online casin

 DSM nr 3/2003

I vinnarmotiveringen till valet av den värstigaste förstasidan i svensk press under år 2002 framhöll Rose-Marie Tofte den cynism, som de utvalda löpsedlarna är uttryck för genom att de så tydligt riktar sig till barn och barns värld: 

”Ord som pappa, hundar och katter, dagisfröken och baby berör barn och tilldrar sig deras uppmärksamhet och barns fantasi är gränslös, det vet vi. 

Alltså ’triggar’ ordval av det slag löpsedels- makarna använder barnens fantasi och förorsakar dem oro och bestörtning och väcker frågor som inte enkelt kan besvaras.” 

Värst av de 12 utvalda löpsedlarna är, menar Tofte, Expressens löpsedel om kvinnan som ”BRANN UPP när hon LAGADE JULMAT”. 

Vad säger och gör  människor i ansvarspositioner?

Det groteska uttryck, som dessa förstasidor är för hur upplagekriget mellan Aftonbladet och Expressen med en sammanlagd upplaga på inte långt ifrån 1 miljon exemplar kommit att urarta, väcker frågor som: 

•  Hur kan förstasidor som dessa tänkas påverka barn och barns känsloliv? 

•  Vilken avtrubbning av barns känsloliv kan förväntas bli effekten av detta slags påverkan? 

•  Hur kan barns fantasi tänkas stimuleras och vilka idéer kan det i sin tur ge upphov till? 

Och vad säger och gör personer i positioner, som ger dem ett ansvar för utvecklingen av denna ”värstingjournalistik”? DSM lät frågan gå vidare till tre sådana personer, nämligen: 

•  Carl-Johan Bonnier i egenskap av ordförande i Bonnierkoncernen, i vilken tidningen Expressen - tidningen som för andra året vann DSM:s ”VÄRSTINGTÄVLING” i svensk press - ingår. 

•  Bengt Braun i egenskap av koncernchef inom Bonnierkoncernen. 

•  Otto Sjöberg i egenskap av tidningen Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare. 

Ingen av dessa tre har besvarat DSM:s enkät. 

Frågan ställdes också till tre personer, som i kraft av sina roller i Media-Sverige borde ha särskild anledning att uttrycka mening i frågor, som gäller värsting- journalistikens utveckling och dess samhälleliga konsekvenser, nämligen: 

•  Pressombudsmannen Olle Stenholm. 

•  Publicistklubbens ordförande Jan Guillou. 

•  Tidningsutgivarnas VD Barbro Fischerström. 

Av dessa avstod Guillou och Fischerström från att besvara DSM:s enkät. Så här svarade Olle Stenholm:

”Alldeles bortsett från att jag inte känner mig bekväm - som det heter på modern svenska - med adjektivet värstig, har jag inga särskilda kommentarer till de tolv förstasidor ut Aftonbladet och Expressen som Du bett mig anlägga synpunkter på. PO:s specifika uppdrag är att tillvarata intressen för enskilda som känner sig kränkta av publiceringar i pressen. Allmän mediekritik, som det här är frågan om, sköts på ett kompetent sätt av många. Din tidskrift är ett sådant forum.

Jag vill dock meddela en allmän iakttagelse som bygger på erfarenheter av två och ett halvt år som PO och som har viss relevans för den debatt om förstasidor som Du vill föra: Det förekommer ej sällan att publiceringar som klandras i Pressens Opinionsnämnd (PON) fälls på grund av rubrikerna. Själva artikeltexten kan vara invändningsfri samtidigt som rubriker på löpsedel, förstasida och inne i tidningen överdriver, hårdrar och förvanskar på ett sätt som blir skadligt och kränkande för enskilda berörda. Sådana avvikelser från god publicistisk sed förekommer i all slags press.” 

Vad kan personer i opinionsbildarpositioner göra?

Vidare vände sig DSM till fyra personer med i sammanhanget viktiga positioner i Opinionsbildar- Sverige, nämligen: 

•  Barnombudsmannen Lena Nyberg 

•  Ordföranden i Rädda Barnen Annika Åhnberg 

•  Ordföranden i Riksförbundet Hem och Skola 
    Ann Christin Krekula 

•  Ärkesbiskop K G Hammar 

Ärkesbiskopen lät genom sin medarbetare Lena Bohman meddela, att han ”inte avser att agera specifikt” med anledning av det påtalade. Lena Nyberg meddelar i sitt svar, att Barnombudsmannen under 2003 kommer att börja arbeta med frågor som rör barn och media. Annika Åhnberg besvarar enkäten i ett längre brev. 

