frivillig_sektor

Skattetryck och vårdkris är två begrepp som beskriver två tillstånd som ogärna borde kunna uppträda samtidigt.

När landet med världens högsta skatter upplever en allvarlig kris i den del av den offentliga sektorn, som de röstmaximerande politikerna är särskilt angelägna om att framställa sig som tillskyndade av, då kan man tala om en djupgående politisk strukturkris.

Ekonomer av olika skolor har haft stora svårigheter att anvisa vägar att komma ur inflations-arbetslöshets- saxen. Politikerna har nu ett liknande problem när det gäller skattetryck-utgifts-fällan. Att höja de redan för höga skatterna är ingen lösning. Att spara sig ur vårdkrisen ter sig heller inte möjligt. En möjlighet är att öka produktiviteten inom den offentliga sektorn och/eller att genom privatisering implementera konkurrensstimuli. Det är denna möjlighet regeringen Bildt nu försöker att göra någonting av.

Jag ställer mig skeptisk till att operationen kommer att lyckas. Jag tror att strukturkrisen i det svenska samhället hunnit gå alltför långt och kommit att gripa omkring sig alltför mycket.

Allteftersom strukturkrisen fördjupats har också själva problematiken att komma tillrätta med den ändrat karaktär.

I dag handlar det inte bara om att mobilisera och rätt nyttja resurser för att tackla olika delproblem enligt vad som kan bedömas som någon rimlig prioritering. Vi har också fått ett mentalitetsproblem. Från min europeiska utkik - har sedan fyra år haft min fasta punkt i Frankrike - upplever jag detta problem som det för en svensk revitalisering avgörande problemet. Jag tycker mig också finna att fler och fler med möjlighet att helt eller delvis ”betrakta” Sverige på lite distans kommit fram till en liknande bedömning.

Det handlar om en mentalitet som utmärks av framförallt två saker:

1) Håglöshet intill ett depressionsliknande tillstånd; no spirit.

2) Icke-bry-sig-inställning intill asocialitet. Per Ahlmark fångar det hela väl när han i sin på Bonniers utgivna brevväxling med Georg Klein (”Motståndet”) skriver:

”Jag vet att när planet tar mark på Arlanda om några dar slår halvdepressionen ner och håller mig fången till nästa resa. Enda sättet att undgå den är att isolera sig.”

”Mitt intryck är att trögheten, likgiltigheten, det bristande engagemanget är normen i vår värld.”

Engagemanget är, skriver Klein, undantaget. Detta är - som jag ser det - i mycket ett resultat av vad
Curt Nicolin uttryckte i en intervju jag gjorde med honom i fjol (DSM JUNI/91) och där han formulerade saken så här:

”Vi har visserligen inte haft någon våldsam socialisering av stora företag. I stället har vi socialiserat människorna.”

Även om Nicolin mest tänkte på en aspekt av detta finns det - som jag ser det - två:

1) Genom världens högsta skatter har det skett en fortgående reduktion av vad som i nationalräkenskaperna redovisas som de enskilda människornas disponibla inkomster - dvs medborgarna har fått ett allt snävare ekonomiskt handlingsutrymme.

2) Genom det slags politiska innovationer som marknadsförts som ”reformer” har fler och fler funktioner tagits över av samhället - dvs medborgarna har fått ett allt mindre personligt ansvar inte bara för sig själva och de sina utan även i förhållande till samhället, omvärlden.

Resultatet har blivit de mentalitetsförändringar som ”distansbetraktare” av Sverige och svensk problematik kommit att uppleva som allt starkare. Intressant nog finns detta bäst beskrivet i litteraturen om motsvarande process i gamla DDR. Det var heller inte för inte som man förr kunde höra hur människor ibland liknade Sverige vid ett andra DDR. Misslyckas Bildt och Carlsson-Malm-Molin-Schein kommer tillbaka är risken stor, att Sverige tonar fram inte som ett andra DDR utan som Europas enda DDR - en kvarleva från en eljest svunnen epok.

Kjell-Olof Feldt talade om en ”tredje väg” för att lotsa den svenska ekonomin ut ur den ekonomiska kris han just genom att anvisa denna tredje väg hjälpte till att fördjupa. Felet med den tredje vägen var att den var en kompromiss - ett mellanting mellan plan och marknad. En politisk nödlösning i stället för ett ekonomiskt handlingsprogram. Det man kan lära av ”tredje vägen” är det gamla välkända, att det brukar göra ont att sätta sig mellan två stolar.

När jag talar om behovet av en tredje sektor - en frivillig sektor - handlar det inte om något mischmasch mellan den privata och den offentliga sektorn. Det handlar om former för att tillgodose behovet av att revitalisera människornas engagemang och att genom en sådan aktivering driva den i Sverige grasserande depressionen på flykten. Att ”bry sig” är ett utmärkt sätt att bekämpa egna bekymmer.

Men det måste handla om någonting mycket mer än det ”verbala” och till olika politiska trender anpassade engagemanget och framförallt om vanliga människors personliga och i konkreta handlingar utvecklade engagemang.

