online casin

Skrivet av Jan Gillberg


När Högerpartiet 1969 bytte namn till Moderaterna, handlade det inte bara om ett namnbyte. Det handlade om mycket mer.                

Först och främst handlade det om ett uppgivande av rollen som den borgerliga oppositionens ledande idéparti. Det parti som utifrån en genomtänkt och självständig analys av samhällets både kortsiktiga och långsiktiga problem kunde erbjuda ett alternativ till socialdemokratisk/socialistisk reglerings- och förmyndarpolitik.
                
I mycket handlade det om en defaitistisk anpassning till ett genom den framstormande mediavänstern skapat opinionsklimat. Men det handlade också om villrådighet och oförmåga att tänka fram en motstrategi. I stället valde man en passiv, närmast hukande ”gilla-läget-strategi”.
                
Det stora misstaget var, att man uppfattade den nyvänster, som gjorde sig bred i medierna, som en betydligt starkare politisk kraft än vad den var. I själva verket handlade det om grupperingar utan förankring i de breda folklagren - allra minst bland ”vanliga arbetare”.
                
Den stora opinionen var den som kom att kallas ”den tigande opinionen” - inte därför att den själv valde att tiga utan därför att den inte släpptes fram i de av mediavänstern kontrollerade medierna och som därför rätteligen bör omnämnas som ”den förtigna opinionen”.
                
Detta att en revolutionärt sinnad ”elit” - dock inte i annan mening än att den var framgångsrikt aktivistisk - lyckades ”ta över” den av medierna förmedlade opinionsbildningen är dock inte detsamma som att denna ”elit” vann över opinionen. Bland företrädare för de etablerade partierna och då i synnerhet det häcklade högerpartiet men också bland så kallade ”gråsossar” var dock frustrationen stor. Ständigt tvingades de att konfronteras med unga, självsäkra journalister med sina utifrån kommunistiska synsätt aggressivt vinklade frågor. En ny slags journalistik utvecklades: ”Skjutjärnsjournalistiken” med den ettrige vänstermannen och TV-journalisten Herbert Söderström som stilbildare.
                
En grupp som var särskilt jagad var vad som i medierna gick under beteckningen ”direktörerna”. Som ”direktör” gällde var och en som kunde ”bindas” till en uppgift inom näringslivet vare sig det gällde den lille småföretagaren eller den store och mäktige koncernchefen. Gentemot dessa ”direktörer” byggde mediavänstern upp ett formligt klasshat. Som en nödvärnsåtgärd utarbetade Sveriges Marknadsförbund ett informations- och rådgivningsmaterial kallat ”Om TV kommer”, som många hundra företag införskaffade. Marknadsförbundet skaffade sig också en TV-studio, där medlemsföretagens VD:are, informationschefer och andra särskilt ”utsatta” tränades. 

               
Mediavänstern och problemformuleringsprivilegiet

Det var då och på detta sätt som mediavänstern skaffade sig det problemsformuleringsprivilegium, som den sedan med stor framgång lyckades befästa (genom grupptrycket även bland så kallade borgerligt sinnade journalister) - inte så mycket med den effekten att det påverkat den allmänna opinionen (folk är klokare och mer självständiga i sitt tänkande än man ofta tror) men väl det politiska beslutsklimatet (vad politikerna med hänsyn till ”förhärskande vindar” vågar och tror är taktiskt att föreslå och verka för).
                
Jämte utnämningspolitiken är detta den process - sedan decennier fortgående - som haft störst betydelse för formandet av den svenska ENPARTISTATEN - en stat där medborgarna inte erbjuds något reellt alternativ till en politik, som mer än något annat går ut på förmynderi och beroendeställande. Det den politiska debatten numera handlar om är lite mer eller lite mindre av det ena eller det andra på det eller det området berörande den eller den väljargruppen. Det är så det har blivit.

Ett verkligt alternativ

Ett alternativ - ett verkligt alternativ - är något annat än lite mer eller lite mindre av samma. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt tycks vara fullt medveten om detta liksom att det var med ambitionen att erbjuda ett sådant reellt alternativ som partiet en gång leddes, nämligen när (1951-60) partiledaren hette Jarl Hjalmarson. Således skriver Reinfeldt i förordet till Stig-Björn Ljunggrens bok ”En konservativ i skjortärmarna - en politisk biografi över Jarl Hjalmarson”: 

”Partiets uppgift var inte att bara kritisera socialdemokraternas politik, förhålla sig till dagsfrågorna eller positionera sig i förhållande till de andra borgerliga partierna, utan också att försöka formulera en självständig analys som, med utgångspunkt från moderaternas ideologi, gjorde det möjligt att på sikt erövra problemformuleringsprivilegiet.”

