online casin

DSM nr 4/2001


Skrivet av Jan Gillberg


Hegemonismen - strävan efter ” allmakt”  - uppträder genom historien i ständigt nya skepnader. Babylon. Perserriket. Romarriket. Den Katolska Kyrkan. Det Brittiska Imperiet. Hitler-Tyskland. USA. Stor vill bli större ända till dess att det uppstår sprickbildningar i det hegemoniska bygget, som gör det möjligt för nya hegemoniska krafter att tävla om att ta över för att sedan efter ny utslagning bli - för en tid - den ledande hegemoniska kraften. Är detta något som är inbyggt i människans gener? Och om utifall, är det därför ” historien”  är vad den är? 

Detta är tankar som nu lite varstans tränger sig på. Tydligast och mest utvecklat kommer de till uttryck i den suggestiva profetia som genljöd i framförallt 20-talets Tyskland och som hade Oswald Spengler (1880-1936) som upphovsman. I två tjocka volymer kallade ” Der Untergang des Abendlandes”  utvecklade Spengler sin historiefilosofi, där han betraktar de olika kulturformerna som organiska bildningar, som alla har sin ungdom, sin blomstringstid och sin förfallsperiod. Inte som en slump utan som ett tidens tecken utkom Spenglers verk häromåret i ny moderniserad svensk översättning (Atlantis). 

Men hegemonismen som en hos människan inbyggd strävan gör sig gällande inte bara inom världspolitiken utan på skilda nivåer och i snart sagt alla mänskliga sammanhang. På de lägre nivåerna handlar det dock inte om ” allmakt”  i någon för mänskligheten total mening men väl om ” dominans”  inom mer eller mindre tydligt avgränsade revir. Som idé är det lätt att uppfatta hegemonismen anti allt det vi förknippar med ett fritt och öppet samhälle - dvs en samhällstyp som inte bara tillåter utan genom olika regelverk vill främja fri och öppen tävlan/konkurrens. På samma sätt som en idrottstävling förutsätter flera tävlande så förutsätter konkurrens, att det är flera företag som tävlar om marknadens/konsumenternas gunst. Du kan inte bli bäst i en idrottstävling om det inte finns några att tävla med. Ett företag kan inte erbjuda bästa pris för bästa kvalitet om det inte finns andra företag, som marknaden/ konsumenterna kan välja emellan. Därför är idrottens idé precis som den fria konkurrensens idé antihegemonistisk. På samma sätt tillåter det fria och öppna samhället tävlan/konkurrens mellan olika politiska idéer och synsätt. Det gäller att bli störst bland flera medtävlande och i en del fall att kunna finnas med genom att som i Sverige vid allmänna och fria val lyckas samla i varje fall fyra procent av rösterna.

Monopolism & Totalitarism 

Fri tävlan/konkurrens kan dock sättas ur spel. En idrottslig tävlan kan manipuleras genom doping och annat fusk. När detta sker träder ett regelsystem in och den som fuskat blir straffad. På samma sätt när företag fuskar genom att i lönndom göra upp om priser/avgifter, rabatter eller på annat sätt sätta den fria och öppna konkurrensen ur spel. Brott mot gällande konkurrenslagstiftning beivras. 

Hegemonismen oavsett på vilken nivå drivs av andra idéer och tänkesätt. Dominans och monopolism är dess credo. Hegemonism och totalitarism är samma andas barn. När politiken - styrandet och ställandet inom ett land - monopoliseras talar vi om totalitarism. 

Helt följdriktigt finns det inte några totalitära stater som varaktigt tillåtit fri och öppen konkurrens. När totalitära stater kört fast i sin utveckling och sett sig nödsakade att ta hjälp av den fria konkurrensens krafter ställs de snabbt nog inför ett vägval: 1) Antingen tvingas de att återta det totalitära greppet. Det var vad som skedde i Sovjet efter NEP-politiken. 2) Eller att finna sig i att nu går det inte längre. Det var vad som skedde när Boris Jeltsin - liksom Lenin drygt 70 år tidigare men med motsatt credo - klev upp på ett pansarfordon och förklarade, att ett antal desperata kuppmakares försök att återinföra den havererade totalitära Sovjet-Makten misslyckats. Dagens Kommunist-Kina brottas sedan ett par decennier med samma skickelsedigra vägval.

