|
JAN GILLBERG
Knappast någon tysk eller rentav europeisk journalist är mer känd i Sverige
än Jutta Rabe. Nämn någon. Nämn någon tysk, fransk, dansk eller finsk
journalist, som fler svenskar hört talas om än just Jutta Rabe. Näst efter
Åsne Seierstad torde hon vara den utländska journalist som flest svenskar
hört namnet på.
De flesta svenskar vet att Jutta Rabe är journalisten som gjort
efterforskningar, vars resultat gör det sannolikt att Estonia sprängdes och
att det därför handlar om ett massmord - ett massmord som inte blivit
föremål för någon som helst ens inledande brottsundersökning. Detta senare
är det dock något som det talas mycket tyst om.
Många vet också att hon skrivit en bok om tragedin Estonia och att hon
sedan producerat en film, som nyligen haft premiär i Tyskland.
Boken har i samband med filmpremiären kommit ut i en ny upplaga, där Rabe
presenterar ett antal nya fakta och utvecklar sina teorier. Den första
upplagan har sålts i närmare 30 000 exemplar.
Jutta Rabes bok - ”Estonia - ein Tragödie ein Schiffunterganges” - har
inte (frånsett i DSM) recenserats i en enda svensk tidning. Inte i DN, inte
i SvD, inte i Aftonbladet, inte i Expressen. Inte i någon enda svensk
tidning.
Det är tveksamt om det finns någon enda svensk journalist, som läst den.
Knappast i varje fall någon av de som ingår i den åsiktskartell, som styr
upp den svenska opinionsbildningen.
Ändå handlar det om en bok författad av den journalist, som mer än någon
annan satt sig in i Estoniakatastrofen - en katastrof som kostade 852
människor livet, varav de flesta svenskar. Nedskjutningen av DC3:an kostade
8 människors liv.
Om - vilket det mesta tyder på - Estonia sprängdes av ryska
nationalister, var även det en krigshandling. Denna gång som kostade drygt
100 gånger så många människors liv.
Huruvida filmen - Baltic Storm - som nu visas i Tyskland och sedan ett
par veckor även i Estland kommer att visas i Sverige är högst ovisst. Starka
krafter söker förhindra visning i Sverige. SF och Sandrews - de två helt
dominerande biografkedjorna - har beslutat att inte visa filmen.
Trots att boken inte recenserats och filmen inte visats, torde Jutta
Rabe vara den utländska journalist - näst efter Åsne Seierstad - som flest
svenskar känner i varje fall namnet på. Hur kan detta vara möjligt?
Kampanjandet
mot Jutta Rabe
Svaret på den frågan är att kampanjandet i medierna mot Jutta Rabe har gjort
henne känd.
I artikel efter artikel har ett antal av de stora tidningarnas flitigast
förekommande ”Mädchen-für-Alles-journalister” - i DSM även kallade
”informationsagenter” - repeterat budskapet, att Jutta Rabes engagemang för
vad som orsakat katastrofen endast är apspel. Vad det handlar om är
spekulation i en tragedi för att tjäna pengar. Tre exempel på hur detta tema
varierats:
EXEMPEL 1 Som headlinenyhet på första sidan presenterar SvD den 23 april
den just utkomna boken ”Protokollet” (finansierad av Johnsonkoncernen och
författad av Mats Holm och Susanna Popova). Haveriet berodde på bristande
underhåll och var inte orsakat av någon sprängning. Samma dag publicerar SvD
en insändare, som avslutas med följande knorr:
”Nyheten [anm: en gammal nyhet om konstigheter i det hamnstatsprotokoll som
upprättades timmarna innan Estonia lämnade Tallinn och är den gamla nyhet
som hela boken är uppbyggd kring] innebär att flera konspirationsteorier
skjuts i sank [anm: vilket var det uppdrag författarna hade; se vidare
artikel i DSM 3/2003]. Man kan därför vänta sig fortsatt tystnad från en
advokat och en tysk journalist som försökt tjäna pengar på
haveriet.”
Insändaren är undertecknad ”N-O Larsson” men enligt uppgift från centralt
placerad SvD-medarbetare tillverkad på SvD:s centralredaktion.
EXEMPEL 2 Både bland de anhöriga och de överlevande finns en stor
majoritet, som haft och har förhoppningar om att Jutta Rabes film skall
hjälpa till att bryta den tystnadsmur, som omgärdat frågan om vad som
verkligen orsakade Estonias förlisning.
Erik Pettersson - journalist på Expressen - lyckades emellertid få en av de
överlevande - Erik Gremheden i Huskvarna - att ge uttryck för den motsatta
meningen. För detta blir han den 23 september uppmärksammad i en stort
uppslagen artikel med budskapet: ”De vill bara tjäna pengar.”