 På den tiden hade partiet verkligen en ideologi. En central tanke i denna ideologi var idén om ett till alla människor spritt ägande. Även om detta är Reinfeldt medveten om och skriver med en blick bakåt i tiden: 

”För Hjalmarson var det grundläggande att välfärdssystemet skulle bidra till att alla medborgare blev ägare och förmådde att stå oberoende.”

 Det var detta som kallades ”Egendomsägande demokrati” - ett begrepp som stod i centrum för debatten på 1950-talet men som moderaterna sedan låtit hamna i glömskans garderob samtidigt som partiet under beteckningen ”det nya arbetarpartiet” orienterat sig i riktning mot traditionell socialdemokratisk politik på snart sagt alla områden - lite mer här och lite mindre där.
                
Inte för inte kallas Fredrik Reinfeldt numera för ”Sosse Light”. Så förvillande lik originalet, att partistrategerna nu hoppas på att vinna höstens val (= den politiska makten) med hjälp av ”ihopblandningsröster”.
                
Det synsätt som idén om ”Egendomsägande Demokrati” utgår ifrån är ett radikalt annat än det machiavelliska snarare än marxistiska (även om dessa båda synsätt går in i varandra) synsätt, som i dag genomsyrar den svenska socialstatspolitiken med en furste - i dag Göran Persson i morgon kanske Fredrik Reinfeldt - med makt och myndighet att fördela resultatet av det arbetande folkets mödor. Och det enligt grannlaga politisk (= röstoptimerande) prioriter.

Egendomsägandet en folkhemstanke 

Enligt - som det en gång hette - ”den radikala konservatismen” och som Jarl Hjalmarson redan på 1920- och 1930-talen var engagerad företrädare för, utgjorde de  ekonomiska och sociala skillnaderna i samhället ett allvarligt hot mot - som det på den tiden kunde heta - ”den nationella endräkten”. Inför detta hot fick inte samhället förhålla sig passivt.
                
Det var utifrån detta synsätt, som ”folkhemstanken” utvecklades - en tanke som inte har sitt ursprung i socialdemokratisk och ännu mindre socialistisk idédebatt utan i den idédebatt, som fördes inom den radikalkonservativa rörelsen. Som upphovsman till själva begreppet ”folkhemmet” räknas statsvetaren och konservative politikern Rudolf Kjellén (1864-1922), vars mest kända och idébrytande arbete ”Staten som livsform” utkom 1916. Begreppet förekommer dock i Kjelléns skrifter redan kring sekelskiftet. Begreppet användes också av ungkyrkorörelsens ledare Manfred Björkquist (1884-1985). Per Albin Hansson (1885-1946) använde det första gången i en remissdebatt 1928. Sedan dess har det återkommande använts som slagord i den socialdemokratiska partipropagandan.
                  
Denna vad gäller sitt ursprung konservativa tanke blev utgångspunkt för debatt och programförklaringar om en ”aktiv socialpolitik”. Här handlade det dock om en annan socialpolitik än den som med åren kommit att identifieras med det svenska socialstatsbygget.
                
För den konservativa rörelsen - inte minst den konservativa studentrörelsen på sent 1950- och tidigt 1960-tal med företrädare som Birger Hagård - var socialpolitiken inte, som den i allt högre grad kommit att bli, ett medel för statlig maktutövning utan ett medel för att göra det möjligt för de sämst ställda att ta sig ur olika fattigdomsfällor. För detta krävdes det samhällsinsatser i samverkan med den enskilde - en socialpolitik enligt modell ”hjälp till självhjälp” och inte en socialpolitik som i likhet med den socialdemokratiska och numera även moderata är ägnad att befordra utvecklingen av en understödstagaranda med tillkommande beroendeställande - ett beroendeställande som med tiden utvecklats till en allmänt grasserande ”bidragsutnyttjandeanda”, som inte bara ekonomiskt hotar hela socialstatsbygget utan även kommit att undergräva en sund samhällsanda.
                
