DSM nr 1/2002
Skriven av Birger BirgerssonI landet lagom, med dess objektiva, förnuftiga, ödmjuka, rationella och humanitära medborgare, som endast uttalar sig mycket försiktigt och endast efter långt utredande och med massiva fakta i ryggen, har den rådande sanningen varit att svenskarna är bäst i världen.
Sverige har i olika omgångar beskrivits som inte mindre än den kristna tanken förkroppsligad, en moralisk stormakt, humanitetens hemvist på jorden, historiens slut och Utopia! Möjligen har vi varit lite tråkiga, Ingmar Bergmans filmer väl ångestfyllda, skatterna höga, men i gengäld har vi ju fått så mycket! Kanske har självmordstalen varit höga och kanske har vi haft en lite väl långt gången förbudsmentalitet, men svenska myndigheter har ju å andra sidan alltid velat sina medborgares bästa.
Det handlar om bilden av Sverige i egna och andras ögon. För den vanlige svenske mediekonsumenten kan den ha sett ut som ovan: bäst på det mesta - låt vara kanske lite tråkiga och förutsägbara, om man nu skall nämna något negativt.
Det gäller nämligen att inte nämna för mycket negativt, då kan man riskera att få höra att man är ”Sverigehatare”, ”mörkblå”, ”rättshaverist” eller att man ”inte förstår någonting”. Har man tur kan man bli upphöjd till varandes ”Sverigekritiker” - som suspekt men inte fullt ut lika suspekt som ”Sverigehatarna”.
Kritiken av folkhemmet
Denna uppdelning mellan å ena sidan företrädare för ett ohämmat offentligt självberöm med en viss tråkighetskritik och å andra sidan ett gäng mer eller mindre marginaliserade - som det ofta kommit att heta - ”galningar” har dock luckrats upp något under det senaste decenniet.
Det som nu hänt är, att ”folkhemmet”, som förut gavs nära nog genomgående positiva associationer på senare år snarare har blivit föremål för motsatsen. En sådan kritisk granskning är välkommen men den får inte gå till överdrift åt andra hållet.
Som begrepp leder ”folkhemmet” tanken till ett avlägset 30- och 40-tal, Per-Albin, Tage, Sträng och makarna Myrdal. Det svenska självförhärligandet, däremot, nådde sin kulmen under en period från mitten av 60-talet och fram till slutet av 80-talet och först 1992 förklarades ”den svenska modellen” död.
Var har Olof Palme, Carl Lidbom, Olof Lagercrantz och Stålverk 80 tagit vägen, när ”folkhemmet” börjat bli föremål för granskning? Samtidigt som man har funderat på vad Per-Albins folkhemstal egentligen syftade till och ställt kritiska frågor om Sveriges agerande under andra världskriget, har det, av någon anledning, varit förhållandevis tyst om perioden från 1964 och framåt. Vad är det för teman som förtigs, vilka icke-personer fortsätter att behandlas som icke-personer?
Det galna kvartsseklet
En av de få som har lyckats med att nå ut med en kraftfull och mer övergripande kritik av perioden för det svenska självförhärligandet är Per Ahlmark. Man kan också nämna Assar Lindbecks nationalekonomiska kritik, som under en tid fick stort genomslag, och Claes Arvidssons bok ”Ett annat land” (Timbro) om ”det långa sjuttiotalet” med en lovvärt bred ansats men som inte fått den uppmärksamhet den är förtjänt av.
När Ahlmark, idag den främsta exponenten av kritiken av det galna kvartsseklet, med exempel efter exempel visade hur vänstervridet och antidemokratiskt det svenska politiska och intellektuella etablissemanget har varit - och inte sällan när man skrapar på ytan fortfarande är - träffade det vänstern hårt.
Sverige framstod som ett veritabelt drivhus för ”nyttiga idioter”, medlöpare och ”fellow travellers”, och de hade uppburna namn som Östen Undén, Ingvar Carlsson, Carl Tham, Jan Myrdal, Birgitta Dahl, Sara Lidman, P O Enqvist, m fl, m fl.
