online casin

DSM nr 1/2004 


Skrivet av Jan Gillberg

De riktiga företagarna får betala dyrt för den mentalitetskris som drabbat svenskt näringsliv. Det är hög tid att de riktiga företagarna skaffar sig ett rejält ökat inflytande över närings-, handels- och skattepolitiken!

Det som kallas ”svenskt näringsliv” genomgår en djup och allvarlig mentalitetskris. För vanliga - riktiga företagare - ofattbara ersättningar och dubiösa våningsaffärer är dock bara den populistiska och massmedialt tacksamma återspeglingen av denna kris. Det finns något djupare och allvarligare. 

Detta djupare och allvarligare är den politiska apati, som gripit omkring sig i de kretsar som skaffat sig option på att kalla sig ”näringslivet”. En apati som tar sig uttryck i ett ofta skitförnämt avståndstagande från allt som luktar ”politik” och då i synnerhet ”partipolitik”.  

Så har det inte alltid varit. Sveriges Riksdag och svensk politisk debatt har haft många framstående företrädare för företagande och näringsliv.

Ännu under 70-talet var näringslivet väl företrätt i den offentliga debatten. När DSM 1972 - då ”Den Svenska Marknaden” och organ för Sveriges Marknadsförbund - gjorde sin första kartläggning av Sveriges Viktigaste Opinionsledare upptog listan över personer, som i en eller annan mening företrädde näringslivet ett 40-tal allmänt respekterade namn. Detta är namnen med - som det då var - titlar:

Bland dessa märks fyra som hade säte och stämma i Sveriges Riksdag - Erik Hovhammar, Tage Magnusson, Sten Sjöholm och Ivar Virgin.

I dag en helt annan bild

I dag är bilden en helt annan. År från år har antalet i en eller annan mening näringslivsföreträdare decimerats. Och sedan Erik Hovhammar för nu rätt många år sedan lämnade riksdagen har det i Sveriges Riksdag inte funnits en enda riktig företagare som med kraft och engagemang fört företagandets talan. 

Denna radikalt förändrade bild ger samtidigt en viktig förklaring till den mentalitetskris, som drabbat svenskt näringsliv. När det ännu fanns ett betydande antal i samhällsfrågor engagerade näringslivsföreträdare fanns det också krafter, som via normbildning och självsanering slog vakt kring företagandets socialitet. Här spelade inte minst handelskamrarna men också långa raden på den tiden livaktiga och i den offentliga debatten respekterade näringslivsorganisationer som Sveriges Industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund - en betydelsefull roll.  

Den successiva nedmonteringen av ”näringslivets röst” i ”det offentliga rummet” och dess följder förtjänar sin särskilda historia och analys: Hur kunde det bli på det sättet? Vilka är krafterna som drev fram denna nedmontering? Och vad var (och är) deras motiv?

När DSM lästes av ”näringslivet”

Just DSM kan erbjuda ett annat intressant mått på eller kanske snarare spegling av hur näringslivet distanserat sig från politiken - dvs från ett aktivt och nära deltagande i samtal och debatt om frågor som har att göra med vilket slags samhälle vi vill ha. 

DSM grundades 1945. Första numret utkom i juni månad. Där finns en programartikel författad av Bertil Ohlin. En fanfar för fritt företagande och den viktiga roll fria företagare har att spela för ett fritt och dynamiskt samhälle. Detta vid en tidpunkt då Sverige och svensk politik stod inför en viktigt vägval: Planhushållning eller marknadsekonomi. 

När företagandet under 1960- och 70-talen utsattes för en kanonad från en extremistisk vänster framhjälpt av den så kallade mediavänstern, rekryterades jag som VD i Sveriges Marknadsförbund och tillika chefredaktör för DSM. DSM hade på den tiden en i huvudsak medlemsbaserad upplaga kring 10 000 exemplar. Ett par tusen exemplar gick på cirkulation på företag och institutioner runtom i landet. Men många av landets största företag tecknade tillkommande abonnemang. Ett företag som Volvo hade ett 40-tal läsexemplar. Skandia ett 20-tal. Och DSM lästes! Det var då en tjockare tidskrift - normalt 96 sidor - och hade sin huvudsakliga inriktning på att förmedla kunskap i marknadsföring och affärsstrategi. Men den förmedlade också klara marknads- och näringspolitiska budskap. DSM var också forum för debatt i för företagandet viktiga etikfrågor. I den diskussionen deltog bl a pastor Ludvig Jönsson och Olle Wästberg. 

