I ”Den svarta väggen” omnämns Mordet på Ivar Kreuger som en av ”ursynderna”. I det mer nära perspektivet är det emellertid Estonias förlisning som bär upp romanens både budskap och intrig:
”Estonia sprängdes med en laddning fästad vid fartygssidan av en rysk maffiagrupp, troligen på order av en boss i Königsberg som numera kallar sig Warlord Grebennikov. Svenska myndigheter har tagit till de bisarraste åtgärder för att dölja detta och avfärda det som rykten. Varför? Därför sprängningen var svaret på att rederiet inte ville falla undan för utpressning - beloppet - och på så sätt medverkade till åtta hundra svenskars död. Det kunde man ju inte medge, det hade lett till en politisk katastrof med en massa stäckta karriärer där ’familjerna fått lida’, som de brukar heta.”
Men undflyendethar också sitt pris. Detta är budskapet:
”Du förstår vilket hopplöst läge vi därmed har försatt oss i. För ryssarna vet ju nästa gång de hotar kommer man att betala. Och just i dessa dagar går det ett rykte om att någon warlord har framfört ett hot mot ett av kärnkraftverken [i Barsebäck]. Den här gången bara ett rykte - än så länge. Men risken för ett hot och en katastrof med tusentals offer hänger alltid över oss, och därför gör man allt för att inte irritera och provocera ryssarna.”
Med detta - grundlagt genom det Officiella Sveriges Ljugande om vad som orsakade Estonias förlisning - mals Sverige ner och töms samtidigt på kraft för att kunna hävda sin självständighet. Sverige har blivit ett land där vad som än händer av det som är stort och betydelsefullt får människorna ingenting veta:
”Alla skandaler begravs, helst skulle de [den styrande eliten med alla mediernas ’furstetjänare’] gjuta in dem i betong och sänka dem i havet. Lysa gravfrid över dem. Djupförvaring.” Att Stats-Ljugandet kring Estonias förlisning spelar denna centrala roll för romanens budskap och intrig är det dock ingen enda - såvitt DSM kunnat finna - recensent som så mycket som snuddat vid. ”Estonia” nämns inte i någon enda av kulturjournalisternas recensioner. Redan i sig intressant. Först blev förlisningen efter någon tid en icke-händelse. Något som skulle glömmas. Och nu har själva ordet ”Estonia” blivit ett icke-ord - dvs i Det Offentliga Rummet, det ”rumsrena” Offentliga Rummet.
****
I romanens epilog träffar Leo journalisten Svante, som under starka dryckers rus lägger ut texten om det nutida journalistiska uppdraget:
”Vi i massmedia intresserar oss bara för jippokultur som vi själva beställer. Knark och sex och invandrargetton ska det handla om. Trender är ju den skit vi lever på. Mer om det nån annan gång. Men nu gonatt.”
Och på morgonkulan tillägger han: ”Det är sånt jag sysslat med. Media som furstetjänare.”
|