De verkliga kritikerna
Problemet med Ahlmark är, att det inte hördes mycket av honom när kvartsseklet var som galnast. Desto större frenesi har han arbetat upp efter att den stora ideologiska konflikten avgjordes. Vi får hoppas att det är skuldkänslor snarare än opportunism som har drivit honom.
Andra valde inte Ahlmarks väg. De sade ifrån redan tidigt och några gjorde det sedan konsekvent under hela det galna kvartsseklet.
Den någorlunda samhällsorienterade förknippar gärna sådan kritik med namn som Lars Gustafsson, Ulf Nilson och Bo Södersten. De har ostridigt spelat en roll. Samtidigt tillhör de en grupp, som började som systemets försvarare och förvandlades först senare till dess kritiker. Genom sitt vänsterförflutna hade de kanske lättare att nå ut än de vars kritik hade genuint antisocialistiska rötter och därför drabbats av den bannbulla som i Sverige mer än i något annat land stavas ”m-a-r-g-i-n-a-l-i-s-e-r-i-n-g”.
Man kan också nämna två nysvenskar. Mauricio Rojas och Maciej Zaremba. Båda dessa har i stor utsträckning gjort karriär på att föra den klassiska Sverigekritiken vidare och i viss mån utöka den. Även Rojas och Zaremba är dock före detta vänstermän och det i betydligt högre grad än någonsin Gustafsson, Nilson och Södersten. De var vänsterextremister eller kanske man bättre bör uttrycka det: vänsterfundamentalister. Först i sen tid och då nyliberalismen gjorde sitt världsvida segertåg bytte de fot.
Rojas har på ett förtjänstfullt sätt i en egenhändigt skriven artikel och i intervjuer på ett - vill man i varje fall hoppas - ärligt och uppriktigt sätt redogjort för sin tidigare vänsterfanatism kryddad med mordiskhet och total kompromisslöshet.
Zaremba däremot har nogsamt undvikit att offentligt göra upp med sitt vänsterförflutna. Inte så konstigt kanske. Ännu i samband med löntagarfondsdebatten kunde man läsa ett upprört inlägg från honom med krav på att det ursprungliga löntagarfondsförslaget borde genomföras och att det var ”allvarligt” att så inte skedde. Inte nog med det. Han är något så extremt och ovanligt som en flykting från en kommunistisk öststat - Polen - som efter ”flykten” västerut under lång tid predikade den totalitära ideologin i sitt nya hemland. Det hör annars inte till vanligheterna att man hittar kommunist- sympatisörer bland de som har upplevt kommunismen inifrån.
De verkliga kritikerna, de som aldrig lät sig imponeras av vare sig kommunismen eller det svenska självberömmet, deras insatser förtigs dock fortfarande envist av det svenska tyckaretablissemanget. Både av gammalvänstern och av nyfrälsta. Ja, faktiskt inte ens Gustafsson, Nilson eller Södersten har gjort några riktiga ansträngningar att ge ”credit where credit is due”. De tycks vara helt uppfyllda av sina egna med tiden vunna insikter.
De parallella berättelserna
Folkhemspropagandan fick sitt stora genombrott genom amerikanske journalisten Marquis Childs bok ”Sweden the Middle Way”, som kom ut i början av 1930-talet. Alltsedan dess har det svenska etablissemanget spunnit vidare på de teman och tolkningar som återfinns hos Child.
Vad som inte är lika känt är att den engelske journalisten Roland Huntford 1971 publicerade boken ”The New Totalitarians”. Praktiskt taget allt det man kan finna i den klassiska Sverigekritiken hittar man i en eller annan form i Huntfords bok.
Från det därpå följande kvartsseklet finns en historia att berätta om motståndet mot en svensk överhet med allt mer mörkröda förtecken och om ett allt mer korrumperat etablissemang med representanter från båda sidor om de politiska och sociala vattendelarna Staten och Kapitalet, som sammantagna kommit att gälla som det svenska etablissemanget.
