboken” till den dock alltjämt ”gällande korrekta historieskrivningen”. 

Viktiga steg mot övertygelse 

Det har nu snart gått 17 år sedan jag på flyget till New York träffade Lars-Jonas Ångström och 10 år sedan jag förlade hans bok ”Därför mördades Ivar Kreuger”. Och vad mig själv beträffar har processen ”hur? & varför?” fortgått. Inte så att ”Ivar Kreuger” varit en fråga jag ”ägnat mig åt” men väl på det sättet, att ”ämnet” gjort sig påmint i lite olika sammanhang - ibland med ett eller annat års intervall. Låt mig redovisa några sådana ”sammanhang”: 

1) Efter publiceringen av Lars-Jonas Ångströms andra artikel hade jag ett antal kontakter - dels per brev, dels per telefon - med Lars-Erik Thunholm, som en gång var min första arbetsgivare. Thunholm var då VD för Sveriges Industriförbund och jag hade sista gymnasieåret ett sommarjobb, då jag fick öva på att skriva förbundets remissyttrande på den då aktuella Tulltaxan. Nu var Thunholm pensionerad bankman men hade fortfarande tjänsterum på SE-bankens kontor vid Kungsträdgården. 

Lars-Erik hade uppmärksammat mitt samarbete med Lars-Jonas Ångström och vid ett av mina Stockholmsbesök - levde då i ”fransk exil” - bjöd han mig på lunch på banken. Det blev en trevlig ”långlunch”, där vi ägnade våra krafter åt att försöka övertyga varandra i frågan, huruvida Ivar Kreuger begick självmord eller om han mördades. Jag fick det intrycket att Thunholm var mer nöjd med mig, när jag var sommarpraktikant än när jag nu engagerat mig som förläggare åt Lars-Jonas Ångström. Jag vill dock mena, att jag i någon mån förmådde Lars-Erik Thunholm att åtminstone kunna tänka sig möjligheten, att det kunde ha varit frågan om mord. Jag tycker också att han i sin 1995 utgivna bok ”Ivar Kreuger” uttrycker sig förhållandevis ”mjukt” i frågan. Helt överens var vi dock om att historien om Ivar Kreugers både geni och enastående insatser ännu inte tillåtits framträda. Det är dock något som delvis men - menar jag - långtifrån fullt ut sker i Thunholms på många sätt förtjänstfulla bok. 

2) Ett annat ”sammanhang” jag vill redovisa gäller mina lite skilda upplevelser i samband med att Maria-Pia Boëthius 1998 utkom med boken ”Sfär-Fäderna”. En bok där hon ger uttryck för sitt engagemang för Ivar Kreuger och hans livsöde men det sker samtidigt på ett sätt som gör det uppenbart, att hon gör Ivar Kreuger till ett tillbygge mot den ännu förhärskande kapitalistdynastin Wallenberg och att detta torde vara bokens själva ”affärsidé”. 

Efter att ha läst ”Sfär-Fäderna” ringde jag Maria-Pia Boëthius och då närmast i anledning av de ord med vilka hon avslutar boken: ”Winner takes all.” När hon hade sökt upp Ivar Kreugers gravplats hade hon funnit, att det där inte fanns någon gravsten. Så här avslutar hon sin bok: 

”Jag satte mig på bänken och funderade. De skoningslösa finansbataljernas credo var med ens mycket tydligt närvarande: Vinna eller försvinna. Winner takes all.” (1) 

Vid vårt samtal förklarade jag att när jag härnäst kommer till Stockholm, skall jag uppsöka Ivar Kreugers gravplats för att själv fä se och uppleva det Maria-Pia beskriver i sin bok. Maria-Pia föreslog då att vi skulle göra sällskap. Och så blev det. 

Efter besöket - den 28 april 1998 - av den tomma gravplatsen tog jag kontakt med Ivar Kreugers brorson Björn Kreuger (2) och sedan augusti 1998 finns det en vacker gravsten i bohuslänsk granit - dessutom tillräckligt stor för att inte kunna ”medtagas”. 

Liksom Maria-Pia Boëthius hade jag fått ett ytterligare tillfälle att fundera över hur och varför Ivar Kreuger så plötsligt rycktes bort. 

3) Efter att så ha läst manuskriptet till denna skrift har jag tagit ytterligare ett antal kontakter för att ge mig möjlighet att låta processen ”hur? & varför?” löpa vidare. Således har jag kontaktat och träffat Eva Dyrssen - systerdotter till Ivar Kreuger. Vi träffades den 29 april 2000 ute på hennes lantställe, dit hon på slingriga vägar kört med sin BMW. Att det blev ute på lantstället och inte inne i stan vi träffades berodde på att den dag jag hade föreslagit var Eva Dyrssen upptagen. Hon skulle på datakurs. Eva Dyrssen fyller i år 90 år. Den människa jag träffade och som kunde berätta hur doktor Erik Karlmark - den rättsläkare som tillkallats för att tillsammans med professor Gunnar Hedrén förrätta den obduktion som sedan efter contraorder blev inställd men som innan denna contraorder hunnit göra en första besiktning av kroppen -för henne förklarat, att det han hade kunnat konstatera var, att det här inte var frågan om ett självmord utan om ett mord, var och är - jag försäkrar - glasklar i sin berättelse liksom i sitt alltjämt ungdomliga sinne. ”Det här är inget självmord. Det är mord.” Så hade orden fallit. Eva Dyrssen är helt säker och jag tror henne. 