EXEMPEL 3 Temat varieras i Aftonbladet den 15 oktober, som för dagen ställt
sin ordinarie seriöst arbetande Berlinkorrespondent Asbjørn Svarstad åt
sidan. I stället får en av dessa så flitigt förekommande
”Mädchen-für-Alles-journalister” - Per-Ola Ohlsson - hoppa in. Han använder
det raffinerade greppet att låta Jutta Rabe själv bekräfta att det är
girighet som är hennes motiv. Studera rubriksättningen. Dels detta med att
Rabe inte bryr sig om kritiken och dels att hon förklarar att hon hoppas att
filmen skall göra henne rik.
Är det verkligen så Jutta Rabe uttryckt sig, kan man undra. Nej, det är den
inte. Den som läser hela artikeln kan i sista stycket få veta, hur Rabe hade
uttryckt sig och det på en fråga som läsaren dock inte få ta del av men som
bör ha varit i stil med: ”Hoppas du att filmen skall bli en ekonomisk
framgång, som skall göra dig rik?” Detta är vad hon sedan svarar:
”Jag skulle uppskatta om jag blir rik på filmen. Men jag skulle inte ändra
min livsstil. Jag skulle satsa pengarna i nya filmer och mer granskning av
Estonias förlisning.”
Jämför detta svar med rubrikarrangemanget!
Satsat både
egna pengar
och riskerat sitt liv
Vad dessa bortskämda, överbetalda, ofta högst måttligt begåvade (ibland
katastrofalt underbegåvade) och allmänt principlösa (läs journalistiskt
ohederliga) journalister, som det vimlar av i Media-Sverige, inte kan fatta
är, att det finns människor, som brinner för en sak och är beredda att offra
allt för den sak de brinner för - egna pengar (eller - som det heter i
Sverige - ”den egna välfärden”) och om det så skulle vara sitt eget liv.
Det svenska perspektivet har mer och mer blivit att den enda motor som
driver människorna är girigheten. Att någon skulle drivas av ett
idealistiskt sanningssökande är något som dessa leverantörer av text till
”nukorrekta” och ”säljande” rubriker inte kan fatta. Jutta Rabe är en sådan.
Jag försäkrar. Dessutom är hon en människa med stor potential att genomföra
det hon har satt i sinnet.
När jag för nu snart två år sedan kom till Berlin var det i ett eget
sanningssökande ärende. Det handlade om Ivar Kreuger i ett mycket speciellt
sammanhang, till vilket jag hoppas kunna återkomma. Jutta Rabe hjälpte mig
med en viktig kontakt. Samtidigt passade jag på att genomföra det DSM-samtal
som publicerades i DSM 2-3/2003, där hon inte skräder orden om det Sverige
som hon säger sig känna väl och där hon samtidigt har många goda vänner:
”För mig har Sverige i dag större likheter med Sovjet av igår än med
Ryssland av i dag.
---
Sverige har somnat in med föreställningen om staten som något
ofelbart.”
Inte så tokigt uttryckt.
Vårt samtal föregicks av en episod som lite belyser den situation Jutta
Rabe vid den här tiden befann sig i. När vi skulle sätta på bandspelaren för
samtalet, infann sig två unga damer från tyska kronofogdemyndigheten. Jutta
Rabe hade genom sitt engagemang för att finna sanningen bakom Estonias
förlisning ansträngt sin ekonomi till det yttersta samtidigt som hon genom
detta sitt engagemang hade förlorat Der Spiegel-TV som uppdragsgivare. Hon
befann sig i en situation då hon hade svårt att ens betala sina
telefonräkningar.
Vid detta kronofogdebesök gällde det att kontant lägga erforderliga
pengar på bordet. Annars skulle hon försättas i konkurs med allt vad det i
sin tur skulle medföra. Det handlade inte om något jättebelopp men allt som
omedelbart bums kunde mobiliseras inklusive min egen reskassa på några
hundra euro erfordrades. Hade jag inte varit där och kunnat hjälpa till för
att klara Jutta ur denna knipa, vad hade då hänt och vilka följder hade det
sedan fått?
Lägg till detta att Jutta Rabe utsatts för flera mordförsök. Om detta
skall jag här inte gå närmare in. Det bör dock fogas till den bild, som gör
svenska journalisters förhållningssätt till denna seriöst arbetande, i det
hon håller på med kunniga och därtill modiga kollega så skamlöst. Här ett
exempel på detta.
