online casin

DSM nr 1/2001

Skrivet av Jan Gillberg

Året var 1930. Ilja Ehrenburg kom ut med sin bok  ”Jedinyj front” (”Enhetsfronten”)

Den ryske revolutionäre författaren av judisk börd Ilja Ehrenburg (1891-1967) hade som pojke deltagit i 1905 års revoltförsök i Ryssland för att några år senare flytta till Paris, som var hans fasta punkt under åren 1909-17 och 1921-40. Efter revolutionen 1917 återvände Ehrenburg till Moskva men blev några år senare åter emigrant. Sverige besökte Ehrenburg 1929 och 1933. Från 1940 fram till sin död 1967 var han både bosatt i och deciderat hängiven ”Moskva”. Som författare har Ehrenburg ett brett register - alltifrån revolutionär lyrik (exempelvis ”Under röd himmel”), romaner i pikaresk stil (exempelvis ”Julio Jurenitos och hans lärjungars ovanliga äventyr”) till det litterära reportaget (exempelvis ”Enhetsfronten”). I romanen ”Stormen” (1947) - Ehrenburgs sista större verk - ger han en skildring av hur ryska män och kvinnor ur alla yrkesgrupper kom att under det andra världskriget växa till hjältar. För denna roman fick Ehrenburg 1948 Stalinpriset. Även om Ehrenburg började sin litterära bana som revolutionär och slutade den som hängiven kommunismen sådan den gestaltat sig under Stalins egid, var han under Parisaren - skulle man kunna uttrycka det - ”allmänkritisk”. I romanen ”Julio Jurenitos” (1921) gisslas både Västerlandets kapitalism och det sovjetkommunistiska system han just lämnat.

Under mellankrigstiden var Paris världens informations- centrum. Det var där människor från alla världens hörn möttes - människor med ”kunskaper”, människor som ”visste”. Det var där rykten - sanna och falska - florerade mer än någon annanstans. Inte minst de ”kretsar”, i vilka ryska emigranter cirkulerade, kom att fungera som en den internationella politikens ”kunskaps- & rykteskatalysator”.

I dessa kretsar simmade Ehrenburg omkring som fisken i vattnet. Ingenting ”viktigt” torde ha gått honom förbi. Han ”visste”. Hur mycket han ”visste” som också var sant må vara en öppen fråga men även om inte allt så dock tillräckligt mycket för att hans ”litterära reportage” kan vara nog så givande att läsa som en och annan av de ”doktorsavhandlingar” med anspråk att utgöra ”den moderna historieskrivningen” (1) och som tillkommit genom av Riksbankens Jubileumsfonds finansiella stöttor. I varje fall för den som uppskattar att känna stimulansen av kunskap ett stycke från de domäner, som behärskas av det som gäller som ”det korrekta” (= enligt gällande ordning anpassade; i särskilt och synnerliga förekommande fall korrigerade). Det är sedan upp till var och en att hantera denna stimulans så att den inte bär iväg till det ”förflugna” och/eller mindre ”välbetänkta”.

Här levereras nu ett par portioner sådan av mig inte närmare bearbetad ”stimulans” hämtad ur Ehrenburgs bok ”Jedinyj front” (Enhetsfronten) och som 1931 utkom i svensk översättning under den lite konstigt valda titeln ”De heligaste ägodelarna”. Som utgivare i Sverige gäller den tidens motsvarighet till våra dagars Ordfronts förlag, nämligen Ljungbergs förlag med bland annat Fredrik Ströms och Ture Nermans samlade skrifter på sin repertoir.

Ehrenburgs porträttering av Ivar Kreuger

I Ehrenburgs framställning framträder Ivar Kreuger - i boken presenterad som Sven Olsson men sedan genomgående kallad kort och gott Olsson - på ett positivt och allmänsympatiskt sätt. Med små retuscheringar (Jönköping blir Kalmar etc) är det en bild som i mångt och mycket fram till Kreugers plötsliga frånfälle var den gängse - nämligen innan den av Dagens Nyheter dagen efter mordet den 12 mars 1932 anförda demoniseringskampanjen satte in.