Jag var inne på detta i en artikel jag skrev för nu nästan tjugo år sedan. Rubriken var ”Marknadsför medmänsklighet!” (DSM 1/73). Jag skrev där om behovet av att ”applicera de bästa av de metoder näringslivet tillämpat för att höja vår materiella standard på uppgiften att höja kvaliteten av våra liv” och att en i sammanhanget viktig uppgift måste vara ”att vinna en stark marknadsposition för ¹produkten¹ medmänsklighet”.

Då som nu tror jag bergfast på att mycket av den tristess, som breder ut sig i det svenska samhället är orsakad av att människorna successivt fråntagits möjligheten att i kraft av egna initiativ och insatser lösa problem och känna tillfredsställelsen av att lyckas i sådana ansträngningar - i synnerhet inom det område som upptas av vad som lite diffust skulle kunna kallas det ”medmänskliga”.

Denna ”socialiseringseffekt” upplever jag som den viktigaste orsaken till den svenska 80- och 90--talskrisen och det utifrån både trivial resursaspekt och med avseende på allsköns degenerations- och asocialiseringstendenser vad gäller den allmänna mentaliteten. Grunden lades under 70--talet - när politikerna ännu ansåg sig ha råd att snickra ihop diverse ”uppe-på-moset-reformer” i akt och mening att ”säkra” sina positioner hos de ”breda grupperna”.

I mitt senaste ”RESERVE PERSONELLE” (dec -91) - ett brev genom vilket jag sedan 1986 upprätthåller ”network-kontakt” - har jag försökt uttrycka vad jag menar genom att återge och kommentera följande episod:

Under en flygresa någon gång i mitten på 70-talet satt jag bredvid Sven Heurgren, som då ännu var konsumentombudsman. Jag tog bland annat upp ett då aktuellt KO-inskridande mot Fot- och munmålarnas Riksförbund - en sammanslutning för konstnärligt begåvade människor som inte har några händer. Förbundet hade mot vite på 100 000 kronor ålagts att upphöra att marknadsföra sina alster (företrädesvis julkort) genom utskick beledsagade med brev, där mottagaren i vädjande ordalag uppmanades att sätta in en slant på förbundets postgiro.

Att på detta sätt vädja till mottagarens medkänsla var ”ett slag under bältet”. KO uttryckte inte saken riktigt på det sättet. Han uttryckte det på ett mer cyniskt och byråkratiskt kallhamrat sätt. Dessutom framhölls att handikappvården är en samhällelig angelägenhet, vilket gör att medborgaren-konsumenten redan av detta skäl inte skall behöva utsättas för en marknadsföring som genom vädjanden skall kunna avlocka den enskilde frivillig hjälpinsats. Tyvärr har jag inte den exakta formuleringen till hands, men det politiskt-ideologiska innehållet var just detta.

Jag kom så långt med Sven Heurgren att han medgav, att ”motivformuleringen” för vitesföreläggandet i detta fall inte var helt ”lyckad”. Lyckad eller inte så var den utomordentligt avslöjande. Vi skall som medborgare-konsumenter inte besväras av engagemangsskapande påverkan - framförallt inte om den syftar till att frammana individuella frivilliga insatser; staten skall ha monopol på allt som i vid mening kan rymmas inom ”det sociala”. Det är på det sättet människorna i Sverige kollektiviserats även vad gäller ”engagemangsfunktionen”. Resultatet är vad jag kallar ”SAP- och LO-människan”.

Låt mig tillägga att den där ”SAP- och LO-människan” inte bara finns inom SAP och LO. Det är där hon utvecklades till prototyp. I dag finns hon överallt.

Det gäller att genom en tredje sektor - en frivillig sektor - skapa en engagemangsstruktur, där människans bästa sidor framhävs och får möjlighet att utveckla sig; ett slags katalysator genom vilken den misslynta och trista ”kravmänniskan” tillåts förvandlas till en positiv och engagerad ”givar- och skaparmänniska”.

Det handlar inte om en politikerstyrd offentlig sektor, där omkring 60 procent av BNP fördelas i enlighet med på administrativ väg fattade beslut - ofta föregånget av kiv och käbbel mellan olika röst- och prestigemaximerande parti- och andra institutionsbyråkratier. Inte heller om en marknadsstyrd privat sektor, där omkring 40 procent av BNP fördelas i enlighet med marknadsmekanismerna. Det handlar om en sektor som på sitt sätt alltid har funnits men som de röst- och prestigemaximerande byråkratierna trängt ut i marginalen och som därför mer och mer kommit att bli en källa för frustration för att inte säga aggression.

Det är svårt att tänka sig något mer just frustrations- och aggressionsskapande än att som nu tiotusentals svenska ungdomar inte vara efterfrågade, dvs utanförställda och det samtidigt som deras insatser verkligen skulle behövas - både inom landet och i närområden som Estland, Lettland och Litauen. Nu finns det i stället ett perverst intresse hos en lång rad av det offentliga och etablerade livets personager - alltifrån Ingvar Carlsson och Harry Schein till Alf Svensson och Bengt Westerberg - att använda denna frustration och aggression som politisk hävstång för att ”vinna nästa val”; den saken är uppenbar för var och en som lärt sig att genomskåda ”den politiska människan” eller som beteckningen är i modern amerikansk sociologi: ”the political animal”.

