online casin

DSM nr 2/1996

JAN GILLBERG: Låt mig börja med en lite allmän frågeställning med anknytning till min verksamhet på 70-talet, då jag som VD i Sveriges Marknadsförbund ägnade mig åt att ”missionera” bland svenska företag för en övergång från produkt- och produktionsorienterat tänkande till ett som är mer kund- och marknads- orienterat. Trots motstånd från det i stora stycken kartelliserade och monopoliserade Sverige vann detta nya tänkesätt terräng. Ute i företagen sker ständigt nytänkandeprocesser - måste göra det. Vi kan också se hur man byter ledarskapsfilosofier titt om tätt. Ibland bara i samband med att det blir en ny VD.  Företagsamheten utsätts på det här sättet för återkommande genomluftning. Ofta en nödvändighet som effekt av det förnyelsetänkande som konkurrensen driver fram. Tycker inte Du att man behöver få mer av förändrings- och omtänkande i den fackliga rörelsen?

I politiken går det ut på lite andra saker - på gott och ont. I ett företag kan man mäta resultatet. Både marknaden och företaget kan tycka att det är bra. Den politiska marknaden är inte funtad på det sättet. Om det är någon kraft som är tillräckligt bra så måste det nästan med nödvändighet finnas en motkraft, som säger att det där är inte alls bra. Det är alldeles åt helvete, det är dåligt. Detta helt enkelt för att det motsatsförhållande som är inbyggt i systemet skall verka. Det gör i sin tur att medborgarna - kunderna på den politiska marknaden - ofta blir ganska förvirrade. Man tror naturligtvis mest på den man varit iväg och röstat på. Men när sedan den eller det partiet plötsligt gör något man inte gillar, då kanske man börjar tro lite mindre på dom och säger att det de gör är alldeles åt skogen. Det gör att den politiska marknaden är en mycket svårare marknad att bearbeta än en varu- eller tjänstemarknad.

När det gäller den fackliga sidan är det väl lite lättare än när det gäller politiken. Åtminstone om vi tittar på industrin. Där är det tämligen påtagligt - i varje fall i ett förbund som Metall - att om det inte är så att företagen investerar i nya produkter och nya anläggningar, i marknadsinvesteringar och om företagen inte går tillräckligt bra, så försvinner jobben. Om vikten av att producera ett hyggligt resultat tror jag att vi i ett sådant här förbund har en ganska bra samsyn fack-företag.

När vi sedan kommer in på hur resultatet skall fördelas, ligger det i min roll att i första hand bevaka att arbetet får sin avkastning. Det ligger i min roll. Det är rätt också enligt mitt sätt att se det. Samtidigt måste vi och jag erkänna att det finns dom som skall bevaka att dom som satsat sina pengar får sin avkastning. Det här måste på något sätt balansera.

Sedan skall man också komma ihåg att i fackföreningsrörelsen är det ganska heterogent. Om Du exempelvis pratar med Kommunals ordförande eller Handels ordförande så får Du en annan intervju än om Du intervjuar mig. Det beror naturligtvis inte på att jag är Göran Johnsson och att dom andra heter någonting annat utan det beror på att vi är uppfostrade på olika sätt. Jag är uppfostrad i ett företag. Det har naturligtvis i hög grad präglat mitt synsätt. Dom som är uppfostrade i den offentliga sektorn är naturligtvis mycket präglade av det synsätt som gäller där. I den offentliga sektorn gällde länge det synsättet, att det fanns ett recept på allting. Och om det var både arbetsgivare och facket ense. Och det receptet var: Är det någonting vi behöver så höjer vi skatten. Nu är det slut med det. Och det gör att nu står man och famlar.

Vi som jobbar i det privata näringslivet - oavsett om det är varuproducerande företag eller tjänsteföretag - har hela tiden en limit. Det är vad kunden är beredd att betala - kunden i utlandet eller i Sverige. Men i den offentliga sektorn har det tidigare varit på det sättet att höjer man bara skatten så kan både politiker och fack få sitt.

JG: Du använder uttrycket ”vi som arbetar i den privata sektorn”. Du upplever det således som att Du arbetar i denna sektor i meningen för de företag som utgör denna sektor.

GJ: Ja. Om Du talar med en facklig kille eller tjej på Volvo eller Electrolux så har dom flera lojaliteter. Dom har naturligtvis en lojalitet till sina arbetskamrater och vill att det i första hand skall gå bra för det egna gänget och för sig själv. Sedan har dom en lojalitet till företaget. Dom vill att deras företag skall utvecklas, investera och satsa. Men dom har också en lojalitet till sitt förbund.