Ehrenburg berättar om hur ”den från Jönköping bördige Olsson” inte har några behov. ”Han skulle hela sitt liv kunna leva i en studentkula med en middag på två rätter” - dessutom ”utan någon fru” - och hans arbete är - skriver Ehrenburg - ”framförallt oegennnyttigt”. Kreuger- Olsson är - detta är något Ehrenburg ofta återkommer till - en man med principer. En annan översättare skulle nog - av sammanhanget att döma - valt ordet ”ideal”. För detta blir han i boken hånad av sina fiender/vedersakare som den osympatiske Weinstein med förnamnet Wulf och även kallad ömsom Sir William, ömsom ”den röde stridstuppen” - flera personer i en, tillsammans utgörande ”jedinyi front”:

”Och Olsson, denne Weinsteins svurne fiende, varför ligger han i så och arbetar? — Han har inga barn. Man påstår att han har ’principer’ [ideal]. Det är ju ännu meningslösare än rökelse! Vad fan är principer [ideal] för något? - Låt de enfaldiga behålla sina principer [ideal]! - Man kan göra sig pengar enbart på folks dumhet. Människor begriper ingenting och därför är det lätt att skapa panik och så köpa upp deras papper för en spottstyver. Ni har väl hört talas om att Olsson skaffat sig några slags principer [ideal]! Så till exempel vill han skapa en ny världsordning. Som inte den nuvarande skulle vara så dålig! Han är ingen svensk, han är en profet!” 

Också den personlighet och auktoritet med vilken Ivar Kreuger gjorde sig gällande bland statsmän och dåtidens personager kommer till klart uttryck: ”Olsson har en stor förmåga att övertyga olika ministrar. Bravo! För att vara en Östersjö- sill är han en riktig Cicero, Men Weinstein övertalar ministrarna som man övertalar ett fruntimmer att klä av sig. Olsson kan inte mäta sig med honom - Olsson har ju sina ’principer’.”

Och detta med Ivar Kreugers omvittnade intensitet och arbetsamhet blir också tydligt redovisat: ”Olsson intresserar sig för produktion, rationalisering, arbetarfrågor. Han tillbringar hela dagen på fabrikerna och han är mycket road av maskiner, så står det åtminstone i tidningarna! Weinstein föraktar maskiner. De är ännu dummare än människorna, de kan inte ens ställa till någon liten trevlig skandal. Varför öda bort tiden på något så onyttigt?”

”Den sista striden”

Ehrenburgs skildring av detta ”skoningslösa krig” - ibland med referens till ”Internationalen” kallat ”den sista striden” - är sådan, att man bara kan uppfatta det som att Ehrenburg ställer sig på den idealistiskt sinnade men av ödet utdömde Olsson-Kreugers sida. Vad striden gäller är krig eller samförstånd, en fortsättning på dödandet i Europa och Världen eller en ny ordning där det inbördes genom ”tändsticksriket” tråcklade ekonomiska beroendet skulle omöjliggöra nya förödande krig, ett fortsatt militaristiskt Europa eller ett Europa där vetenskap och kunnande går i fredens tjänst. Några citat får belysa hur Ehrenburg från sin utkik i vad som då gällde som ett slags Europas Origo uppfattade det drama, som dessa ödesår tornade upp sig och som - som det nu blev - ledde till den ena katastrofen ackumulerande den andra.

Citat 1

”I stället för att utmana Moskva, kommer Weinstein att räcka det en hjälpsam hand och ge det tillfälle att fortsätta att förbereda sig till ’sista striden’, som det heter i Internationalen. Huvudsaken är att inte tillåta några underhandlingar.”

Citat 2

”Man får inte befria tyskarna från skadestånds- betalningarna, det skulle inte vara till nytta för någon, inte ens för tyskarna själva. De ska betala och ilskna till. Det är nödvändigt för de tölparna att förbereda sig på krig!”