Vilka personliga uppoffringar i altruistiskt syfte har Djursholmsmiljonären Harry Schein gjort för de invandrargrupper han nu exploaterar i sitt verbala showande? Nej, här döljer sig nog en parallell till vad Georg Klein påtalar i ett av sina brev till Per Ahlmark, nämligen denna:

”Vem donerar mest pengar åt de utsatta, de fattiga, de cancersjuka? All statistik visar att det är de fattiga och de utsatta, inte de rika och välmående som skulle ha råd med det. I Norge har man cancerinsamling varje år. De för noggrann statistik över inkomna bidrag från hela det avlånga landet. Social status och inkomst varierar påtagligt mellan olika geografiska regioner. Man har kunnat fastställa att donationsbenägenheten står i ett omvänt förhållande till inkomstnivån, inte enbart i relativa utan även i absoluta termer!”

Det är bra och nödvändigt - ehuru inte särskilt kreativt eller originellt - att uttrycka avsky mot de olika uttryck för bestialitet som vår sena historia är så fylld med men det gäller också att kunna få något uträttat för att lindra den nöd och det elände man inför TV:s kameror säger sig vilja bekämpa - exempelvis att när kylan biter som värst borta hos våra baltiska grannar lyckas organisera iväg en eller annan båtlast eldningsolja. Så kort i rocken som Alf Svensson visat sig vara - när det gäller det konkreta icke-verbala handlaget - får en ”hjälpminister” inte vara.

Det är svårt att se något som bättre illustrerar behovet av en frivillig sektor än just å ena sidan biståndsministerns och hans högt betalda tjänstemäns sjabblande och å andra sidan Dagens Industris frivilliginsats för att från den ena dagen till den andra (utan en enda för ändamålet budgeterad eller i förväg garanterad krona) få iväg en last eldningsolja till det kölddrabbade Tallinn. Det handlar här om frivillighet och engagemang och de som agerade kunde sedan med all rätt känna det positiva engagemangets glädje - dvs skilja ut sig från den gråhet och tristess som eljest i så hög grad klavbinder den svenska folkstämningen.

I Frankrike talar man om volontaires och i USA finns det något som heter non-profit organisations. I Sverige lyckades (s) att skattebelägga svamp- och bärplockning. Ja, mina kära utlandssvenska läsare, så är det - så långt fick det gå innan tillräckligt många svenskar tyckte att det hade gått väl långt.

Låt nu det extrema högskattelandet Sverige gå till motsatt ytterlighet: Släpp frivilligheten loss!

•	Avveckla SIDA och ersätt pengahjälp med frikårsinsatser där i synnerhet unga människor ges möjlighet att uppleva att de uträttar något - få spänna musklerna i stället för att genom sin mer och mer spridda sysslolöshet ackumulera destruktiv aggression.
•	Lindra vårdkrisen genom att på motsvarande sätt organisera frivilliginsatser.
•	Samma inom fritids- och kultursektorerna.

Detta och mycket annat likartat skulle visserligen inte påverka BNP (och i så fall snarast negativt genom att den offentliga sektorn skulle kunna bantas med några tiotusental administratörer) - vilket delvis är poängen. Vi skulle få en expanderande frivillig och högst rudimentärt redovisad sektor. I mångt och mycket skulle de frivilliga insatserna också erbjuda ett kvalitativt överlägset alternativ till de tjänster som nu erbjuds. Följande i en artikel i tidskriften Signum (9-10/91) förefaller mig i hög grad tänkvärt:

”I det konkret reglerade samhälle som vi har skapat åt oss själva har vårdare och vårdade, fostrare och fostrade, hjälpsökande och hjälpare ingen gemensam historia och ingen gemensam framtid. Man ger och tar emot service under en kortare eller längre sträcka på livsvägen för att sedan gå skilda vägar. Frivilliga insatser däremot är till sin natur inte begränsade, de opererar bakom marknadsregler och sociala rutiner, de övervinner främlingskap och rädsla, och räknar med möjligheten till fortsatt kontakt.”

Således: En frivillig sektor skulle innebära ett kvalitetshöjande resurstillskott. Och massor av den nu så i Sverige tyngande gråheten och tristessen skulle skingras.

Som ”frivillig” - på hel- eller deltid - skall den frivillige åtnjuta en viss ”grundlön” från det allmänna, som dock inte får konkurrera med marknadens ordinarie lönebildning. Det är också rimligt att tänka sig att ”frivilliginsatserna” skall kvalificera för ATP och/eller motsvarande påbyggd pensionsförsäkring.

Säkert kan det finnas skäl att so oder so begränsa eller rentav reglera vad som skall tillåtas konstituera en på detta sätt antydd ”frivillig sektor”. Det avgörande är att politikerna inser, att det finns massor av positiv energi och initiativlusta att väcka till liv och ta vara på och att det är angeläget att släppa fram det resurstillskott som en tredje frivillig sektor skulle ge upphov till.

Tillbaka