online casin

DSM nr 2/2003


Skrivet av Jan Gillberg


Nepotism av olika slag - svågerpolitik, vänskapskorruption, partiboksbefordran - är något alla samhällen tvingas att leva med. Dessutom kan det vara svårt att avgöra var gränsen går för det otillbörliga.

Att chefen för ett ämbetsverk eller för den delen ett företag väljer medarbetare med vilka han eller hon har ”samsyn” behöver inte vara ”fel”. Det kan till och med vara ”rätt” i meningen, att en fungerande ”personkemi” kan vara en nog så viktig faktor för att ett gott resultat skall kunna uppnås. Att en regering likaväl som ett företag väljer körsvennar, som kan förväntas vara hyggligt lojala med verksamhetens allmänna målsättningar är ingenting konstigt - motsatsen skulle däremot vara anmärkningsvärd.

Enskilda utnämningar av exempelvis landshövdingar kan visserligen vara på det ena eller andra sättet utmanande. Inte sällan handlar det mer om ”på grund av oförtjänst och oskicklighet” än därför att någon gjort sig förtjänt av utnämningen i kraft av sin i tidigare befattning dokumenterade förtjänst och skicklighet. Någon har klantat sig eller på annat sätt gjort sig omöjlig och det gäller att hitta en ”snygg” lösning på problemet.

Det kan också vara ett sätt att visa generositet genom att honorera någon i motståndarlägret och samtidigt ta udden av kritik för en alltför uppenbar favorisering av de egna partitjänarna. Det kan emellertid då också vara ett sätt att visa någon ”motståndare” uppskattning för att ”motståndaren” varit till hjälp på något lite mer sofistikerat sätt.

Även detta är något som samhället kan leva med utan att det skall behöva upplevas som korrupt eller att utnämnandet är att uppfatta som ett hot mot demokratin.


Olycksfall i arbeteteller systemfel?

Man måste också vara försiktig med att generalisera utifrån enskilda fall, där ”förtjänst och skicklighet” blivit åsidosatt i fall då ”förtjänst och skicklighet” rimligen vore den enda självklara grunden för utnämningen. Exempelvis vid utnämningen av en museichef.

Betänkligt blir det emellertid när ”systemet” inbegripande de rättsvårdande myndigheterna täcker upp och försvarar ett sådant åsidosättande. Då väcks frågor som: Hur har det kunnat bli på det sättet? Hur vanligt är det? Vad får det för konsekvenser för kompetensutnyttjandet i samhället och - inte minst - för att motivera enskilda människor att ägna sig åt kompetensutveckling?

Är en feikad professur vid Göteborgs universitet lika mycket värd som en riktig professur, vad sänder det för signaler? Och om sedan ingenting händer när feikningen avslöjas, var har vi då hamnat?

Hur ”anpassade” är de rättsvårdande myndigheterna till en utnämningsordning, där ”förtjänst och skicklighet” åsidosätts samtidigt som rena skoferier får passera opåtalt?

Skulle det - som i ”Fallet Fiskesjö” för vilket docent Lars Berglund redogör i detta nummer av DSM - ha rättats till när myglet och falsarierna väl påtalats och synliggjorts, skulle man kunna tala om ett olycksfall i arbetet, om något som inte får hända men ändå händer. Men när det uppenbart felaktiga inte rättas till tvingas man att tala om ett systemfel.

Sådana fel måste tas på stort allvar - genomlysas och bringas i offentligheten, något som förutsätter öppen och fri debatt. Men när - som i det aktuella fallet - Svenska Dagbladet stänger sin kultursida för en sådan debatt, reser detta ytterligare frågor:

• Vad betyder det statliga presstödet - SvD har under årens lopp kunnat kvittera ut ett par miljarder kronor i sådant stöd - för att den tidning, som borde vara den som är tydligast och mest konsekvent i kritiken av den kulturpolitik inbegripande en mer och mer uppenbart politiserad utnämningspolitik, som bär en gång ungkommunisten och maoisten Marita Ulvskogs signum?

• Hur vittförgrenat är - utifrån en demokratisk och frihetlig samhällssyn - det systemfel som här blottas?

• Hur upplåst är oppositionen - bland annat genom det statliga presstödet - när det gäller att vara svenskt dagbladskt hovsam i sin kritik av Makten och dess allt större tilltagsenhet?


Från medborgarinflytande till fåtalsstyre

Även systemfel kan dock rättas till. Om bara viljan finns och/eller att de krafter, som har möjlighet att styra upp viljan är tillräckligt starka.

Värre är det om både den rätta viljan och de tillräckligt starka motkrafterna saknas. Ytterligare allvarligt blir det om det vi uppfattar som ett systemfel i själva verket är uttryck för en medveten strategi och att vi har att göra med uttryck för en genomtänkt och avsiktlig strävan att med utnämningspolitiken som instrument successivt vidga och samtidigt cementera vad som allmänt kommit att omnämnas som ”det statsbärande partiet”.

Vad det då handlar om är att ersätta medborgarinflytandet via vid allmänna val valda församlingar med ett fåtalsstyre, där styrarna inte väljs utan rekryterar varandra. Nya frågor infinner sig:

• Vad var kommunreformerna annat än en stegvis avveckling av den kommunala demokratin?

• Vad var förstatligade av polisväsendet annat än en byggsten i Erlander- Palmes projekt ”Det starka samhället”?