PM Nilsson, JCB
och Jutta Rabe
Den 16 oktober hade ”Baltic Storm” premiär i Berlin. Filmen recenseras inte
i Expressen av någon av tidningens ordinarie filmrecensenter. I stället
kopplar tidningen på den ökände våtjobbsjournalisten Jens Christian Brandt
*) (nära vän till redaktören för Expressens både ledarsida och debattsida PM
Nilsson).
Så här kan det låta när JCB fått ett så kallat våtjobb i journalistikens
utmarker:
”Som film är Baltic Storm outhärdlig. Som privat dagdröm, som ett dokument
om Frau Rabes storhetsvansinne, räcker den för att sysselsätta en hel
kongress av psykoanalytiker.”
Redan dagen därpå återkommer JCB på Expressens Sidan Fyra med en
”satirspalt” med en klart rasistisk tendens - Jutta Rabe är ju tyska, vilket
JCB utnyttjar på ett sätt som för tankarna till det trettiotal då judar
omskrevs i tidningen Der Stürmer.
Ambitionen är att vara voltaireskt lustig. Resultatet är ett magplask i
det puerilt enfaldiga. Inlägget är undertecknat JUTTA RABE med tillägget:
”Jutta Rabe ett fingerat namn och har ingenting med den tyska journalisten
att göra”. Därmed är det fritt fram. Detta är upptakten:
”Achtung! Välkomna till denna blitzinkallade presskonferens. Jag skall nu
presentera resultatet av de djupdykningar som ett internationellt specialistteam genomfört i mitt badkar.”
Och på det sättet mals det vidare med ordet ”Achtung” som stycke efter
stycke återkommande omkväde.
Betänk nu följande:
• Ingen svensk journalist har unset av de kunskaper, som Jutta Rabe
besitter, när det gäller Estonias förlisning.
• Långa raden svenska journalister har inte bara ifrågasatt hennes motiv
för att engagera sig för att 1) finna och 2) presentera sanningen om denna
katastrof. Man har också - i artikel efter artikel - menat, att Jutta Rabe
river i de anhörigas sår och väcker de överlevandes trauman till liv.
• Dessa journalister har samtidigt förhållit sig undergivet lojala till
svensk åklagarmyndighets beslut att utfärda en order till polisen att låta
häkta Jutta Rabe, därest hon beträder svensk mark och detta i anledning av
att hon enligt svensk bedömning gjort sig skyldig till brott mot gravfriden,
när hon engagerade sig i dykningarna ner till vraket som ett led i sitt
utforskande av orsakerna till Estonias förlisning.
Lägg till detta den äcklande skenhelighet som kommer till uttryck, när det
svenska journalistkollektivet förklarar sitt (därför så är det) kallsinniga
icke-engagemang, när det gäller denna katastrof och dess orsaker, med att de
vill visa sin hänsyn till de anhöriga och sin respekt för gravfriden.
Denna skenhelighet spricker nu upp i en jättegrimas, när paret PM Nilsson
- Jens Christian Brandt ger utrymme för hån och giftigheter riktade
mot den kollega, som sjufalt meriterat sig som mottagare av Grävande
Journalisters allra största guldspade.
Vad PMN-JCB sannolikt inte har kapacitet att förstå är, att de med sitt
hån och sina giftigheter först som sist skändar minnet av de 852 omkomna.
Det som hände den där natten ute på Östersjön, borde inte kunna inspirera
till nojseri typ följande:
”Redan vårt första fynd bekräftade misstanken att något skulle mörkläggas.
På ett djup av cirka 30 cm hittade vi skelettet av en badanka. Hon var
fjättrad vid ett cementblock och halsen uppvisade tydliga spår av
strypmärken.”
Men i sjukligt uppblåsta hjärnor kan mycket konstigt ta form. Särskilt om de
är stimulerade av ömsesidiga vänskapsbetygelser med tillräckligt kraftfulla
intressen.
*) Ett av Jens Christian Brandts senaste uppdrag var att bispringa den
tyska skandalpressen i anledning av de makalösa på rena lögner baserade
skriverierna om det svenska kungahuset med kronprinsessan Victoria som den
särskilt ansatta. På Sidan Fyra i Expressen (med kompisen PM Nilsson som
redaktör) vecklar JCB ut sig med en stort uppslagen artikel med rubriken
”Kronprinsessan behöver den tyska skvallerpressen”. Det har JCB bestämt å
Victorias vägnar. Bussigt. Han förklarar vidare, att han ”känner stor
beundran för den tyska tidningen Bild-Zeitungs fantasifulla
rubriksättare”.
Elisabeth Tarras-Wahlberg kallar han ”den fundamentalistiska
moralfilosofen”.
tillbaka
|