Genom DSM fick några tiotusen befattningshavare inom svenskt näringsliv tio gånger om året en ofta välkryddad dos budskap om såväl företagandets villkor (ofta uttryckt som ”arbetsvillkor”) som de grundläggande spelreglerna för ett socialt ansvarsfullt företagande. Och via kurser, konferenser och föredragsresor utbildades medlemmarna i Sveriges Marknadsförbund i att kunna ta debatt om dessa villkor samtidigt som de lärde sig att respektera de spelregler som kom att gälla som svensk marknadsförings hederskodex. En skrift som ”106 frågor och svar om nya marknadsföringslagen” fanns och lästes på snart sagt varje företag. 

Detta senare var dessa år viktigt. I en fri marknadsekonomi utgör marknadsföringen företagandets spjutspetsfunktion. Just denna funktion hade kommit i vanrykte. Överdriven och vilseledande reklam/marknadsföring hade blivit en ömtålig angreppspunkt. Marknadsförbundet gjorde betydelsefulla insatser för att stävja så kallad otillbörlig marknadsföring. 

Effekten av detta arbete kunde avläsas i undersökningar, som mätte ”tilltron” till den information som lämnades via reklam/marknadsföring. Det var en triumf att efter ett par års målmedvetet arbete kunna visa, att denna tilltro hade vuxit sig större än tilltron till den information som lämnades via massmedia - de massmedia som just genom mediavänsterns alltmer agiterande nyhetsjournalistik tappat kraftigt i tilltro. Till detta senare torde ett antal i DSM publicerade ”avslöjandeartiklar” om olika journalisters arbetsmetoder ha lämnat ett och annat verksamt bidrag. 

Ännu på 80-talet fanns DSM ute på i varje fall något tusental företag. Så är det inte i dag. I takt med framväxten av en ny generation företagare och befattningshavare typ marknadschefer, vars mediakonsumtion tycks fokusera på börsnyheter, har DSM förlorat den läsekrets som en gång utgjorde tidskriftens bas. Ett av flera symptom på den mentalitetskris som via en tilltagande politisk apati drabbat svenskt näringsliv. 

I dag läses inte DSM av ”näringslivet”. Varken Volvo eller Skandia har kvar någon av sina tidigare många prenumerationer. De företagare som prenumererar är nästan genomgående småföretagare och då ofta med lokalt politiskt engagemang. Människor som ännu orkar bekymra sig över frågor som: Vart är Sverige på väg? 

Politik har blivit en alltmer exklusiv angelägenhet för proffspolitiker utan arbetslivserfarenhet och för vilka företagande är något främmande och för många något suspekt. Vi har fått ett växande ömsesidigt främlingskap mellan politik och företagande.


Dialog med nyckelpersoner

Kanske ännu viktigare under dessa - vill jag kalla det - ”gyllene Marknadsförbundsår” var den dialog som utvecklades med nyckelpersoner inom det svenska samhället. Det var då DSM-samtalet - då kallat ”oredigerade intervjuer” - först utvecklades som metod för (om jag skall avslöja en hemlighet) kontakt och påverkan. Det skedde vid en tid då först Herbert Söderström och Åke Ortmark och sedan de tre O:na (Olivecrona, Ortmark och Orup) vann lättköpta segrar genom sin hårt vinklade och inte sällan fräckt redigerade ”skjutjärnsjournalistik”, vars primära syfte var att sabla ner eller rentav förlöjliga intervjuoffren och samtidigt framhäva sin egen briljans. Mycket skådespel, lite bröd. 

Samtalen i DSM var något helt annat. De var ofta lågmälda men hade samtidigt en ambition att få tankar och idéer att på ett prestigelöst sätt utvecklas under samtalets gång. Det första samtalet genomfördes med Gunnar Sträng. Det blev ett långt samtal som återgavs på 8 tätt tryckta sidor. Gavs även ut i särtryck. Sedan följde en hel serie dylika samtal med personer som det låg i Marknadsförbundets intresse att (därför det var vad det ytterst handlade om) via dialog påverka. Som jag menade (och menar) många gånger mycket effektivare än den protest- och petitionsverksamhet, som mina mer exponeringshungriga kolleger via sina organisationer ägnade sig åt och som inte sällan mest skapade prestigeladdade låsningar. 

