online casin

DSM nr 6-7/2004


Skrivet av Jan Gillberg


”Jävlar! Jävlars satan det var alltså sant”, skriver Jan Guillou nästan 10 år senare efter  att - då det begav sig - för lumpna 4 000 kronor ha låtit sig dras in i det av Ebbe Carlsson och Hans Holmér ledda mörkläggnings- och desinformationsarbetet. ”Hade jag börjat berätta hade regeringen fallit och många andra inom riksdagen tvingats avgå”, förklarar Gulli - en av hororna i Doris Hopps stall. Och SÄPO-kommissarie Karl-Hugo Jansson kan i dag vitsorda: ”Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram.”

Vad detta handlar om är den så kallade ”Bordellhärvan”, som lite oegentligt daterats till 1976. Det var då det brände till men härvan sträcker sig längre i tiden - både bakåt och framförallt framåt. Strängt taget är den ännu inte avslutad. Inte ens i och med den i höst utkomna boken ”Makten, Männen, Mörkläggningen” (Vertigo) av Deanne Rauscher och framlidne Janne Mattsson (se vidare Böcker & Resuméer, sid 24-27).

Män har haft och har i alla tider haft älskarinnor liksom kvinnor haft och har älskare. Och i många länder finns det horhus - oftast i lite avsides stadsdelar typ hamnkvarter - att gå till. I Sverige är det ”gatan” och de lite speciella klubbarna som gäller. Den mest kända ”gatan” är - lite ironiskt kan tyckas - självaste Regeringsgatan i Kungliga huvudstaden.

Det mesta sköts diskret och framförallt som ”affärer” med ett enda klart uttalat och hyggligt avgränsat syfte. Om detta kan man ha synpunkter - moraliserande och andra. Vad gäller Bordellhärvan finns det emellertid även en samhällsmoralisk aspekt av mångfacetterat slag. Inte minst med avseende på den mörkläggning och allt det ljugeri, som härvan givit upphov till och som bidragit till att utveckla den kultur inom det politiska livet, som mer och mer kommit att utmärka MÖRKLÄGGARLANDET SVERIGE. Det är denna senare aspekt, som det känns särskilt angeläget att diskutera och belysa i DSM.


Partiet-SÄPO/Polisen-Media bildade en MÖRKLÄGGARALLIANS

När det blev klart att journalisten Peter Bratt på senhösten 1977 skulle debutera som DN:s specielle ”grävare” genom att avslöja, hur justitieministern (Lennart Geijer) ett drygt år tidigare blivit utpekad som en säkerhetsrisk i en av rikspolischefen (Carl Persson) till statsministern (Olof Palme) överlämnad PM, utlöste detta en våldsam aktivitet. (1) I denna aktivitet deltog numera före detta justitieministerns egen före detta pressekreterare och handgångne man (Ebbe Carlsson), före detta chefen för säkerhetspolisen och numera chefen för Stockholmspolisen (Hans Holmér) och ett helt koppel journalister med chefredaktören (Gunnar Fredriksson) för arbetar- och fackföreningsrörelsens huvudorgan Aftonbladet i spetsen. Men inte nog med det. Även den efter valet 1976 avgångne statsministern och numera oppositionsledaren Olof Palme spelade en synnerligen aktiv roll. Plötsligt - över natten - bildades en allians Partiet-SÄPO/Polisen-Media med ett enda syfte: Att lägga locket på.

Vad som gör mörkläggarnas manövrerande till något långt allvarligare än vad det först kan förefalla är främst två saker:

•  För det första hade det uttalats, att det fanns något som var allvarligare än detta, att landets justitieminister haft sex med prostituerade och då även med minderåriga. I samband med den panik som utbröt, när det stod klart att det den 18 november 1977 skulle publiceras uppgifter hämtade från en dittills hemlighållen polispromemoria gällande Bordellhärvan uttryckte promemorians författare - rikspolischef Carl Persson - oro för att man också skulle ”hitta något som var värre än Geijer”. Vad skulle detta kunna vara? Vad skulle kunna vara ”värre” än ett avslöjande om att justitieministern haft sex med prostituerade? 

•  För det andra står det helt klart att flera av Doris Hopps ”flickor” var polskor, som via den polska ambassaden hade knytningar till den polska spionorganisationen Z2. Mycket talar för att även andra öststatsambassader opererade för att på liknande sätt skaffa kunder bland nyckelpersoner inom det svenska samhället.