4) Ett fjärde sammanhang jag vill redovisa hänför sig till - vill jag uttrycka det - en läsupplevelse. Det var när jag läste Per I Gedins fascinerande och charmfullt skrivna memoar ”Förläggarliv”, som kom ut i fjol. Där berättar han om ett möte han hade 1961 med Torsten Nothin - ordföranden i den s k kungliga kommissionen. Gedin kallar mötet sin ”märkligaste upplevelse”. I boken lämnas en delvis mycket detaljerad redogörelse på tre sidor (sidorna 213-215). Jag återger här följande: 

”Den märkligaste upplevelsen stod mötet med Torsten Nothin för. Han hade under flera decennier varit en av Sveriges mäktigaste män. Han hade varit statsråd i ett antal socialdemokratiska regeringar på 20- och början av 30-talet. 1933 till 1949 var han överståthållare i Stockholm. Han hade 1955 efter pensioneringen skrivit en bok om socialdemokratin, Från Branting till Erlander, som handlade om det förfall partiet enligt honom genomgått, framförallt under Erlanders tid. Boken hade kommit ut på W&W och väckt enormt uppseende. 

1961 var han 76 år och hade av allt att döma sin författarbana bakom sig. Jag skrev ändå till honom för att höra om hans planer. Till min förvåning kom det omedelbart ett långt, handskrivet och mycket vänligt brev med en inbjudan att komma ned och hälsa på honom. Jag blev förskräckt. Han hade rykte om sig att vara skoningslös och sträng -inkarnationen av den gamle maktfullkomlige ämbetsmannen. Det var denna järnkansler som nu inte bara hade bjudit mig till sig, utan också bett mig att stanna ett par dagar som hans gäst. 

Värdinnan, vars namn jag inte uppfattade, var klädd i tweeddräkt och såg ut som i en herrgårdsroman. Det mest förbluffande var att väggarna var fullhängda med målningar av Gainsborough och Reynolds, mina gamla favoriter. 

Omklädd till middagen möttes jag av min alltmer entusiastiske värd som meddelade kvällens program. Först en cocktail - ett par Manhattan - sedan soppa med sherry, en fiskrätt och till den Krugs champagne, tjäder med en bourdeaux och dessert med rött portvin. Därefter kaffe och punsch, konjak och whisky och möjligen ett parti schack. Middagen var en av de mest utsökta jag ätit. Jag hade aldrig hört talas om Krug. men det har sedan dess varit en favoritdryck. Under måltiden började Nothin att berätta. Han hade bland mycket annat varit ordförande i Kreugerkommissionen. som skulle reda ut affärerna efter finansmannens död. Det han sade var sensationellt. Alla var inblandade med familjen Wallenberg i spetsen. Det här blir decenniets mest sensationella bok, tänkte jag. 

Jag bestämde mig, medan jag blev alltmer påverkad av de goda dryckerna, att memorera varje ord och skriva ned allt så snart jag kom upp på mitt rum. Om inte Nothin ville skriva - och det framkom snart att han inte ville - så skulle jag en gång i framtiden skriva om det. Kvällen avslutades med ett parti schack- ett spel som jag knappast behärskar - och värden segrade stort. Efter det att jag kommit upp på mitt rum och skulle börja anteckna mindes jag ingenting. I gryningen vaknade jag fullt påklädd på min säng. Minnet var fortfarande absolut tomt. Det enda jag kom ihåg var att jag inte fick glömma någonting av det som Nothin hade sagt. Jag trodde då, och tror fortfarande, att Nothin måste ha lagt ett sömnmedel i något av glasen. Jag var van vid att dricka och det hade aldrig - inte ens under vilda Uppsalafester - hänt att jag hade somnat påklädd. Det han berättade, särskilt i samband med Kreugerkommissionen, var uppenbarligen så nära statshemligheter man kunde komma. Vi träffades aldrig mer.”

Ett fascinerande bokprojekt i vardande 

Också ett femte sammanhang gäller en ”läsupplevelse”. Nyligen fick jag läsa ett manus till en bok kallad ”Ivar Kreugers brända dagbok - återskapad”. Författare är Tomas Brusell. Stilgreppet påminner om det som min gode vän från Frankrikeåren Kenne Pant använt sig av när han i en serie böcker låter olika historiska personer komma till tals. Sitt författargenombrott gjorde Kenne just med en sådan dokumentärfiction som handlar om Ivar Kreuger - ”Torkpojken” (1977). En av - vill jag mena - Kennes allra bästa böcker och som borde vara förtjänt att utkomma i ny upplaga. Den är sedan flera år nästan omöjlig att ens antikvariskt få tag i. 

