inkompetenskulturen

Ett välordnat, kvalitistiskt samhälle är ett samhälle, där varje organ har sin noga preciserade uppgift - ett samhälle där de som lärt sig förvalta sköter förvaltningen, där de som lärt sig lagstiftning stiftar nya lagar och förbättrar gamla, där de som inhämtat lagkunskap dömer och där man inte anförtror åt en lam att vara lantbrevbärare.

ORDFÖRKLARINGAR

Nuism Samhällstänkande som speglar det för dagen gällande flödet av föreställningar. Nuismen är fri från bindningar till allt gammalt - dvs vad som definitionsmässigt är passé. Flöde = mängd är måttet på om samhället lyckas. I det nuistiska Sverige infördes på 70-talet ”mängdlära” som särskilt ”grundskoleämne”. Till för dagen rådande trender anpassad progressiv resultatjakt är nuismens credo.

Kvalitism Samhällstänkande som tar vara på vunna erfarenheter som genom selektivt urval läggs till grund för en successivt förädlad utveckling. Fundament = kvalitet är måttet på om samhället är lyckligt. I kvalitistiska samhällen har man kvar skolämnen som latin och klassisk geometri. Till vunna erfarenheter anpassad måttfull utveckling är kvalitismens credo.

Journalj Etymologisk utveckling av begreppet ”journalist” anpassad till den i början av 1990-talet i massmedierna i det närmaste renodlade inriktningen på i grupp framjagad sensationalism av dagsländenatur. Begreppet är sammanbyggt av ”journal” (fr ”dagblad”) och canaglia (ital ”skara av hundar”). Det journaljiska beteendet kan härledas till uttryck som ”yla som en hund”, ”dra fram i hundspann”. Begreppet ”journalist” används i dag sällan, då tidningsskribenter som inte anpassat sig till den journaljiska yrkesutövningen inte vill bli förväxlade med dessa och därför föredrar att kalla sig ”publicister” eller kort och gott ”skribenter”. Begreppet ”Journalj” skall först ha använts på 1970-talet av författaren Sven Stolpe.

Det välordnade, kvalitistiska samhället är vidare ett samhälle, där man inte anförtror alla möjliga uppdrag åt vem som helst. Och där man inte säger till medborgarna - ”den allmänna opinionen”: ”Ni skall regera, ni skall sköta förvaltningen, ni skall stifta lag, ni skall döma.” Ett sådant samhälle blir ett samhälle som likt amöban fullgör alla funktioner med hjälp av ett och samma organ - följaktligen ett mycket primitivt samhälle.

På detta sätt skiljer sig det kvalitistiska samhället från det icke välordnade, nuistiska samhället genom att det förra odlar kompetens medan det senare hänger sig åt inkompetenskult.

I det på angivet sätt icke välordnade, nuistiska samhället ersätts verklig kompetens med förlänad kompetens samtidigt som den rena inkompetensen tillåts sprida sig fritt och det enligt principen ju friare, desto friare blir samhället.

Den förlänade kompetensen tilldelas den som den styrande majoriteten - det allmänna - har ”förtroende” för.

Och den politiska doktorsvärdigheten - riksdagsmannaskapet - förfinar den i allmänna val deltagande menigheten den som förstår att väcka dess lidelser. Att väcka menighetens lidelser underlättas av att man för egen del delar densamma.

Då av lidelser fyllda och styrda lagstiftare är som lagstiftare de minst kompetenta, får inkompetensen på detta sätt via själva lagstiftningsarbetet ett grundläggande inflytande på samhället och dess utveckling.

Därför råder ett ideologiskt motsatsförhållande mellan rikedom och ickerikedom.

I det nuistiska samhället bekämpas alla tendenser till rikedom - vare sig den uppstått tidigaredags eller är i nuet uppstickande: dock att uppstickande rikedom inte är lika förkastlig som den tidigaredags skapade.