Lätta gardet från Öst i hemligt krig med Sverige? 

Lägger man ihop ett och ett leder det fram till frågan: Var Sverige dessa år utsatt för en omfattande operation för att med hjälp av vackra damer från öst - tillsammans med svenska kollegor och via en svenskskyltad call-girl-organisation - skaffa sig hållhakar på personer i den absoluta samhällstoppen? Var det i sin tur ett led i en strategi, som syftade till att förbereda marken för ett ”mjukt” (utan kanoner och stridvagnar) inlemmande av Sverige i den sovjetkommunistiska sfären? 

Det finns faktiskt en bok som spinner på detta tema. När den utkom 1991 presenterades den av Jörgen Widsell i tidningen Z som ”årets boksensation”. Under kort tid skyltades den stort i bokhandeln. Men sedan försvann plötsligt både boken och förlaget. Också den del av upplagan som inte hunnit säljas försvann. Innan dess hann den recenseras under rubriker som:
 
•  ”Sensationell bok: KGB:s lätta garde i hemligt krig”
•  ”Sensationell bok om hemligt krig”
•  ”Sovjetiska KGB:s lätta garde i hemligt krig med Sverige”
•  ”Vacker dam gör KGB-karriär”
 
Boken - en roman - har titeln ”Vita mord” och är författad av pseudonymen Veritas Konradsen. Huvudpersonen är KGB-major Olga, som leder en organisation med just ”vackra damer”. Deras uppdrag är att attrahera och den vägen snärja nyckelpersoner inom det svenska samhället, att bokstavligt komma dem in på livet. En del dör plötsligt och oförklarligt. De förgiftas - därför ”vita mord”. 

Det av Olga ledda gardet vackra damer går således ett steg längre än vad som ingick i uppdraget för flickorna hos Doris Hopp. Hade det ”hemliga kriget” olika strategier beroende på av vilket skrot och korn de attackerade var? 


Vad var det mörkläggningen skyddade?

Vad var det som Ebbe Carlsson, Hans Holmér, Gunnar Fredriksson & Co genom sin mörkläggnings- och desinformationskampanj skyddade? Vad visste de om det spel, dess irrgångar och yttersta mål som de kommit att engageras i? Hur mycket begrep de?

En del av svaret framstår nu som allt tydligare: Vad man skyddade var en verksamhet som inte skulle mått väl av att hamna i offentlighetens sken och i vilken ett brödraskap tvärs över partigränserna lockats in i. Det var vad man skyddade. Och för den uppgiften ställde sig långa raden av Sveriges mest namnkunniga journalister till förfogande -  långa raden journalister med uppgift att granska makten och dess förehavanden!

Till detta och helt konsekvent kommer - därför så var det - insatserna för att med alla medel desarmera den i sammanhanget enda person, som man kan vara helt övertygad om inte såg till några andra intressen än landets, nämligen rikspolischef Carl Persson? Det var just för den desarmeringen som Gunnar Fredriksson städslade Jan Guillou!

 Alla kan inte ha varit idioter eller så kallade nyttiga idioter. Det måste åtminstone funnits någon/några av alla dessa ”välinformerade”, som hade förmåga men också andra förutsättningar att inse vad det ytterst handlade om.


Vad var ”värre” än Geijer?

Vad var det då som rikspolischef Carl Persson menade var värre än Geijer? Kan det vara något annat än att även statsministern - Olof Palme - fanns med i smeten? Det skulle i så fall också förklara mycket av Palmes agerande - hans uppenbara ljugande när han han i en riksdagsdebatt förnekade, att han skulle mottagit en polispromemoria i vilken justitieministern genom sina kontakter med prostituerade utpekats som en säkerhetsrisk och med svepande formuleringar avfärdade det hela som illasinnat struntprat men också det sätt på vilket Palme bröder emellan ställde upp i försvaret av Thorbjörn Fälldin. Och är det detta som förklarar den synbarliga lättnad för att inte säga munterhet - illustert beskriven av Thage G. Peterson i boken ”Olof Palme som jag minns honom” - Palme gav uttryck för när han efter valnederlaget 1976 överlämnade affärens vidare handhavande till medbroder Fälldin?