Citat 3

”Människorna är stridslystna - Weinstein tillverkar kanoner av senaste slag och några slags gaser, med ett ord allt vad man behöver för nästa slagsmål. Människorna är fega, och man behöver bara hetsa upp dem mot varandra. Vem kan då skratta? Deras herre, William, alias Wulf Weinstein.”

Citat 4

”Talet om en kris blev allt envisare, men den rödhårige stridstuppen kände bara ett mål: Olssons sammanbrott, hans kväsande. Han var beredd att för det betala med den ofrånkomligakatastrofen’, det vill säga med miljonförluster. Förluster sökte han väga upp med krigsleveranser. Alldeles särskilt lockade honom kemin, han köpte hundratals patent, i det han bland allehanda ’slughuvuden’, som befattade sig med sådant vanvett som relativitetsteorien, alltid sökte få fatt på någon riktig forskare som föreföll kunna uppfinna en billig, luktlös gas: för en sådan sak skulle han, om det gällde, lägga upp en miljon kontant på bordet.” 

Citat 5

”Frånsett allt som Weinstein föraktfullt avfärdade som ’idéer’, så trodde Olsson på vetenskapen, ja, det gjorde han verkligen, han

I denna envig av Ehrenburg framställd som ett ödesdrama bryts det goda mot det onda. Å ena sidan Olsson-Kreuger - ”en hemlighetsfull främling, som hatade bolsjevikerna”. Å andra sidan Weinstein et consortes - herrar som ”strålar upp” redan vid ”tanken på < några tillåta inte är Huvudsaken Internationalen. heter bordet.” Det kan framstå som överraskande att Ilja Ehrenburg - denne ryske revolutionär och jude med framöver starka sympatier för Stalins Sovjet - ger den bild han nu ger av detta ödesdrama, att Olsson-Kreuger framställs på ett idealiserat sätt samtidigt som dennes fiender - Wulf Weinstein alias William, ”den röde stridstuppen” liksom de mer hastigt exponerade Grintjuk och Karnauchow - blir till ett slags Ondskans Allians. Man skall då komma ihåg att Ehrenburg - efter att 1917 först ha återvänt till det revolutionära Ryssland och blivande Sovjetunionen - valde att bara fyra år senare återvända till Paris och att han på 20-talet upplevdes som en stark kritiker av det sovjetiska systemet. Livet västeröver - även det i Tyskland - var ”trevligare” än det som uppstått efter den så hett åstundade revolutionen eller som Ehrenburg uttrycker det i den här uppmärksammade och 1930 utgivna boken:

”I alla fall var livet i det borgerliga Tyskland betydligt trevligare än i Sovjet-klostret! Där finns det blott en väg för en talang, till arkebuseringsplatsen. Där tillåter man inga avsteg från den givna normen.”
Med den samlade mäktigheten hos Olsson-Kreugers fiender var dock prognosen för ”den goda sidan” dålig. Det scenario Ehrenburg tecknar mynnar ut i Olsson-Kreugers bråda död - detta i en bok som skrevs och kom ut två år före mordet på Ivar Kreuger. Den ehrenburgska klärvoajansen framträder särskilt starkt i följande passage:

”Och där, mitt i natten, mitt på havet, blir det klart för honom, att han inte alls farit bort, att döden är bredvid honom, i samma hytt, på samma säng, ligger där helt stilla, rör sig inte, andas inte ens. Han kan inte fly undan honom!”

(1) Riksbankens Jubileumsfond har uppträtt som finansiär av en synnerligen tvivelaktig och av Kreugerforskaren Lars-Jonas Ångström granskad ”forskning” - av en av forskarnas hustru i Svenska Dagbladet omnämnd som” den moderna forskningen”. Se vidare Ångströms artiklar ”Om jag hade varit opponent” (DSM 4/2000) och ”Jan Gletes Kreugerforskning” (DSM 5/2000).