Även i övrigt råder fredlöshet med avseende på olikheter uttryckande kvalitistisk överlägsenhet - intelligentare kunnigare, modigare, starkare, initiativkraftigare; kort sagt med avseende på allt som kan uttryckas som en mer utvecklad kompetens än den i nuet allmännast utbredda inkompetensnivån.

Överallt ersätts de kompetenta just i deras egenskap av kompetenta - dvs som icke jämlika. Men icke blott så. I nuismens förlängning elimineras också sådana jämlika, som det finns skäl att misstänka som icke reservationslösa anhängare av principen om allas oinskränkta jämlikhet.

Denna kompetensens omstrukturering till inkompetens underlättas av en fortgående utflyttning av s k kompetensresurser.

Nuismen har ett inneboende intresse av att välja representanter, som liknar menigheten - ibland kallad ”opinionen” eller förstärkt ”den allmänna opinionen” - så exakt som möjligt och därför saknar egen personlighet och som dessutom är i avsaknad av förmögenhet och därför i förhållande till det nuistiska samhället absolut beroende.

Därmed skapas en garanti för att de en gång valda aldrig bryter sig ut ur den snäva krets, i vilken opinionen stängt dem inne. Den valde representantens mandat är densammes beroende eller - om man så vill - fattigdom (inte till svält men väl till utsuddbarhet).

Den lagstiftande församlingen har förvandlats till en församling, som i stället för att stifta lagar kommit att under trycket av allmänna opinionens ständiga interpellerande legitimera en till detta interpellerande fortgående anpassning av landets regerande.

Men för att regera fordras en skicklighet och kunskap, som inte utgör kvalifikationsgrund för den som väljs att genom sin efterbild representera allmänna opinionen. Det bidrar till att fortplanta inkompetensens inflytande även når det gäller handhavandet av nuismens allmänna angelägenheter.

Den ämbetsmannakandidat, som vet med sig att han saknar meriter vad gäller skicklighet och kunskap, har i det nuistiska samhället inga svårigheter att komma underfund med att det är hans politiska åsikter, som skall hjälpa honom fram och han skaffar sig också de åsikter han behöver.

Följden är att större delen av dem som bereds möjlighet att sköta det allmännas angelägenheter är för sina uppgifter inkompetenta och de få som besitter någon grad av kompetens är i gengäld splittrade och därmed svaga karaktärer.

Det nuistiska systemet utgör således - jämför § 10 - ingen absolut garanti för att inkompetensen är alltigenom förhärskande bland de som äger att företräda och handha det allmänna vid det tillfälle då de väljs för uppgiften.
Systemet har dock en inneboende förmåga att avhjälpa denna brist.

Om den som blir utvald hade någon form av kompetens när han eller hon blev utvald, har vederbörande redan på några få år utvecklat en solid inkompetens. Den utvalde ges nämligen ingen tid att studera, begrunda eller för att gå till botten med någonting av allt det han eller hon kommer i beröring med. Därmed skapas garanti för att de utvalda verkligen inte belastas med ett vetande inom något eller några speciella områden, något som skulle göra dem till särskiljda i förhållande till den omgivning som valt dem och som de har till uppgift att representera.

Den utvalde äger att låta sig förvandlas till den ”offentliga” mannen eller kvinnan - representanten för ”den allmänna opinionen” och dess knippe av just de lidelser och/eller idiosynkrasier som är de från den ena dagen till den andra förhärskande.

I det nuistiska samhället lever kompetensen dock vidare i vissa privata och bolagsorganiserade sfärer.

Denna avvikelse från den renodlade nuismen bekämpas dels genom beskattning ägnad att begränsa den enskildes ”disponibla inkomster” till ett alla och en var garanterat ”välfärdsminimum”, dels genom successiv socialisering och då även av vad som i kvalitistiska samhällen gäller som ”fria yrken” (advokater blir rättsanstaltsfunktionärer, arkitekter övervakare av bygg- och plannormers upprätthållande, läkare och tandläkare inordnas i den offentliga vården, lärare blir övervakare av att undervisningen anpassas till den takt och omfattning som bestäms av de slöaste och dummaste barnen, författare och konstnärer blir livstidskontrakterade samhällsstipendiater, journalister förvandlas via presstöd och annan offentlig institutionsfinansiering till kolportörer av den för dagen rådande allmänsanningen och efter en genomgripande skattereform då 1980-talet gick mot sitt yttersta har - vad gäller provinsen Sverige - de tidigare privata restauratörerna låtit sig omskolas till kommunala kantinföreståndare).

