Hur skall vi skydda våra barn?”
Frågan ställdes av fembarnsmamman Karin Fahlén (se DSM 4/2005). Hon är en av alla mammor, som försöker skydda sina barn från kvällstidningarnas löpsedlar med alla sina groteskerier och hemskheter.
Vad blir det för människor av de barn, som tvingas växa upp med denna skräck- och våldspropaganda, som ropas ut från kvällstidningarnas löpsedlar? Vad betyder denna propaganda för förråandet av samhället?
Hur många brott har Anders Gerdin och hans kollega Otto ”Sjökan” Sjöberg - förenade i inbördes konkurrens om att vara värst om det värsta - inspirerat till? Hur många våldtäkter? Båda har av DSM utnämnts till Ledande Samhällsupplösare.
DSM har uppmanat dem att besinna sig. Helt förgäves. När skall ägarna ta sitt ansvar och avskeda dem? DSM har också uppmanat TU:s VD Barbro Fischerström att ta tag i frågan om VÄRSTINGJOURNALISTIKEN. Ingen reaktion. Och DSM har tillskrivit såväl Rädda Barnens ordförande Annika Åhnberg, Barnombudsmannen Lena Nyberg som ärkebiskop K.G. Hammar.
Åhnberg förklarade, att hon var både ”upprörd och förvånad” över de uttryck som VÄRSTINGJOURNALISTIKEN tillåtits att få. Nyberg uttalade ett krav på ”ändrade pressetiska regler” - ett krav som dock inte ledde vidare. Ärkebiskopen lät genom sin medarbetare Lena Bohman meddela, att ärkebiskopen ”inte avser att agera specifikt med anledning av det påtalade”.
Det är hög tid för en bred opinion mot VÄRSTINGJOURNALISTIKEN. Men hur skapa en opinion så länge den kollegiala tystnaden runtom bland medierna skyddar denna journalistiska avarts utövare? Därför än så länge har ”main stream media” inklusive radio och TV valt att använda hartassen, när och om man någon gång snuddat vid fenomenet.
Och en som Anders Gerdin ger sig inte i första taget. Se nedan den förstasida som Gerdin den 20 januari 2006 tryckte under näsan på sina alla läsare. Inne i tidningen ropas det ut i rubriker över hela uppslag om hur ”Lennart, 29” HÖGG HELT ISKALLT och hur han MÖRDADE SINA BÅDA SYSTRAR, DRACK DERAS BLOD - OCH ÅT KROPPSDELAR. Och sedan som grädde på moset, att ”Lennart, 29” VILLE DÖDA ETT BARN.
Detta att vara samhällsupplösande journalist i chefsposition är Gerdins stora revansch. Uppvuxen i Lindesberg gav han tillsammans med kompisen Thorbjörn Larsson ut en skoltidning, som inte återspeglar någon intellektuell brådmognad. Skolgången avslutades inte med någon examen vare sig i Lindesberg eller någon annanstans men vänskapen med kompisen Thorbjörn räckte ändå långt. Man bör se upp med ”revanschister”. Många gånger går det bra men inte så sällan slår det slint.