Värt att särskilt notera är att Peterson i sin Palmebok överhuvudtaget inte berör Bordellhärvan. Inte med ett ord. Carl Persson omnämns på tre ställen men inte de perssonska promemoriorna, kring vilka det var så mycket dramatik. Däremot finns ett avsnitt, där Peterson berättar om hur det vaktades på Palme, när han slog sig i slang med gatflickorna i närheten av det tillfälliga riksdagshuset vid Sergels torg:

”Från riksdagshusets utgång var det bara ett tjugotal meter över till den indiska restaurangen. Men om gatflickorna stoppade Olof Palme för att prata med honom kunde vandringen ta en kvart. I värsta fall en halvtimme. I hans medarbetarkrets hade vi kommit överens om att aldrig lämna honom ensam med flickorna.”

Det här kunde vara en nog så påfrestande uppgift:
”Kalla kvällar när minusgraderna var tvåsiffriga kunde väntandet vara påfrestande, eftersom vi oftast sprang över till restaurangen utan rock och vinterskor.”

Lika förtegen om Bordellhärvan är Ingvar Carlsson i sin Palmebok - ”I skuggan av Olof Palme”. Den berörs inte med ett enda ord. Ändå föranledde affären och risken för att den skulle detonera i samband med 1976 års valrörelse en omfattande ännu inte av någon av de verkligt ”insided” redovisad aktivitet. Detta i sig är en klar indikation på att det handlar om något ”större” - långt ”större” - än vad som ännu fullt ut kommit fram. 

Nog är det anmärkningsvärt att Ingvar Carlsson i sin 666 sidor tjocka bok ”Så tänkte jag. Politik och Dramatik” inte ägnar så mycket som en stavelse åt Bordellhärvan. Ändå inleds boken med ett kapitel kallat ”Affärer”.

Tystnaden kan ibland vara mer talande, mer avslöjande än halvkvävda bortförklaringar.


Bordellhärvan och Viggenhaverierna

När Bordellhärvan fått uppmärksamhet har den varit fokuserad på justitieministern och ett antal andra ledande politiker. Kundlistan upptog emellertid också namn på personer med centrala positioner inom både försvarsmakten och polis- och rättsväsendet. 

Ett av de intressantaste namnen gäller en byråchef på Försvarets Materielverk. Mannen var flygtekniker och specialist på jakt- och attackplanet J37 Viggen. En av hans arbetsuppgifter var att försöka finna anledningarna till de många haverier som Viggen råkade ut för under åren 1971-82. Totalt gällde det 26 haverier, varvid ett tiotal piloter omkom. Flera av haverierna var svåra att förklara. Långa tider tvingades flygvapnet också att ”stänga”. Samtliga Viggenplan fick helt enkelt flygförbud. Det spekulerades om sabotage. 

En spekulation gick ut på att ett antal TIR-bilar från Östeuropa, som förbryllade genom att åka omkring på ensliga svenska skogsvägar, skulle ha varit lastade med utrustning för nedgrävning och installation av laserkanoner (2) med positioner att de med någon form av fjärrstyrd automatik kunde skjuta ner attackplanen kort efter att de givit sig upp i luften. 

Detta kan låta som science fiction men man skall komma ihåg att detta var i en tid då polska tavelförsäljare sattes in för att kartlägga var de svenska stridspiloterna bodde för att på det sättet göra det möjligt att i ett skymningsläge kunna slå till redan i deras bostäder.

Samtidigt slumpar det sig så att den byråchef inom försvarsmakten, som hade ledningsansvaret - under sig hade han sju sektionschefer - för att utreda orsakerna till haverierna, utövade amour med damer från en call-girl-organisation, som i sitt stall räknade in ett antal polskor med koppling till den polska spionorganisationen Z2. Noteras skall också att byråchefen ifråga efter sin pension 1975 - vid 61 års ålder - fortsatte att på konsultbasis (rimligen innebärande ”under friare former”) utreda Viggenhaverierna.

En annan av kunderna var en överstelöjnant i högsta skyddsklass med ansvar för den kungliga familjens säkerhet i samband med statsbesök.

Lägg till detta ett nu i efterhand gjort uttalande av Olof Frånstedt - operativ chef för SÄPO - gällande just Bordellhärvans koppling till Z2 och andra ”simultana” öststatsorganisationer:

”Och det fanns fler kvinnor inblandade som vi inte kände till. Vi såg ju bara ytan och kanske till och med bara den oväsentliga delen av ytan.”