I provinsen Sverige har kompetensen sedan ett år - dvs 1995 - fått en fristad som ryms inom den inhägnad, som omger ett av huvudstadens mest populära utflyktsmål. Platsen - känd för provinsens alla invånare - heter Skansen. Där kan man i tidsautentiska miljöer få studera oförbätterliga kompetenser som advokaten Leif Silbersky, skriftställaren Sven Delblanc och mimaren Arkadijus Vinokour.

Med denna kompetensens förvisning till museal företeelse har provinsen Sverige tagit ett avgörande steg i riktning mot det nuistiska samhällets fulländning - dvs ett samhälle, där alla och en var låtit sig inordnas till att vara det allmännas i förhållande till varandra jämlika tjänare.

Kvalitismens strävan är motsatt nuismens strävan. I kvalitistiska samhällen gäller att lagstiftaren bör väl känna sitt folks - menighetens - böjelser men likafullt stå över dessa böjelser och veta att behärska dem. Detta då lagstiftarens uppgift är att med lagens bokstav stävja sådana yttringar av dessa böjelser som är ägnade att störa samhällsfriden.

Lagens uppgift - i kvalitistiska samhällen - är således att bemästra och inte - som i nuistiska samhällen - anpassa sig till menighetens böjelser.
Därför skall lagen, lär kvalitismen, vara folkets rättesnöre - en smula älskad därför att man känner att den är god; en smula fruktad därför att man känner att den är hård; en smula hatad därför att man känner att den vid konflikt är fientlig; alltigenom aktad därför att man känner att den är nödvändig.

Och tvärtemot vad som gäller som nuismens rättesnöre är det enligt kvalitismen inte dess förmåga att spegla nuets snabbt flyktiga föreställningar, som skall forma lagen utan den bästa lagen är den äldsta lagen. Det är, lär kvalitismen, lagens ålder som bestämmer dess auktoritet och inflytande över människorna. Lagen växer och är till en början en bräcklig planta men senare får den bark och denna hårdnar, rötterna gräver sig djupare ner i marken och klamrar sig fast om de stora stenarna.

Så inte enligt nuismen. Där skapas ständigt nya lagar varvid största möjliga hänsynstagande eftersträvas till varjehanda atmosfäriska tillfälligheter och dagspolitiska händelser.

Lagar tillverkas som om det gällde journalistiskt hantverk avsett för ett modemagasin. Och förvisso är det ute på de stora tidningsredaktionerna - sinsemellan i intim oligopolistisk samverkan - det grundläggande lagstiftningsarbetet sker. Man interpellerar en gång om dagen - det är den polemiska artikeln; man intervjuar ministrar och andra folkets representanter flera gånger om dagen om vad som hänt här eller där - det är reportagen syftande till att uttrycka och förstora folkets lidelser, särskilt framgångsrika reportage alstrar vad som kallas ”folkstorm”; man lägger så fundamentet till olika lagar i anledning av vad som hänt föregående dag - det är ledaren.

På detta sätt har nuismen kommit att styras inte av lagar i dess egentliga mening utan genom dekret. En lag är - i kvalitistisk mening - en förordning som vunnit hävd genom sin ålder och som man lyder nästan utan att veta det. Efter en lag rättar man sig som efter en plägsed. Lagar skall vara väl genomtänkta och sinsemellan sammanhängande och logiska. En lag som framkallats av en tillfällighet är endast ett dekret.

Skillnaden mellan lagar och dekret är som skillnaden mellan ett på historisk grund utvecklat samhällsbygge och vad som en tyrann kan åstadkomma i kraft av sina nycker - om tyrannen är en despot eller en uppfiskad ”folkstorm” är blott en fråga om vad som är tyranniets subjekt.