Den ihärdigaste av de kritiker, vars existens man idag inte vill låtsas om, är också den mest nertystade: professorn i allmän rättslära, Jacob Sundberg. Det mer organiserade motståndet kom Medborgarrättsrörelsen under de år denna rörelse leddes av regeringsrådet Gustaf Petrén att svara för. Många fler exempel finns dock. Här finns inte bara en utan flera böcker och avhandlingar att skriva.
Det enda sättet att gå vidare
Ett av de mörkaste kapitlen i den svenska demokratins historia är utan tvekan, att den liberala demokratins röst långt in på 1900-talet kvävdes av ett ideologiskt berusat och maktfullkomligt svenskt vänsteretablissemang i ett slags ohelig allians med ett fähundsaktigt och opportunistiskt, förment liberalt eller liberalkonservativt etablissemang.
I landet lagom med dess förnuftiga, rationella, humana och djupt demokratiska medborgare kan det vara på sin plats att tala om en kulturell och intellektuell motsvarighet till etnisk rensning. Även om det inte är en etnisk grupp som varit föremål för överhetsförtrycket med tillkommande massmedialt våld så gäller det människor, som kunnat ”kännas igen” genom sina liberalt demokratiska värderingar och ”borgerliga” bakgrund.
Sveriges uppgörelse med sitt galna förflutna kan svårligen ske utan att man idag ger upprättelse åt de kritiker vars röster tystades ner eller på olika sätt förhånades.
Ett exempel på en kulturrevolution
Jan-Christer Ödmann var hög statstjänsteman på 1970-talet. Han tillhörde dem som varnade för utvecklingen i sitt hemland. Konsekvenserna av hans ställningstagande blev att han till slut såg sig tvingad att lämna Sverige.
Så här beskrev han 1972 i sin skrift Brackefejden vad som skedde i den statliga förvaltningen:
”Det som gjorde mig alltmer betänksam var det förhållandet att den nya överklassen mycket lätt tog över företrädarnas förmåner och avarter, men däremot tycktes fullkomligt likgiltig för den gamla överklassens fina egenskaper: ansvarskänsla, höga moral, plikttrogenhet, osv. För att nå de ledande posterna var man beredd att tillgripa vilka metoder som helst.”
Vilka var då dessa människor som tog över, och vilka krafter var det som, enligt Ödmann, drev dem - utöver behovet av personlig makt?
”Att kunna bestämma över de här kategorierna [officerare, läkare, präster, lärare, väl ansedda företagare, min anm] och ekonomiskt och socialt placera sig själv ovanför dem kändes som en rättvis belöning för den nya tidens man och kvinna efter generationer av inbillad eller verklig förnedring.”
Vad som här beskrivs är inte mindre än en motsvarighet till den ideologiska och emotionella grund som ledde till massmord i Kambodja. Hatet mot samhällets stöttepelare, mot de fria borgerliga yrkena. Döda alla med glasögon!
Drygt tio år senare gör den finlandssvenska socialdemokraten och feministen Marianne Alopaeus i sin bok ”Drabbad av Sverige” observationer, som liknar Ödmanns. Hon tyckte att den svenska ideologiska debatten, dess argument och tonlägen i början av 1980-talet var av ett slag, som hon inte hade hört i sitt hemland Finland sedan sekelskiftet.
Hur får man ihop Alopeaus och Ödmanns beskrivning med talet om objektivitet, samförstånd, humanitet, moral och förnuft?
Här skall inte göras något försök att ge några mer definitiva svar på dessa frågor eller någon heltäckande beskrivning av innehållet i denna diskurs. Här skall bara ges några smakprov från en synnerligen intressant och innehållsrik Sverigekritisk diskurs.
Hade Huntford rätt?
”Hade Huntford rätt?” är titeln på en akademisk uppsats i allmän rättslära. Den är författad av Ann Nordberg med Jacob Sundberg som handledare. Uppsatsen presenterar är fylld med detaljer och referenser, som gör den till en värdefull utgångspunkt för en granskning och analys av det tema som den så kallade Sverigekritiken utgör. Var står vi egentligen idag i fråga om den kritik som framförts av personer som utöver tidigare nämnda förts fram av långa raden granskare som - för att nämna ytterligare några - Sven Delblanc, Sven Fagerberg, Jan Gillberg, Bengt Hane, Magnus Ivarson, Brita Sundberg-Weitman?