Bordellhärvan och den ”legala” mörkläggningen

Det allvarligaste och mest beklämmande med mörkläggningen av Bordellhärvan är hur hela rättssystemet sattes ur spel:

•  Spaningschefen på Stockholmspolisen Kurt Nyblom fick direktiv från Justitiedepartementet om att ligga lågt i bordellaffären. 
•  Hans Holmér (vid tillfället fortfarande SÄPO-chef) instruerade chefsutredaren Morgan Svensson att inte skriva upp namnen på de kunder, som fångats upp genom polisens telefonavlyssning. 
•  Chefsåklagare Eric Östberg gav instruktion om att största möjliga hänsyn skulle tas till kundernas anonymitet och att man i förundersökningsprotokollet endast skulle ta upp namnen på de prostituerade kvinnorna. Vidare skulle inhämtade utsagor endast redovisas i sammandrag. Östberg själv blev av ett flertal personer utpekad som en av kunderna.
•  När affären hösten 1977 ändå höll på att brisera infann sig Ebbe Carlsson - således  den nu före detta justitieministerns särskilde emissarie - hos Kurt Nyblom förklarande: ”Du, det där ärendet ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.”
•  Karl-Hugo Jansson, kommissarie på SÄPO, sammanfattar: ”Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”
•  Och de promemorior som överlämnades av rikspolischefen Carl Persson till landets statsminister Olof Palme underlät Palme att diarieföra. Inte heller Thorbjörn Fälldin, som fått överta dem i samband regimskiftet i november 1976, diarieförde dem. Inte förrän våren 1978, då omständigheterna tvingade honom att göra det.

Till detta kommer att åklagaren - Eric Östberg - väckte åtal mot Doris Hopp, innan utredningen om hur de minderåriga flickorna Emelie och Liv utnyttjats i verksamheten - även av ministrar! - hade slutförts. Hade denna del av utredningen slutförts, hade det blivit mycket svårt att inte också dra ett antal kunder inför skranket! Detta grova handläggningsfel kan därför inte ses som någonting annat än som en av flera aktiva åtgärder för att skydda de kunder det här gällde.


Bordellhärvan och ENPARTISTATEN

Kring Bordellhärvan spanns en hel väv av lögner. Det är det idag ingen som kan förneka. Av alla dessa lögner var den största, att det ljögs ”för sakens bästa”. Så här står det i Deanne Rauschers och framlidne Janne Mattssons bok:

”Det fanns flera namn på kända politiker i Doris Hopps egna anteckningar och detta styrkte vad flickorna i Hopps stall sagt i förhör till polisen. När vi berättar detta för Ingvar Gullnäs säger han: ’Det förvånar mig inte det minsta eftersom de [poliser och politiker] ljög mest hela tiden.’ Makthavare som Gullnäs förhörde kunde ljuga honom rakt upp i ansiktet och samtidigt medge [anm bör nog stå något i stil med: ’göra gällande’] att de ljög ’för sakens bästa’.”

”För sakens bästa!?!” Det beror på vad som menas med ”saken”. Ljugandet hade ett allt överskuggande syfte: 

Att skydda den kring Partiet uppbyggda maktstrukturen och dess anpassligt undergivna aktörer och bispringare. Att skydda detta som var och är arvet efter Olof Palmes och hans justitieministers schizofrena egid.

Om landets bästa handlade det INTE. Inte ens ett för varje nation basalt säkerhets- och överlevnadstänkande kunde dessa år hävda sig mot allt detta ljugande. I Rauschers-Mattssons bok uttrycks denna speciella problematik det så här:

”I bordellmammans stall fanns kvinnor som hade nära kontakt med tjänstemän på polska ambassaden som i sin tur arbetade för den polska spionorganisationen Z2. Vad skulle hända om dessa personer satte press på svenska ministrar, säkerhetsklassade toppmilitärer och ledare inom näringslivet som utnyttjade bordellmammans prostituerade?”

Konkret betyder detta att nyckelpersoner i den svenska försvarsmakten, som låtit sig ”betjänas” av polska och andra utskickade damer från Östblocket, kunde dra fördel av att rättsmaskineriet sattes ur spel för att förhindra upptäckt av att - därför så är det - flera regeringsmedlemmar lät sig dras in i härvan. Det handlade således inte bara om justitieministern. Detta betyder också att kunskapen är begränsad om i hur stor utsträckning, som försvarsmakten hade inlåtit sig i lösa förbindelser med vackra damer  österifrån. Att få den saken klarlagd var helt uppenbart inte någon för SÄPO-chef Hans Holmér och kamrat Ebbe Carlsson prioriterad uppgift.