Barn och unga påverkas starkt av vad de möter i media, framhåller Annika Åhnberg, något som ger journalisterna ett stort ansvar. Rapporteringen kring 11 september visar hur starka reaktionerna kan bli och hur tidigare rädslor kan väckas till liv.  Annika Åhnberg skriver vidare:  ”Precis som många andra blir jag både upprörd och förvånad över ’värstingsidorna’ som ni presenterar. Upprörd över den cynism som präglar formuleringarna och förvånad över att vuxna människor har så dåligt omdöme.”  Brevet återges i sin helhet här nedan.

Från Ann Christin Krekula har inget svar inkommit.  

DSM kommenterar 

Det är anmärkningsvärt och trist, att ingen av de personer, som har särskilt ansvar för den av DSM uppmärksammade ”värstingjournalistiken”, bekvämat sig att besvara enkäten. Men inte bara anmärkningsvärt och trist. Det inte bara kan vara utan är uttryck för ett komplett ointresse för hur denna journalistik kan påverka människor och då i synnerhet den målgrupp, som den med sitt språk och sina jättebokstäver vänder sig till: barnen.

Rädda Barnens ordförande Annika Åhnberg är inte bara upprörd över den cynism som ”värstingsidorna” är uttryck för. Hon är förvånad över att vuxna människor har så dåligt omdöme. Det är nog värre än så, värre än att det handlar om dåligt omdöme. Vad det handlar om är en ny form av ”säljande journalistik”, ett nytt sätt att trissa upp upplagesiffrorna och detta i en mellan Aftonbladet och Expressen tävlan om att triumferande kunna ropa ut: ”VI ÖKAR MEST!”     

Hur denna journalistik påverkar barn, som just lärt sig att bokstavera, är likgiltigt och väcker ingen debatt. En märklig löpsedel som den om ”Ut ur Sverige” ledde till att chefredaktören fick avgå. Och en slampig löpsedel som den om Gudrun Schyman och hennes deltagande i ett ”erotiskt” filmprojekt ger upphov till eruptioner i den översta mediavärlden värre än en regeringskris.     

Under Irakkrisen fick vi läsa om hur barn - bland annat föräldralösa barn - togs om hand för att fostras till ”elitsoldater”. Som ett led i denna fostran tränades barnen till total känslokyla. Detta genom låta barnen plåga ihjäl djur - hundar, katter, höns - och när de blivit lite äldre lite större djur som hästar och kor. Det är svårt att ens begripa hur det kan finnas människor, som tänker ut och sätter i verket metoder för fostran/påverkan av detta slag.

Men - måste vi samtidigt fråga oss - vad är det för slags fostran/påverkan, som bedrivs med hjälp av värstingjournalistiken. Läs och begrunda de tolv förstasidorna i DSM:s ”VÄRSRTINGTÄVLING” i svensk press! 

Läs en gång till och försök att leva in i hur ett barn kan tänkas fantisera utifrån de olika texterna och på det sättet låta sig påverkas! Och betänk sedan att detta bara är ett litet urval, en mindre exempelsamling på vad som produceras av Aftonbladet och Expressen i genren värstingjournalistik.     

Vad är det för slags barn Anders Gerdin (Aftonbladets chefredaktör) och Otto Sjöberg (Expressens chefredaktör) i inbördes tävlan försöker fostra? Vad ger dem rätt att bedriva denna uppenbart samhällsskadliga verksamhet? Vad krävs för att de skall tvingas att upphöra med detta genomsjuka fostrings- och påverkansarbete?

DSM:s enkätbrev per den 27 april 2003 till Expressens chefredaktör Otto Sjöberg avslutas med följande två frågor: ”Hur ser Du som Expressens chefredaktör och ansvarige utgivare på den här typen av förstasidor? Är det något som ger anledning till någon reaktion eller åtgärd?” På detta har Sjöberg inte svarat. Han leder samtidigt en tidning, som minsann kräver att få svar på frågor närhelst de anser sig ha funnit något vrångt i det svenska samhället. Inte heller har han låtit sig påverkas av DSM:s uppmärksamhet av den alltmer grasserande värstingjournalistiken. För Sjöberg och hans kompisar är det ”business as usual” som gäller. Hur många tusen barn kan tänkas ha stavat sig igenom Expressens förstasida den 27 maj 2003 om mamman som körde sin tvååriga dotter i tvättmaskin? Om något eller några av dessa barn sedan fått eller framöver får idén att köra sin lillasyster, lillebror eller familjens katt eller hund i tvättmaskinen, lär vi inte få veta. Borde inte redan detta enda exempel på värstingjournalistik vara nog för att någon vidtog någon åtgärd? Borde inte redan detta exempel vara tillräckligt för att förpassa ett antal personer bort från sina påverkanspositioner?

Ignorant 1  Carl-Johan Bonnier 

Ignorant 2  Bengt Braun 

Ignorant 3  Otto Sjöberg 

Ignorant 4  Barbro Fischerström