• Vad var justitieminister Lennart Geijers knappt längre omtalade ”upprensningsaktion” inom domarkåren annat än en dåligt kamouflerad politisering av rättsväsendet?

Flera frågor liknande dessa låter sig lätt göras


Är Sverige på väg att bli ett ”Soviet Light”?

Anders Isaksson talar och skriver om ”Den politiska klassen”. Hans Lindblad om ”Ämbetsmannaväldet”. I Hitlertyskland utvecklades ett bossvälde med muskulösa partifunktionärer. I Sovjet uppstod en ”nomenklatura” med allehanda förmåner alltifrån att kunna handla i särskilda butiker med ”västerländskt” varuutbud till att tilldelas tjänstebil, stadsvåning och lantställe.

Vart är vi då på väg i Sverige?

Efter att ha läst Isaksson och Lindblad och att ha tagit del av Lars Berglunds ingående redogörelse för ”Fallet Fiskesjö” reser sig frågor som: ”Håller Sverige på att bli ett ’Soviet Light’?” Är utnämningspolitiken det nav som driver processen? Är Sverige på väg att med utnämningspolitiken som instrument formas till en ENPARTISTAT?


Vad säger ”Det fria ordet”?

Var finns då debatten om utnämningspolitiken? Var läser man om hur en enpartistat håller på att formas? Var finns den debatt som nu senast en bok som Hans Lindblads borde ge upphov till?

Det talas - man och man emellan - om en smygvis införd presidentmakt, att Sverige alltmer blivit en enpartistat, att utnämningspolitiken är ett instrument för en sådan utveckling. Men ges dessa för Sverige och den förtvinande svenska demokratin avgörande frågor det utrymme i debatten man hade kunnat förvänta? Medierna - alla dessa journalister för vilka tryck- och yttrandefriheten är själva livsluften - visar dessa frågor en skrämmande likgiltighet.

Och om medierna tiger så vågar inte politikerna. Dessa senares livsluft är ju att finnas med i det strålkastarljus som medierna sänder ut - en eller annan ”affär” eller något behjärtansvärt med lämplig laddning dramatik, som passar in i den av medierna upparbetade (hyggligt säljande) - som uttrycket är - ”medialogiken”.
Det var länge sedan det blev ”riksdebatt” i anledning av något ”utspel” eller tungt inlägg i Sveriges Riksdag. Agendan sätts av en handfull journalister och då först och främst när en av dessa få - Mats Bergstrand - sitter och väljer ut ”Dagens Debatt”. Och den agendan har med åren blivit mer och mer fylld av de olika ämbetsverkens till debattartiklar omarbetade pressmaterial - dvs då inte plats skyndsamt måste beredas för något som Göran Persson eller någon av hans ministrar vill få meddelat. Närmare ett tillstånd liknande det då Pravda stod för Sanningen i det stora landet österut kan man knappast komma. Även i detta avseende kan man skönja konturtema till ett ”Soviet Light”.


Fler borde ha lyssnat på (och förstått) Joachim Israel

I sista numret av Stockholms-Tidningen - den 27 februari 1966 - finns en artikel av Joachim Israel, där han ger anvisningar om hur den politiska makten skall användas för att vad som dessa år kallades ”nyvänstern” skall kunna skaffa sig ”inflytande över alla samhällets institutioner”. En maning till en svensk kulturrevolution. Inte så blodig och brutal som den som Mao genomförde men - som det visat sig i det längre perspektivet - därför inte mindre effektiv i meningen uthållig.

Israel nämner inte ”utnämningspolitiken” som en väg att gå. Hos den italienske socialisten Antonio Gramsci (1891-1937) - från vilken Israel hämtat inspiration - återfinns heller inte begreppet ”utnämningspolitiken”. I stället talas om ”infiltration” och ”intagande” av det borgerliga samhällets institutioner och om ”befästande” av vunna positioner.

Detta är helt följdriktigt. Först gällde det att skaffa sig den operativa kontrollen över massmedierna - att bygga upp och utveckla det som i DSM omskrivits som ”Gramsci-Vänsterns svenska nätverk” (se bl a DSM 2/1995). Sedan att via massmedierna få kontroll över politikerna och politiken.

Först därefter är det moget att låta ”politiken” spela en mer självständig och - skulle Gramsci kunnat uttrycka det - ”revolutionärt medveten” roll, när det gäller att vidga och fördjupa ”inflytandet över alla samhällets institutioner”.

Från Gramsci till Persson

På detta sätt går det att se en rak linje från Antonio Gramscis nedifrånperspektiv till Göran Perssons uppifrånperspektiv, när det gäller att förverkliga den socialistiska drömmen om den kontrollerade och uniforma människan, om människorna som alltigenom likvärdiga byggstenar i det allomfattande gemensamma samhällsbygget - alltigenom likvärdiga frånsett de som utsett sig till kontrollanter.

Om folkstyre och demokrati handlar det inte. Om den enskilda människans möjligheter att bestämma över sitt liv - besitta egenmakt - handlar det inte. Om utrymme för egen utveckling handlar det inte. Och om fritt företagande och om lön efter prestation handlar det inte. Vad det först som sist handlar om är makt och kontroll. Och makten och kontrollen syftar till ett slags allomfattande likriktning gärna omskriven som rättvisa - ju totalare rättvisa, desto fullkomligare.

Dock att ”rättvisan” inte omfattar de styrande och ställande och heller inte våra mest vanliga och tillika mest avlönade journalister och mediachefer. Detta nya Sverige har också sin aristokrati.


Tillbaka