Nej, Saken med stort S var Partiet och den kring Partiet utvecklade maktstrukturen. Och denna struktur har inte minst i kraft av det ljugande, som vann så många häpnadsväckande segrar i samband med Bordellhärvan, kunnat utvecklas vidare dithän att Sverige kommit att de facto gälla som en ENPARTISTAT, där de av staten finansierade oppositionspartierna mest kommit att få karaktär av vidhängande satelliter.


Målet kan ha varit ett annat

Det var så det blev. Målet kan ha varit ett annat. Det kan ha handlat om ett led i ett nytt slags krig: ett krig för att moraliskt urholka ledningsskikten inom strategiskt betydelsefulla samhällssektorer och samtidigt skaffa sig utpressargrepp på den svenska statsledningen.

Den 21 januari 1986 publicerade DN Debatt en över hela sidan uppslagen artikel av kommendörkapten Hans von Hofsten med rubriken ”Sovjetrepubliken Sverige?” Hur hade det svenska folket reagerat om Bordellhärvan tillåtits att - med megafonunderstöd utifrån - brisera med full kraft? Vilka möjligheter hade då skapats för ”långtgående politiska förändringar” dirigerade från Kreml och på plats effektuerade av Kremls svenska broderparti?

Om detta finns med stor visshet mer kunskap hos säkerhetsorganisationer runtom i världen än vad det gör i det land, där allsköns insnärjande lojaliteter gjorde att man ingenting ville veta.


ENPARTISTATEN och samhällsmoralen

Det blev ingen Sovjetrepubliken Sverige. Blev aldrig ”läge” och sedan hann tiden för Sovjetkommunismen rinna ut. Men det bidde Enpartistaten Sverige. Och framförallt har det utvecklats en samhällsmoral med starka band till det ljugande, som blev etablerad kultur som en sekundäreffekt av Bordellhärvan. Detta är härvans i det längre perspektivet allvarligaste efterbörd.

(1)  Vid ett samtal som Peter Bratt hade haft med rikspolischef Carl Persson hade denne fått klart för sig att DN påföljande dag - den 18 november 1977 - skulle komma med ett avslöjande om att Lennart Geijer i en av Persson till statsministern överlämnad PM omnämnts som en säkerhetsrisk - detta åberopande Geijers kontakter med prostituerade. Persson hade då kontaktat Olof Palme, som då inte längre var statsminister utan oppositionsledare. Efter samtalet med Persson hade Palme omedelbart kontaktat Ebbe Carlsson, som efter regimskiftet blivit chefredaktör för Västgöta-Demokraten. Carlsson kontaktade i sin tur bland andra Stefan Mehr på Expressen, som instruerades att dementera DN:s uppgifter. Stefan Mehrs far Hjalmar Mehr - i många år mäktigt finansborgarråd i Stockholm - fanns för övrigt med på bordellmammans kundlista. Redan senare på natten tog Ebbe Carlsson bilen och ilade från Borås till Stockholm. Väl i Stockholm inkallades Hans Holmér och Hans Dahlgren. Tillsammans med Olof Palme arbetade nu en högt kvalificerad dementimaskin för högtryck. Även advokat Göran Luterkort hade larmats.           tillbaka

(2)  Sovjet låg långt famme när det gäller laserteknik för militära ändamål - ett område där Sovjet hade kommit långt längre än USA. En teori är att Estonia på sin sista färd fraktade utrustning inom just detta område och att denna utrustning sedan skulle vidarebefordras till USA, något som en grupp nationalistiska ryska generaler - ”Felixgruppen” - motsatte sig och därför sprängde Estonia. USA (ärkefienden) skulle inte få överta den teknologi tack vare vilken Sovjet kunnat bygga upp sin militära stormaktsställning. Kanske levde dessa generaler kvar i föreställningar om att ett Stor-Ryssland skulle kunna återta en sådan position. Att då - som Jeltsin skall ha gjort - sälja detta ”försprång” till USA uppfattades som högförräderi och sådant skall straffas utan urskiljning. Att Ryssland vid denna tid hade ett skriande behov av hårdvaluta, som på detta sätt kunde tillgodoses, var inget godtagbart skäl.               



Tillbaka