Nordbergs bakgrund är framförallt juridiken och hennes fokus juridiken sådan den speglas i massmedia. Här skall några av hennes tolkningar presenteras.
Nio påståenden ett sätt att sammanfatta Huntford
Nordberg delar upp Huntfords budskap i nio påståenden, ett av dem uppdelar hon vidare i fyra delområden.
Först har hon satt ”Marxistisk reception”. Enligt Huntford var den svenska arbetarrörelsens historia och den svenska mentaliteten utpräglat marxistiska. Svenskarna kännetecknas enligt Huntford av stark tro på miljön istället för arvet och av tron på materialistiska värderingar före allt annat. Påståendena kommer igen under rubriken ”vetenskaplighetstemat”.
Under rubriken ”Semantisk manipulering” redogör hon för Huntfords tes, att socialdemokraterna i Sverige lyckats manipulera språket på ett sådant sätt, att de gjort kritik av staten, kollektivet och den rådande ordningen i praktiken omöjlig. Ett slags nyspråk, där ordens betydelse inverterats.
”Högskattesamhället” är ett av de begrepp med vilka Huntford tecknar sin bild av Sverige. Nordberg utvecklar hur Huntford utvecklar tankar kring hur skattebrott i Sverige kommit att tolkas som brott mot staten och därför bedöms som oproportionerligt allvarligt med därtill hörande oproportionerligt höga straffsatser. Statens pengar lagda på hög skall också från tid till annan användas som ett redskap för ett slags manipulation av de enskilda medborgarnas frihetsutrymme.
En annan rubrik - ”Byråkrati och consensus” - sammanfattar Huntfords teser om svensk politisk kultur och politisk mentalitet. Svenskarna skall ha haft en ovanligt stor förkärlek för och lydnad under kollektivet och, ytterst, alla kollektivs kollektiv: staten och dess byråkrater. Konflikträdslan och inrättandet i en hierarkisk samhällsordning är enligt Huntford något så djupt liggande, att svenskarna kunnat göra tjänst som ett utmärkt människomaterial för en stat med långtgående totalitära ambitioner och detta nästintill av ”egen fri vilja”.
Under rubrikerna ”Värdenihilism” och ”Domar- och advokatrollerna” behandlas Huntfords iakttagelser av svensk värdenihilism och domarnas och advokaternas lojalitet med byråkratin, som därigenom överordnas inte bara den enskilda medborgaren utan också gällande lagar och vad som i demokratier världen över gäller som grundläggande rättsprinciper.
Ett centralt tema i Huntfords bok är förekomsten av en nomenklatura, ett slags sammansmältning mellan SAP, LO, Staten och de områden som staten kontrollerar och då i synnerhet skolor och universitet. Nordbergs sjätte rubrik heter följaktligen ”Nomenklaturan”. Målet för denna gigantiska och ideologiskt likriktande apparat skall ha varit framskapandet av en ”ny människa”.
Ett intressant avsnitt i Ann Nordbergs analys lämnas under rubriken ”Massmediasamhället”. Här behandlar Nordberg den svenska massmediavänstern, dess flockbeteende, dess brist på kritiks analys och dess effektiva åsiktscensur. Vad är då dess syfte och allmänna inriktning? Att framställa Sverige som det bästa av alla samhällen och att inte ifrågasätta staten och nomenklaturan, att inte ifrågasätta dess mål, bara och möjligen dess medel.
Här går redovisningen av Huntfords synpunkter in på djupet och argumentationsteknik, journalisthögskolornas vänstervridning, tillskapandet av icke-teman och icke-personer behandlas tämligen ingående.
Guldkorn
Det vore för mycket begärt att i en akademisk uppsats som denna förvänta sig ett fullödigt svar på frågan ”Hade Huntford rätt?” Det har dock lyckats Ann Nordberg att belysa frågeställningen utifrån en rad viktiga aspekter och samtidigt lyfta fram intressanta och tänkvärda fakta.
