online casin

DSM nr 3/2000

Eva Dyrssen

”Doktor Karlmark var helt klar. Det var mord!”  Jan Gillberg: Hur mycket hann du lära känna Ivar Kreuger och i vilka sammanhang?  Eva Dyrssen: Jag fick komma till Villagatan flera gånger på hans middagar för att vara lillvärdinna när han hade sina utländska gäster. När jag var 18-19 år hade jag varit i England och lärt mig engelska. Bland flickorna var jag det äldsta barnbarnet. De andra var tio år yngre eller mer. Jag fick också ha en dans på Lilla skuggan. Han var väldigt vänlig och rar. Och jag beundrade honom kolossalt. Ja, jag var mycket fäst vid honom. Och min mamma var också väldigt fäst vid honom. Han var det av syskonen hon tyckte bäst om.

ED: Ja, först var det moster Ingrid. Sedan var det min mamma och sedan var det Ivar. Ivar var ju väldigt begåvad och försigkommen som pojke och ville helst vara med de äldre systrarna. Det tyckte han var skojigast. Och sedan tyckte han väl att det var roligt att jag som hans systers dotter hjälpte till vid hans middagar. 

JG: Och sedan och då var du 22 år inträffade detta tragiska i mars 1932.

ED: Det var alldeles obegripligt hemskt. Vi kunde inte förstå det. Min mamma blev fullständigt fördärvad. Hon bara grät och grät och grät. Och min pappa trodde inte alls att det kunde vara möjligt att han hade tagit livet av sig. Och jag tyckte att min pappa hade rätt. Han kunde inte göra det och kände att det kunde inte vara möjligt. Varför skulle han göra det? Han var inte den typen på något sätt. Han hade helt andra planer när han kom hem från New York.

JG: Sedan kom alla dessa kampanjer och utredningar. Allt detta som hela tiden drev att det skulle ha varit ett självmord.

ED: Ja, det var hemskt.

JG: Du var sedan också med vid ett tillfälle då en rättsläkare uttalade sig.

ED: Ja, docent Karlmark som var kallad att göra obduktionen gjorde en besiktning i kryptan i Gustav Vasa kyrka. När han hade tittat på min morbror ropade han: ”Detta är inget självmord. Detta är ett mord.” Jag tror att jag kan säga att det var ordagrant vad han sade. Det är också något han vid senare tillfällen sagt till min son.

JG: Karlmark har inte förklarat varför han kom till den tydligen mycket bestämda uppfattningen?

ED: Det har han möjligen gjort men hur han förklarade det kan jag inte minnas. Men jag kommer också ihåg att vid det där tillfället var det också två män där och att den ena sade: ”Vänta ett slag, jag skall bara ringa i telefon.” 

JG: Och det yttrade han efter att Karlmark hade - som du uttryckte det - ropade detta att det inte var ett självmord utan ett mord?

ED: Ja. Och sedan försvann den där mannen ett litet tag. När han sedan kom tillbaka sade han: ”Ja, vi har skjutit upp det här så att docenten kan gå hem igen så får vi återkomma.” Och till honom å-t-e-r-k-o-m dom a-l-d-r-i-g. Sedan gick det ett rykte att kistan hade bortförts ur kryptan under natten. Det är dock bara vad jag hört så det är ingenting jag vill påstå. Men detta vad Karlmark yttrade har jag själv hört och det är någonting jag står för. 

Linne och silver för 500 kronor 

JG: Har du något särskilt minne förknippat till din morbror?  

ED: Ja, det var en gång när vi var hos morföräldrarna en jul och han kom in med julklappar. Han var sannerligen inte klädd som någon jultomte utan som alltid mycket korrekt klädd. Det var väldigt roligt. Han kom som en överraskning. 

JG: Var bodde du och dina föräldrar på den tiden?  

ED: Vi hade dels en våning i Stockholm, dels ett lantställe. Men ett par år efter min morbrors död blev vi tvungna att lämna landet. Min mamma fick rättighet att ta linne och silver för 500 kronor och sedan lämna allt. Min bror och jag fick ta våra rum. Det är allt vi har i möbler från den tiden.

JG: Och våningen i stan...?

ED: Den tog dom också. Dom tog våningen, dom tog hela lantgården. Dom ansåg att morbror Ivar hade hjälpt oss och på den grunden tog dom allt vi ägde. Men min pappa hade ju hjälpt honom, när han hade svåra år och skulle till Sydafrika men till det togs ingen hänsyn. Min pappa hade grundat Banque de Suède i Paris och morbror Ivar var då väldigt mycket där. Jag var då bara tre, fyra år så jag har bara minne av att han var där men ingen annan riktig bild från hans besök.

JG: Var låg gården?

ED: Vid Vättern. Världen ”vackraste ställe”. Den ligger en mil från Motala vid Vättern på en udde. Underbart. Det var sagans hem. Platsen för mig på jorden.

JG: Men hur kunde ni tvingas att lämna gården...?

