online casin

DSM nr 1/1990 

Skrivet av Jan Gillberg


Ett samhälle är illa ute när människorna håller på att förlora förmågan att inse sitt eget bästa.

”Staten” kan aldrig ersätta denna insikt.

Jag syftar inte här på ”det egna bästa” ur det lilla och trångsynt nära perspektivet utan ur det stora och vida perspektivet - dvs det perspektiv ur vilket man måste kunna se saker och ting för att känna sig motiverad att medverka till vad som är långsiktigt bra både för en själv och det samhälle man tillhör.

Den totalitära staten strävar efter att monopolisera ”insikten” om vad som är det ”rätta”.

Genom att realisera denna strävan blir människorna inte bara ”insiktsfattiga”. De blir passiviserade, förfäade. 

Ägande och medborgaransvar

Ingenting är mer fundamentalt för ett utvecklat och vitalt medborgaransvar än det privata ägandet.

Genom att äga befordras inte bara omsorg om det man äger utan också insikt om hur man i kraft av sina tillgångar kan lösa en lång rad av de problem som dyker upp på livets väg.

Ju fler människor som genom privat ägande ges möjlighet att utveckla en sådan insikt, desto bättre mår samhället och desto större blir samhällets möjligheter att genom gemensamma insatser sörja för välfärd också bland de människor som av omständigheter de själva inte rår över är i behov av samhällets stöd.

Ju färre människor som genom privat ägande ges möjlighet att utveckla denna insikt, desto smalare blir basen för ett äkta och väl fungerande medborgaransvar.

Att Gorbatjov möter närmast oöverstigliga svårigheter med sin Perestrojka beror först och främst på att han saknar en sådan bas.

Att Carlsson-Feldt nu tvingas redovisa ett totalt fiasko för den svenska ”Tredje Vägen” beror först och främst på att deras socialism som all slags socialism är besjälad av strävan att ersätta ett kring privat ägande uppbyggt medborgaransvar med statligt styrande och ställande - regleringar och tvång, sanktioner och straff.

DI:s ”svångremskonto”

Få artiklar har gjort mig så förvånad som den ledare, där Dagens Industri i fjol presenterade sitt ”förstamajförslag” om att ”ge varje svensk ett svångremskonto”.

Förslaget i sig är inte särskilt märkvärdigt. Det handlar bara om en variant på tvångssparande. Det för mig förvånande var, att det kunde presenteras som ett sesam-öppna-dig i en tidning som eljest gärna för den fria marknadsekonomins talan.

Med en närmast frustande stolthet återkom DI till sin genialiska lösning på Feldts problem med att få den svenska ekonomin i balans.

Med smärre modifieringar var det sedan detta ”varje svensk” fick - dvs tvingades att ta emot. Samtidigt tog regeringen ett avgörande steg in i den djupa kris Sverige nu befinner sig i.

Att Carlsson-Feldt skulle vägledas till att ta det steget av Dagens Industri med dess många rådgivare verksamma inom det privata svenska näringslivet var vad som väckte min förvåning.

Negativt hushållssparande nyckelproblemet

De svenska hushållens sparande är sedan 1986 negativt - dvs de svenska hushållen konsumerar för mer än de har pengar till. Medan hushållens sparkvot i ett land som Västtyskland ligger tämligen konstant mellan 12 och 15 procent var den 1988 i Sverige minus 5,3 procent. Och i Västtyskland har genomsnittshushållet en finansiell förmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) motsvarande inemot två årsinkomster! I Sverige uppgår utlandsskulden till omkring 200 000 kronor per hushåll.

Detta är roten till det onda i den svenska ekonomin. Om detta tycks allmän enighet råda.

I det förlov sagt hafsigt hopkomna för att inte säga flummiga s.k. ”90-talsprogrammet” avhandlas denna problematik på en och en halv sida under rubriken: ”Öka sparandet!” Det är som om programskrivarna sökt hämta kraft ur själva utropstecknet.

Mer än halva utrymmet i detta korta avsnitt ägnas åt att argumentera mot - som man uttrycker det - ”gödsling” syftande till att öka hushållssparandet:

”För att nå ett stort, positivt hushållssparande krävs det att den privata sektorn gödslas med stimulanser att öka de redan rikas förmögenheter.”

Med denna vulgärmarxistiska argumentering - här bara fragmentariskt återgiven - cementeras den ideologiska plattform, som gör det offentliga sparandet till det enda fullt ut ”socialt godtagbara”. Att detta samtidigt ger det ”offentliga” - dvs politikerna - hela makten när det gäller ”framtidsbyggandet” är den andra sidan av den strävan mot totalitarism det ytterst handlar om.