Ett av de mest utförliga kapitlen i Nordbergs uppsats behandlar hur Huntfords bok uppmärksammades och till viss del icke uppmärksammades i svenska och utländska media, när den för nu mer än trettio år sedan publicerades. Det är nyttig läsning för den som lever med uppfattningen, att den svenska offentliga debatten kännetecknas av förnuft, saklighet och pluralism. Nordberg ger här kompletterande exempel på vad som i Sverige kommit att gälla som ”ihjältigandets makt”.
Ett av dessa viktiga nutida vittnesmål, som försvinner i bruset för att den svenska massmedia- vänstern vill att den skall försvinna, är en bok av Emily von Sydow, ”När Luther kom till Bryssel”. I den beskrivs, enligt Nordberg, hur den svenska synen på lag och rätt i Bryssel i mötet med en kontinental rättsstatlig tradition förpassat Sverige till den liberala demokratins skampåle.
Ius docendi-ärendet fortsätter också att chockera. Ärendet kan bäst beskrivas som ett exempel på Lysenkoism vid Stockholms universitet, som manifesterade sig i ett försök från ett antal professorskollegor att ta ifrån professor Jacob Sundberg rätten att kritisera en marxistisk rättssyn och framhålla den liberaldemokratriska traditionen i dess ställe. Systemet visade sitt rätta ansikte, bockfoten blev ett helt lurvigt ben.
Om vi lägger örat till marken från det nära förflutna för att fånga något av stampet från de samtidshistoriska rösterna kan man fånga upp ett uttalande anno 1980 av professor Carl Martin Roos, enligt vilket Sundberg inte kunde ”tolereras” eftersom han ”stängt öronen för det språk socialismen byggs upp av”. I vilket samhällsklimat blir ett sådant uttalande överhuvudtaget förenligt med social och yrkesmässig överlevnad och då ännu mindre med möjlighet till yrkesmässigt avancemang? Vad är reagensen i dag på detta?
Ett annat exempel gäller när hovrättsrådet och författaren till boken ”Rättsstaten åter” Brita Sundberg-Weitman dristade sig att kritisera den svenska socialförvaltningen för dess hanterande av barnomhändertaganden. Då lät en socialchef meddela att hovrättsrådet skulle akta sig, eftersom falken kunde ta duvan. Ett hot som publicerades i media utan att det väckte särskilt förundran. Ack, alla dessa rationella, förnuftiga, ödmjuka, humanistiska, demokratiska svenskar. I den bästa av alla världar!
Röster bland den svenska intelligentsian
Vad anser då ett urval personer med viss kunskap om Huntfords och Sundbergs teser?
En doktor med nära anknytning till en ”borgerlig” tankesmedja svarade mig, att han hade suttit med i styrelser och kunde intyga att det inte finns någon konspiration, som han anser att Huntford och Sundberg försökt göra gällande. Vad både Huntford och Sundberg har hävdat är emellertid, att det mesta skett rätt öppet men att folket inte har insett eller kanske snarare beretts möjlighet att inse den rätta innebörden i det som har skett.
En kvällstidningsjournalist som skrivit en bok åt förlaget Moderna Tider kallade Huntford för oförstående. I samma bok beskrev han dock hur hans utlandsfödda fru under årens lopp fått honom, att inse att Sverige inte är så perfekt som han en gång trott. Onekligen en man att lyssna på.
En ledande Sverigekritisk skribent med östeuropeiskt ursprung har menat, att de frågeställningar som tas upp av Huntford inte är värda att efterforska eftersom hans bok skrevs när den skrevs. Detta har dock inte hindrat denna journalist från att själv framföra likartade teser i andra sammanhang med anknytning till förfluten tid.
Intressant är att Ann Nordberg frågat Roland Huntford vad han själv anser idag. Hans svar var att hans bok nog var för emotionell något han förklarar med tidsandan, men att han står fast vid de principer som han lyfte fram. Han tycks således vilja göra en distinktion där han skiljer mellan sakinnehåll och tonläge. Tidsandan kan ha påverkat det sistnämnda utan att därför behövt korrumpera det förstnämnda. Vissa journalister tycks inte ens idag kunna förstå eller göra den åtskillnaden. Man kan förvånas över hur annars intelligenta människor blir väldigt ointelligenta när de skall kommentera Sverigekritikens eget opus magnum. Problemet är nog just emotionellt - rädsla för att förknippas med den ”Sverigekritiken”, rädsla för att ”ifrågasättas” med alla de konsekvenser det skulle kunna få för den egna ”positionen”, andras ”uppfattning” och reagenser.