I nuismens Sverige har det hänt att viktiga fundament i rättegångsordningen ändrats på sittande stjärt för att tillgodose en momentan atmosfärisk förändring genomkorsande den allmänna opinionen.

I utpräglat nuistiska samhällen är det mycket sällsynt att en ministerportfölj anförtros åt en person, som är kompetent att sköta den.

Ju större avvikelsen är mellan uppgiftens krav på kompetens och bristen på kompetens hos den som anförtrotts uppgiften, desto större är överensstämmelsen med nuismens innersta väsen.

Det finns exempel på hur en utrikesministerportfölj anförtrotts åt en posttjänsteman, en försvarsministerportfölj åt en pappersindustriarbetare och en justitieministerportfölj åt en fångvaktardotter utan ens en grundkurs i allmän juridik.

Den - utifrån ett kvalitistiskt synsätt - egendomliga fördelningen av ministerposter kan i förstone enbart ses som uttryck för ett spirituellt och raffinerat koketteri av gudinnan Inkompetensa. Så är emellertid bara delvis fallet.

I de nuistiska samhällena fördelas ministerportföljerna pro primo så att en viss anpart av makten ges åt var och en av de grupper som sammantagna bildar den regerande majoriteten. Men eftersom varje sådan enskild grupp äger blott en politisk och inte en med avseende på de olika fackministerierna anpassad kompetens och då vad de olika grupperna politiskt representerar är det avgörande, garanteras inkompetens vad gäller de speciella krav som i kvalitistisk mening ställs på att inneha en ministerpost.

I nuistiska samhällen utgör domarkåren en ämbetsmannakår lik andra statliga tjänstemannagrupper. I nuismens Sverige kallas domstolarna ”andra ämbetsverk”.

Staten utnämner dessa dömande tjänstemän, befordrar dem eller underlåter att befordra dem, avlönar dem. På detta sätt har staten domarna i sin hand på samma sätt som utrikesministern har ambassadörerna och försvarsministern officerarna i sin.

I det nuistiska samhället frestas domarna ständigt att döma i överensstämmelse med statens - sin arbets- och befordringsgivares - önskningar.

Dessa frestelser blir lätt påfordrande i de fall, då statens dömande tjänstemän har att döma mellan regering och enskilda medborgare eller privata bolag liksom mellan regeringens vänner och ovänner. I den snabbt växande floran av administrativa domstolar, nämnder, kommissioner och statliga styrelser med sig tilldelad domvärjo har frestelserna förvandlats till åligganden.

Ämbetsmän med domvärjo - domare eller vanliga administratörer - behöver inte känna sig handikappade av brister i sin juridiska utbildning eller ens av att helt sakna sådan utbildning.

Dömandet skall nämligen ske i enlighet med personlig övertygelse och denna övertygelse tillhandahålls av den dagliga via medierna tillhandahållna strömningen - ibland syntetiserad till en bestämd gällande åsikt eller sanning.

Detta kan understundom ta sig uttryck i att domar avkunnas som förmedlar vad en strömningsavkännande domare upplever ligga i linje med framtida doktriner - doktriner under utveckling men ännu inte fullt ut avspeglade i den hittills gällande lagen.

Nuismens strategi och taktik utgår från en fundamental sanning, nämligen att varje kraft - enskild eller kollektiv, person eller bolag - som är i besittning av kompetens också äger kraft att skapa sin egen från det allmänna avsöndrad framgång. På det sättet utgör varje sådan kraft ett hot inte bara mot den allmänna inkompetensnivån utan jämväl mot styrkraften i nuismens politiska maskineri.

Denna sanning var redan känd för Aristoteles, som i anslutning till denna sin iakttagelse identifierade vad han fann vara särskilt verksamma metoder för att upprätthålla nuistiskt tyranni. Sålunda:

”Det gäller att kväsa dem som i något avseende är överlägsna; att döda dem som är besjälade av ädla känslor; att inte tillåta några sedvänjor ägnade att väcka till liv, själsstorhet och eget förtroende; att förbjuda gemensamhetsmåltider och vänners sammanslutningar samt all annan skolundervisning än den staten ger; att göra allt för att medborgarna skall känna varandra så litet som möjligt.”