Det här vägs ihop i någon slags mix. Det är inte alltid så där jättetydligt. Men man kan nog säga att enigheten är stor kring att vi måste producera ett vettigt resultat. Sedan har vi våra olika uppfattningar om hur det här skall fördelas.

JG: I detta att hänga med i utvecklingen - våga investera, våga satsa - hör att kunna förändra sig. Det är också uppenbart att både fack och företag är utsatta för ett förändringstryck som det gäller att på ett klokt sätt anpassa sig till. Det tycks inte på samma sätt gälla för politikerna. Med sin ideologiförankring utgår de gärna från ”den egna produkten” - ideologin - även då det är mindre välbetänkt.

GJ: Till detta kommer att politikerna måste kunna tala om att ”det vi säger” är bra och att det ”dom andra säger” är dåligt. Och det man mäter är antingen senaste valresultatet eller vad senaste SIFO säger. Vad som är långsiktigt bra för tillväxt och Sveriges långsiktiga välfärd ser man inte på det sättet. Det är ungefär som en verkställande direktör som bara tittar på sista kvartalet och ger fan i den långsiktiga balansräkningen.

JG: Du har nyligen sagt att politikerna är ofta för sent ute. Dom är alltför mycket upptagna med det dagliga. Är inte detta också ett nästan nödtvunget politiskt beteende som en följd av att politiken har tagit hand om så förbaskat mycket och att man därför inte får varken tid eller kraft att tänka långsiktigt.

GJ: Men alla som vill påverka världen och landet och miljön måste tänka långsiktigt. Annars kommer vi att flyta omkring som en barkbåt på någon sorts ocean. Då har man inte så mycket nytta av dom här visionerna och dom långsiktiga målen. Då blir man väldigt ad hoc-orienterad. Det politikerna måste göra nu - det gäller i alla partierna - är att välja ut de frågor vi som politiker vill påverka. Det fältet har minskat med internationaliseringen och den globala ekonomin som alla är inflätade i.

JG: Men om nu politikerna biter sig fast i att hålla på med alla jädrans frågor och därför inte får utrymme för strategi och långsiktighet... Är då inte en del av lösningen att man i en del avseenden slår till reträtt vad gäller den politiska inblandningen?


Lyckas vi inte få fram en riktig problembeskrivning är vi illa ute

GJ: Det är säkert väldigt rätt. Men det är jag rädd att man inte riktigt ser. Det gäller nog alla.

Lite rått kan man också säga att om Du går 25, 30 år tillbaks i tiden så hade politikerna en meters inflytande. När det var valrörelse lät det som om dom hade en och tjugo. Det var inte så stor skillnad. Tjugo procents skillnad kunde folk se igenom. Nu är det snarare på det sättet att den där metern har krympt ihop till under en halvmeter men det låter likadant när det blir valrörelse. Det låter som en och tjugo. Då har det hunnit bli gott och väl hundra procent fel. När man sedan kommer till makten - vare sig det är Bildt eller sossarna - så kan man inte alls genomföra det där som man sade i valrörelsen och då blir folk förbannade.

På det här sättet har det blivit väldigt svårt att kommunicera ärlighet. Lyckas vi inte med att få fram en riktig problembeskrivning tror jag att vi kommer att vara illa ute.

Vad jag tror är att vi måste inse att det är svårt att i någon större omfattning påverka de stora ekonomiska krafterna. Det är något som måste ske på global nivå och det ligger långt fram innan man kan tro sig lyckas med det.

JG: Åter till detta med den politiska interventionen. Detta med att politikerna ägnar sig åt för många olika saker i stället för att koncentrera sig på några få - på sådant vi måste ha politiska lösningar till. Vad tror Du om den politiska interventionen framöver?


Utan tillväxt har vi bara  nedskärningar att fördela

GJ: Det finns en risk att alla de politiker, som inte ser de här lite större linjerna, ser sig tvungna att hitta ”sin fråga”. Ta kärnkraften. Det finns politiker som gjort kärnkraften till ”sin fråga” alltsedan 70-talet. Jag tror också att det finns en risk att politikerna framöver kommer att intervenera mera på arbetsmarknaden. Även om jag varit en kraftig förespråkare för EU-medlemskap ser jag en risk för ökad sådan intervention just genom EU-medlemskapet. 