En nyans tydligare om att det är så (s) vill ha det är Klas Eklund - en av ”90-talsgruppens” sekreterare - i en artikel i Aktuellt i politiken 20/89, där han förklarar att sparandet ”bör äga rum i den offentliga sektorn genom att skattebetalarna gemensamt ställer upp och finansierar sparandet”.

Tvång kan aldrig ersätta frivillighet

Tvångssparande kan aldrig ersätta frivilligsparande. Lika lite som ofrihet kan vara något bra substitut för frihet.

Det var djupt olyckligt att Dagens Industri ställde upp som lanserare av ”idén” om ett ”svångremskonto” som ett ”bättre alternativ” till ”Feldts svångrem”.

Nyckelfrågan när det gäller att baxa Sverige ur den kris landet befinner sig i är - tvärtemot argumenteringen i det s.k. 90-talsprogrammet - hur frivilligsparandet skall kunna öka och öka högst väsentligt. Och det handlar inte bara om att uppnå en på ekonomin ”avkylande” effekt. Det handlar också om att bredda basen för medborgaransvar och därmed för själva fotfästet i den svenska demokratin.

Premierat källsparande

Under ett antal år (1963-68) var jag sekreterare i den s.k. Hessnergruppen.

En av gruppens inte helt lyckade inhopp i svensk inrikespolitik var, när en av dess medlemmar - Curt Nicolin - genom ett antal uppvaktningar av Gunnar Heckscher lyckades ”sälja in” idén till det sedan mycket beramade utspelet om ett raserande av AP-fonderna.

Felet med Nicolins ”idé” var att den inte balanserades av ett positivt förslag syftande till uppbyggnad av ett till detta raserande kompenserande sparande. I gruppen lyckades jag - även från Curt Nicolin men framförallt från Olle Franzén, Per Lindberg, Gösta Rehnquist, Hans Stahle, Lars Sundblad och Ulf Styrén - vinna stöd för en kompletterande idé om ett ”premierat källsparande”. Idén presenterade jag närmare i en skrift med titeln ”Inflationsfeber”, som jag skrev i mars 1965. Själva idéns bärighet testades genom en av Hessnergruppen finansierad SIFO-undersökning. I en artikel i tidskriften ORIGO sammanfattade jag förslaget enligt följande: ”En tanke är att införa ett premierat källsparande så konstruerat, att en viss del av lönen automatiskt sätts in på ett ’källsparkonto’ samtidigt som en statlig premie tillförs kontot.

Antag att premien är så stor som en krona per varje fyra insatta. Insättningarna maximeras med hänsyn till huruvida kontoinnehavaren är gift eller ogift, har ett eller flera barn etc. Tar insättaren ut pengarna per omgående - det är nämligen frågan om ett frivilligt sparande men frivilligheten är konstruerad på samma sätt som medlemskapet i statskyrkan - förlorar han/hon sin sparpremie. Uttag utan förlust av sparpremie medges efter viss tid i vissa situationer, exempelvis dessa: För ungdom vid bosättning, generellt vid anskaffning av bostad (eget hem, bostadsrättslägenhet och dylikt), för att finansiera studier och/eller omskolning, för påbyggnad av försäkringsskydd, vid dödsfall samt efter ett fixerat antal - förslagsvis fem - år. På innestående belopp utgår bankränta i vanlig ordning.

En premie av storleken en krona per fyra insatta kan synas enormt stor. Man skall dock komma ihåg, att även om premien av ’stimulansskäl’ påföres samtidigt med varje insättning skall ’premiekostnaden’ slås ut på exempelvis fem år. Att ha en så kraftig initial premiering måste ha en stor betydelse, när det gäller att göra klart för de människor, som aldrig sparat regelbundet, att det kan löna sig att spara.”

Enligt den gjorda SIFO-undersökningen skulle införandet av ett på detta sätt konstruerat premierat källsparande uppmuntra 56 procent av de som redan var regelbundna sparare till att spara mycket mer (12 procent) eller något mer (44 procent) än vad de redan gjorde. Och av de som inte regelbundet sparade skulle 44 procent säkert (19 procent) eller troligen (25 procent) börja att regelbundet spara.

Att spara skall vara något positivt

I dag - mer än 1965 - med ett bland svenska folket i botten kört förtroende för den ekonomiska politiken och med pressade privatekonomiska marginaler krävs en kraftig och genom sin konstruktion ”vägledande” stimulans av det enskilda sparandet.

Ett premierat källsparande av den typ jag presenterade i skriften ”Inflationsfeber” - eventuellt kombinerat med ett i varje fall partiellt inflationsskydd - kan bara upplevas som något positivt; tvångssparande - av vilket slag det vara må - kan bara upplevas som något negativt.

Skall man få igång en helande process genom ett bland människorna ökat och spritt personligt sparande gäller det att länka processen medströms i stället för att försöka styra den motströms.