DSM nr 2/1995

Hos Karl Marx (1818-83) är det ekonomin som står i centrum. Hos Antonio Gramsci (1891-1937) är det kulturen.

Så länge ”kampen” fokuserade sig kring vad den amerikanske psykologen och filosofen Abraham Maslow (1908-70) i sin ”behovstrappa” anger som de ”primära” behoven var det följdriktigt att ”klasskampen” (kampen om makten) gällde det materiella. Allteftersom utvecklingen resulterat i en förskjutning av ”kampen” till att gälla de ”sekundära” behoven, har maktkampen mer och mer kommit att fokusera sig på det ickemateriella.

Att inse detta är av grundläggande betydelse för att förstå hur socialismens (kommunismens) strategi successivt förändrats och att det i det postindustriella samhället gäller att kunna sin Gramsci. Marx är i fler än en mening passe.

På detta sätt kan Marx ses som den store socialistiska ideologen i ett ”primärsocialistiskt” och Gramsci den store och vägledande i ett ”sekundärsocialisliskt” skede.

Det är genom ”kulturell hegemoni” som den härskande klassen håller sig kvar vid makten, lärde Gramsci. Vad det gäller är att urholka och ersätta denna hegemoni. Vinna och betvinga den. Det sker inte med fysiskt våld - i varje fall inte på det sätt och i den omfattning som när det gällde att ersätta jordägande bönder (”kulaker”) med ickejordägare (”arbetare”). Gramsci var visserligen under en kortare tid med om att utöva fysiskt våld i 20-talets Italien men kom underfund med att det var fel strategi - fel strategi i en så sakteliga ny tid, i en tid som inte behärskades av det massornas förtvivlade armod som hade utgjort grunden för den ”politiska energi”, som hade möjliggjort 1917 års ryska revolution och som var nära att 1919 åstadkomma något liknande i Tyskland (”Spartakistupproret”). Gramsci lär också att en social grupp kan och bör vara ledande redan innan den gripit makten. Därför gäller det att ”inta” de institutioner som har betydelse för den kulturella hegemonin redan före själva maktövertagandet. Inte genom våld utan genom successiv infiltration.

Att Gramsci förordade en icke-våldsstrategi har dock ingenting att göra med att han i sig skulle vara motståndare till våld eller ännu mindre sträva efter att vinna ”kulturell hegemoni” som resultat av en fri och öppen debatt, där de ”bästa” idéerna i meningen de som lyckades vinna flest anhängare skulle bestämma innehållet i den hegemoni som skulle tillåtas råda. Alls icke. Gramscis förordande av ickevåld var enbart taktiskt betingat. Konkurrenterna - Italiens svartskjortor - var duktigare på att organisera sig och därför kraftfullare och effektivare i sin våldsutövning. Därför gällde det att vara ”listigare”. Infiltration av de institutioner som bär - eller snarare i en lång rad fall bar - upp det borgerliga samhällets ”kulturella hegemoni” blev därför den alternativa och framgångsmöjliga strategin. I ett land som Sverige heter/hette dessa institutioner Sveriges Radio och TV, Svenska Dagbladet, Expressen, Dagens Nyheter etc - här nämnda i den ordning de ännu ett stycke in på 70-talet uppfattades som kanaler och uttryck för ”borgerlig kulturell hegemoni”.

I tidskriften ORIGO undervisades i ett flertal artiklar om vad som var Gramscis idéer och strategi. Detta stod bl a att läsa i artikeln ”Funktionssocialismen inom massmedia” (2/68):

”I Västeuropa, där medelklassens moraliska och intellektuella ledning accepterats av folkets flertal, är enligt Antonio Gramsci staten endast en 'framskjuten löpgrav, bakom vilken står en kraftig befästning med kasematter', dvs en förhärskande livsstil med gemensamma värderingar och, sedvänjor. Det gäller att ta denna befästning inifrån. För att utbreda den kulturella hegemonin, vilken definieras som 'herravälde + intellektuell och moralisk ledning' gäller det för arbetarklassens intellektuella att vinna de traditionella intellektuella för socialismens sak. 'De måste bearbeta dessa så att den nya världsuppfattningen tränger djupt ned i massorna och blir till ett nytt sunt förnuft.”

Det är både egendomligt och anmärkningsvärt att Gramsci och hans idéer inte blivit föremål för debatt mellan å ena sidan företrädare för ”nyvänstern”/ ”mediavänstern”/”Gramscivänstern” och å andra sidan de som haft nyckelpositioner i de ”borgerliga institutioner” som infiltrationen gällt. Det är som om personer som Olof Rydbeck, Gustaf von Platen och Bo Strömstedt levt och verkat i total okunskap om den person, vars idéer och tankar haft en helt avgörande betydelse för den strategi som varit vägledande för det samma herrar lite luddigt talat om som en i samhället förekommande ”vänstervridning”.

Egendomligt och anmärkningsvärt i synnerhet som Gramscivänsterns ledarfigurer - sådana som Joachim Israel, Roland Pålsson, Anders Ehnmark - ständigt i sin undervisning av adepter tvingats att vara tämligen detaljerade om vad saken gäller och därmed också ”avslöja” vad som är verksamhetens mål och syfte. Så här uttryckte sig exempelvis Joachim Israel i en artikel publicerad i sista numret av Stockholms-Tidningen, dvs den 27 februari 1966:

”Vi måste bygga vår strategi på en sociologisk analys av samhällets maktcentra och gå inför att använda den politiska makten till att systematiskt skaffa oss inflytande över alla samhällets institutioner.”

Och Roland Pålsson (Olof Palmes specielle ”kulturminister”) är fullt tydlig i sin bok ”Det möjliga samhället” (1967), när han definierar massmedias roll i den revolutionära processen. Som en av de allra viktigaste uppgifterna anger han ”ett säkerställande av radikalismen och effektiviteten i massmedia” och när han själv summerar sin bok erinrar han om hur han ”gång på gång understrukit betydelsen av tillståndet i massmedia för samhällsklimatet i allmänhet och kulturklimatet i synnerhet”. Gramscis svenska lärjungar hade lärt sig sin läxa.

Det egendomliga och anmärkningsvärda - frånvaron av debatt mellan vad som borde ha varit debattens kontrahenter - har sannolikt en mycket trivial men ack så logisk förklaring, nämligen att de positioner från vilka en ”motdebatt” skulle ha utvecklats kommit att - på lite olika sätt - besättas med personer i avsaknad av det intellekt och/eller det kurage som krävs för att driva en sådan debatt. Men det var värre än så. För att skydda sina positioner kom de att bekämpa sina fienders fiender.