Det finns också en risk att de många politikerna - de som inte sitter i regeringsposition - kommer att fånga upp fragment i politiken genom vilka de försöker profilera sig. Går det också mot personval blir det ännu viktigare för varje enskild politiker att ha någon fråga genom vilken man blir igenkänd. Man skall därför inte underskatta risken med att det framöver blir kortsiktiga frågor som förs fram i enskilda politikers profileringssyfte. Det gör det än viktigare för partiernas ledande företrädare att orka lyfta fram vad jag kallar infrastrukturfrågorna ännu tydligare.

Nu har vi sagt ”tillväxt”. Låt oss börja med att vara överens om att utan tillväxt har vi bara nedskärningar att fördela. Och det är i varje fall inte socialdemokraterna bra på. Så mycket känner jag dom och så känner jag mig själv också.

Då måste vi fråga oss vad är det som konstituerar tillväxt? Och sedan måste vi satsa på det ordentligt. Sedan gäller det att vara ute och kommunicera det budskapet så att det går fram. Det är då delvis sådant som går på tvären med det som socialdemokratin sagt tidigare. Då måste man våga förklara det här med den internationella miljö vi nu har hamnat i och ge de nya förutsättningarna för att vi skall kunna ha ett välfärdssamhälle.

För mig är de socialdemokratiska värderingarna och de socialdemokratiska målen oerhört centrala. Dom ligger fast. Min vision är att vi skall ha ett samhälle som är bra för alla. Det skall inte vara likadant för alla. Men det skall vara bra för alla. Men då måste vi när det gäller medlen våga tänka om och tänka nytt i vissa avseenden.

JG: Du talar om politikerna oavsett vilket parti. Du fokuserar på ”politikerrollen”. Till den rollen - som när det gäller alla roller - hör att man har en uppgift. Men inte bara det. Man vill växa med sin uppgift, sin roll. När det gäller politikerrollen leder det till - där och när det är möjligt - en fortgående intervention. Detta är ett bekymmer eftersom den politiska interventionen långt ifrån alltid erbjuder den rätta lösningen.


Viktigt klara ut vad människorna själva skall ha ansvar för

GJ: Nej, så är det ofta. Därför är det väldigt viktigt att klara ut vad det är som människorna själva skall ha ansvar för. Här har vi i Sverige en hemläxa att göra. Vi har inte haft någon ordentlig debatt i Sverige om hur de olika ansvaren skall fördelas. 

Jag tror att det är viktigt att vi kan initiera en debatt om detta. Vad är det som det offentliga skall vara bra på? Vad skall EU hantera? Och det man skall ta tag i skall man göra på ett bra sätt. Vad som finns utanför detta måste vara vars och ens privata ansvar- mitt eget ansvar, min familjs ansvar eller mitt ansvar tillsammans med människorna i mitt bostadsområde. Det behöver inte vara ett sämre samhälle. Det kan vara ett mycket bättre samhälle.

JG: Vad Du här talar om är att det offentliga skall göra sådant som det offentliga är bra på och sedan strunta i, avveckla diverse annat. Det handlar då om ett helt annat besparingstänkande än det som tillämpas. Det talades en gång om ”osthyvelprincipen”. Man skulle skära tvärs över allting. Med en och samma procent.

GJ: Ja, det är meningslöst. Ett företag i kris skulle aldrig drömma om att göra på det sättet. Om det var problem med produkten... Om man i en bilindustri hade problem med framvagnen skulle ingen drömma om att korta av bakändan.

JG: Nej, visst. Det här är ett feltänkande men ett feltänkande som också återspeglas i det mer enkelspåriga nedskärningstänkandet. Alternativet är att kirurgiskt skära bort vissa delar av det offentliga, sortera bort hela funktioner och låta dem fullgöras på annat sätt.

 Hans Bergström på DN hade häromdagen en formulering där han skriver: ”Partier älskar att leta problem till sina lösningar i stället för att söka lösningar på problem.” Man söker ”sysselsättning” för sina olika lösningsmodeller. Är inte ”arbetslinjen” ett exempel på detta? Ett exempel på hur man tar sig an uppgifter - att organisera utbildning - som det finns andra och bättre sätt att klara av...?

GJ: Det bekymmersamma är att vi under en lång tid kommer att ha en situation, då minst tio procent av dom som är i arbetsför ålder kommer att stå utanför den reguljära arbetsmarknaden. 