Nuismen är - ovan följdriktigt - angelägen om att få barnet bort från föräldrarna, att ge det den uppfostran den själv väljer och inte den föräldrarna skulle vilja välja, att undervisa det på ett sådant sätt att nuismens flöde av föreställningar tränger undan föräldrarnas i kraft av vunna erfarenheter förstelnade föreställningsramar. Nuismen förnekar föräldrarnas kompetens, sätter sin egen inkompetens i dess ställe och försäkrar, att den är den enda som gäller.

Kvalitismen lär att man skall öva i vördnad och respekt. Man skall - som Emanuel Kant uttrycker saken - lära sig att lyda det inom oss, som bjuder vördnad och ingenting annat, det inom oss som vare sig fordrar kärlek eller inger fruktan, endast det inom oss som synes vördnadsvärt. Och det är de män och kvinnor som inger vördnad, som man bör ära och låna sitt öra.

Nuismen lär annorlunda. Människan skall låta sig uppeggas och entusiasmeras - ej att vare sig respektera eller hysa vördnad. Och det är nuet som skall vara näringen till det som eggar och entusiasmerar.

Vördnad har sina rötter i vunna erfarenheter, efterhand utvecklad kunskap. Vördnad har rötter och utgör därför ett ständigt hot mot nuismen.

Nuismen och dess krav på absolut jämlikhet präglar också medborgarnas umgängesseder.

Att hysa aktning är att underordna sig en annan och att vara artig mot en jämlike är att låtsas anse honom eller henne i något avseende för mer. Det strider fullkomligt mot nuismens anda. Ingen är överlägsen i vad det vara må. Därför möter man inte vare sig aktning eller vanlig hövlighet i nuistiskt utvecklade samhällen.

Detta får inte förleda tanken till att eggelse och entusiasm inte skulle tillåtas att finna uttrycksformer, som är aktningens och hövlighetens raka motsats. Människor som inte inbegrips i den förstundenvarande eggelsen och entusiasmen blir underlägsenställda eller - när eggelsen och entusiasmen finner fysiska uttrycksformer - nedtrampade.

I antikens republiker fanns demagoger - talare som i ett rikt ordflöde gav lyster åt alla folkets fel och brister.
Nuismens demagoger är journaljerna. De utgå inte från akademier och lärdomscentra utan - precis som antikens demagoger - från folket, allmänheten, opinionen. Över detta är de mäkta stolta. De hyser samtidigt misstro mot allt som inte är folket, allmänheten, opinionen. De tillhör också folket så mycket mer som de i intellektuellt avseende är folkets jämlikar. De både skriver och tänker så att gemene man förstår dem och utan att gemene man behöver känna sig dessa nuismens demagoger underlägsna.

De saknar inte bildning men deras bildning är bara halv eller snarare rudimentär. Den rudimentära bildningen gör dem i stånd att ha en idé men oförmögna att ha två och denna enda idé blir lätt till en fix idé. Därför tvivlar journaljen sällan eller aldrig på vad han eller hon finner ord för. Den lärde tvivlar ofta, den okunnige sällan och dåren aldrig. Den som har en enda idé är så gott som oemottaglig för varje resonemang, som är främmande för denna hans eller hennes enda idé.

Man kan heller inte övertyga en journalj. Man befäster honom i hans övertygelse genom att hålla med honom och man gör det i än högre grad genom att diskutera med honom eller ännu värre genom att motsäga honom. Och journaljen vet att få sista ordet.

Journaljen är fången i sin lära. Han behärskar den inte alltid särskilt väl men den behärskar honom.

Hans övertygelse bildar en säker grund för hans känsla. Och hans känsla livar ständigt upp hans övertygelse. Hans övertygelse gör honom döv för invändningar och hans känsla gör honom avog gentemot varje meningsmotståndare.