För den radikala konservatismen var socialpolitiken inte något som nödvändigtvis sågs som något för samhället kostnadsbelastande. I varje fall inte långsiktigt sett. Rätt utformad enligt hjälp-till-självhjälp-tänkandet handlade det om en investering snarare än om en utgift. Men då gällde det också att samtidigt fostra (ett i dag främmande begrepp) medborgarna till att känna ansvar både för sig själva och det gemensamma. Och även om socialpolitikens primära uppgift var att göra det möjligt för de sämst ställda att förbättra sina levnadsvillkor, handlade det inte om ”utjämningspolitik”. Och framförallt handlade det inte om ett passiviserande ”beroendeställande”. De strävsamma skulle ha egen fördel av sin strävsamhet.
                
En viktig hävstång i strävandena att främja såväl den allmänna välfärden som det personliga oberoendet var för den konservativa rörelsen ett till ”den vanliga människan” spritt ägande. Var och en skulle inte bara kunna äga sin bil och sin TV utan också sin bostad. ”Egnahemsrörelsen” blev en rörelse i sig, som kom att konkretisera Hjalmarsonshögerns idé om Egendomsägande Demokrati.

Högerns idésyn om ägandet 

Det till människorna - ”den vanliga människan” - spridda ägandet var för den radikala konservatismen också ett sätt att möta den samhällsupplösning, som på olika sätt tagit sig uttryck i det som kallas ”modernismen” med sin normlöshet och kulturella förflackning och - inte minst - historielöshet.
                
Med ett till fler och fler människor spritt ägande skulle det för samhället bärande skiktet komma att utgöras av en ansvarstagande medelklass i fortgående tillväxt och inte av rotlös, lättmanipulerad valboskap utan insikt om vad som krävs för att ett samhälle skall fungera.
                
På det sättet kom det till de många människorna spridda ägandet att gälla som både mål och medel. Ungefär på samma sätt som den politiska makten kommit att göra för den politiska klass, som i demokratins namn tävlar om maktutövandets lockelser.

           
Egendomsskatten och Enpartistaten

Skillnaden mellan när det ännu fanns ett alternativ till den svenska socialstatspolitiken med sitt via alla sina bidrag beroendeställande och i dag kommer till sitt kanske mest tydliga uttryck i att inte ens det ledande oppositionspartiet - moderaterna - ställer krav på ett avskaffande av den skatt, som utgår på det ihopsparade och ägda egna hemmet och som genom på byråkratisk väg skönsmässiga höjningar tvingar människor att överge sina hem och sin sedan decennier invanda miljö innefattande betydelsefulla grannskapskontakter. Vad det här handlar om är att staten retroaktivt dubbelbeskattar sådant arbete, som den enskilde lagt ner för att investera i det egna hemmet. Inte ens i denna för varje sunt samhälle grundläggande äganderättsfråga finns en klar skiljelinje i svensk politik mellan de regerande och de som traktar efter att bli regerande.
                
Så långt har ENPARTISTATEN SVERIGE kommit från den idealbildning om vad som gäller för ett gott och rättskaffens samhälle med rötter i de grekiska stadsstaterna och som manifesterades vid den Franska revolutionen 1789, där frihet och ägande proklamerades som ”heliga rättigheter som staten är förpliktad att tillhandahålla” eller som en av den tidens uttolkare - den ledande fysiokraten Mercier de la Rivière - uttryckte det 

”Det är av naturen som varje människa har ensam äganderätt till sin person och av allt som hon förvärvat med sitt arbete och sin möda.”

Också i FN:s rättighetsdeklaration finns äganderätten upptagen men i Sverige har äganderätten - till skillnad från före detta sovjetrepubliker som Estland, Lettland och Litauen och tidigare kommuniststater som Polen och Ungern - inte något författningsenligt.

Från Högerpartiet till Moderaterna 

Yngve Holmberg blev 1965 högerledare. Detta efter att som partisekreterare intrigerat bort Gunnar Heckscher, som 1964 - frånsett i Stockholms stad tack vare ”Gillbergslistan” - gjort ett dåligt riksdagsval.                 
Holmberg gjorde sig som partiledare mest känd för att ha en frisör, som var duktig på att klippa och kamma Holmbergs kalufs så att den liknade Kennedys. Dessutom var han - upplyser Bonniers Lexikon i sin femradsnotis om Holmberg - ”brorson till Olle Holmberg”.
                