Framtiden?
Det finns frågor som har ställts och som kräver ett svar. Vad det nu bör handla om är inte att skriva en eller annan uppsats eller några artiklar. Det handlar om att på djupet revolutionera hela det synsätt - skygglappsseendet - som varit förhärskande i den svenska självanalysen. Och det gäller både i media och i den akademiska världen. Det handlar om att räta ut det som har varit krokigt, att lyfta fram det som har dolts och att stå för vem man är, för vad man har gjort eller inte gjort men nog närmare påsett borde ha gjort.
Skall det ta lika lång tid innan något sådant händer som det tog innan det så länge sakrosanta ”folkhemmet” på allvar började granskas? Så där 1990 minus 1945 gör 45 år. Så där 1975 plus 45 år blir 2020. Vem/vilka krafter avgör om det kommer att ta så lång tid?
Ett annat land
Citat hämtade ur den senaste mer övergripande granskningen av Sverige under ”det långa sjuttiotalet” författad av Claes Arvidsson ”I första kammarens 1956 hade Erlander för första gången lanserat begreppet det starka samhället - det samhälle som utgjorde grunden för den kommande expansionen av offentlig sektor". ”Offentlig sektor tog över delar av det som hade varit familjens ansvar. Frihet och förmyndarskap gick hand i hand.” ”Individerna har blivit systemets fångar, men systemet har också blivit fångat i individernas behov.” ”I det ’starka samhället’ var helt plötsligt alla svaga.” ”Till skillnad från den gamla fattigdomen handlade det nu om att vanligt folk, med normala inkomster, inte kunde leva på sin lön. Socialhjälp blev utvägen när inkomsterna urholkades av höga bostadskostnader, höga marginalkostnader och hög inflation.” ”Samtidigt som de vuxna blev friare och mer kapabla, behandlades de i större utsträckning som ’barn’. Det finns skäl att tala om en infantilisering, som om människorna måste skyddas från sin egen frihet.” Ingvar Carlsson (1) inför valet 1970: ”Det krävs en total omdaning av hela samhället. Välfärdssamhället är ju bara en etapp på vägen.” * ”Det kanske mest intressanta med Indoktrineringen i Sverige var dess angrepp på familjen och individens privatsfär. Göran Palm (2) identifierade familjen som systemets själva kärncell - en cell som måste sprängas i sina atomer för att socialismen skulle kunna uppnås och bevaras.” ”Dagis och skola hade en uppgift att motverka ’onda’ värderingar och fostra till ’goda’ sådana. Familjen var ett problem. Den var borgerlig.” ”Det ’arbetsglada’ Kuba framhölls som ett exempel på hur ’familjen’ skulle återskapas utan hemmet, dvs förvandla skolor, arbetsplatser mm, till det verkliga gemensamma hemmet.” Birgitta Dahl (3) i en artikel i Tiden: ”Man måste välja jämlikheten och satsa alla resurser på att genomföra den. Detta vore att följa den klassiska socialdemokratiska metoden för samhällsomvandling... Inte så att någon förbjuds leva efter en viss norm, men så att samhällets stödåtgärder gör ett alternativ mer fördelaktigt.” --- Mycket tydligare än så går det inte att säga: lägg livet till rätta. ”Radikaliseringen av kvinnorörelsen kunde --- också uttryckas som att hemmet, som tidigare hade varit en privatsfär, blev ett nytt politiskt slagfält.” Gösta Rodhe (4) på Skolöverstyrelsen: ”Emotionen måste avföras från sexualiteten. Vad vi vill är att barnen talar osentimentalt om saken och kopulerar helt rationellt.” ”Rotlösheten och minskad social kontroll var orsaker till den kraftiga ökningen av kriminaliteten åren 1965-1971.” * ”Eftersom staten visste bäst var indoktrinering på sin plats, för att motverka att individen valde