DSM nr 5/2000

Eva Dyrssen

Jag har många gånger känt det som att jag levt detta mitt nu långa liv för att få uppleva den dag, då det finns ostridiga bevis för att min älskade och högt beundrade morbror Ivar inte som det i alla dessa år påståtts tog sitt liv utan mördades. Vi som stod Ivar nära och kände honom, som den livsbejakande och solida människa han var, har aldrig tvekat om att det var någonting annat än ett mord. Ivar Kreuger var inte det slags människa som begår självmord.

För mig är det dessutom så att jag som 22-åring i kryptan i Gustav Vasa kyrka i Stockholm fick höra hur den rättsläkare, som var tillkallad att förrätta obduktion - Erik Karlmark - efter att ha undersökt såret med fast stämma förklarade: ”Detta är inte ett självmord, det är ett mord.”

Det var efter detta uttalande, som högt uppsatta män i den svenska maktstrukturen inskred och avstyrde den av familjen begärda obduktionen. På det sättet har jag alla dessa år fått leva i vetskap om vad Karlmark redan i mars 1932 ansåg sig kunna konstatera men utan något bevis i form av ett obduktionsprotokoll. Och det är först nu 68 år senare jag fått möjlighet att förstå, hur Karlmark kunde vara så säker på sin sak. Som tränad obducent måste han omedelbart ha sett, att såret inte var ett skottsår utan ett sticksår och att saken därför för hans del som rättsläkare var avgjord: ”Detta är inte ett självmord, det är ett mord.”

Nu - mer än 68 år senare - får jag plötsligt också veta vem som mördade min morbror och vem som betalade mördaren, hur mycket mördaren fick betalt, på vilket bankkontor pengarna betalades ut liksom många andra detaljer. Detta genom att Jan Gillberg i ett offentligt svenskt arkiv hittat telegramkopior, som bevisar allt detta. Ja, jag har till och med fått se med vilket vapen min morbror bragtes om livet. Detta efter att Jan Gillberg blivit kontaktad av en dotter till den man, som blev den som efter mordet tog hand om vapnet och som sedan själv levde på flykt fram till sin död 1961.

Jag känner i denna stund en befriande glädje över att här i Paris få vara med om att delge detta som nu framkommit. Men jag känner också en stor beklämning över all den falskhet, som gjort det möjligt att fabricera de lögner och allt det förtal, som morbror Ivar och min familj utsatts för. ”Många äro de skyldiga.”

Jag vill nu uppmana myndigheterna i såväl Frankrike som Sverige att medverka till att dessa nu blottlagda sanningar får sitt fulla genomslag. Den historia vi vill lära oss av och som vi vill överföra till kommande generationer får inte vila på lögner. Det är illa nog att lögnerna om Ivar Kreuger och hans bittra öde och allt det som följde på mordet av min morbror kunnat godtas i nu mer än 68 år. Nu och äntligen måste sanningen om allt detta hemska, som drabbade inte bara min familj utan också den värld Ivar Kreuger ville tjäna i fredens och uppbyggandets namn, tillåtas att avgå som slutgiltig och definitiv segrare.