Med hjälp av Holmbergs ”Kennedylook” och genom att anordna grisfester satsade partiet ruinerande stort på att vinna valet 1968 men den väntade succén uteblev. Det blåste snåla vänstervindar och mediavänstern med hela kadrar på journalisthögskolorna utbildade ”68:or” (samlingsnamn för marxister, leninister, stalinister, trotskijister, maoister och vanliga kommunister) stormade in på redaktionerna, där det stora flertalet blivit kvar.
                
Denna mediavänster lyckades på kort tid göra begreppet ”höger” i sina olika kombinationer till ett politiskt ”fulord”. En framgång som sedan ytterligare befästs.
                
Yngve Holmbergs motstrategi var att byta namn på partiet från Högerpartiet till Moderata samlingspartiet eller - som det i dagligt tal blivit - Moderaterna. Simsalabim, trodde Holmberg. Men han misstog sig och blev påföljande år efter ytterligare ett valnederlag - kommunalvalet 1970 - själv avsatt. Detta efter en dramatisk extra partistämma. Ny partiledare blev Stockholms Handelskammares vice VD Gösta Bohman.
                
Det är svårt att i något annat land tänka sig en liknande ”lösning” på ett ”imageproblem” - därför det var så man såg det - uppkommet genom att motståndarna - några hundra i medierna positionerade vänsterextremister - gick till verbalt frontalangrepp mot ”h-ö-ö-ö-g-e-r-n”. I stället för att ta vara på de möjligheter det innebar att ha blivit upphöjd till dessa extremisters Huvudmotståndare genom att helt sonika ”ta debatten”, valde således Holmberg att byta ut skylten ungefär på samma sätt, som han tidigare hade bytt ut ”looken”. Tala om att defensivt låta motståndaren ”sätta agendan”.
                
Både det ena och det andra säger det mesta om kvalitet och standard på den ”övertygelse”, som bar upp det holmbergska ledarskapet. Men det säger också något om hur partifolket i brist på verkligt ledarskap demoraliserats. Det var ju inte Holmberg ensam som tog beslutet att byta skylt.
                
Det politiska programmet behöll man dock - dvs tillsvidare. Och hur skulle man ha kunnat göra något annat? Dessa år led nämligen gamla högerpartiet av en idétorka och brist på förmåga till nytänkande, som är den andra sidan av det holmbergska ledarskapet. Därför kan man också säga, att Holmberg valde ett slags nödvärnsstrategi, som välvilligt kan tolkas som uttryck för självinsikt.
                
Det långsiktigt ödesdigra var emellertid, att det inte var partinamnet utan partiledaren som man i detta läge skulle ha bytt ut, vilket ju snart nog också skedde.                       

Med detta inte sagt att partiet inte i samband med en programrevidering fokuserad på de för människorna och samhället allt viktigare frihetsfrågorna skulle ha haft fördel av ett namnbyte - exempelvis till Frihetspartiet alternativt Liberalkonservativa Frihetspartiet. Men nu blev det ”Moderaterna”. Det är svårt att tänka sig något mer bleksiktigt intetsägande - ungefär som Yngve Holmberg själv. 

***** 

Tänk tanken att ”The New Left” i Storbritannien skulle ha fått Margret Thatcher  att förmå de konservativa att plötsligt byta namn till ”The Moderate Party” eller att ”Die Linke” i Tyskland skulle ha lyckats pressa tyska CDU/CSU att byta ut sina beteckningar till ”Die Moderaten”.
                
Tillskyndarna till något sådant skulle ha blivit utskrattade. Men i Sverige med sitt mycket egna av medierna skapade politiska klimat mottogs ”moderatiseringen” av den borgerliga huvudmotståndaren som något högst naturligt och närmast följdriktigt eller rentav smart PR-mässigt. 

Vad är en moderat? 

”Moderat” står för ”måttfull” som i sin tur står för ”begränsad”, ”hovsam” som sin tur står för ”återhållsam”, ”foglig”, ”blygsam”, ”försynt”, ”beskedlig”, ”undergiven”.
Allt enligt Norstedts synonymlexikon ”Ord för Ord”.
                
Som politiskt begrepp har ”moderat” med åren kommit att stå för ”varken det ena eller det andra”, ”ljum”, ”ljummen”, ”försiktig”, ”anpasslig”, ”taktisk”.


Tillbaka