estonia_10ar

Den cyniska desinformationen i de dolska maktintressenas tjänst kan inte bekämpas om den inte ges tydliga ansikten.

Det är nu 10 år sedan ESTONIA:s förlisning, då 852 människor bragtes om livet. Därför så är det. Det var inte en stormvind, som sänkte ESTONIA. Moderna fartyg - och ESTONIA var ett utomordentligt sjödugligt fartyg - klarar hårt väder. Mycket hårdare väder än det som rådde ute på Östersjön den 28 september 1994.

I press, radio och TV kommer vi att bli påminda om tragedin. Många kommer att uttrycka sin medkänsla med de många tusen anhöriga. En av de som kommer att uttala sig är statsminister Göran Persson, som under de nu gångna tio åren avstått från att uttrycka mening i någon endaste av de många frågor, som tragedin och dess fortsatt oklara orsaker givit upphov till. En minnescermoni kommer att äga rum vid Estoniamonumentet invid Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm. Arrangör är - på regeringens uppdrag - Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF). Bara det!

ESTONIA:s förlisning är inte bara - räknat i civila offer - den största fartygskatastrofen i Europa efter andra världskriget. Den är också upphov till en mörkläggnings- och desinformationsaktion, som saknar sin like. I UD finns ännu denna dag flera hundra hemligstämplade dokument gällande ESTONIA:s förlisning! Man kan fråga sig varför? Och om den orsaksbeskrivning som lämnats av den av den svenska regeringen tillsammans med regeringarna i Estland och Finland tillsatta haverikommissionen - The Joint Accident Investigation Commission (JAIC) är all oberoende expertis enig:

Så kan det inte ha gått till. Rent fysikaliskt är detta en omöjlighet. Orsaken till förlisningen måste därför vara en annan.

Denna omöjlighet kringgår kommissionen genom att avstå från varje som helst försök att förklara 1) hur fartyget under det hastiga sjunkningsförloppet fylldes med vatten samt 2) varför fartyget inte slog runt 180 grader för att sedan under i varje fall ett antal timmar bli flytande på sina luftmassor.

Den skonsammaste kritik som kan riktas mot kommissionens rapport är därför, att den är ofullbordad. Desto hårdare faller domen över de regeringar som godtagit JAIC-rapporten som en slutrapport och sedan - dessutom - avslagit alla därefter gjorda framställningar om förnyad utredning.

Kan man tänka sig en mer uppfordrande utgångspunkt för undersökande journalister på resursstarka medier att söka sanningen bakom förlisningen, att forcera de hinder som rests för att dölja sanningen, ställa mörkläggarna mot väggen, avkräva tydliga besked från politiker och myndighetspersoner men också att tränga in bakom de ridåer, bakom vilka åtskilligt skumrask helt uppenbart döljer sig? Svårligen! Ändå har vi inte sett något av detta!

I stället har en hel hord svenska journalister låtit sig engageras i jakten på en av de mycket få journalister, som ägnat frågan om Estonias förlisning mångårig forskarmöda, något som dessutom - i sig värt att särskilt notera - visat sig vara förenat med livsfara. Att hon är tyska har i detta tyskhatarland dessutom gjort det möjligt för några av tidningen Expressens mest perfida journalister att angripa henne med rasistiska skamgrepp.

När denna journalist - Jutta Rabe - för nu två år sedan utkom med sin bok ”Die Estonia. Tragödie eines Schiffunterganges” blev den inte recenserad i en enda svensk tidning. Mycket talar för att ingen på någon av de stora tidningarna läst den. I varje fall ingen av de som DSM har frågat.

Och när den film - ”Baltic Storm” - som bygger på boken, skulle visas för svensk publik satte censurmaskineriet åter igång. De två biografkedjor - vilka liksom Expressen ingår i den koncern, Bonnierkoncernen, som helt dominerar den svenska biografmarknaden - fattade det samstämda beslutet att inte visa filmen på någon endaste av sina många biografer. Några av de mycket få biografer, som ligger utanför vad som de facto är ett biografmonopol, har dock sedermera visat filmen.