ED: Det var detta med att man ansåg att morbror Ivar hjälpt oss. Och sedan var det något med att morbror Ivar hade tyckt att vi borde lägga makadam på en väg som ledde fram till gården och att man menade, att det var nog något morbror Ivar hjälpt till att betala. 

JG: Makadammen blev ert fall.

ED: Det kan man säga. Det förändrade vårt liv. Jag hade heller inte råd att utbilda mig som jag hade velat. Jag hade velat bli veterinär eller lantbrukare. Jag blev ju tvungen att ta plats med en gång. Och då fick man ta vad man kunde få med detsamma. 

De försvunna dagböckerna 

JG: Vad vet du om Ivar Kreugers försvunna dagböcker? 

ED: Det var något jag fick höra om först flera år senare. Det var naturligtvis fel att dagböckerna inte överlämnades till familjen och vad som sedan hände med dem är det ingen som vet. Men det var så mycket som var fel. Varför fick inte morföräldrarna inte åka till Paris som dom ville göra? Hur kunde man stoppa dom? 

JG: Dom blev alltså förbjudna att åka till Paris.  

ED: Ja, javisst. ”Det är ingen idé för ni blir inte insläppta”, sa man.

JG: Att förvägras något sådant... Måste ha känts på.

ED: Det var så synd om mina morföräldrar. Deras vänner slutade att hälsa på gatan. Dom gick över på andra sidan gatan, om dom såg mina morföräldrar komma. Dom led inte bara sorgen över att en underbar son hade gått bort... utan också detta... att bli så skymfade... av forna vänner. Det tog väldigt hårt på oss. 

JG: Ja, sådant är hemskt.

ED: Och min pappa fick sluta i Östgötabanken, där han var ordförande i Motala Östgötabanken. Det gick inte att ha en svåger till Ivar Kreuger. Det var hårda bud.

Samtalet flöt sedan vidare utan min mer påtagliga styrning. Med vad som ofta  är min teknik att intervjua lät jag Eva Dyrssen i mesta möjliga mån leda samtalet  genom att fritt berätta om sådant hon ville berätta om. Hela tiden med en bandspelare diskret påslagen. Lite fritt associativt började så Eva Dyrssen berätta om när hon träffade Torsten Nothins sekreterare Brita Ingman.

ED: På Årsringarna - en förening - träffade jag en gammal dam som heter Brita Ingman. Hon är nu ett par år över 90. Hon lever alltjämt men hon ligger och finns på Karlavägen. Hon sa att hon var sekreterare hos Nothin. Och när jag kom in i Årsringarna säger hon att ”jag känner väl till om din morbror och det var något mystiskt där, förstår du” och sedan berättade hon att hon var sekreterare hos Nothin. ”Vad var det som var mystiskt”, frågade jag. ”Ja, det har jag svårt att säga.” Och sedan berättade hon att det fanns sådant som hon inte fick tillgång till, papper som var väldigt hemliga. Och hon lever som sagt och hon är klar huvudet. En väldigt trevlig person. Mycket begåvad. Värmländska. Träffa henne gärna. Du kan hälsa från mig.

Ingen yvdes 

JG: Något annat du skulle vilja berätta.  

ED: Det är så mycket om det personliga som jag inte tycker hör dit... Men jag tyckte... Det var väldigt synd om morföräldrarna... Jag förstår ibland inte hur mormor och morfar kunde klara sig... Det begriper jag inte. Och morbror Torsten... Och få detta också att han sattes in... Det var hemskt. Torsten var ju en väldigt charmerande person. Och han var väldigt rolig. Jag tyckte det var väldigt roligt att åka bil med honom för att han körde så rasande fort. Och han körde fort med båtarna. Med det gjorde egentligen inte Ivar. Han körde inte fort med båtarna. 

JG: Det var alltså i Stockholm skärgård...  

ED: Ja, och vi fick låna det ställe morbror Ivar hade i skärgården. Jag var där en gång med prinsessan Ingrid. Jag har ett fotografi där hon sitter på verandan. Jag kommer väl ihåg det därför hon var där annars var jag väl där flera gånger. Mormor och morfar brukade ordna motorbåtsfärder med släkten. Vi var ju väldigt bortskämda. Det måste man säga.  

JG: Det måste ha varit en fantastisk tid.  

ED: Javisst. Men samtidigt vill jag säga att min mamma var väldigt förståndig. Hon var nog (skratt) på sitt sätt mycket ekonomisk. Mycket så där att hon räknade ut att det inte var nödvändigt med gummistövlar. Vi behövde helt enkelt inte gå där det var vått. Det var jag ledsen för därför att mina kamrater hade ju alltid sådant där. Nej, vi skulle uppfostras sparsamt. Det var ju heller ingen som yvdes över någonting.  

JG: Och nu har du egna barnbarn.  

ED: Ja, jag har ett barnbarn som har skrivit sin studentuppsats om Ivar Kreuger men, berättade hon för mig, ”jag vågar inte säga det där om att han mördades, därför då får jag inget bra betyg”. ”Dom är så säkra i skolan att han sköt sig själv”, säger hon.


Tillbaka