Min kanske största framgång med denna ”samtalsdiplomati” hade jag i mötet med Per Eckerberg, som då utöver många andra uppdrag var ordförande i Sveriges Radio. Vi fann varandra väl när det gäller den allmänna bedömningen av det hot som den framvällande mediavänstern utgjorde för fri debatt och åsiktsbildning - ytterst för demokratin. Detta satte sedan sina spår i flera kraftfulla markeringar från Eckerbergs sida samtidigt som DSM eldade på med ett antal starkt mediakritiska artiklar. Det var då jag blev ett av mediavänsterns främsta hatobjekt, något som jag alltjämt tvingas att dras med. 

På senare år har DSM kunnat publicera DSM-samtal med bland andra Ingvar Carlsson, Alf Svensson och Hans Bergström.



Sverige behöver en Företagarnas Riksdag

Det går inte att drömma sig tillbaka till hur det var en gång i tiden. Vi kommer aldrig att åter få uppleva hur ”näringslivets toppar” engagerar sig i samhällsdebatten på det sätt de gjorde ännu på 70-talet och ett stycke in på 80-talet. Och den tid är förbi då det ens är möjligt för någon som har titeln ”bankdirektör” att upplevas som trovärdig i sitt eventuella samhällsengagemang. Bankkrisen och allt mygel för att smita undan ansvar har för lång tid omöjliggjort detta. Och efter de senaste skandalerna kan det bli svårt för vanliga ”direktörer” att uppfattas som trovärdiga, därest de skulle vilja engagera sig i frågor av mer allmänt intresse. 

Desto viktigare att slå vakt kring begreppet ”företagare” - riktiga företagare. Sådana som leder och utvecklar företag, jobbar och sliter drivna av en obändig lust att se resultat, att se sina idéer förverkligade. Företagare som inte drömmar om några lättförtjänta miljoninkomster utan vars främsta åstundan är att företaget skall växa sig starkt och ha en framtid även i nästa generation. 

Det är dessa som nu måste ta över rollen som part i dialogen med utövarna av den politiska makten - i första hand regeringen. För detta behövs en i Företagar-Sverige väl förankrad plattform. En Företagarnas egen riksdag med eget riksdagshus beläget med behörigt avstånd från Stockholm och dess centralbyråkrati - förslagsvis i Gnosjö. En riksdag med säg 100 ledamöter valda av Sveriges företagare enligt modell personval i länsvisa valkretsar. Röstning bör ske efter en till antalet anställda graderad skala (exempelvis en röst för fåmansföretag, två för företag med 5 - 10 anställda, tre för företag med 11 - 50 anställda, fyra för företag med 51 - 200 anställda och fem röster för företag med fler än 200 anställda). En riksdag med ett antal utskott med kvalificerad sekretariatbemanning matchande motsvarande utskott i Sveriges Riksdag. Och precis som Sveriges Riksdag skall Företagarnas Riksdag ha en talman med två vice. Dessa tre skall tillsammans med utskottsordförandena föra Sveriges företagares talan. 

En sådan Företagarnas Riksdag skulle också bli en motvikt till det massiva LO med alla sina fackförbund. En sådan motvikt behövs. Men framförallt: Det skulle bli en motkraft i ett samhälle, där politiken till snart 90 procent bestäms av offentliganställda. En kontinuerligt och långsiktigt arbetande kraft och därför långt verkningsfullare än protest- och petitionsaktiviteter, som tenderar att försvinna i det massmediala bruset.  

Hur annorlunda skulle inte det luddigt ompratade ”företagsklimatet” då bli? Och vad skulle inte det betyda för tillväxt och välstånd? Företagare i Småland och runtom i landet, sätt igång!




Ett viktigt inslag i arbetet på att bygga upp medlemmarna i Sveriges Marknadsförbund till opinionsbildare var att stimulera till - ett av dessa års nyckelord - ”omvärldsorientering”. Medlemsföretagens kontaktmän försågs med sammanfattningar på viktiga artiklar i utländsk fackpress - en service som lite oegentligt kallades ”Marknadsdokumentation”. Och DSM uppmärksammade viktiga böcker som Alvin Tofflers ”Future Shock” och ”The Third Wave” - detta vid tidpunkter då knappt någon i Sverige hade hört talas om Toffler.


Tillbaka