För mig är det då viktigt att dessa människor själva vill aktivera sig och att vi tillhandahåller vettiga system för detta - att kunna erbjuda vettiga utbildningsaktiviteter och ge incitament för människor utanför arbetsmarknaden att utbilda sig. Det är väldigt centralt. Det är en bra investering även om det kostar. Arbetslöshetsunderstöd och socialbidrag kostar också.

JG: Har man ändå inte gått för långt i detta med att - som är ”arbetslinjens” nyckelord- ”sätta folk i åtgärder”? Företagareförbundet Företagarforum har för sin del gått ut med vad de kallar ”företagslinjen” som en bättre strategi när det gäller att angripa arbetslösheten. 

Det bärande i den strategin är att ständigt fråga: Vad är det som krävs för att företagen - framförallt de många mindre - skall våga och vilja anställa fler människor? Och sedan att anpassa politiken efter svaren på dessa för tillväxt och sysselsättning centrala frågor. Att med andra ord göra en omprioritering där ”företagslinjen” prioriteras och ”arbetslinjen” får backa.

GJ: Jag tror inte det är det ena eller det andra. Jag tror att det är både och.

JG: Jag sa nu ”backa”. Uppgiften - den primära uppgiften - måste ju ändå vara att få människor ut på den reguljära arbetsmarknaden. Då måste vi få fler företag och mindre företag måste bli större. ”Arbetslinjen” är för mig något defensivt - något man tillgriper när man misslyckats med det som är det primära. Därför menar jag att ”företagslinjen” måste ges prioritet.

GJ: Självfallet. Men det första vi måste göra är att slå vakt om de stora svenska företagen. Det här med små och medelstora företag räcker inte. Om de stora inte finns har de små och medelstora inga att leverera till. Dessutom tror jag att när det gäller kunskap och kompetens och annat behöver vi de stora företagen. 

Sedan måste det också komma många mer småföretag. Det kan bli många avknoppningar från stora företag. Metallarbetare som vill köra igång egna företag. Och en del av dessa kommer att växa. Då tror jag att detta med riskkapitalförsörjning är väldigt centralt. Då måste vi fundera igenom vad det är som får folk att satsa riskkapital, vad är det som driver människor att sätta igång riskfyllda projekt. Där tror jag att det finns mycket ogjort. Det måste vara en spännande uppgift att ta sig an.

JG: Utgångspunkten för allt risktagande är att man måste våga och man måste vilja. Då gäller det att de allmänna förutsättningarna för företagande är sådana att människor som lämpar sig för företagande också vågar och vill.

GJ: Jag tror att det här är mycket en ledarskapsfråga. Det gäller att kommunicera ut att nu måste vi ha fram flera människor som vågar och vill starta företag och att detta kräver lämpliga förutsättningar. Då måste man titta på skattesystemet och annat för den som satsar riskkapital. Det gäller att få folk med idéer att gå från tanke till att chansa, dra igång. Det är avgörande för Sverige att vi kan mobilisera kreativitet.

JG: Företagareförbundet som driver ”företagslinjen” menar att man skall avskaffa de statliga företagsstöden, som ju har en strukturbevarande effekt och som dessutom driver fram en byråkratisering av företagen. Detta att skaffa sig företagsstöd kräver ju en massa byråkratisk hantering - en hantering som de stora företagen är mycket bättre på. Samtidigt vill man genom en kvittningsoperation avskaffa arbetsgivaravgifterna - låt vara att det får ske som en flerstegsprocess. 

Det tredje är att förenkla arbetsrätten - underlätta för de många mindre företag, som saknar det expertkunnande som storföretagen kan tillgå. Detta är huvudpunkterna i vad Företagareförbundet kallar ”företagslinjen”. Är inte det uttryck för ett sunt tänkande - ett tänkande som borde ligga i linje med de tillväxtambitioner våra politiker så ofta och så gärna säger sig vilja främja?

GJ: Ja, som grundprincip. Vissa bidrag tror jag dock att man måste ha. Men de måste vara enkla, man måste kunna förstå dem. Och det finns i dag bidrag som snedvrider konkurrensen mellan företag. När det gäller arbetsgivaravgifterna ha vi också ett annat bekymmer. Den är ju specificerad. Den avser en massa saker. Det får man titta på. Om det är arbetsgivaravgifterna eller skatten man skall göra något åt tar jag inte ställning till. Men det är viktigt att titta på vad som stimulerar tillkomsten av fler företag och att företag anställer fler människor.