fel.” ”Lite drastiskt kan det sägas att monopolet [radio- och TV-monopolet] kidnappades.” ”Det var legitimt, hedervärt och intellektuellt att diskutera avskaffandet av den fria åsiktsbildningen. Det var inne. Att svänga sig med citat ur nyvänsterns alster var à la mode. Olof Palme citerade gärna från Göran Palms "En orättvis betraktelse.” Olof Palme: ”Vill man överhuvudtaget förändra samhället så är utan tvekan skolan ett av våra förnämsta instrument.” ”Vid Unga Örnars konferens 1971 framförde LO:s vice ordförande Gunnar Nilsson (5) uppfattningen: ”Om vi vill att samhället ska förändras från att vara baserat på konkurrens och ett kapitalistiskt synsätt, då måste vi börja med att skapa samhällsmedborgare som aktivt verkar för dessa uppfattningar, och då måste vi ägna all vår uppmärksamhet åt de yngsta, även om vi riskerar att det kallas indoktrinering.” ”Elevorganisationen SECO krävde att skolböckerna skulle vara marxistiska.” ”De radikala hade initiativet och styrde bl a genom grupptryck.” ”I den intellektuella branschen är det anseende som definierar värde (och därmed tillgång till makt, pengar, sex och annat som människor brukar gilla), och det var definitivt mer lönsamt att vara vänster än att vara höger.” * ”Det nya synsättet bytte fokus från att alla skulle få det bättre till att mäta skillnader. Kort sagt, från skapande av nya värden till en fokusering på klyftor.” ”Vid [den socialdemokratiska] kongressen 1969 förekom jämlikhet 4 682 gånger i kongressmaterialet. Jämlikhet var det verkliga inneordet. Det dominerade retoriken. Skulle det vara rätt skulle det vara jämlikt. --- Den svenska modellen omdefinierades därmed från en dynamisk modell till en statisk.” ”Fullständig jämlikhet trodde Olof Johansson (6) inte var möjlig att förverkliga, men det borde ändå vara målet för ’samhällsarbetet’.” ”Samtidigt slog de [ungliberalerna Daniel Tarschys (7) och Carl Tham (8) i den 1967 utgivna boken ’Den nygamla vänstern’] fast att ’den västerländska demokratins institutioner inte på något sätt är heliga. --- Demokrati eller diktatur? Vår diskussion kan knappast mynna ut i något bestämt besked.’ --- Boken kan sägas vara ett försök att slå marxisterna på deras egen hemmaplan.” ” I 1972 års partiprogram excellerade partisekreteraren Carl Tham i jämlikhet och klyftor, höjda skatter och större offentlig sektor. I verkligheten försvann individen. * ”Den gemensamma båt som alla hamnade i var ett slags etatism - staten som verktyg före politisk stabilitet och/eller politisk förändring.” ”I boken Moderat samhällssyn konstaterade Anders Arfwedson (9), Anders Björck (10) och Hans Sandebring (11) att den liberala samhällsordningen var diskrediterad. Orsaken stod att söka i sådant som miljöförstöring, läget i tredje världen mm. Men det handlade också om marknadsekonomi, den grottekvarn som skapade missnöje och främlingskap. Vidare ifrågasattes om det verkligen var riktigt att värna om äganderätten och förmögenheter, som hade uppkommit genom spekulation. Koncentrationstendenser kunde motverkas genom hög förmögenhets- och arvsskatt för stora aktieägare. Högern hade överskott på näringsvänlighet och underskott på socialt samvete. En stor offentlig sektor, det var modernt.” ”Unghögern [Anders Björck] ville inrätta ett ekonomi- och planeringsdepartement med ett råd bestående av representanter för kommunerna, näringslivet, arbetsmarknadens parter och riksdagen (!). Det säger åtskilligt om tiden.” ”Borgerlighetens relation till socialdemokratin har varit ett långt Norrmalmstorgsdrama. De borgerliga partierna