Jan Gillberg: Vid ELA-mötet den 10 juni i år på Gyllene Uttern utanför Gränna valdes du till ordförande i Estonian Litigation Association. Vad är din anknytning till Estonias förlisning?

Helje Kaskel: Jag var gift med Urmas Alender, som var en av de omkomna.

JG: Det har nu gått nästan åtta år sedan förlisningen. Vad är det som gör det viktigt att nu bilda en organisation som ELA? Vad är det som driver dig och ditt engagemang?

HK: Skulle jag uttrycka mig med två ord skulle de två orden bli: MYNDIGHETERNAS ARROGANS. Ständigt, ständigt denna arrogans mot de efterlevande. Det spelar ingen roll vad de gör för att påkalla uppmärksamhet för sin situation. Men också den arrogans som visas de några få som tagit sig an den otacksamma och smått farliga uppgiften att utforska vad som ligger bakom förlisningen. Det spelar ingen roll vilka nya och sensationella uppgifter som förs fram i ljuset. De politiskt ansvariga som Mona Sahlin intar vad som än framkommer samma låsta position: ”Ingenting tillräckligt nytt eller tillräckligt sensationellt för att påfordra en ny utredning.”

JG: Vad tror du själv är orsaken till förlisningen?

HK: Det är nonsens att det skulle bero på någon felkonstruktion av bogvisiret. Det snabba sjunkningsförloppet är ett ostridigt faktum, som bara låter sig förklaras av att en eller flera explosioner ägt rum. För att vi mer i detalj skall få kunskap om hur och varför måste Estonia bärgas och en ny oberoende haverikommission tillsättas. Varje myndighetsperson som utnyttjar sin ställning till att förhindra detta gör sig till medbrottsling till de som beordrade och orsakade sänkningen.

JG: ELA har också till uppgift att aktivera den så kallade Parisprocessen...

HK: Ja, det är viktigt. Genom myndighetspåverkan från Stockholm kunde denna process stoppas. Det var möjligt genom att hänvisa till att det pågick en process i Sverige. Nu är det hindret undanröjt. Det gör det möjligt att nu aktivera Parisprocessen. Skadeståndsfrågorna för de ansvariga har på alla upptänkbara sätt trixats bort.

JG: Vilken inställning har försäkringsbolagen haft?

HK: Att komma undan med minsta möjliga. Det kan man ha viss förståelse för. Försäkringsbolagen är ju företag med uppgift att hävda sina ekonomiska intressen. Men genom att de liksom vi alla kunnat konstatera hur myndigheter och medier samverkat i en allmän mörkläggning av allt som gäller Estonia, har försäkringsbolagen tyckt sig kunna uppträda med samma arrogans som myndigheterna.

JG: Vilka uttryck har det tagit sig?

HK: Det finns anhöriga som nu efter ELA:s bildande fått motta brev, som de uppfattat som hot om att de kan drabbas av kostnader om de medverkar till att göra det möjligt för ELA att aktivera skadeståndsfrågorna. Här har man, som jag ser det, passerat gränsen för det etiska.

JG: Har myndigheter och media i Estland lyckats skapa samma ”ointresse” för Estoniakatastrofen som de har i Sverige?

HK: Den officiella och av medierna undergivna inställningen är densamma i Estland som i Sverige.

JG: Samma effektiva mörkläggningsarbete...?

HK: Ja. Låt mig ta ett exempel. Den 31 oktober 1994 - således bara en månad efter Estonias förlisning - hade det nybildade organet Estonian Strategic Goods Export Control Commission sitt första möte. Vid mötet upprättades en lista över strategiska varor, som i fortsättningen inte får exporteras från eller transiteras genom Estland. Det är lätt att se det som en markering från det chockade Estland: ”Utnyttja oss inte som kanal för transport av militär högteknologi! Vi vill inte ha flera döda.” Men om detta väljer medierna i Estland att tiga.

JG: Tack för samtalet.

HK: Tack själv och hälsa det vackra och vänliga Gränna.

Tillbaka