DSM nr 2/1995
Skriven av Jan Gillberg
Knappast i något annat land har medierna varit föremål för det offentligas utredande i samma stora utsträckning som i Sverige. Bara en bibliografi över det offentliga svenska media-utredandet skulle bli ett omfattande dokument (1).
Ett återkommande och ständigt underliggande tema är ”mångfalden” kontra ”ägarkoncentrationen”.
Genom att konfrontera mediaägandet med ”mångfalden” har det varit möjligt att göra ägandet av medier till en fråga om demokrati och inflytande - nota bene så länge det handlar om det privata ägandet av medier.
Det ”privata ägandet” har kommit att stå för ”det borgerliga/kapitalistiska” samhället, ”mångfalden” för det ”socialistiska/demokratiska”. Ytterst handlar det om ”makt” - makten över medierna och via medierna över de åsikter och allmänna förhållningssätt, som skall tillåtas forma och ge innehåll åt det svenska samhället och därmed åt vad som skall utgöra agendan för Medborgare Svenskens liv och mening.
Men vadå, ”mångfald”? Snarast används ”mångfalden” som ett lockrop för att samla olika ”intressen” till uppror mot det fundament, som ägandet utgör för varje icke-socialistisk samhällsordning.
Medier kan inte ägas av alla annat än om alla bildar ett kollektiv och vad händer sedan med ”mångfalden”? Om detta vet historien alltför väl. Alternativet ”många kollektiv” är inte konträrt till ”privat ägande”; det ”privata ägandet” är ägande utövat av ”många kollektiv” - ”kollektivet” kan vara en familj (familjeföretag), ett större eller mindre antal aktieägare (aktiebolag) etc. Den fungerande mångfalden förutsätter solitt och väl utvecklat ägande organiserat som ett - i en eller annan mening - flertal ”kollektiv”. Häri ligger ”mångfalden”. Staten (”alla”) kan aldrig utgöra en ”mångfald” i en dylik funktionell mening. Däremot tenderar även ett litet antal ”koncentrationer” - som följd av den konkurrens som uppstår så snart det finns fler än en på marknaden - att ge utrymme åt åtskillig livgivande ”diversifiering”, dvs mångfald. Också detta är något som historien lär.
Att i den svenska mediadebatten som skett och sker spela ut ”privat ägande” mot ”mångfald” är därför bara ett trix - låt vara ett trix som det finns en hel del uppövad skicklighet genom vilken debatten ständigt blir missledd.
Märkligt nog har ”ägarmakten” inom mediasektorn med påfallande passivitet godtagit en utveckling innebärande att ”ägarmakten” förvandlats till ”blott ägande” - ägande utan makt. Ironiskt nog frånsett inom den offentliga och halvoffentliga sektorn. Staten, SAP och LO har i egenskap av mediaägare tvivelsutan utövat ”mediamakt” för att främja sina olika politiska, ideologiska och därmed besläktade intressen. Så inte vare sig Bonniers eller någon annan privat ägare. Men det betyder också att den privata ägarmakten frånskrivit sig det mesta av det ansvar, som är en så viktig del av ett väl förvaltat ägande. Med det successivt starkt ”nedskrivna” ansvaret har ägarna också kommit att slippa undan att deklarera sina ”högre avsikter” med de medier de äger. Tidigare ”liberala” tidningar har omdefinierats till något luddigt i stil med ”oberoende liberala” etc och vem klarar uppgiften att formulera Jan Stenbecks ”högre avsikter” med sitt mediaägande?
Man skulle kunna beskriva situationen som att det bland mediaägarna (2) utvecklats en närmast pavlovskt betingad ängslan för att ”klampa in” på de områden som har att göra med mediamaktens reella utövande. Med denna ägandets dekapitering har både ansvar och inflytande vad gäller mediainnehållet och dess allmänna inriktning övergått till journalisterna. Inom svensk mediasektor har vi fått något som liknar praktiserad ”titoism”. Ägarna och av dessa tillsatta direktörer har låtit sig degraderas till ett slags kassaapparater åt de verkliga utövarna av mediamakten - journalismens självutvalda huvudmän, ”journaljerna” (3). Denna iakttagelse för tanken till ett av de bevingade ord med vilka Lenin uttryckt något av det mest centrala i den maktövertagarstrategi leninismen lärt ut till generationer rättrogna och med dessa befryntade usurpatorer: Att låta ”kapitalisterna” - dvs den från tid till annan utpekade ”klassfienden” - betala det rep de skall hängas i.
(1) En tidig kritisk och i eftersinnets tecken tänkvärd analys av mediautredandets politiskt-ideologiska ”ambitioner” återfinns i en liten skrift med titeln ”Presstöd med röda gullband” utgiven 1965 och författad av Carl Swartz. CS var i slutet av 1950-talet ordförande i Högerstudenterna - han efterträdde Jan Gillberg och efterträddes själv av Gustaf Douglas. CS var under 1970-talet och fram till sin bortgång (drabbad av en svårdefinierad sjukdom) i slutet av 80-talet en av Sveriges mest respekterade börsskribenter. tillbaka
(2) Gällde länge framförallt de 4 stora mediaföretagen i Stockholm. Numera också mediaföretagen i Göteborg och Malmö. I mindre grad så kallade ”landsortsmedia” vilka dessutom skiljer sig från ”storstadsmedia” genom en vanligen stabilare ekonomi. tillbaka
(3) Nej, säger (vanligen) de privata mediaägarna. Inflytande utövas genom val av chefredaktör. Hur mycket detta inflytande i dag är värt kan dock starkt ifrågasättas. För det första har ägarna i sitt val blivit allt mindre fria - fackliga hänsyn men framförallt självvald opportunism har kommit att utgöra alltmer uppenbara begränsningar. Vad man därför på sin höjd skulle kunna tala om är ett starkt urvattnat ”medströmsinflytande”. För det andra väljs chefredaktör vanligen inte oftare än svenska folket väljer riksdag. Undantag är - tycks i varje fall vara - starkt lösnummerkänsliga tidningar som Expressen. Uttrycket ”journal” myntades för många år sedan av Sven Stolpe. tillbaka
Tillbaka