Detta senare var tillräckligt för att mobilisera ett antal nyhetsjournalister - således inte mediernas ordinarie filmrecensenter - för uppgiften att ”döda” filmen.

EXPRESSEN-Holméns kampanjdokument

Aust skall sedan ha preciserat detta med ett resonemang, enligt vilket de spår efter sprängning, som tre internationellt välrenommerade och av Rabe anlitade metallurgiska institut kunnat påvisa, har en helt annan förklaring än att de undersökta från Estonia hämtade plåtbitarna skulle ha varit utsatta för sprängning. Och de ”nya bevisen” för detta är en undersökning som Der Spiegel låtit göra. Och om den undersökningens resultat kan Aust för Holmén berätta följande:

- Det visade sig att skeppsvarven använder en speciell teknik för att ta bort rost från fartygsplåt. I stället för att sandblästra bort rost så skjuter man bort detta med små metallkulor, förklarar chefredaktör Aust.

Holmén fortsätter (citerande Aust eller ur egen fatabur är oklart):

”Det var spåren av den behandlingen som hittats på plåtbitarna från M/S Estonia.”

Nu kan det FÖR DET FÖRSTA uteslutas att de tre institut, som kommit fram till att det är frågan om spår efter sprängning, skulle ha gjort sig skyldiga till ett sådant förbiseende. Men sedan FÖR DET ANDRA har Estonias fartygsplåt aldrig behandlats med någon annan teknik än sandblästring. Detta är ostridigt styrkt av de dokument som finns om fartyget

EXPRESSEN-artikeln en JÄTTEBLUFF

I direkt anslutning till att EXPRESSEN publicerade artikeln ”HÄR SÄNKS RABIES TEORI” kontaktade jag Christian Holmén. Det blev ett mycket kort samtal - kanske på en knapp minut. Jag hade inte hunnit säga mycket mer än att detta att Estonias fartygsplåt inte utsatts för annan behandling än sandblästring och att detta är något som alla hyggligt insatta känner till, förrän Holmén skrek: ”Jag har inte tid att tala med dig.” Sedan slängde Holmén på luren.

Jo, inledningsvis hade jag undrat när och var han träffat Aust och då fått ett mulet bluddrigt svar, som sedan gjorde att jag började undra om inte hela den stort upplagda intervjun var en fejk.

Jag ringde sedan upp Expressen igen. Nu för att komma i kontakt med den andra av - som jag trodde - artikelns två författare, nämligen Torbjörn Selander. Jag fick då beskedet att Selander inte arbetar på Expressen utan bara är en av tidningen anlitad fotograf. Det visade sig vidare, att denne Selander var både bosatt och verksam i Sydafrika. Där fick jag tag i en person hos vilken Selander uppgavs vara inneboende. Denne - en äldre herre - kunde ge mig ett mobilnummer till sin hyresgäst. På knastrig mobillinje ner till Sydafrika fick jag sedan några lite svävande svar, som gör att jag vågar påstå:

EXPRESSEN-DOKUMENTET bygger inte på någon ny fräsch intervju med Stefan Aust utan är ett ihopkok på gammalt material hämtat från Der Spiegel, sedan starkt vinklat och - framförallt - anpassat så att det skall kunna fungera som ett led i det desinformationsarbete, genom vilket en lång rad svenska journalister - Christian Holmén är bara en men en av de fräckaste - varit behjälpliga, när det gäller MÖRKLÄGGNINGEN av det massmord genom vilket 852 människor för nu 10 år sedan bragtes om livet.

Ansvarig utgivare för EXPRESSEN är Otto Sjöberg - av DSM utnämnd till VÄRSTINGJOURNALISTIKEN:s nr 1.

Jutta Rabe har flera hyllmeter pärmar om ESTONIA och dess förlisning. Hur mycket av vad som här finns dokumenterat kommer att finnas tillgängligt i den informationsbank - Estoniasamlingen - som regeringen givit Styrelsen för Psykologiskt Försvar att bygga upp? Kommer Estoniasamlingen att ge rättvisa åt de uppgifter som ställer utom rimligt tvivel att ESTONIA sprängdes? Eller kommer det att finnas behov av en ”alternativ” från politiska maktintressen oberoende ESTONIA-samling?