JG: Om man gör tankeexperimentet att arbetsgivaravgiften var 0 kronor. Och att detta blivit möjligt genom en kvittningsoperation utan att framtvinga några kompenserande skattehöjningar. Tacka sjutton för att vi skulle få en massa nya jobb. I totalekvationen får man givetvis inte glömma bortfallet av samhällets både direkta och indirekta kostnader för alla de arbetslösa människor som på det här sättet skulle få riktiga och tillväxtsskapande jobb.

GJ: Det är möjligt att man kan dra ner på många statliga företagsstöd och i stället ge motsvarande generella förmåner för företagen. Det har jag uttalat mig positivt för.

JG: ”Kunskap” och ”kompetens” har i dagens debatt blivit honnörsord. Men det gäller också att utveckla rätt kunskap och rätt kompetens. Här sätter jag ett stort frågetecken för AMS som den i sammanhanget rätta katalysatorn. 

Här tycker jag att de siffror som Ambjörnsson och Sörlin nyligen presenterade i Aftonbladet borde fungera som en larmklocka. De visar att i tillväxtbranscher som läkemedel, högteknologi etc. har antalet sysselsatta varit praktiskt taget oförändrat i Sverige mellan 1975 och 1990 samtidigt som det i OECD-länderna som snitt ökat med 50 procent. Detta tycker jag tillsammans med uppgiften om att ASTRA lokaliserat en del av sin kvalificerade forskning utomlands är utomordentligt illavarslande. I synnerhet som det här är något som förklaras med att vi håller på att tappa position när det gäller både högre utbildning och forskning.


Företag som satsar på kunskaps- och kompetensutveckling skall premieras

GJ: Jag tror att man skall vara väldigt frimodig när det gäller vem som skall vara anordnare. Företag som satsar på kunskaps- och kompetensutveckling skall premieras och det är viktigt att det finns många konkurrerande aktörer inom området. Här skall det vara en djävla konkurrens.

JG: Men när man går ut med politiska och av AMS administrerade program om att - som det heter - ”skapa 100 000 utbildningsplatser” så går man en helt annan väg. Genom av staten vidtagna åtgärder sätts ytterligare tusentals människor ”i åtgärd”. Samtidigt hämmas den marknad som utgörs av de många sinsemellan konkurrerande utbildnings- och utvecklingsaktörerna.

GJ: Nu är det ju så att när det gäller den högre utbildningen har vi här i landet ett offentligt monopol och det är vi inte ensamma om. Det viktiga är kvaliteten. Det gäller också den kommunala vuxenutbildningen. Här blir det frågan om upphandling och den måste ske så att kvaliteten säkras.

JG: Men hittills har mycket av det där inte fungerat något vidare.

GJ: Ja, vi är nu i en fas då det är väldigt mycket som är upp till bevis. Om inte alla de partier, som pratar om kunskaps- och kompetensutvecklingens stora betydelse, menar något helhjärtat och gör något som resulterar i kvalitet kommer det att genomskådas och då blir det säkert en ganska häftig rekyl. Sedan finns det detta Du själv pekar på och som är otroligt viktigt, nämligen att det också gäller att få människor att själva vilja. Den egna drivkraften är central och kommer alltid att vara central.

JG: I fjol publicerade DSM en artikel om Sveriges behov av omvandling - delvis med utgångspunkt från Jan Gletes undersökningar. Helt otvetydigt har vi i Sverige ett stort strukturellt problem som sammanhänger med att vad vi lite schablonmässigt kallar ”näringslivet” i väsentlig utsträckning är uppbyggt kring företag som är så där hundra år gamla. Detta är i inte ringa grad ett resultat av att vi haft en ekonomisk politik, som har underlättat för de företag som etablerade sig i början av seklet att konsolidera sig samtidigt som det inte varit särskilt lätt att starta nytt och få detta nya att växa. 

Vi har helt enkelt haft en selektiv ekonomisk politik som gynnar etablerade storföretag och missgynnar nyföretagandet och dess tillväxt. Detta måste rimligen av var och en som vill se verkligheten upplevas som ett mycket stort problem. Hundraåringarna kan ju ändå inte förväntas klara uppgiften att utgöra ryggraden för ”näringslivet” också när de är hundratjugo eller hundrafemtio år gamla. Är det inte hög tid att noga rannsaka vad det är som har gjort att det har blivit på det här sättet, vilken skuld politiken har...  och sedan ändra på politiken?