 Samtidigt har fungerande marknadshushållning visat sig vara den överlägset starkaste motkraften mot totalitarism. Därför har toppstyrd planhushållning varit ett återkommande kännetecken för totalitära stater. Så var det i Sovjet-Ryssland och så är det i Nord-Korea. Och tendensen var klar i Hitler-Tyskland.  

Det är också lätt att visa, att närhelst de totalitära ambitionerna är i växande så tilltar intresset för att via olika socialiseringsprojekt bana väg för en topp- och planstyrd ekonomi. Svensk efterkrigshistoria erbjuder ett par av de tydligaste exemplen på detta. Det var heller inte för inte som att Sverige stod som modelland för Roland Huntfords 1971 utgivna bok ” The New Totalitarians”  - en bok som det symptomatiskt nog för 70-talets Sverige var svårt att hitta en förläggare, som vågade sig på att ge ut i sin svenska översättning!


Kartellernas förlovade land

Sverige är inte bara ett land med av tradition en stark överdånig statsmakt med ett underdånigt folk utan också ett kartellernas förlovade land. 

Både vad gäller politik och ekonomi har det i Sverige utvecklats en kultur, som långtifrån är så fri och öppen, som det lärs ut i skolorna och förkunnas i medierna. Inget annat EU-land har hamnat i så många frontalkrockar med EU:s konkurrensmyndigheter som Sverige och svenskt storföretagande. Och inget land har hamnat i delo med Europadomstolen i Strasbourg i en utsträckning som just Sverige. 

Den minnesgode kommer ihåg hur Olof Palme hånfullt bemälde Europadomstolen ” Gustaf Petréns lekstuga”  och hur en av Palmes handgångna, Carl Lidbom, efter en serie svenska motgångar i Strasbourg uttryckte tankar om att Sverige borde säga upp sitt medlemskap i Europarådet och därmed befrias från att behöva vara underkastat Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna! Året var 1988. 

Det är också värt att erinra om hur det i många år seglivade motståndet mot en svensk anslutning till EG, sedermera EU hade främst två kraftkällor. Den ena var SAP. Den andra var storbankerna och den med dessa associerade storindustrin. 

”Wallenbergintresset” 

”Wallenbergintresset”  kanaliserat genom Industriförbundet, som i många år fungerade som Enskilda Bankens både utrednings- och lobbyorgani- sation, har genom åren haft en klar och tydlig inriktning på att slå vakt kring och om möjligt ytterligare förstärka de positioner, som uppnåtts genom det maktens duopol som hösten 1932 etablerades mellan Wallenbergs och SAP och som sedan i decennier manifesterats genom en ekonomisk politik, som gynnat den svenska storindustrin med rötter i ett tidigt 1900-tal på bekostnad av ny- och småföretagandet. 

Även om det varit företrädare för familjen Wallenberg, som upprätthållit de nära relationerna till den av SAP företrädda statsmakten, handlar det om ett intresse, som också omsluter vad som i övrigt gällt/gäller som de till storbankerna förbundna storföretagen. Man talade länge om” de tre stora affärsbankerna” . Andra begrepp för det inom Bank-Sverige förhärskande och med landets storindustrier sammanflätade oligopolet var ”Wallenbergsfären”, ”Handelsbanksfären”  och ”Skandinaviska Bankensfären” . Sammanslagningen av Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken till SE-Banken - numera uttryckt som kort och gott SEB - kom att markera krönet på denna era. 

De synsätt som utvecklades i denna för Sverige särpräglade och för företagandet särpräglande bankkultur lever dock i allt väsentligt vidare även nu när storbankerna kan räknas till fyra - Föreningsbanken, Handelsbanken, Nordea och SEB. I stället för knivskarp konkurrens om kunderna - stora som små - är det marknadsuppdelning och språngvis tillväxt genom fusion som gäller. Och som kund gäller det att bli ” accepterad” , bli betraktad som ” en i familjen”  eller - som det tidigare hette - att vara tillräckligt stor för att kunna ingå i någon av de tre ” sfärerna”  och sedan att se till att inte bli ” utstött” . Krisar det är det ” dom andra”  - fotfolkskunderna - som drabbas. Och om det genom mismanagement krisar på allvar och en hel bankledning måste amputeras finns det fallskärmar, som samma fotfolkskunder varit med om att samla ihop pengarna till.