var ett slags gisslan hos socialdemokratin. ”Den borgerliga regeringens tillkomst framstod snarare som ett uttryck för en förpliktelse än en stark politisk vilja att gemensamt styra landet.” Rudolf Meidner (12) i tidningen Fackföreningsrörelsen: ”Vi vill beröva de gamla kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll.” ”Samtidigt satsade regeringen på fortsatt samarbete med ’storfinansen’. Sommaren 1970 meddelades att Statsföretag, tillsammans med Wallenberg och ett västtyskt bolag, skulle bli delägare i ett nytt pappersbruk i Hyltebruk.” ”Fram trädde konturerna av ett korporativt system med staten som boss och näringslivet som ’junior partner’.” Mats Hellström (13): ”På längre sikt betyder socialisering att viktiga funktioner i det kapitalistiska värderingssystemet kan brytas ned.” Mats Hellström: ”Det långsiktiga målet borde vara lika lön för lika arbetstid. Det bör vara lika lön för lika arbetstid därför att man bör i princip kunna välja mellan fritid och arbete.” * Om förarbetena till den nya regeringsreformen 1974: ”Grundlagsberedningens förslag innebar att politiken skulle bli kung i en upplyst demokrati. Maktbalans var inget nödvändigt gott. Folkviljan, uttryckt som majoriteten i riksdagen, var garant för det goda. --- Folket var större än individerna. Eftersom det goda också var detsamma som det rätta, var det inte heller viktigt att göra så mycket väsen av domstolarna som värnare av lagen. Följaktligen hamnade domstolarna i samma kapitel som förvaltningen. Rättsväsendet placerades därmed i divisionen för oberoende men inte fristående organ.” |
Fotnoter:
(1) Ingvar Carlsson (f 1934) efterträdde Olof Palme först som utbildningsminister (1969) och sedan som statsinister (1986) tillbaka
(2) Göran Palm (f 1931) skrev den för nyvänstern viktiga programmatiska boken ”En orättvis betraktelse” (1966). tillbaka
(3) Birgitta Dahl (f 1937) har gjort den anmärkningsvärda karriären från Pol Pot-beundrare till Sveriges Riksdags talman, vilket hon blev 1994. tillbaka
(4) Gösta Rodhe (f 1912) fullgjorde utifrån sin plattform på Skolöverstyrelsen en viktig roll för den kulturrevolution som den svenska skolan genomgick under ”det långa sjuttiotalet”. tillbaka
(5) Gunnar Nilsson (f 1922, d 1997) var LO:s 2:e ordförande 1966-71 och ordförande 1973-83. tillbaka
(6) Olof Johansson (f 1937) kom att som centerledare spela samma roll visavi (s) som Ola Ullsten (f 1931) under sina år som folkpartiledare. tillbaka
(7) Daniel Tarschys (f 1943) kunde sedan kröna sin karriär med att 1994 tillträda posten som generalsekreterare för Europarådet i Strasbourg. tillbaka
(8) Carl Tham (f 1939) efterträder nu Mats Hellström (f 1942) som ambassadör i Berlin. tillbaka
(9) Anders Arfwedsson (f 1940) fick sedan under åren 1967-83 centrala befattningar - bl a som statssekreterare - i utbildningsdepartementet. Därefter bitr chef för Unescos kultursektor. tillbaka
(10) Anders Björck (f 1944) gjorde sedan oväntat stark karriär och avancerade 1994 till posten som 1:e vice talman. Han är också hög frimurare, vilken betydelse det nu kan ha. tillbaka
(11) Hans Sandebring (f 1944) blev sedan bl a ordförande för det moderata bildningsförbundet Medborgarskolan och tituleras sedan 1982 generaldirektör (sedan 1989 för SMHI). tillbaka
(12) Rudolf Meidner (f 1914) chef för LO:s utredningsavdelning 1945-66, föreståndare för Statens institut för arbetsmarknadsfrågor 1966-71, forskartjänst LO 1971-80.
tillbaka
(13) Mats Hellström (f 1942) lämnar nu över som Sveriges ambassadör i Berlin till Carl Tham (f 1939). tillbaka