Genom att journaljen är uppfylld av en idé åt gången är han inte bara ensidig. Han är också logisk - logisk till det yttersta, utan omsvep och utan undantag. En idé som inte kommer i konflikt med andra idéer går fram hinderslöst. Journaljens idé är dagens, nuets idé. Därför är journaljen för nuismen Ljusets Riddare.

Därför kan det finnas personlig frihet liksom församlings och föreningsfrihet i den utsträckning det allmänna finner för gott att tillåta.

Individen får tänka efter sitt eget huvud, tala och skriva fritt, handla efter eget gottfinnande med den enda inskränkningen att vad hon tänker, säger och skriver ryms inom de gränser det allmänna kan tolerera.

Om dessa gränser fastställdes av någon annan makt än det allmänna så skulle det vara denna andra makt som var suverän och inte det allmänna.

Vad som gäller för individens frihet gäller också föreningars och enskilda samfunds frihet.

En förening är till sin natur en inskränkning i det allmännas frihet. Den har sina egna lagar något som från nuistisk synpunkt är förvänt, absurt och vidrigt. En förening begränsar det allmännas suveränitet på samma sätt som en fri stad eller ett fritt område skulle göra det. Föreningen är en stat i staten. Där det finns föreningar, finns det något annat organiserat än det stora allmänna. Det är som om ett djur levde oberoende i ett större djur och levde oberoende av detta större djur trots att det levde av det. Det kan endast finnas en förening - det allmänna.

Därför får det bara finnas sådana föreningar, som är ett med det allmänna i den meningen att beroendet till det allmänna är sådant att de omintetgörs så snart de visar sig leva ett liv som skiljer sig från det allmännas liv.

Vad som gäller för föreningar i deras förhållande till det allmänna gäller det slags föreningar som alltför lätt uppstår mellan föräldrar och barn.

Barnet tillhör inte sina föräldrar. Om så vore fallet skulle det allmännas suveränitet kunna hejdas framför varje hus och det skulle vara detsamma som att denna suveränitet inte existerade.

Barnet liksom dess föräldrar är - skall vara - som ett i förhållande till det allmänna. Barnet kan - får - därför inte tillhöra ett samfund som tänker annorlunda än det allmänna. Det skulle innebära en stor fara att låta blivande medborgare i upp till tjugo år stå utanför det allmänna och ej vara delaktiga det allmännas tankar, dvs vara utanförställda i förhållande till samhällsgemenskapen. Låt oss tänka oss fem eller sex bin, som blivit uppfostrade för sig oberoende av bikupans lagar och dekret och vidare att det fanns hundratals sådana grupper i en bikupa. Det skulle betyda bikupans undergång.

Det allmännas suveränitet bör därför framförallt genomtränga familjelivet. Det bör låta föräldrarna behålla rätten att kyssa sina barn men ingenting därutöver.

Vad som gäller för föräldrar och barn i deras inbördes förhållande gäller för troende i förhållande till Gud.

Gud har sina bud och lagar. Dessa - hävdar kvalitismen - är äldre och står över alla andra lagar och dekret och sätter därigenom en gräns för det allmännas slappa lagstiftning och nyckfulla allmakt.

Därför utgör tron på en Gud - vilken gud det vara må - det yttersta hotet mot nuismen. Om det finns en Gud, lär nuismen, kränks det allmännas suveränitet, om människorna tror på honom.

Enligt samma logik har varje dekret det allmänna finner för gott att ge sin välsignelse rätt att inbegripa större eller mindre orätt. I annat fall skulle det allmännas suveränitet vara begränsad och det bör den inte vara. I det fullt utvecklade nuistiska samhället finns - per definition - ingen sådan begränsning.

Hur vet man när nuismen lyckats att eliminera kompetens och i grunden genomsyra samhället med inkompetens?

Jo, när man uppnått det stadium då lärjungarna föraktar sina lärare, de unga de gamla, kvinnorna sina män, främlingarna medborgarna, de dömda sina domare och sönerna sina fäder.