Tomas Brusell har lyckats samla ihop en lång rad för mig tidigare okända uppgifter, som han sedan låter Ivar Kreuger återberätta i dagboksform - inklusive sådant som hände både i samband med mordet och tiden därefter. Har förutsättningar att i sinom tid bli en fascinerande bok. 

En del av min ”upplevelse” förknippad till detta manus är, att det på ett synnerligen konkret sätt gjort mig varse detta anmärkningsvärda för att inte säga kriminella, att Ivar Kreugers dagböcker och andra rimligtvis rent personliga anteckningar inte överlämnades till familjen utan kunde beslagtas av personer, som så uppenbart tillhört ”fiendelägret” för att sedan - efter att där tillgänglig information utnyttjats - möjligen brännas. 

I varje fall har de aldrig återfunnits. Mordet framstår därmed som ett dubbelmord - dels mordet på Ivar Kreuger, dels mordet på hans minne. Detta förstärker den känsla jag fick, när jag under ett par dagar för nu närmare tio år sedan tog in på Sigtunastiftelsen för att göra egna efterforskningar i stiftelsens klipparkiv - bedömt som ett av Europas äldsta och mest omfattande pressarkiv från den tidigare delen av 1900-talet. Jag kunde då konstatera att allt som gällt tidningsklipp från Ivar Kreugers storhetstid saknades. Tillsammans med den person som ansvarade för arkivet och en medarbetare till denna kom vi fram till den enda rimliga slutsatsen: Alla sådana klipp hade stulits.

Lars-Jonas Ångströms insats för sannare samtidshistoria 

På detta sätt har jag för egen del undergått en process, som gjort mig bergfast övertygad om att Ivar Kreuger mördades. Med de fakta och omständigheter Lars-Jonas Ångström presenterat först i två genomarbetade artiklar i DSM (1987 resp. 1988), sedan i boken ”Därför mördades Ivar Kreuger” (1990) och nu i detta DSM Dokument ”Kreuger-Mordet” har jag också svårt att förstå, hur någon seriös (utifrån integritetsperspektiv ”icke-intressestyrd”) skribent och/eller forskare fortsättningsvis skall kunna driva tesen, att det skulle ha varit frågan om någonting annat än just mord. Därmed har Lars-Jonas Ångström gjort en betydelsefull insats för att hjälpa oss att i ett för samtidshistorien viktigt - jag vill säga avgörande (3) - avseende komma i överensstämmelse med hur det verkligen var. Jag tror - som Göran Persson i ett annat sammanhang uttryckt det - att det är betydelsefullt att göra sig bekant med den historiska verkligheten. Och då inte för att hämnas utan för att förstå och därur kunna lära.                          

(1) Den bänk Maria-Pia Boëthius  här nämner och som hon vid sitt första besök hade satt sig på fanns - kunde vi konstatera - inte kvar, när vi tillsammans den 28 april 1998 gjorde vad som för henne blev ett andra besök. Den hade försvunnit.

 (2) Jag skickade också ett faxbrev till Lars-Erik  Thunholm. Jag ville informera honom och det i hans egenskap av tidigare styrelseordförande i Svenska Tändsticks AB/Swedish Match - ett av Ivar Kreugers kärnföretag. Något svar på mitt faxbrev fick jag inte.

(3) Se vidare vidstående notis ”Europa och Världen om Ivar Kreuger inte hade mördats”.

Europa och Världen om Ivar Kreuger inte hade mördats 

Ett projekt som jag skulle önska se förverkligat är en skildring av hur utvecklingen hade kunnat gestalta sig om Ivar Kreuger inte hade mördats. Efter det första världskriget gjorde Ivar Kreuger betydelsefulla insatser för Europas återuppbyggnad. Som ”byggare” - gäller stora flertalet framgångsrika entreprenörer och företagare (varför skulle de vilja se sina skapelser sönderbombade?) - var han varm anhängare av den fredstanke, som sedan kom att uttryckas av en av hans yngre medarbetare, nämligen Jean Monnet och som nu i vår tid är på god väg att konkretiseras i framväxten av en europeisk gemenskap, vars bärande tanke är att förhindra krig - en fredstanke eller om man så vill strategi för fred som Ivar Kreuger med stor sannolikhet var den som planterade hos Jean Monnet! 

Ett sådant projekt ”om inte om” med tillämpning av de modeller, som utarbetats av den amerikanske ekonomen och historikern Robert Fogel (upphovsmannen till begreppet ”de kontrafaktiska hypoteserna”), vore - som jag vill se det - ägnat att främja utvecklingen av ansvarstagande hos dem som ”makten haver” (förr eller senare kommer historien ikapp) samtidigt ett projekt som är - med åsidosättande av allt som skulle kunna ta sig uttryck i rättfärdigande och hämnd - ägnat att främja det slags optimism som närs av det i god och positiv mening visionära, dvs det som i så hög grad utgjorde ”varat” inom Ivar Kreuger.

Tillbaka