GJ: Jag tror att det finns två saker man här måste fundera över. Det ena är om det är bra eller dåligt att företagen stimuleras att behålla sina vinstmedel eller om vinstmedlen skall delas ut. Här finns det definitivt olika signaler även ute från näringslivet. Men vi måste fundera på det här. Jag har nog så här långt tyckt att det är ganska bra att pengarna stannar kvar i företagen under förutsättning att de investeras i nya produkter, nya marknadsinvesteringar, ny kunskap. Men det är klart att i någon mening måste företagens vinster komma ut på marknaden för att utsättas för nya prövningar.

Det andra är devalveringspolitiken. Facit av den är ganska förskräcklig. Det är som att stampa saft. När det gäller våra reallöner står vi i dag på nästan noll i ökning jämfört med tio, ja nästan femton år tillbaka. Så snart det gått åt skogen har man alltid kunnat skrika på en devalvering. Till detta har hela systemet anpassat sig. Näringslivet har gjort det, politikerna har gjort det, fackföreningarna har gjort det. Därför är jag nu rädd för att man ute bland ekonomer - inte bara på vänsterkanten utan också på högerkanten - börjar tänka i spår som att EMU må kanske vara bra men bara inte för Sverige. Vi skall hela tiden ha någon slags dj-a frizon. Det tror jag inte är bra. För mig är det väldigt centralt att det här landet kan vara med bland de bästa. Jag vill inte ta ställning till huruvida vi skall in i EMU eller inte. Jag tycker att det är lite för tidigt. Men jag vill ta ställning till att vi skall kvalificera oss för att kunna komma in i EMU.

Vi har också dom som menar att det är bra om EMU inte kommer till stånd. Dom tror jag inte riktigt har förstått vad det är som Europa bestämt sig för att samlas ikring. Märker man att det inte kan bli de integreringar som man tidigare varit så ense om att Europa behöver, riskerar vi en återgång i protektionism. Vad isolering och nationalism kan leda till har vi i historien sett tidigare. Därför tror jag att detta att ha en gemensam valuta är ett bra mål. Och att Sverige skall eftersträva att kvalificera sig för att komma med i en sådan gemenskap är ingenting som stör mig - tvärtom.

Vi lever lite kvar i det där sextio-, sjuttiotals syndromet om att vi svenskar är speciella och att det finns en speciell linje för oss. Det är något jag tror vi måste komma bort ifrån.

JG: För en tid sedan uppvaktades näringsministern [den dåvarande Sten Heckscher] av Företagareförbundet Företagarforum, som överlämnade ett program kallat ”Vägmärken för tillväxt”. Vilka är Dina vägmärken för tillväxt?


Viktigt vara tydlig i opinionsbildningen

GJ: För det första att släppa loss kreativiteten inom företagen. Här tror jag också att det vore bra om det lokala facket tilläts spela en långt mer offensiv roll. För det andra att vi i långt större utsträckning inriktar oss på att konkurrera med dom som är bäst. Att se hur dom gör för att sedan på vårt eget sätt se hur vi kan vara lika bra och helst lite bättre. Sedan tror jag att politiken måste inriktas på att stimulera kompetens- och kunskapsutvecklingen. Och detta inte genom att sätta folk i förvaring utan att satsa på kvalitet i utbildningen alltifrån grundskola och uppåt. 

Det gäller också att få en flexiblare kunskapsutveck-
ling. Det tror jag är mycket centralt. Sedan tror jag att man måste titta på skattesystemet så att det blir mer inriktat på att premiera risktagande. Det är vidare oerhört viktigt att vara tydlig i opinionsbildningen.

JG: Tycker Du att massmedia som massmedia fungerar idag är en bra kanal när det gäller att föra ut en sådan tydlighet.

GJ: Man skall inte dra alla i massmedia över en kam men klart är, att många i massmedia gör inte det här jobbet lättare. Det gör att det är viktigt att vara ännu tydligare i sina budskap och att man inte flackar. Om man är otydlig väljer massmedia det massmedia själv vill få fram.

JG: Du är utpekad som näringsminister i Perssonregeringen. Blir du näringsminister?

GJ: För det första tror jag inte att jag får frågan. Och skulle jag få frågan är min åsikt att sitta bara i två och ett halvt år som Metalls ordförande är alldeles för kort tid. Man skall sitta minst den dubbla tiden. Och jag tycker att jag har ett viktigt näringspolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt jobb som jag har.

JG: Olle Svenning förklarade dock att han kunde sätta sina optioner i Aftonbladet på att du verkligen blir näringsminister. Är du beredd att sätta någonting emot?

GJ: Nej, jag sätter inte emot i det fallet. Man skall inte sätta någonting för all framtid...


Tillbaka