Ett förstadium till detta är när skillnaden mellan målsägare och domare håller på att suddas ut liksom mellan troende och präst, mellan patient och läkare. En väl grundlagd ringaktning för allt som kan tydas som kompetens upplöser denna skillnad och i dess ställe träder ett spirande misstroende efterhand utvecklat till öppet förakt. Men först när alla misstror och föraktar alla har nuismen och dess bräckjärn inkompetenskulten slutgiltigt triumferat.

En fransk tänkare och oberoende skribent - Emile Faguet - har liknat inkompetenskulten vid olja:

”Den utbreder sig genom smitta och det är ganska naturligt att den är endemisk, att den sträcker sina verkningar till seder och bruk, då den finns i statens själva centrum och kärna, i författningen.”

Nuismens akilleshäl är att den som samhällsform är mycket resurskrävande och att den i det långa loppet tenderar att bli ruinerande.

Detta enär det nuistiska samhället behöver ett vida större antal anhängare - den allmänna opinionen svarande mot en majoritet av medborgarna - än varje annan styrelseform, enär varje annan styrelseform - per definition - har ett större eller mindre inslag av kvalitism. Och vad anhängarna - majoriteten - kräver för att vara anhängare är belöningar.

Till detta kommer att kompetens i sig är en resurs som skapar resurser och att samhällen som ersatt kompetens med inkompetens så småningom försmäktar i brist på resurser - både för den dagliga välfärden och de systembevarande belöningarna.

Därav Aristoteles och Montesquieus tes om att en samhällsform går mot sin upplösning genom att överdriva sin inneboende princip.

Montesquieu lär därtill att en samhällsform upplöses om den överger sin inneboende princip.

Vad som därför är den enda räddningen för långt utvecklade nuistiska samhällen likt provinsen Sverige är att hejda sin egen utveckling mot total nuism. Härför krävs mer än något annat förmåga att tygla sina lidelser för den allmänna opinionens allmakt, den totala jämlikheten och den besinningslösa inkompetenskulten.

Alla samhällen - även de mest renodlade - rymmer sina motkrafter. Dessa må sjunka ner ända dithän att de inte längre märks men de finns där som ett slags reserv att tillgå när den rätta tiden är inne.

Nietzsche formulerade saken som så: ”Bästa sättet att komma sig upp är att stiga ner.”

Allt har sin tid. Inkompetenskulten med dess till slut omåttliga resursförbränningar har sin tid. Kompetensen med sitt resursuppbyggande har sin tid. Det finns tider då vi lånar av det vi har. Det finns tider då vi tillför till det vi fortfarande har kvar.

Drömmen är ett samhälle där måttfull nuism blandas med måttfull kvalitism. Aristoteles lärde också att de bästa författningarna är de blandade.

För detta tarvas ett nuistiskt element. Det är farligt att låta ett folk bli en gåta. Man måste veta vad det tänker, känner, önskar, fruktar och hoppas på. Och då det bara är folket som kan ge uttryck för detta måste det ha möjlighet att göra sin röst hörd - hörd på ett sätt att det upplevs som meningsfullt att låta den bli hörd och hörd utan att rösten förvanskas.

Men det tarvas också ett element av kvalitism. Bara därigenom är det möjligt att sörja för att vad ett samhälle äger av reda inte förkvävs av oreda, för att det bestämda inte skall skymmas av det obestämda, för att vad som finns av vilja och förädlad ambition inte skall förvirras av lidelser och ostyrd nyckfullhet.

I ett sådant samhälle väglett av nuistiska och kvalitistiska principer i harmonisk och varandra stärkande förening skall alla äga tillträde till statens ämbeten, vilket är en nuistisk princip, men samtidigt skall det slutgiltiga valet bland dessa alla gälla de av dessa som vad gäller kompetens höjer sig över mängden, vilket är en kvalitistisk princip.

Ett sunt samhälle är ett samhälle där de mindre kompetenta bejakar kompetensen som ett eftersträvansvärt adelsmärke och de mer kompetenta vårdar och nyttjar kompetensen som samhällets sköld och svärd.