Konkurrens = kostnad  och bör därför undvikas

I denna för Sverige inte minst av storbankerna odlade affärskultur har ” konkurrens”  kommit att uppfattas som något negativt, nästan suspekt. ” Vi konkurrerar inte” , hör man inte sällan bankfolk och företagare sinsemellan betyga. Det bakomliggande synsättet är att konkurrens är något som ” kostar”  och att ett välskött företag skall se till att hålla nere sina kostnader, även de som gäller den inbördes konkurrensen. Bästa sättet att hålla nere sådana kostnader är att på olika sätt eliminera själva konkurrensen. Och vem har inte fått lära sig att reklam - den information genom vilken ett företag skall kunna nå ut med sin vara eller tjänst - är en onödig kostnad, som sedan bara slår igenom på priset? Reklam liksom annan konkurrens ” fördyrar” , heter det inte sällan. 

Dessa i Sverige vitt spridda synsätt har nu på sistone konfronterats med ett helt annat slags affärskultur, nämligen den som odlas av EU:s konkurrensmyndigheter och som i hög grad hämtar sin inspiration från amerikansk anti-trust-lagstiftning. Den spruckna fusionen mellan SEB och Föreningsbanken är ett av uttrycken för detta. SCA:s tidigare stoppade planer på att köpa finska Metsä Tissue ett annat liksom den stoppade Volvo-Scania-affären ett tredje. 

”Svenska storföretag vantrivs med EU:s konkurrensregler” , förklaras det i en artikel i tidskriften Från Riksdag & Departement (nr 30/2001). Det är också omvittnat hur den svenska regeringen men också enskilda EU-parlamentariker väckt irritation hos EU:s konkurrensmyndigheter genom att lägga sig ut för allehanda svenska oligopolitiska fusionsintressen. För de politiker, som generation efter generation tagit över rollen att spela med i det maktens duopol som bildades 1932, tycks det först nu så sakteliga växa fram insikt om att en politik som syftar till att främja/skydda en fair konkurrens företagen emellan ytterst är ett konsument- intresse eller - för att uttrycka det ”politiskt”  lite extra tydligt - ett väljarintresse.


Fair konkurrens som samhällsmodell

En fair konkurrens är emellertid mer än så. Den utgör både själva motorn i utvecklingen av och garanten för den rikedom, som ligger i att kunna välja mellan olika alternativ - dvs för var och en att ta vara på sina förutsättningar och ordna sitt liv på sitt eget sätt med respekt för att andra människor har andra förutsättningar och gör andra val. Ingenstans i världen har denna på fair konkurrens/tävlan utvecklade samhällsmodell firat större triumfer än just i det nu så bestialiskt drabbade New York. 

Alla vi - och vi är åtskilliga tiotals miljoner - som besökt New York har inte kunnat undgå att påverkas, charmeras, smått hänföras inte bara av stadens puls utan av all den livsglädje och ömsesidiga respekt människor emellan oavsett etnisk bakgrund, oavsett fattig eller rik, oavsett varifrån på jorden man råkar komma, som kommit att bli något av själen i denna Världsstad. Därför borde tragedin den 11 september världen över - även i Sverige - upplevas som alldeles särskilt smärtsam. 

Utan fair konkurrens hejdas inte bara utvecklingen. Den hejdade - eller som i Afghanistan knappt igångsatta - utvecklingen tenderar att ge upphov till förstening, strukturell skleros, fattigdom och allmänt elände. Den fria och öppna konkurrensens motpol - hegemonismen och dess strävan efter allmakt vare sig den har politiska eller religiösa förtecken - är därför den kraft, som utgör det stora och återkommande hotet mot en av mångfald framburen utveckling. Så var det för mer än hälften av jordens befolkning under den kommunistiska eran, då tiotals miljoner, kanske mer än 100 miljoner mördades. Nu i dessa dagar försöker ett antal vettvillingar missbruka religionen som alibi för en aktion, som hotar att försätta hela Världen i kaos.